Tullverkets logotyp. Till tullverkets startsida

Vägledning klassificering

Sjätte avdelningen

Produkter av kemiska och närstående industrier

Allmänna anvisningar

Anm. 1

Enligt anm. 1 A till sjätte avd. klassificeras alla radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av sådana grundämnen eller isotoper (även om de inte är kemiskt definierade) enligt nr 2844, även om de också skulle kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda klassificeras radioaktiv natriumklorid och radioaktiv glycerol enligt nr 2844 och inte enligt nr 2501 eller 2905. På samma sätt skall radioaktiv etanol, radioaktivt guld och radioaktiv kobolt alltid klassificeras enligt nr 2844. Det bör emellertid observeras att radioaktiva malmer klassificeras enligt femte avd. i tulltaxan.

Beträffande icke radioaktiva isotoper och oorganiska eller organiska föreningar (även kemiskt definierade) av sådana isotoper föreskriver denna anmärkning att dessa skall klassificeras enligt nr 2845 och inte enligt något annat nummer i tulltaxan. Sålunda klassificeras den stabila isotopen av kol enligt nr 2845 och inte enligt nr 2803.

Anm. 1 B till sjätte avd. föreskriver att produkter som motsvarar en varubeskrivning i nr 2843, 2846 eller 2852 skall klassificeras enligt dessa nummer och inte enligt något annat nummer i sjätte avd., under förutsättning att de inte är radioaktiva eller i form av isotoper (de klassificeras då enligt nr 2844 resp. 2845). Detta innebär t.ex. att silverkaseinat klassificeras enligt nr 2843 och inte enligt nr 3501 samt att silvernitrat, även i detaljhandelsförpackningar för fotografiskt bruk, klassificeras enligt nr 2843 och inte enligt nr 3707.

Det bör emellertid observeras, att nr 2843, 2846 och 2852 har prioritet endast före andra nummer i sjätte avd. När i nr 2843, 2846 och 2852 upptagna produkter även kan klassificeras enligt nummer i andra avdelningar i tulltaxan, blir klassificeringen beroende av anmärkningarna till ifrågavarande avdelningar eller kapitel och av de allmänna bestämmelserna för tolkning av det Harmoniserade systemet. Gadolinit, som utgör en förening av sällsynta jordartsmetaller och av den anledningen skulle kunna klassificeras enligt nr 2846, skall sålunda klassificeras enligt nr 2530, eftersom alla mineraliska produkter enligt anm. 3 a till 28 kap. skall klassificeras enligt femte avd.

Anm. 2

Anm. 2 till sjätte avd. föreskriver att varor (andra än de som är upptagna i nr 2843 – 2846 eller 2852), som omfattas av nr 3004, 3005, 3006, 3212, 3303, 3304, 3305, 3306, 3307, 3506, 3707 eller 3808 på grund av att de föreligger i avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln, skall klassificeras enligt dessa nummer trots att de också skulle kunna klassificeras enligt något annat nummer i tulltaxan. Så klassificeras exempelvis svavel i förpackningar för försäljning i detaljhandeln för terapeutiskt bruk enligt nr 3004 och inte enligt nr 2503 eller 2802 samt dextrin som är förpackad för försäljning i detaljhandeln som lim enligt nr 3506 och inte enligt nr 3505.

Anm. 3

Denna anmärkning behandlar klassificeringen av varor som föreligger i satser som består av två eller flera separata beståndsdelar, av vilka åtminstone någon omfattas av denna avdelning. Anmärkningen är emellertid tillämplig endast för satser vilkas beståndsdelar är avsedda att efter hopblandning ge en produkt enligt sjätte eller sjunde avd. Sådana satser skall klassificeras enligt det nummer som är tillämpligt för denna produkt, under förutsättning att beståndsdelarna uppfyller de i punkterna a – c i anmärkningen upptställda villkoren.

Som exempel på varor i sådana satser kan nämnas tandcement och andra tandfyllningsmedel enligt nr 3006, vissa lacker och andra målningsfärger enligt nr 3208 – 3210 samt tätningsmedel etc. enligt nr 3214. Beträffande klassificeringen av varor som föreligger utan nödvändig härdare, se allm. anv. till 32 kap. och anv. till nr 3214.

Det bör observeras att varor i satser som består av två eller flera separata beståndsdelar, av vilka åtminstone någon skall klassificeras enligt sjätte avd., men som är avsedda att användas successivt utan att först blandas med varandra, klassificeras med tillämpning av de allmänna tolkningsreglerna (i allmänhet regel 3 b). Om varorna i detta fall inte föreligger i detaljhandelsförpackningar skall de olika komponenterna klassificeras var för sig.

28 kap. Oorganiska kemikalier; organiska och oorganiska föreningar av ädla metaller, av sällsynta jordartsmetaller, av radioaktiva grundämnen och av isotoper

Allmänna anvisningar

Om inte annat är föreskrivet omfattar kap. 28 i stort sett endast kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar.

En isolerad kemiskt definierad förening är ett ämne som består av en molekyl (med t.ex. kovalent eller jonisk bindning) vars sammansättning definieras av ett konstant förhållande mellan grundämnena och som motsvarar en bestämd strukturformel. I ett kristallgitter motsvarar molekylerna den upprepade elementarcellen.

Grundämnena i isolerade kemiskt definierade föreningar kombineras i specifika, karakteristiska proportioner som bestäms av valens och bindningsmöjligheter för varje atom. Proportionen för varje grundämne är konstant och specifik för varje förening och sägs därför vara stökiometrisk.

Små avvikelser i de stökiometriska förhållandena kan uppstå p.g.a. luckor eller inlagringar i kristallgittret. Dessa föreningar benämns kvasistökiometriska och räknas som isolerade kemiskt definierade föreningar förutsatt att avvikelserna inte skapats medvetet.

A. Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar

(Anm. 1 till 28 kap.)

Isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar, som innehåller föroreningar eller är lösta i vatten klassificeras trots detta enligt 28 kap.

Med "föroreningar" avses enbart ämnen vilkas förekomst i den enskilda kemiska föreningen uteslutande och direkt är ett resultat av framställningsprocessen (inbegripet rening). Ämnena kan komma från någon av de faktorer som förekommer i processen, nämligen i huvudsak följande:

a)

oomvandlade utgångsmaterial;

b)

föroreningar i utgångsmaterialet;

c)

reagenser som har använts i framställningsprocessen (inbegripet rening);

d)

biprodukter.


Det bör dock observeras att sådana ämnen inte alltid betraktas som föroreningar som är tillåtna enligt anm. 1 a. När sådana ämnen avsiktligt har lämnats kvar i produkten i avsikt att göra denna mer lämplig för speciell användning än för allmänt bruk, anses de inte som tillåtna föroreningar.

Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar omfattas inte av 28 kap. när de är lösta i annat lösningsmedel än vatten, under förutsättning att lösningen inte är en för dessa produkter normal och nödvändig handelsform, som är motiverad enbart av säkerhetsskäl eller av transporttekniska skäl (i vilket fall lösningsmedlet inte får göra produkten mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk). Karbonylklorid som är löst i bensen, alkohollösningar av ammoniak samt kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid omfattas sålunda inte av detta kapitel utan klassificeras enligt nr 3824. Som en allmän regel gäller att kolloidala dispersioner klassificeras enligt nr 3824, om de inte omfattas av något nummer med mera specificerad varubeskrivning.

Isolerade grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar som är försatta med något stabiliseringsmedel som är nödvändigt för konservering eller transport av dessa produkter klassificeras trots detta enligt 28 kap. Sålunda klassificeras t.ex. väteperoxid som är stabiliserad genom tillsats av borsyra enligt nr 2847, under det att natriumperoxid som är uppblandad med katalysatorer (för framställning av väteperoxid) klassificeras enligt nr 3824.

Produkter som har tillsatts till vissa kemikalier för att bibehålla dessa i deras ursprungliga fysikaliska tillstånd betraktas också som stabiliseringsmedel, under förutsättning dels att den kvantitet som har tillsatts inte i något fall överstiger vad som är nödvändigt för att uppnå önskat resultat och dels att tillsatsen inte förändrar karaktären hos basprodukten och gör denna mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk. Med tillämpning av dessa bestämmelser får medel som motverkar klumpbildning ("anti-caking agents") vara tillsatta till produkter enligt detta kapitel. Produkter som är försatta med vattenavstötande ämnen klassificeras dock inte enligt 28 kap., eftersom sådana ämnen förändrar produkternas ursprungliga egenskaper.

På samma villkor, nämligen att tillsatserna inte gör dem mera lämpade för speciell användning än för allmänt bruk, får produkter enligt detta kapitel även innehålla:

a)

damningshindrande medel (t.ex. mineralolja som är tillsatt till vissa giftiga kemikalier för att förhindra damning under hanteringen);

b)

färgämnen som är tillsatta till farliga eller giftiga kemikalier (t.ex. blyarsenat enligt nr 2842) för att underlätta identifieringen eller av säkerhetsskäl som en varning till personer som handhar produkterna. Produkter till vilka färgämnen har tillsatts av andra orsaker förs emellertid inte till 28 kap. (t.ex. kiselgel som är försatt med koboltsalter för att användas som fuktighetsindikator – nr 3824).



B. Skillnaden mellan föreningar enligt 28 kap. och föreningar enligt 29 kap.

(Anm. 2 till 28 kap.)

Här nedan lämnas en fullständig förteckning över de kolföreningar som skall klassificeras enligt 28 kap. och över de tulltaxenummer som är tillämpliga:

Nr 2811

Koloxider

 

Vätecyanid (cyanvätesyra), vätecyanoferrat (II) (ferrocyanvätesyra) och vätecyanoferrat (III) (ferricyanvätesyra) 

 

Isocyan-, fulmin- och tiocyansyra samt cyanomolybdensyra och andra enkla eller komplexa cyansyror 

Nr 2812

Karbonylhalogenider

Nr 2813

Koldisulfid

Nr 2831

Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater, stabiliserade med organiska ämnen

Nr 2836

Karbonater och peroxokarbonater av oorganiska baser

Nr 2837

Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider (cyanoferrater(II), cyanoferrater(III), nitrosylcyanoferrater(II), nitrosylcyanoferrater(III), cyanomanganater, cyanokadmiater, cyanokromater, cyanokoboltater, cyanonickelater, cyanokuprater etc.) av oorganiska baser

Nr 2842

Tiokarbonater, selenokarbonater, tellurokarbonater, selenocyanater, tellurocyanater, tetratiocyanatodiamminkromater ("reineckater") och andra dubbelcyanater och komplexa cyanater av oorganiska baser

Nr 2843
-2846

Oorganiska och organiska föreningar av
a) ädla metaller;
b) radioaktiva grundämnen;
c) isotoper;
d) sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium

Nr 2847

Väteperoxid (väteperoxid) i fast form (förening med karbamid), även stabiliserad

Nr 2849

Karbider (binära karbider, borkarbider, karbonitrider etc.), andra än hydrogenkarbider (kolväten)

Nr 2852

Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade, med undantag av amalgamer

Nr 2853

Karbonylsulfid
Tiokarbonylhalogenider
Cyan samt halogenföreningar av cyan
Cyanamid och metallderivat av cyanamid (andra än kalciumcyanamid, även ren – se 31 kap.)


Inga andra kolföreningar än de ovannämnda omfattas av 28 kap.

C. Produkter som förs till 28 kap. även om de inte utgör isolerade kemiska grundämnen eller isolerade kemiskt definierade föreningar

Från huvudregeln att 28 kap. endast omfattar isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar finns vissa undantag. Dessa undantag gäller följande produkter:

Nr 2802

Kolloidalt svavel

Nr 2803

Kimrök

Nr 2807

Oleum (rykande svavelsyra)

Nr 2808

Blandningar av svavelsyra och salpetersyra

Nr 2809

Polyfosforsyror

Nr 2813

Fosfortrisulfid

Nr 2818

Konstgjord korund

Nr 2821

Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3 

Nr 2822

Kommersiella koboltoxider

Nr 2824

Mönja och orangemönja

Nr 2828

Kommersiellt kalciumhypoklorit

Nr 2830

Polysulfider

Nr 2831

Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater, stabiliserade med organiska ämnen

Nr 2835

Polyfosfater

Nr 2836

Kommersiellt ammoniumkarbonat innehållande ammoniumkarbamat

Nr 2839

Kommersiella silikater av alkalimetaller

Nr 2842

Silikoaluminater

Nr 2843

Ädla metaller i kollodial form
Amalgamer av ädla metaller
Oorganiska och organiska föreningar av ädla metaller

Nr 2844

Radioaktiva grundämnen, radioaktiva isotoper samt föreningar (oorganiska eller organiska) och blandningar innehållande dessa ämnen.

Nr 2845

Andra isotoper samt föreningar (oorganiska eller organiska) av sådana isotoper

Nr 2846

Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta jordartsmetaller, av yttrium eller skandium eller av blandningar av dessa metaller

 

Nr 2849

Karbider

 

Nr 2850

Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider

 

Nr 2852

Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, med undantag av amalgamer


Nr 2853

Fosfider, flytande luft och komprimerad luft
Amalgamer (med undantag av amalgamer av ädla metaller – se vid nr 2843 ovan)

 


D. Produkter som inte omfattas av 28 kap. även om de utgör isolerade kemiska grundämnen eller isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar

(Anm. 3 och 8 till 28 kap.)

Vissa isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade oorganiska föreningar omfattas inte av 28 kap. även om de är rena.

Som exempel kan nämnas:

  1. vissa produkter enligt 25 kap. (dvs. natriumklorid och magnesiumoxid);
  2. vissa oorganiska salter enligt 31 kap. [nämligen: natriumnitrat, ammoniumnitrat, dubbelsalter av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat, ammoniumsulfat, dubbelsalter av kalciumnitrat och ammoniumnitrat, dubbelsalter av kalciumnitrat och magnesiumnitrat samt ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat (diammoniumfosfat), ävensom kaliumklorid, vilken dock i vissa fall klassificeras enligt nr 3824 eller 9001];
  3. konstgjord grafit enligt nr 3801;
  4. ädelstenar och halvädelstenar (naturliga, syntetiska eller rekonstruerade) samt stoft och pulver av sådana stenar, enligt 71 kap.;
  5. ädla metaller och oädla metaller, inbegripet legeringar av sådana metaller, enligt fjortonde och femtonde avd.

Vissa andra isolerade kemiska grundämnen och isolerade kemiskt definierade föreningar, som annars skulle ha klassificerats enligt 28 kap., omfattas inte av detta kapitel om de föreligger i vissa former eller förpackningar eller om de har undergått vissa behandlingar, även om den kemiska sammansättningen därigenom inte har förändrats. Detta gäller dock inte produkter enligt nr 2843 – 2846 och 2852 (se anm. 1 och 2 till sjätte avd.).

Som exempel kan nämnas:

a)

produkter som är lämpliga för terapeutiskt eller profylaktiskt bruk och som föreligger i avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln (nr 3004);

b)

produkter av sådana slag som används som luminoforer (t.ex. kalciumvolframat), vilka har undergått viss behandling för att ge dem luminiscensverkan (nr 3206);

c)

parfymeringsmedel, kosmetiska preparat och toalettmedel (t.ex. alun), som föreligger i förpackningar av sådana slag som försäljs i detaljhandeln för sådant bruk (nr 3303 – 3307);

d)

produkter som är lämpliga för användning som lim eller klister (t.ex. natriumsilikat löst i vatten), förpackade för försäljning i detaljhandeln som lim eller klister i förpackningar med en nettovikt av högst 1 kg (nr 3506);

e)

produkter för fotografiskt bruk (t.ex. natriumtiosulfat), som föreligger i avdelade doser eller i bruksfärdigt skick i sådan form som säljs i detaljhandeln (nr 3707);

f)

 insektsbekämpningsmedel etc. (t.ex. natriumtetraborat), som föreligger i sådana former eller förpackningar som anges i nr 3808;

g)

produkter (t.ex. svavelsyra) som föreligger som laddningar till brandsläckningsapparater eller som brandsläckningsbomber (nr 3813);

h)

kemiska grundämnen (t.ex. kisel och selen) som är dopade för användning inom elektroniken, i form av skivor, plattor eller liknande former (nr 3818);

ij)

bläckborttagningsmedel i detaljhandelsförpackningar (nr 3824);

k)

halogenider av alkalimetaller eller alkaliska jordartsmetaller (t.ex. litiumfluorid, kalciumfluorid, kaliumbromid, kaliumbromidjodid), utgörande optiska element (nr 9001) eller odlade kristaller som väger minst 2,5 g per styck (nr 3824).



E. Produkter som kan klassificeras enligt två eller flera tulltaxenummer i 28 kap.

Anm. 1 till sjätte avd. behandlar frågan om klassificeringen av produkter som kan klassificeras:

a)

såväl enligt nr 2844 eller 2845 som enligt något annat nummer i 28 kap.;

b)

såväl enligt nr 2843, 2846 eller 2852 som enligt något annat nummer i 28 kap. (med undantag av nr 2844 eller 2845).


Kemiskt definierade komplexa syror som består av en syra enligt underavdelning II till detta kapitel och en metalloxidsyra enligt underavdelning IV klassificeras enligt nr 2811 (se anm. 4 till 28 kap. och anv. till nr 2811).

Om inte annat följer av lydelsen av tulltaxenumren skall oorganiska dubbelsalter och komplexa salter klassificeras enligt nr 2842 (se anm. 5 till 28 kap. och anv. till nr 2842).


UNDERAVDELNING I

Kemiska grundämnen

Allmänna anvisningar

Kemiska grundämnen kan indelas i två grupper, ickemetaller och metaller. I stort sett omfattar underavdelning I alla ickemetaller, åtminstone i vissa av deras former, medan ett stort antal metaller inte förs hit. Ädla metaller klassificeras enligt 71 kap. och 2843, oädla metaller enligt 72 – 76 och 78 – 81 kap., radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt nr 2844 och stabila isotoper enligt nr 2845.

En alfabetisk förteckning över de kända grundämnena och deras rätta klassificering följer nedan. Några grundämnen, t.ex. antimon, kan förhålla sig både som metaller och ickemetaller; man bör uppmärksamma hur de skall klassificeras.

Grundämne

Kemisk
b
eteckning

Atom-
nummer

Klassificering

aktinium

Ac

89

radioaktivt grundämne, nr 2844

aluminium

Al

13

oädel metall, 76 kap.

americium

Am

95

radioaktivt grundämne, nr 2844 

antimon

Sb

51 

oädel metall, nr 8110

argon

Ar

18

ädelgas, nr 2804

arsenik

As 

33

ickemetall, nr 2804

astat

At

85

radioaktivt grundämne, nr 2844

barium

Ba

56

alkalisk jordartsmetall, nr 2805

berkelium

Bk

97

radioaktivt grundämne, nr 2844

beryllium

Be

4

oädel metall, nr 8112

bly

Pb

82

oädel metall, 78 kap.

bor

B

5

ickemetall, nr 2804

brom 

Br

35 

ickemetall, nr 2801

californium

Cf 

98 

radioaktivt grundämne, nr 2844

cerium

Ce 

58

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

cesium

Cs

55 

alkalimetall, nr 2805

curium

Cm

96

radioaktivt grundämne, nr 2844

dysprosium

Dy

66

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

einsteinium

Es

99

radioaktivt grundämne, nr 2844

erbium 

Er

68

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

europium

Eu 

63

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

fermium

Fm

100 

radioaktivt grundämne, nr 2844

fluor

F

ickemetall, nr 2801

fosfor

P

15

ickemetall, nr 2804

francium

Fr

87

radioaktivt grundämne, nr 2844

gadolinium

Gd

64

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

gallium

Ga

31

oädel metall, nr 8112

germanium 

Ge

32

oädel metall, nr 8112

guld

Au

79

ädel metall, nr 7108

hafnium

Hf

72

oädel metall, nr 8112

helium

He 

2

ädelgas, nr 2804

holmium

Ho

67

sällsynt jordartsmetall, nr 2805 

hydrogen, se väte

   

indium 

In

49

oädel metall, nr 8112

iridium

Ir

77

ädel metall, nr 7110

jod

53 

ickemetall, nr 2801

järn

Fe

26

oädel metall, 72 kap.

kadmium

Cd

48

oädel metall, nr 8107

kalcium

Ca 

20

alkalisk jordartsmetall, nr 2805

kalium

K

19

alkalimetall, nr 2805 

kisel

Si 

14

ickemetall, nr 2804

klor

Cl

17

ickemetall, nr 2801

kobolt

Co

27

oädel metall, nr 8105

kol

C

6

ickemetall, nr 2803 (som konstgjord
grafit nr 3801)

koppar

Cu

29

oädel metall, 74 kap. 

krom

Cr

24

oädel metall, nr 8112

krypton

Kr

36

ädelgas, nr 2804

kvicksilver

Hg

80

metall, nr 2805

kväve 

N

7

ickemetall, nr 2804

lantan

La

57

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

lawrencium

Lr

103

radioaktivt grundämne, nr 2844

litium

Li

3

alkalimetall, nr 2805

lutetium

Lu

71

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

magnesium

Mg

12 

oädel metall, nr 8104

mangan 

Mn 

25 

oädel metall, nr 8111 

mendelevium

Md

101

radioaktivt grundämne, nr 2844

molybden

Mo

42

oädel metall, nr 8102

natrium

Na 

11

alkalimetall, nr 2805

neodym

Nd 

60 

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

neon 

Ne

10

ädelgas, nr 2804

neptunium

Np

93

radioaktivt grundämne, nr 2844

nickel

Ni

28

oädel metall, 75 kap.

niob

Nb

41

oädel metall, nr 8112

nitrogen, se kväve




nobelium

No 

102

radioaktivt grundämne, nr 2844

osmium

Os

76

ädel metall, nr 7110

oxygen, se syre

   

palladium

Pd

46

ädel metall, nr 7110

platina 

Pt

78

ädel metall, nr 7110

plutonium

Pu

94

radioaktivt grundämne, nr 2844

polonium

Po

84

radioaktivt grundämne, nr 2844

praseodym

Pr

59

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

prometium 

Pm

61

radioaktivt grundämne, nr 2844

protaktinium

Pa

91

radioaktivt grundämne, nr 2844

radium

Ra

88

radioaktivt grundämne, nr 2844

radon

Rn

86

radioaktivt grundämne, nr 2844

rhenium

Re

75

oädel metall, nr 8112

rodium

Rh

45

ädel metall, nr 7110

rubidium

Rb

37

alkalimetall, nr 2805

rutenium

Ru

44

ädel metall, nr 7110

samarium

Sm

62

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

selen

Se

34

ickemetall, nr 2804

silver

Ag

47

ädel metall, nr 7106

skandium

Sc

21

upptagen tillsammans med sällsynta jordartsmetaller i nr 2805

strontium

Sr 

38

alkalisk jordartsmetall, nr 2805

svavel

16 

ickemetall, nr 2802 eller 2503

syre

O

8

ickemetall, nr 2804

tallium

Tl

81

oädel metall, nr 8112

tantal

Ta 

73 

oädel metall, nr 8103

teknetium

Tc

43

radioaktivt grundämne, nr 2844

tellur

Te

52

ickemetall, nr 2804

tenn

Sn

50

oädel metall, 80 kap.

terbium

Tb

65

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

torium

Th

90 

radioaktivt grundämne, nr 2844

titan

Ti

22

oädel metall, nr 8108

tulium

Tm

69

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

uran

U

92

radioaktivt grundämne, nr 2844

vanadin

V

23

oädel metall, nr 8112

vismut

Bi

83

oädel metall, nr 8106

volfram

W

74

oädel metall, nr 8101

väte

H

1

ickemetall, nr 2804

xenon

Xe

54

ädelgas, nr 2804

ytterbium

Yb

70 

sällsynt jordartsmetall, nr 2805

yttrium

Y

39 

upptagen tillsammans med sällsynta jordartsmetaller i nr 2805

zink

Zn

30

oädel metall, 79 kap.

zirkonium

Zr 

40

oädel metall, nr 8109



2801 Fluor, klor, brom och jod


2801.10

- Klor

2801.20

- Jod

2801.30

- Fluor; brom


Detta nummer omfattar de ickemetaller som benämns halogener, med undantag av astat (nr 2844).

A. Fluor

Fluor är en frätande, svagt gröngul gas med stickande lukt. Den är farlig att andas in emedan den angriper slemhinnorna. Den förvaras och transporteras under tryck i stålcylindrar. Fluor utgör ett mycket aktivt grundämne och angriper organiska ämnen under antändning, särskilt trä, fetter och textilmaterial.

Fluor används för framställning av vissa fluorider och organiska fluorföreningar.

B. Klor

Klor framställs vanligen genom elektrolys av alkaliklorider, särskilt natriumklorid.

Den är en gröngul gas, kvävande och frätande, 2 1/2 gånger tyngre än luft, något löslig i vatten och lätt att komprimera till flytande form. Klor transporteras vanligen i stålcylindrar, cisterner, järnvägstankvagnar eller pråmar.

Klor förstör färgämnen och organiska ämnen. Den används för blekning av vegetabiliska (men inte animaliska) fibrer och vid framställning av massa av ved. På grund av sina desinficerande och antiseptiska egenskaper används klor också för sterilisering (klorering) av vatten. Den används vidare inom guld-, tenn- och kadmiummetallurgin, vid framställning av hypokloriter, metallklorider och karbonylklorid samt vid organisk syntes (t.ex. av färgämnen, konstgjorda vaxer och klorkautschuk).

C. Brom

Brom kan erhållas genom inverkan av klor på alkalibromider som ingår i moderlutar från saltframställning eller genom elektrolys av bromider.

Den är en mycket tung (densitet 3,18 vid 0 °C), frätande, rödaktig eller mörkbrun vätska, som även i kallt tillstånd avger ögonretande, kvävande, röda ångor. Brom angriper huden, som därvid gulfärgas, och angriper organiska ämnen, t.ex. sågspån, under antändning. Den förvaras och transporteras i behållare av glas eller keramiskt material. Den är något löslig i vatten. Numret omfattar inte lösningar av brom i ättiksyra (nr 3824).

Brom används för framställning av medikamenter (t.ex. lugnande medel), färgämnen (t.ex. eosiner och bromerade indigoderivat), fotografiska kemikalier (silverbromid), tårretande ämnen (bromaceton), inom metallurgin, etc.

D. Jod

Jod utvinns ur moderlutar av naturligt natriumnitrat genom behandling med svaveldioxid eller natriumvätesulfit samt ur havsalger genom torkning, föraskning och kemisk behandling av askan.

Den är ett mycket tungt (densitet 4,95 vid 0 °C), fast ämne med lukt som erinrar både om klor och brom. Jodånga är farlig att inandas. Jod är flyktig vid rumstemperatur och färgar stärkelselösning blå. I orent tillstånd förekommer den i klumpar eller som ett grovt pulver. Jod som har renats genom sublimering har form av glänsande, gråaktiga fjäll eller kristaller med metallartad glans. Den förvaras då vanligen i glaskärl.

Jod används inom medicinen, för framställning av fotokemikalier (natriumjodid), färgämnen (t.ex. erytrosiner) och medikamenter, som katalysator vid organiska synteser, som reagens etc.

2802 Svavel, sublimerat eller fällt; kolloidalt svavel

A. Svavel, sublimerat eller fällt

Svavel i dessa två former innehåller vanligen ca 99,5 % svavel.

Sublimerat svavel eller svavelblomma erhålls i form av små, mycket lätta partiklar vid långsam destillation av rått eller orent svavel och efterföljande kondensation till fast form (sublimering). Det används främst inom fruktodling, inom kemisk industri och vid vulkning av högvärdigt gummi.

Detta nummer omfattar också tvättat sublimerat svavel, som har behandlats med ammoniaklösning för att bortskaffa svaveldioxid. Denna produkt används inom medicinen.

Fällt svavel enligt detta nummer erhålls alltid genom att med saltsyra fälla svavlet ur en sulfidlösning eller ur en lösning av polysulfider av alkalimetaller eller alkaliska jordmetaller. Det är mera finfördelat och blekare gult än sublimerat svavel. Lukten påminner något om vätesulfid. Fällt svavel försämras vid lagring. Det används nästan uteslutande inom medicinen.

Fällt svavel enligt detta nummer får inte förväxlas med vissa mycket finpulveriserade kvaliteter av svavel, vilka ibland betecknas som "fällda" men som skall klassificeras enligt nr 2503.

B. Kolloidalt svavel

Kolloidalt svavel erhålls genom inverkan av vätesulfid på en svaveldioxidlösning som innehåller gelatin. Det kan också erhållas genom inverkan av mineralsyra på natriumtiosulfat eller genom katodisk utfällning. Kolloidalt svavel utgör ett vitt pulver som bildar emulsion med vatten. Det kan emellertid bevaras i detta tillstånd endast om en skyddskolloid (albumin eller gelatin) är tillsatt och även då endast under begränsad tid. Numret omfattar också denna beredda kolloidala lösning. Liksom alla kolloidala dispersioner har dispergerat svavel stor adsorptionsyta och kan ta upp färgämnen. Varan är också ett mycket verksamt antiseptisk medel som används för invärtes bruk inom medicinen.

Numret omfattar inte oraffinerat svavel som har erhållits genom Frasch-processen samt raffinerat svavel, vilka kvaliteter ibland kan vara mycket rena (nr 2503).

2803 Kol (kimrök och andra former av kol, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans)

Kol är en fast ickemetall.

Detta nummer omfattar följande kategorier av kol.

Kimrök (carbon black) erhålls vid ofullständig förbränning eller krackning (genom upphettning, elektrisk ljusbåge eller elektriska gnistor) av organiska, kolrika ämnen såsom:

  1. naturgaser, t.ex. metan, antracengas (dvs. gaser som innehåller finfördelad antracen) och acetylen. Acetylensvart, en mycket finkornig och ren produkt, erhålls av komprimerad acetylen genom hastig sönderdelning, initierad av en elektrisk gnista;
  2. naftalen, harts eller oljor (lampsvart).

Kimrök kan också beskrivas som "channel black" eller "furnace black", beroende på framställningsmetoden.

Kimrök kan innehålla oljeartade föroreningar.

Kimrök används som pigment vid framställning av målningsfärger, tryckfärger, skoputsmedel etc., vid tillverkning av karbonpapper samt som förstärkningsmedel inom gummiindustrin.

Detta nummer omfattar inte:

a)

naturlig grafit (nr 2504);

b)

naturligt kol som utgör fasta bränslen (antracit, stenkol och brunkol); koks, briketter och retortkol (27 kap.);

c)

vissa svarta mineralfärgämnen enligt nr 3206 (t.ex. aluminiumsvart, skiffersvart och kiselsvart);

d)

konstgjord grafit; kolloidal och halvkolloidal grafit (t.ex. nr 3801);

e)

aktiverat kol och djurkol (nr 3802);

f)

träkol (nr 4402);

g)

kristallint kol i form av diamanter (nr 7102 och 7104).



2804 Väte, ädelgaser och andra ickemetaller


2804.10

- Väte

 

- Ädelgaser:

2804.21

- - Argon

2804.29

- - Andra

2804.30

- Kväve

2804.40

- Syre 

2804.50

- Bor; tellur

 

- Kisel:

2804.61

- - Innehållande minst 99,99 viktprocent kisel

2804.69

- - Annan 

2804.70

- Fosfor

2804.80

- Arsenik

2804.90

- Selen


A. Väte

Väte erhålls genom elektrolys av vatten eller ur vattengas, koksugnsgas eller kolväten.

Det anses i allmänhet som en ickemetall. Det förvaras och transporteras i komprimerat tillstånd i tjockväggiga stålcylindrar.

Väte används för hydrering av oljor (framställning av härdade fetter), vid krackning av petroleumprodukter, vid ammoniaksyntes, för skärning och svetsning av metaller (med knallgasbläster) etc.

Numret omfattar inte deuterium (stabil isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2845, och tritium (radioaktiv isotop av väte), vilket klassificeras enligt nr 2844.

B. Ädelgaser

Med ädelgaser (inerta gaser) avses nedan upptagna grundämnen. De utmärks av att de är kemiskt indifferenta och av sina elektriska egenskaper – särskilt den att emittera färgat ljus (utnyttjas t.ex. i neonskyltar) vid urladdning under hög spänning.

  1. Helium (inte brännbart, används för fyllning av ballonger).
  2. Neon (ger ett rödaktigt ljus eller, i blandning med kvicksilverånga, s.k. dagsljus).
  3. Argon (en färg- och luktlös gas som används som inert gas i elektriska glödlampor).
  4. Krypton (används för samma ändamål som argon eller för att ge blekviolett ljus).
  5. Xenon (ger blått ljus).

Ädelgaser erhålls genom fraktionering av flytande luft eller (ifråga om helium) från vissa naturgaser. De försänds i komprimerat tillstånd.

Radon är en radioaktiv ädelgas enligt nr 2844 som bildas vid radioaktivt sönderfall av radium.

C. Andra ickemetaller

De andra ickemetallerna som omfattas av detta nummer är följande:

1. Kväve

Kväve är en gas som inte brinner och som inte kan underhålla förbränning utan i stället släcker eld. Det framställs genom fraktionerad destillation av flytande luft samt förvaras och transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar.

Kväve används huvudsakligen för framställning av ammoniak och kalciumcyanamid men också som inert gas i elektriska glödlampor, etc.

2. Syre

Syre är en gas som kan underhålla förbränning och som huvudsakligen erhålls genom fraktionerad destillation av flytande luft.

Det förvaras och transporteras i komprimerat tillstånd i stålcylindrar eller ibland i flytande form i dubbelväggiga behållare.

Komprimerat syre används i knallgas- och syreacetylenblästrar för svetsning eller skärning av metaller, t.ex. järn. Det används också inom järn- och stålmetallurgin och inom medicinen (för inhalation).

Detta nummer omfattar också ozon, en allotrop form av syre som erhålls under inverkan av elektriska gnistor eller urladdningar. Ozon används för sterilisering av vatten (ozonisation), för oxidation av torkande oljor, för blekning av bomull och som medel för antiseptiskt eller terapeutiskt ändamål.

3. Bor

Bor är ett kastanjebrunt fast ämne som vanligen förekommer i pulverform. Den används inom metallurgin samt för framställning av värmeregulatorer och mycket känsliga termometrar.

På grund av sin mycket stora förmåga att absorbera långsamma neutroner används bor dessutom, antingen i rent tillstånd eller legerad med stål, för tillverkning av rörliga styrstavar för kärnreaktorer.

4. Tellur

Tellur är ett fast ämne (densitet 6,2), antingen amorft eller kristallint. Det är en relativt god ledare för värme och elektricitet samt har i viss omfattning metalliska egenskaper. Tellur används i vissa legeringar (t.ex. blytellurlegeringar) och som vulkmedel.

5. Kisel

Kisel erhålls nästan uteslutande genom reduktion av kiseldioxid med kol i ljusbågsugn. Den är en dålig ledare för värme och elektricitet och är hårdare än glas. Kisel förekommer i form av ett kastanjebrunt pulver eller oftare i oregelbundna klumpar. Den kristalliserar i form av gråa nålar med metallglans.

Kisel är ett av de mest betydelsefulla materialen som används inom elektroniken. Kisel av hög renhetsgrad, vilken erhålls t.ex. genom kristalldragning, kan föreligga obearbetad i den form den har erhållit vid dragningen eller i form av cylindrar eller stavar. När den är dopad med bor, fosfor etc. används den för tillverkning av t.ex. dioder, transistorer och andra halvledarkomponenter eller halvledarelement och solceller.

Kisel används även inom metallurgin (t.ex. i järn- och aluminiumlegeringar) samt inom kemin för framställning av kiselföreningar (t.ex. kiseltetraklorid).

6. Fosfor

Fosfor är ett vaxartat fast ämne som erhålls genom behandling av mineraliska fosfater med sand och kol i elektrisk ugn.

Två huvudmodifikationer finns av fosfor:

a)

gul eller vit fosfor, som är genomskinlig och gulaktig, giftig, farlig att hantera samt lättantändlig. Den förvaras i form av gjutna stänger under vatten i kärl av svart glas, stengods eller oftare metall; dessa kärl får inte utsättas för frost;

b)

röd eller amorf fosfor, som också kan förekomma i kristalliserad form. Den utgör ett ogenomskinligt, fast, icke giftigt ämne, är inte självlysande samt är tyngre och mindre aktiv än gul fosfor. Röd fosfor används vid tillverkning av tändstickor och tändsticksplån, inom pyrotekniken och som katalysator (t.ex. vid klorering av acykliska syror).


Vissa medikamenter innehåller fosfor (t.ex. fosforlevertran). Den används också som råttgift och för framställning av fosforsyror, fosfinater (hypofosfiter), kalciumfosfid etc.

7. Arsenik

Arsenik är ett fast ämne som utvinns ur arsenikhaltiga pyriter.

Den förekommer i två huvudmodifikationer:

a)

vanlig, s.k. metallisk arsenik, i form av glänsande, stålgrå kristaller, spröda och olösliga i vatten;

b)

gul arsenik, kristallin, föga stabil.


Arsenik används för framställning av arsenikdisulfid, blyhagel, hårdbronser och åtskilliga andra legeringar (av tenn, koppar etc.).

8. Selen

Selen, som är nära besläktat med svavel, förekommer i flera former:

a)

amorft selen, i rödaktiga flockar (selenblomma);

b)

glasartat selen, som har dålig ledningsförmåga för värme och elektricitet. Det har glänsande brottytor och är till färgen brunt eller rödaktigt;

c)

kristalliserat selen, i grå eller röda kristaller. Det är en relativt god ledare för värme och elektricitet, särskilt vid bestrålning med ljus. Det används för framställning av fotoelektriska celler samt, när det är dopat, av halvledarkomponenter eller halvledarelement; inom fotografin; i pulverform (rött selen) vid framställning av gummi och speciella linser, etc.


Numret omfattar inte selen i kolloidal suspension (för medicinskt användning) (30 kap.).

Antimon klassificeras som metall (nr 8110).

Vissa av ickemetallerna i denna grupp (t.ex. kisel och selen) kan vara dopade med grundämnen såsom bor, fosfor etc. i en proportion som i allmänhet är av storleksordningen en del på miljonen för användning inom elektroniken. De klassificeras enligt detta nummer under förutsättning att de föreligger obearbetade i den form de har erhållit vid dragningen eller i form av cylindrar eller stavar. När de är skurna till skivor, plattor eller liknande former klassificeras de enligt nr 3818.

2805 Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller; sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller legerade med varandra; kvicksilver


 

- Alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller:

2805.11

- - Natrium

2805.12

- - Kalcium

2805.19

- - Andra

2805.30

- Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller legerade med varandra

2805.40

- Kvicksilver


A. Alkalimetaller

De fem alkalimetallerna är mjuka och tämligen lätta. De sönderdelar kallt vatten. De förstörs i luft, varvid hydroxider bildas.

1. Litium

Litium är den lättaste (densitet 0,54) och hårdaste av alkalimetallerna. Det förvaras i mineralolja eller inert gas.

Litium bidrar till att förbättra egenskaperna hos metaller och används i olika legeringar (t.ex. lagermetaller). På grund av stor affinitet till andra grundämnen används litium bl.a. också för framställning av andra metaller i ren form.

2. Natrium

Natrium är ett fast ämne (densitet 0,97) med metallglans; det blir hastigt matt på snittytor. Natrium förvaras i mineralolja eller i lufttäta, igenlödda burkar.

Det framställs genom elektrolys av smält natriumklorid eller smält natriumhydroxid.

Natrium används för framställning av natriumperoxid, natriumcyanid, natriumamid etc.; inom indigoindustrin; vid framställning av explosiva ämnen (kemiska tändare och stubin); vid butadienpolymerisation; i lagermetaller samt inom titan- och zirkoniummetallurgin.

Numret omfattar inte natriumamalgam (nr 2853).

3. Kalium

Kalium är en silvervit metall (densitet 0,85) som kan skäras med en vanlig kniv. Det förvaras i mineralolja eller i förseglade ampuller.

Det används vid framställning av vissa fotoelektriska celler och i lagermetaller.

4. Rubidium

Rubidium är ett silvervitt, fast ämne (densitet 1,5), som är mera lättsmält än natrium. Det förvaras i förseglade ampuller eller i mineralolja.

Liksom natrium används det i lagermetaller.

5. Cesium

Cesium är en silvervit eller gulaktig metall (densitet 1,9) som antänds vid beröring med luft. Cesium är den lättast oxiderbara av alkalimetallerna och förvaras i förseglade ampuller eller i mineralolja.

Numret omfattar inte den radioaktiva alkalimetallen francium (nr 2844).

B. Alkaliska jordartsmetaller

De tre alkaliska jordartsmetallerna är smidbara och sönderdelar kallt vatten tämligen lätt. I fuktig luft omvandlas de till hydroxider.

1. Kalcium

Kalcium erhålls genom termisk reduktion av kalciumoxid med hjälp av aluminium eller genom elektrolys av smält kalciumklorid. Det är en vit metall (densitet 1,57) som används vid rening av argon, vid raffinering av koppar och stål, vid framställning av zirkonium, kalciumhydrid (hydrolit), lagermetaller etc.

2. Strontium

Strontium är en vit eller blekgul, tänjbar metall (densitet 2,5).

3. Barium

Barium är en vit metall (densitet 4,2). Det används i vissa lagermetaller och för framställning av getter för elektronrör (nr 3824).

Detta nummer omfattar inte radium, ett radioaktivt grundämne (nr 2844), magnesium (nr 8104) och beryllium (nr 8112). Dessa metaller liknar i vissa avseenden de alkaliska jordartsmetallerna.


C. Sällsynta jordartsmetaller, skandium och yttrium, även blandade eller legerade med varandra

Sällsynta jordartsmetaller (uttrycket "sällsynt jordart" avser deras oxider) eller lantanider omfattar grundämnen med atomnummer (anger antalet positiva enhetsladdningar – protoner – i atomkärnan) från 57 till 71 i det periodiska systemet enligt nedanstående uppställning.

Ceriumgruppen

Terbiumgruppen

Erbiumgruppen

57 lantan

63 europium

66 dysprosium

58 cerium

64 gadolinium

67 holmium

59 praseodym

65 terbium

68 erbium

60 neodym

 

69 tulium

62 samarium

 

70 ytterbium

  

71 lutetium


Prometium, grundämne 61, som är radioaktivt, klassificeras enligt nr 2844.

De sällsynta jordartsmetallerna är i allmänhet grå- eller gulaktiga och är tänjbara eller smidbara.

Cerium, den mest betydande i denna grupp, erhålls ur monazit (fosfat av sällsynta jordarter) eller torit (silikat av sällsynta jordarter) efter utvinning av torium. Cerium framställs genom termisk reduktion av ceriumhalogenider med kalcium och litium som reduktionsmedel eller genom elektrolys av smält ceriumklorid. Den är en grå, smidig metall, något hårdare än bly, och ger gnistor vid gnuggning mot ojämna ytor.

Lantan, vilket förekommer som förorening i ceriumsalter, används för framställning av blått glas.

Nr 2805 omfattar också skandium och yttrium, som har stora likheter med de sällsynta jordartsmetallerna – skandium liknar dessutom järngruppens metaller. Dessa två metaller utvinns ur mineralet thorveitit, ett silikat av skandium som innehåller yttrium och andra grundämnen.

Ovannämnda grundämnen förs hit även om de är blandade eller legerade med varandra. Numret omfattar t. ex. "Mischmetal", som är en legering som innehåller 45 – 55 % cerium, 22 – 27 % lantan, andra lantanider, yttrium samt olika föroreningar (upp till 5 % järn, spår av kisel, kalcium och aluminium). "Mischmetal" används huvudsakligen inom metallurgin samt för tillverkning av stift till cigarettändare o.d. När den är legerad med mer än 5 % järn eller med magnesium eller andra metaller klassificeras den på annat sätt (t.ex. enligt nr 3606 om den har karaktär av pyrofor legering).

Numret omfattar inte salter och andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av yttrium eller skandium (nr 2846).


D. Kvicksilver

Kvicksilver är den enda metall som är flytande vid rumstemperatur.

Det framställs genom rostning av naturlig kvicksilversulfid (cinnober) och separeras från övriga metaller som ingår i malmen (bly, tenn, zink, vismut) genom filtrering, vakuumdestillation och behandling med utspädd salpetersyra.

Kvicksilver är en silverglänsande, tung (densitet 13,59), giftig vätska som angriper ädla metaller. Vid rumstemperatur är rent kvicksilver beständigt i luft, men oren metall får en beläggning av brunaktig kvicksilver(II)oxid. Kvicksilver förvaras och transporteras i speciella behållare (flaskor) av järn.

Kvicksilver används för framställning av amalgamer enligt nr 2843 eller 2853. Det används inom guld- och silvermetallurgin, vid förgyllning och försilvring samt vid framställning av klor, natriumhydroxid, kvicksilversalter, cinnober och kvicksilverfulminat (knallkvicksilver). Det används vidare vid tillverkning av kvicksilverlampor och olika fysikaliska instrument, inom medicinen etc.


UNDERAVDELNING II

Oorganiska syror och oorganiska syreföreningar av ickemetaller

Allmänna anvisningar

Syror innehåller väte, vilket helt eller delvis kan bytas ut mot metaller (eller mot joner med liknande egenskaper, t.ex. ammoniumjon NH4+), varvid salter bildas. Syror reagerar med baser under saltbildning och ger med alkoholer estrar. I flytande tillstånd eller i lösning är de elektrolyter, som avger väte vid katoden. När en eller flera molekyler vatten avspaltas från de syror som innehåller syre erhålls anhydrider. De flesta oxiderna av ickemetaller är anhydrider.

Denna underavdelning omfattar oorganiska syreföreningar av ickemetaller (anhydrider och andra) samt oorganiska syror, vilkas anjon utgör en ickemetallradikal.

Den omfattar däremot inte anhydrider och syror som bildas av metalloxider eller metallhydroxider. Dessa omfattas i allmänhet av underavdelning IV (t.ex oxider, hydroxider och peroxider av metaller, såsom syror och anhydrider av krom, molybden, volfram och vanadin). I vissa fall klassificeras de emellertid på annat sätt, t.ex. enligt nr 2843 (föreningar av ädla metaller), nr 2844 eller 2845 (föreningar av radioaktiva grundämnen och av isotoper) eller nr 2846 (föreningar av sällsynta jordartsmetaller eller av skandium eller yttrium).

Denna underavdelning omfattar inte heller syreföreningar av väte, vilka klassificeras enligt nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847 (väteperoxid) eller nr 2853 (destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är behandlat med jonbytare).
 

2806 Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra); klorosvavelsyra


2806.10

- Väteklorid (klorväte) och saltsyra (klorvätesyra)

2806.20

- Klorosvavelsyra


A. Väteklorid och saltsyra

Väteklorid (klorväte) HCl är en färglös, rykande gas med kvävande lukt som erhålls genom inverkan av väte (eller vatten och koks) på klor eller genom inverkan av svavelsyra på natriumklorid.

Väteklorid kan lätt överföras till flytande form under tryck och löser sig begärligt i vatten. Den förvaras och transporteras under tryck i flytande form i stålcylindrar. Den förekommer också i koncentrerade vattenlösningar (vanligen 28 – 38 %) i behållare av glas eller lergods eller i gummifodrade tankvagnar. Vattenlösningen av väteklorid kallas saltsyra (klorvätesyra). Saltsyra har stickande lukt. Den är gulaktig om den innehåller föroreningar (järn(III)klorid, arsenik, svaveldioxid, svavelsyra) men färglös i rent tillstånd. Koncentrerad saltsyra ryker i fuktig luft.

Saltsyra har vidsträckt användning, t.ex. som betmedel för järn, zink och andra metaller; vid extraktion av gelatin ur ben; vid rening av djurkol; för framställning av metallklorider, etc. Väteklorid i gasform används ofta vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av kloropren, vinylklorid, konstgjord kamfer och hydroklorkautschuk).

B. Klorosvavelsyra

Klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) ClSO2OH erhålls genom torr förening av väteklorid och svaveltrioxid eller oleum.

Den är en starkt frätande, färglös eller brunaktig vätska med obehaglig lukt. Den ryker i fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten eller vid upphettning.

Den används vid organiska synteser (vid framställning av sackarin, tioindigo, indigosoler etc.).

Numret omfattar inte hypoklorsyrlighet, klorsyra och perklorsyra (nr 2811) och inte heller sulfonylklorid (sulfurylklorid) (nr 2812), vilken ibland felaktigt benämns "diklorsulfonsyra".


2807 Svavelsyra; oleum (rykande svavelsyra)

A. Svavelsyra

Svavelsyra H2SO4 erhålls huvudsakligen genom att syre och svaveldioxid får passera över en katalysator (platina, järn(III)oxid, vanadin(V)oxid etc.). Föroreningar (kvävehaltiga föreningar, arsenik- eller selenhaltiga ämnen, bly(II)sulfat) avlägsnas genom behandling med väte- eller ammoniumsulfid.

Svavelsyra är starkt frätande. Den är en tung, oljeliknande vätska, som är färglös (om den inte innehåller föroreningar), gul eller brun. I kontakt med vatten reagerar den häftigt samt angriper huden och de flesta organiska ämnen (förkolar dem).

Handelskvaliteten innehåller mellan 77 och 100 % H2SO4. Den transporteras i behållare eller damejeanner av glas, i stålfat, i tankbilar, i tankvagnar eller i tankfartyg.

Svavelsyra har mångsidig användning inom industrin, speciellt för framställning av gödselmedel, explosiva ämnen och oorganiska pigment samt bl.a. i petroleum- och stålindustrierna.

B. Oleum

Oleum (rykande svavelsyra) består av svavelsyra med överskott av svaveltrioxid (upp till 80 %). Oleum kan vara flytande eller fast. Produkten är mörkbrun till färgen, reagerar häftigt med vatten, angriper hud och kläder samt avger farliga ångor (i synnerhet fri svaveltrioxid). Den förvaras i behållare av glas, lergods eller järnplåt.

Oleum används huvudsakligen för sulfoneringsreaktioner inom den organiska kemin (framställning av naftalensulfonsyra, hydroxiantrakinon, tioindigo, alizarinderivat etc.).

Detta nummer omfattar inte:

a)

klorosvavelsyra (svavelsyraklorhydrin) samt blandningar av svavelsyra och salpetersyra (nr 2806 resp. 2808);

b)

svaveltrioxid, vätesulfid, peroxosvavelsyror, sulfaminsyra samt mineralsyror som tillhör tionsyraserien (polytionsyror) (nr 2811);

c)

tionyl- och sulfurylklorid (nr 2812).


2808 Salpetersyra; blandningar av svavelsyra och salpetersyra

A. Salpetersyra

Salpetersyra HNO3 framställs huvudsakligen genom oxidation av ammoniak i närvaro av en katalysator (platina, oxider av järn, krom, vismut eller mangan etc.). Kväve och syre kan också direkt förenas i ljusbågsugn, varvid erhålls kväveoxid som sedan uppoxideras. Salpetersyra kan också erhållas genom inverkan av svavelsyra (antingen ensam eller i blandning med dinatriumdisulfat) på naturligt natriumnitrat; föroreningarna (svavel- och saltsyra, nitrösa gaser) avlägsnas genom destillation och varmluft.

Salpetersyra är en färglös eller gulaktig, giftig vätska. I koncentrerat tillstånd (rykande salpetersyra) avger den gulaktiga ångor av nitrösa gaser. Den angriper huden och förstör organiska ämnen och är ett kraftigt oxidationsmedel. Salpetersyra förvaras i damejeanner av glas eller lergods eller i aluminiumbehållare.

Salpetersyra används bl. a. för framställning av nitrater (av silver, kvicksilver, bly, koppar etc.), organiska färgämnen, explosiva ämnen (nitroglycerin, bomullskrut, trinitrotoluen, pikrinsyra, kvicksilverfulminat etc.), för betning av metaller (speciellt gjutjärn), vid etsning av kopparplåt och vid raffinering av guld och silver.

B. Blandningar av svavelsyra och salpetersyra

Blandningar av svavelsyra och salpetersyra innehåller de koncentrerade syrorna i bestämda proportioner (t.ex. lika delar). Blandningarna är starkt frätande, viskösa vätskor, som vanligen försänds i behållare av järnplåt.

De används i synnerhet för nitrering av organiska föreningar inom den syntetiska färgämnesindustrin samt vid framställning av cellulosanitrat och explosiva ämnen.

Numret omfattar inte:

a)

sulfaminsyra (nr 2811) (får inte förväxlas med ovannämnda blandningar av svavelsyra och salpetersyra);

b)

väteazid, salpetersyrlighet och kväveoxider (nr 2811).


2809 Fosforpentaoxid; fosforsyra; polyfosforsyror, även inte kemiskt definierade


2809.10

- Fosforpentaoxid

2809.20

- Fosforsyra och polyfosforsyror


Detta nummer omfattar fosforpentaoxid, vanlig fosforsyra (ortofosforsyra), pyrofosforsyra, metafosforsyra och andra polyfosforsyror.

A. Fosforpentaoxid

Fosforpentaoxid (fosforsyraanhydrid) P2O5 erhålls genom förbränning i torr luft av fosfor som har utvunnits ur naturliga fosfater. Den är ett starkt frätande, vitt pulver, som begärligt absorberar vatten och som transporteras i lufttäta förpackningar.

Den förekommer i tre former: kristallin, amorf och glasartad. Även blandningen av dessa tre former, som kallas fosforsnö, förs hit.

Fosforpentoxid används för torkning av gaser och vid organiska synteser.

B. Vanlig fosforsyra

Vanlig fosforsyra eller ortofosforsyra H3PO4 erhålls genom inverkan av svavelsyra på naturliga trikalciumfosfater. Den på detta sätt framställda handelskvaliteten innehåller som föroreningar fosforpentaoxid, kalciumdiväteortofosfat, svaveltrioxid, svavelsyra, fluorokiselsyra etc. Ren ortofosforsyra framställs genom upplösning av fosforpentoxid i vatten.

Fosforsyra kan förekomma i form av delikvescenta, prismatiska kristaller, men då den är svår att bevara i fast tillstånd förekommer den vanligen i vattenlösning (t.ex. 65 % eller 90 %). Den koncentrerade lösningen, som förblir övermättad vid rumstemperatur, har sirapskonsistens.

Fosforsyra används för framställning av koncentrerade superfosfater (trippelsuperfosfat), inom textilindustrin och som betmedel (rostborttagningsmedel).

Av fosforsyra kan genom kondensation vid hög temperatur erhållas flera olika polymera syror: pyrofosforsyra, metafosforsyra och andra polyfosforsyror.

C. Polyfosforsyror

I. Syror som karakteriseras av omväxlande P-O-P-atomer

Schematiskt sett erhålls dessa syror genom kondensation av två eller flera molekyler ortofosforsyra, varvid vatten avgår. På så sätt bildas en serie linjära syror med den generella formeln Hn+2PnO3n+1, där n är 2 eller fler, och en cyklisk serie med den generella formeln (HPO3)n, där n är 3 eller fler.

  1. Pyrofosforsyra (difosforsyra H4P2O7) framställs genom reglerad upphettning av ortofosforsyra. Den är instabil i fuktig luft och omvandlas lätt till ortosyran.
  2. Metafosforsyror. Dessa är de cykliska syrorna, exempelvis cyklotrifosforsyra (HPO3)3 och cyklotetrafosforsyra (HPO3)4, som förekommer som obetydliga komponenter i polyfosforsyrablandningar som innehåller mer än 86 % P2O5. Handelskvaliteten av metafosforsyra är en inte kemiskt definierad blandning av polyfosforsyror (huvudsakligen linjära), som också kan innehålla syrornas natriumsalter. Sådana blandningar, vilka klassificeras enligt detta nummer, förekommer som glasartade massor, vilka förflyktigas vid rödglödgning och inte kan kristalliseras.
    De absorberar vatten lätt och används för torkning av gaser.
  3. Andra polyfosforsyror av P-O-P-typ. Dessa är vanligen blandningar som saluförs under benämningarna "polyfosforsyra" eller "superfosforsyra" och som innehåller högre syror ur serien, såsom trifosforsyra H5P3O10 och tetrafosforsyra H6P4O13). Sådana blandningar förs också hit.

II. Andra polyfosforsyror

Denna kategori omfattar t.ex. hypofosforsyra (difosfor(IV)syra) H4P2O6. Denna förening förekommer i form av ett kristallint dihydrat som måste förvaras torrt. Den är stabilare i svag lösning.

Numret omfattar inte:

a)

andra fosforhaltiga syror och anhydrider (fosfonsyra och anhydrider av fosfonsyra samt fosfinsyra) (nr 2811);

b)

vätefosfider (nr 2853).


2810 Boroxider; borsyror

A. Boroxider

Dibortrioxid B2O3 förekommer som en genomskinlig, glasartad massa, som kristaller eller som vita flingor.

Den har använts för framställning av syntetiska ädelstenar (korund, safir etc.) genom inverkan på flyktiga metallfluorider.

Numret omfattar också alla andra boroxider.

B. Borsyror

Borsyra (ortoborsyra) H3BO3 erhålls antingen genom sönderdelning av naturliga borater med syror eller genom fysikalisk-kemisk behandling av rå borsyra.

Den förekommer i pulverform, som små fjäll, som glimmerartade flingor eller som glasartade klumpar med genomskinliga kanter. Den är till färgen askgrå eller blåaktig (kristalliserad syra) samt luktlös och känns fet.

Borsyra används bl.a. som antiseptiskt medel (borsyralösning); för framställning av borosilikatglas (med låg utvidgningskoefficient), icke frittad emaljmassa o.d., Guignets grönt (kromhydroxid), konstgjorda borater (borax), hydroxiantrakinon och aminoantrakinon; för impregnering av ljusvekar samt för att göra vävnader brandsäkra.

Rå naturlig borsyra klassificeras enligt nr 2528, när den innehåller högst 85 viktprocent H3BO3, beräknat på torrsubstansen. När borsyrahalten överstiger 85 viktprocent, klassificeras syran enligt 2810. Metaborsyra (HBO2)n förs också hit.

Numret omfattar inte:

a)

tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) (nr 2811);

b)

glyceroborsyra (nr 2920).



2811 Andra oorganiska syror och andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller


 

- Andra oorganiska syror:

2811.11

- - Vätefluorid (fluorvätesyra)

2811.12

- - Vätecyanid (blåsyra)

2811.19

- - Andra

 

- Andra oorganiska syreföreningar av ickemetaller:

2811.21

- - Koldioxid (kolsyra)

2811.22

- - Kiseldioxid

2811.29

- - Andra


Detta nummer omfattar oorganiska syror och samt anhydrider samt andra oxider av ickemetaller.

A. Fluorföreningar

  1. Vätefluorid HF erhålls genom inverkan av svavelsyra på naturlig kalciumfluorid (flusspat) eller på kryolit. Den renas genom behandling med kaliumkarbonat eller genom destillation (den innehåller ibland små mängder silikater eller fluorokiselsyra som föroreningar). I vattenfritt tillstånd är vätefluorid en starkt hygroskopisk vätska (kokpunkt 18 – 20 °C) som ryker i fuktig luft. Vattenfri vätefluorid liksom koncentrerade lösningar av detta ämne vållar djupa frätskador på huden och förkolar organiska ämnen. Vattenlösningen (fluorvätesyra) förvaras i kärl av metall, invändigt klädda med bly, guttaperka eller ceresin, eller i behållare av gummi eller plast. I mycket ren form förvaras syran i silverflaskor.
    Den används bl.a. för etsning av glas, vid framställning av askfritt filtrerpapper, vid framställning av tantal och fluorider, för rengöring och betning av gjutna föremål, vid organiska synteser samt för reglering av jäsningsprocesser.
  2. Fluorosyror. Bland dessa kan nämnas:
    a) tetrafluoroborsyra (fluoroborsyra) HBF4;
    b) hexafluorokiselsyra (fluorokiselsyra) H2SiF6, som förekommer t.ex. i vattenlösningar som utgör biprodukter från superfosfatframställning. Den kan också erhållas från kiselfluorider. Syran används vid elektrolytisk rening av tenn och bly, för framställning av fluorosilikater etc.

B. Klorföreningar

De viktigaste av dessa föreningar är kraftigt verkande oxidations- och kloreringsmedel, vilka används som blekmedel och vid organiska synteser. I regel är de instabila. Bland dessa kan följande nämnas.

Hypoklorsyrlighet (underklorsyrlighet) HClO är farlig att inandas och exploderar vid kontakt med organiskt material. Gasen förekommer i vattenlösning, som till färgen är gul eller ibland rödaktig.

Klorsyra HClO3. Den förekommer endast som en färglös eller gulaktig vattenlösning.

Perklorsyra (överklorsyra) HClO4. Denna produkt, som förekommer mer eller mindre koncentrerad, ger olika hydrat. Den angriper huden och används för analyser.

C. Bromföreningar

  1. Vätebromid HBr är en färglös gas med stark, stickande lukt. Den kan förvaras under tryck eller i form av vattenlösning (bromvätesyra), vilken långsamt sönderdelas i luft (särskilt under inverkan av ljus). Den används för framställning av bromider och vid organiska synteser.
  2. Bromsyra HBrO3 förekommer endast i vattenlösning. Den används vid organiska synteser.

D. Jodföreningar

  1. Vätejodid HI är en färglös, kvävande gas som lätt sönderdelas. Den förekommer som vattenlösning (jodvätesyra). Lösningen är frätande och när den är koncentrerad ryker den i fuktig luft. Vätejodid används vid organiska synteser som reduktionsmedel och för anlagring av jod.
  2. Jodsyra HIO3 och jodsyraanhydrid I2O5, förekommer som prismatiska kristaller eller i vattenlösning. Föreningarna används inom medicinen och som absorptionsmedel i gasmasker.
  3. Perjodsyra HIO42 H2O har liknande egenskaper som jodsyra.

E. Svavelföreningar

  1. Vätesulfid (svavelväte) H2S är en mycket giftig, färglös gas med stinkande lukt av ruttna ägg. Den förvaras komprimerad på stålcylindrar eller i vattenlösning och används vid kemisk analys, för rening av svavelsyra och saltsyra, för framställning av svaveldioxid och svavel, etc.
  2. Peroxosvavelsyror förekommer i kristalliserad form:
    a) peroxodisvavelsyra (persvavelsyra) H2S2O8 och dess anhydrid S2O7;
    b) peroxomonosvavelsyror (Caros syra) H2SO5, som är starkt hygroskopisk och är ett kraftigt oxidationsmedel.
  3. Tionsyror existerar endast i vattenlösning och omfattar ditionsyra H2S2O6, tritionsyra H2S3O6, tetrationsyra H2S4O6 samt pentationsyra H2S5O6.
  4. Sulfaminsyra (aminosulfonsyra) SO2(OH)NH2 erhålls genom att lösa karbamid i svavelsyra, svaveltrioxid eller oleum (rykande svavelsyra). Den är kristallin, obetydligt löslig i vatten men lättlöslig i alkohol samt används för framställning av brandsäkra textilier, vid garvning, inom galvanotekniken och vid organiska synteser.
  5. Svaveldioxid SO2 erhålls vid förbränning av svavel, vidrostning av naturliga sulfider (särskilt svavelkis och andranaturliga järnsulfider) eller vid rostning av naturligt kalciumsulfat (t.ex. anhydrit) med lera och koks. Den är en färglös, kvävande gas. Svaveldioxid förvaras antingen förtätad till vätska i stålflaskor eller i vattenlösning. I sistnämnda handelsform benämns den svavelsyrlighetsvatten.
    Den är ett kraftigt verkande reduktions- och blekmedel som har mångsidig användning, t.ex. för blekning av animaliska fibrer, halm, fjädrar och gelatin; vid sulfitmetoden för sockerraffinering; som konserveringsmedel för frukt och köksväxter; vid framställning av sulfitcellulosa; för framställning av svavelsyra; som desinfektionsmedel (för förhindrande av jäsning i vinmust). Flytande svaveldioxid används inom frystekniken.
  6. Svaveltrioxid (svavelsyraanhydrid) SO3 är ett vitt, fast ämne i nålformiga kristaller, till utseendet något påminnande om asbest. Den ryker i fuktig luft samt absorberar och reagerar häftigt med vatten. Svaveltrioxid förvaras i lufttäta behållare av järnplåt eller i damejeanner av glas eller stengods, vilka är försedda med en anordning som innehåller ett oorganiskt absorptionsmedel. Den används för framställning av oleum (nr 2807) och alunarter (nr 2833).
  7. Disvaveltrioxid S2O3 bildar delikvescenta gröna kristaller som sönderdelas av vatten och som är lösliga i alkohol. Den används som reduktionsmedel vid tillverkning av syntetiska färgämnen.

F. Selenföreningar

  1. Väteselenid (selenväte) H2Se är en illaluktande gas som är farlig att inandas därför att den förlamar luktnerverna. Den förekommer i instabila vattenlösningar.
  2. Selensyrlighet H2SeO3 och dess anhydrid SeO2 förekommer som hexagonala, vita, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. De används inom emaljeringsindustrin.
  3. Selensyra H2SeO4 bildar vita kristaller, med eller utan kristallvatten.

G. Tellurföreningar

Dessa utgörs av vätetellurid H2Te (i vattenlösning), tellursyrlighet H2TeO3 och dess anhydrid TeO2 (vita fasta ämnen) samt tellursyra H2TeO4 (färglösa kristaller) och dess anhydrid TeO3 (orangefärgat fast ämne).

H. Kväveföreningar

  1. Väteazid (kvävevätesyra) HN3 utgör en färglös, giftig vätska med kvävande lukt. Den är lättlöslig i vatten, instabil och explosiv. Dess salter (azider) klassificeras enligt nr 2850 och inte enligt underavdelning V.
  2. Dikväveoxid (dikväveoxid, lustgas) N2O är en vattenlöslig gas med söt lukt. Den förekommer i handeln komprimerad till vätska. I gasform används den som bedövningsmedel, komprimerad till vätska eller till fast form som ett frysmedel.
  3. Kvävedioxid (kvävedioxid) NO2 är en vätska som vid O °C är färglös men vid högre temperatur orangebrun. Kokpunkten ligger omkring 22 °C (avger då röda ångor). Den är den beständigaste av kväveoxiderna och är ett kraftigt oxidationsmedel.

IJ. Fosforföreningar

  1. Fosfinsyra (hypofosforsyrlighet) H3PO2 bildar bladformiga kristaller, som smälter vid omkring 25 °C. Den oxideras i luft och är ett kraftigt reduktionsmedel.
  2. Fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller som smälter vid omkring 71 °C. Även dess anhydrid (P2O3 eller P4O6) förekommer som kristaller, smältpunkt omkring 24 °C. Under fortgående sönderdelning blir den vid inverkan av ljus först gul och sedan röd.

K. Arsenikföreningar

  1. Diarseniktrioxid (arsenik(III)oxid, vit arsenik) As2O3, felaktigt benämnd arseniksyrlighet, erhålls genom rostning av arsenikhaltiga nickel- eller silvermalmer eller arsenikhaltig svavelkis. Den kan ibland innehålla föroreningar (arseniksulfid, svavel, antimonoxid etc.).

    Handelsvaran diarseniktrioxid är vanligen ett kristallint, vitt pulver, luktlöst och starkt giftigt (arsenikblomma). Den glasartade anhydriden är en transparent amorf massa. Den porslinsliknande anhydriden består av ogenomskinliga hopkopplade oktaedriska kristaller.

    Diarseniktrioxid används bl.a. för konservering av hudar och zoologiska preparat (stundom blandas den då med tvål); som råttgift;för framställning av flugpapper, vissa beredda opakmedel, icke frittad emaljmassa samt gröna mineralpigment, såsom Scheeles grönt (koppararsenit) och schweinfurtergrönt (kopparacetoarsenit). Diarseniktrioxid används vidare i små doser som medikament (vid behandling av hudinflammationer, malaria och astma).
  2. Diarsenikpentoxid (arsenik(V)oxid) As2O5 erhålls genom oxidation av arseniktrioxid eller genom att dehydratisera arseniksyra. Den utgör ett mycket giftigt, vitt pulver som långsamt löser sig i vatten under bildning av arseniksyra. Den används för framställning av arseniksyra, som oxidationsmedel etc.

  3. Arseniksyror, varmed förstås ortoarseniksyra H3AsO41/2 H2O och andra hydrat av arsenikpentoxid (pyro- och metaarseniksyror etc.). De kristalliserar i färglösa nålar och är dödande gifter.

    Arseniksyra används för framställning av syntetiska färgämnen (fuchsin etc.), arsenater och organiska arsenikderivat med användning som medikamenter och insektsbekämpningsmedel.

Numret omfattar inte arsenikhydrider (t.ex. AsH3) (nr 2850).

L. Kolföreningar

  1. Kolmonoxid (koloxid) CO är en giftig, färg- och smaklös gas, som förvaras under tryck. Dess reducerande egenskaper utnyttjas bl.a. inom metallurgin.
  2. Koldioxid ("kolsyra") CO2 erhålls genom förbränning av kol eller genom upphettning eller syrabehandling av kalkstenar.
    Den är en färglös gas (1 1/2 gånger tyngre än luft) som kväver eld. Koldioxid kan förekomma antingen förtätad till vätska (i stålcylindrar) eller till fast form (komprimerade tärningar i isolerade behållare, kolsyrasnö, torris eller kosyrais).
    Koldioxid används inom metallurgin, vid sockerframställning och för framställning av kolsyrade drycker. Flytande CO2 används för trycktransport av öl inom bryggerier, för framställning av salicylsyra, i brandsläckare etc. Fast CO2 används som kylmedel (ned till -80 °C.).
  3. Vätecyanid (cyanväte) HCN erhålls genom inverkan av svavelsyra på cyanider eller från blandningar av ammoniak och kolväten under inverkan av katalysatorer. Den är en färglös, mycket giftig vätska med lukt av bittermandel. Vätecyaniden är blandbar med och lättare än vatten samt föga beständig i orent tillstånd eller i svag lösning. Den används vid organiska synteser (t.ex. för framställning av akrylnitril genom reaktion med acetylen) och för utrotning av parasiter.
  4. Isocyansyra, tiocyansyra och fulminsyra (knallsyra).M. Kiselföreningar


M. Kiselföreningar

Kiseldioxid (kiselsyraanhydrid) SiO2 erhålls genom behandling av silikatlösningar med syror eller genom sönderdelning av kiselhalogenider med vatten i värme.

Den kan förekomma antingen i amorf form (som ett vitt pulver, som glasartade korn eller i gelatinerad form, kiselgel) eller kristalliserad (tridymit- och kristobalitform).

Kiseldioxid är beständig mot syror. Smält kiseldioxid används därför för tillverkning av laboratorieapparater och industriell utrustning. Sådana apparater etc. kan snabbt upphettas och avkylas utan att spricka (se allm. anv. till 70 kap.). Finpulvriserad kiseldioxid används t.ex. som fyllmedel för olika typer av naturligt och syntetiskt gummi och andra elastomerer, eller som förtjocknings- eller tixotroperingsmedel i olika plaster, tryckfärger, målningsfärger, beläggningar, lim och klister. Pyrogen kiseldioxid (tillverkad genom förbränning av kiseltetraklorid eller triklorsilan i vätgas­-syrgasflamugnar) används också vid kemisk-mekanisk polering av kiselplattor (wafers) och som flytmedel eller bottensatshindrande medel för ett flertal material. Aktiverat kiselgel används för torkning av gaser.

Detta nummer omfattar inte:

a)

naturlig kiseldioxid (25 kap., med undantag av former som utgör ädelstenar eller halvädelstenar – se anv. till nr 7103 och 7105);

b)

kolloidala suspensioner av kiseldioxid, vilka i allmänhet klassificeras enligt nr 3824 om de inte är speciellt beredda för ett visst ändamål (t.ex. till appreturmedel för textilindustrin, enligt nr 3809);

c)

kiselgel som är försatt med koboltsalter som fuktighetsindikator, s.k. blågel (nr 3824).


N. Komplexa syror

Detta nummer omfattar också kemiskt definierade komplexa syror, som inte är nämnda eller inbegripna i andra nummer i detta kapitel. De består av två eller flera oorganiska syror av ickemetall (t.ex. klorosyror) eller av en ickemetallsyra och en sur metalloxid (t.ex. volframokiselsyra och volframoborsyra).

Eftersom antimon i tulltaxan anses som metall, klassificeras antimonsyra och antimonoxider enligt nr 2825.


UNDERAVDELNING III

Halogen- och svavelföreningar av ickemetaller

Allmänna anvisningar

Underavdelning III omfattar halogen- och svavelföreningar av ickemetaller. De benämns på liknande sätt (klorider, sulfider etc.) som i underavdelning V upptagna metallsalter av syror. Hit förs föreningar av t.ex.:

  1. en halogen med en annan ickemetall än syre eller väte (halogenföreningar);
  2. i punkt 1 nämnda halogenföreningar jämte syre (halogenidoxider);
  3. svavel med annan ickemetall än syre eller väte (svavelföreningar).

Oxidsulfider av ickemetaller (svavel + syre + ickemetall) omfattas inte av denna underavdelning utan klassificeras enligt nr 2853.

Halogenider, halogenidoxider och sulfider av metaller (se allm.anv. till underavdelning I) eller av ammoniumjon (NH4+) förs till underavdelning V med undantag av föreningar av ädla metaller (nr 2843) och föreningarna enligt nr 2844, 2845, 2846 eller 2852.


2812 Halogenider och halogenidoxider av ickemetaller



- Klorider och kloridoxider 

2812.11

– – Karbonyldiklorid (fosgen)

2812.12

– – Fosforoxiklorid

2812.13

– – Fosfortriklorid

2812.14

– – Fosforpentaklorid

2812.15

– – Svavelmonoklorid

2812.16

– – Svaveldiklorid

2812.17

– – Tionylklorid

2812.19

– – Andra

2812.90

- Andra slag


A. Klorider av ickemetaller

De mest betydande av dessa binära föreningar är följande.

1.

Jodklorider:

a)

jodmonoklorid ICl, som erhålls genom direkt inverkan av klor på jod. Den är en mörkbrun vätska vid temperaturer över 27 °C. Vid temperaturer därunder förekommer den som rödaktiga kristaller. Densitet omkring 3. Den sönderdelas av vatten och ger svåra frätskador på huden. Jodmonoklorid används som ett joderingsmedel vid organiska synteser;

b)

jodtriklorid ICl3, som erhålls på samma sätt som jodmonoklorid eller ur vätejodid. Den förekommer som vattenlösliga, gula nålar. Densitet ca 3. Jodtriklorid används för samma ändamål som jodmonoklorid samt dessutom inom medicinen.

2.

Svavelklorider:

a)

Svavelmonoklorid S2Cl2 (alternativt namn disvaveldiklorid, ett namn som kommer från dess strukturformel Cl-S-S-Cl), som erhålls genom inverkan av klor på svavel. Detta är den kommersiella formen av klorsvavel, och den utgör en gul eller rödaktig vätska som avger kvävande ångor vid kontakt med luft och som sönderdelas av vatten. Densiteten är omkring 1,7. Svavelmonoklorid utgör ett lösningsmedel för svavel och används vid kallvulkning av gummi och guttaperka;

b)

svaveldiklorid SCl2, som framställs ur disvaveldiklorid. Den är en rödbrun vätska som även den sönderdelas av vatten. Svaveldiklorid är tämligen instabil. Densitet omkring 1,6. Den används bl.a. för kallvulkning av gummi och som kloreringsmedel vid framställning av syntetiska färgämnen (i synnerhet tioindigo).

3.

Fosforklorider:

a)

fosfortriklorid PCl3, som erhålls genom direkt inverkan av klor på fosfor. Den är en färglös vätska, densitet ca 1,6, frätande och tårretande samt med en irriterande lukt. Fosfortriklorid ryker i fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten. Den används huvudsakligen som ett kloreringsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av syraklorider, färgämnen etc.). Den används också för att åstadkomma glanseffekt vid framställning av keramiska varor;

b)

fosforpentaklorid PCl5, som framställs av fosfortriklorid, bildar vita eller gulaktiga kristaller med en densitet omkring 3,6. Liksom trikloriden ryker den i fuktig luft och sönderdelas vid kontakt med vatten samt är tårretande. Fosforpentaklorid används inom den organiska kemin som ett kloreringsmedel och som katalysator (t.ex. vid framställning av isatinklorid).

Numret omfattar inte fosfoniumklorid PH4Cl (nr 2853).

4.

Arsenikklorider:
arseniktriklorid AsCl3, som framställs genom inverkan av klor på arsenik eller av saltsyra på arseniktrioxid. Den utgör en färglös, oljig vätska, som ryker i fuktig luft och som är mycket giftig.

5.

Kiselklorider:
kiseltetraklorid SiCl4, som erhålls genom att en klorgas får inverka på en blandning av kiseldioxid och kol eller på kisel, kiselbrons eller kiseljärn. Den utgör en färglös vätska med en densitet omkring 1,5. I fuktig luft frigörs en kvävande, vit rök (väteklorid (HCl). Kiseltetraklorid sönderdelas i vatten under det att en kiselgel bildas och en rök av väteklorid frigörs. Den används för framställning av kiseldioxid, kisel av hög reningsgrad och silikoner samt för att skapa konstgjord dimma.


Numret omfattar inte substitutionsprodukter av kiselväten, t.ex. triklorsilan SiHCl3 (nr 2853).

Numret omfattar inte heller tetraklormetan (koltetraklorid) CCl4, hexakloretan (kolhexaklorid) C2Cl6, hexaklorbensen (ISO) C6Cl6, oktaklornaftalen C10Cl8 och liknande klor-kolföreningar, vilka utgör klorerade kolväten (nr 2903).

B. Kloridoxider av ickemetaller

Bland dessa föreningar, som består av tre grundämnen, kan följande nämnas.

  1. Svavelkloridoxider:
    a) ) tionylklorid (sulfinylklorid) SOCl2, som erhålls genom oxidation av svaveldiklorid med antingen svaveltrioxid eller sulfonylklorid. Den utgör en färglös vätska med en densitet omkring 1,7. Den sönderdelas av vatten och avger kvävande ångor. Tionylklorid används vid framställning av organiska klorföreningar;
  2. Selendikloridoxid:
    Selendikloridoxid (seleninylklorid) SeOCl2 liknar sulfinylklorid och framställs genom inverkan av selentetraklorid på selendioxid. Vid temperatur över 10 °C är den en gul vätska som ryker i luft, vid temperaturer därunder bildar den färglösa kristaller. Densitet omkring 2,4. Selendikloridoxid sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser samt för att avlägsna kol från cylindrarna i förbränningsmotorer.
  3. Nitrosylklorid (kvävekloridoxid) NOCl är en orangegul, giftig gas med kvävande lukt. Den används som oxidationsmedel.
  4. Fosforoxiklorid (fosforoxitriklorid, fosforylklorid), POCl3 framställs genom behandling av fosfortriklorid med kaliumklorat eller av fosforpentaklorid med borsyra eller genom inverkan av karbonylklorid på trikalciumfosfat. Den är en färglös vätska med genomträngande lukt, ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Fosforoxiklorid används som ett kloreringsmedel vid organiska synteser samt vid framställning av ättiksyraanhydrid och klorsulfonsyra.
  5. Karbonyldiklorid (fosgen, kolkloridoxid), COCl2 framställs genom inverkan av klor på kolmonoxid i närvaro av djur- eller träkol eller genom inverkan av oleum på koltetraklorid. Den är en färglös produkt, flytande upp till 8 °C och gasformig vid temperaturer däröver. Den förvaras under tryck eller komprimerad till vätska i tjockväggiga stålbehållare. Karbonyldiklorid löst i bensen eller toluen klassificeras enligt nr 3824.

Karbonylklorid är ett tårretande, mycket giftigt ämne. Den är ett kloreringsmedel med vidsträckt användning vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av syraklorider, aminoföreningar, Michlers keton och mellanprodukter inom den organiska färgämnesindustrin).

C. Andra halogenider och halogenidoxider av ickemetaller

Denna grupp omfattar övriga halogenider av ickemetaller (fluorider, bromider och jodider).

1.

Fluorider:

a)

jodpentafluorid IF5, som är en rykande vätska;

b)

fosforfluorider och kiselfluorider;

c)

 bortrifluorid BF3, som erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid med pulveriserad bortrioxid i närvaro av svavelsyra. Den utgör en färglös gas som ryker i fuktig luft och förkolar organiska ämnen. Bortrifluorid absorberar begärligt vatten under bildning av fluoroborsyra. Den används som dehydratiseringsmedel och som katalysator vid organiska synteser. Den bildar komplexa organiska föreningar (t.ex. med dietyleter, ättiksyra eller fenol); dessa föreningar, som likaledes används som katalysatorer, klassificeras enligt nr 2942.

2.

Bromider:

a)

jodbromid (jodmonobromid) IBr, som erhålls genom förening av de ingående grundämnena och utgör en svartröd kristallin massa som liknar jod. Den är löslig i vatten och används vid organiska synteser;

b)

fosforbromider:
fosfortribromid PBr3, som framställs genom inverkan av brom på fosfor löst i koldisulfid. Den utgör en färglös vätska som ryker i fuktig luft och sönderdelas i vatten. Densitet omkring 2,8. Den används vid organiska synteser.

Numret omfattar inte fosfoniumbromid PH4Br (nr 2853) och bromerade kolväten (nr 2903).

3.

Jodider:

a)

fosforjodider:
fosfordijodid (difosfortetrajodid) P2I4, som erhålls genom inverkan av jod på fosfor löst i koldisulfid. Den bildar orangefärgade kristaller, som avger färgade ångor;
Fosfortrijodid PI3, som erhålls genom en liknande metod och kristalliserar i mörkröda små blad.
Fosfoniumjodid PH4I klassificeras enligt nr 2853.

b)

arsenikjodider:
arseniktrijodid AsI3, som i form av röda kristaller erhålls genom förening av de ingående grundämnena. Den är giftig och flyktig samt används inom medicinen och som laboratoriereagens;

c)

föreningar av jod med andra halogener. Se A 1, C 1 a och C 2 a

4.

Halogenidoxider andra än kloridoxider:

a)

fluoridoxider, t.ex. fosforylfluorid (fosforfluoridoxid) POF3;

b)

bromidoxider, t.ex. tionylbromid (svavelbromidoxid) SOBr2, en orangefärgad vätska, och fosforylbromid (fosforbromidoxid) POBr3, bladformiga kristaller;

c)

jodidoxider.


2813 Sulfider av ickemetaller; kommersiell fosfortrisulfid


2813.10

- Koldisulfid (kolsvavla)

2813.90

- Andra slag


De viktigaste av dessa binära föreningar är följande.

  1. Koldisulfid.
    Koldisulfid (kolsvavla) CS2 erhålls genom inverkan av svavelångor på glödande kol. Den utgör en färglös, giftig vätska (densitet ca 1,3) som inte är blandbar med vatten och i orent tillstånd luktar som ruttna ägg. Då koldisulfid är mycket flyktig och ytterst lättantändlig, är den farlig att inandas och farlig att handskas med. Den förvaras i behållare av stengods, glas eller metall, som är omgivna av halm eller korgvide och omsorgsfullt tillslutna. Koldisulfid har mångsidig användning som lösningsmedel, t.ex. vid extraktion av oljor, fetter och eteriska oljor; för avfettning av ben; inom medicinen; inom konstfiber- och gummiindustrin. Den används också inom jordbruket, varvid den sprutas ned i jorden för att oskadliggöra insekter. För sistnämnda ändamål använder man ibland i stället koldisulfidderivatet kaliumtiokarbonat (nr 2842). (Se även anv. till nr 3808.)
  2. Kiseldisulfid.
    Kiseldisulfid SiS2 erhålls genom att svavelångor får inverka på kisel upphettad till hög temperatur. Den utgör ett vitt, fast ämne som kristalliserar i flyktiga nålar och som sönderdelas i vatten under bildning av kiselgel.
  3. Arseniksulfider:
    Detta nummer omfattar konstgjorda sulfider erhållna antingen från naturliga sulfider, eller från arsenik eller arsenikoxid genom behandling med svavel eller vätesulfid.
    a) diarsenikdisulfid (konstgjord realgar) As2S2 eller As4S4, som utgör ett giftigt ämne i form av röda eller orangefärgade, glasartade kristaller med densitet omkring 3,5. Den förflyktigas utan att smälta och används inom pyrotekniken (blandad med kaliumnitrat och svavel), i målningsfärger (arsenikrött) och vid läderberedning för avhåring av hudar;
    b) diarseniktrisulfid (konstgjort auripigment) As2S3, som utgör ett gult, giftigt, vattenolösligt, luktlöst pulver med densitet omkring 2,7. Den används på liknande sätt som disulfiden men dessutom som pigment för läder och gummi och som parasitbekämpningsmedel. Den finner vidare användning inom medicinen på grund av sin förmåga att tillintetgöra sjukdomsalstrande mikrober. Med alkalisulfider bildar den tioarseniter (sulfoarseniter), som klassificeras enligt nr 2842;
    c) diarsenikpentasulfid As2S5. Denna förening, som inte förekommer i naturligt tillstånd, är ett ljusgult, amorft, fast ämne som är olösligt i vatten och som används som pigment. Med alkalisulfider bildar den tioarsenater (sulfoarsenater), som klassificeras enligt nr 2842. Numret omfattar inte naturliga arseniksulfider (disulfid eller realgar, trisulfid eller auripigment) (nr 2530).
  4. Fosforsulfider:a) tetrafosfortrisulfid (fosforeskvisulfid) P4S3, som erhålls genom förening av de ingående grundämnena. Den utgör ett grått eller gult, fast ämne, som förekommer både kristalliserat och amorft. Densitet omkring 2,1. Tetrafosfortrisulfid luktar som vitlök. Den är inte särskilt giftig men inandning av dess stoft är dock farlig. Den sönderdelas av kokande vatten men är beständig i luft. Tetrafosfortrisulfid är den mest stabila av fosforsulfiderna. Den används för framställning av pentasulfiden och i stället för fosfor vid tillverkning av tändstickor samt vid organiska synteser;b) difosforpentasulfid P2S5 eller P4S10. Den förekommer som gula kristaller med densitet 2,03 – 2,09 och används för samma ändamål som tetrafosfortrisulfid samt för framställning av malmflotationsmedel;c) kommersiell fosfortrisulfid. Den produkt som benämns fosfortrisulfid är en blandning vars sammansättning närmast motsvarar formeln P2S3. Den utgör en gulgrå kristallmassa som sönderdelas av vatten. Fosfortrisulfid används vid organiska synteser.

Numret omfattar inte:

a)

binära föreningar av svavel och halogen, t.ex. svavelklorider (nr 2812);

b)

oxidsulfider (t.ex. av arsenik, kol och kisel) samt tiohalogenider av ickemetaller (t.ex. fosforklorosulfid och tiokarbonylklorid) (nr 2853).



UNDERAVDELNING IV

Oorganiska baser samt oxider, hydroxider och peroxider av metaller


Allmänna anvisningar

Baser är föreningar som karakteriseras av hydroxylradikalen OH och som med syror ger metallsalter. I flytande tillstånd eller i lösning är de elektrolyter som avger en metalljon eller en analog jon (ammonium NH4+) vid katoden.

Metalloxider är föreningar av en metall med syre. Många oxider kan förena sig med en eller flera molekyler vatten till hydroxider.

De flesta oxider är basiska, eftersom deras hydroxider förhåller sig som baser. Vissa oxider (sura oxider) reagerar emellertid endast med alkalier och andra baser under saltbildning, medan en annan, vanligare grupp av oxider (amfotera oxider) har både sura och basiska egenskaper. Dessa två senare slag av oxider måste anses som anhydrider av syror, verkliga eller hypotetiska, som svarar mot hydroxiderna.

Vissa oxider (dubbeloxider) kan betraktas som föreningar av en basisk och en sur oxid.

Underavdelning IV omfattar:

  1. oxider, hydroxider och peroxider av metaller, oavsett om de är basiska, sura eller amfotera eller utgör dubbeloxider;
  2. andra oorganiska baser, som inte innehåller syre, t.ex. ammoniak (nr 2814) och hydrazin (nr 2825) samt baser som inte innehåller metalliska grundämnen, t.ex. hydroxylamin (nr 2825).

Denna underavdelning omfattar inte:

a)

oxider och hydroxider enligt 25 kap., särskilt magnesia (magnesiumoxid), även ren, samt osläckt kalk och släckt kalk (oren kalciumoxid och oren kalciumhydroxid);

b)

oxider och hydroxider som utgör malmer (nr 2601 – 2617) samt glödspån, aska, slagg och andra metallhaltiga återstoder (nr 2618 – 2620);

c)

oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska grundämnen (nr 2844), av sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium eller av blandningar av dessa metaller (nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852);

d)

syreföreningar av väte enligt nr 2201 (vatten), nr 2845 (tungt vatten), nr 2847 (väteperoxid) och nr 2853 (destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som har behandlats med jonbytare);

e)

färgämnen på basis av metalloxider (nr 3206), beredda pigment, beredda opakmedel, beredda färger, icke frittad emalj- och glasyrmassa och liknande preparat av sådana slag som används inom keramik-, emaljerings- eller glasindustrin (nr 3207) samt andra beredningar enligt 32 kap. som består av oxider, hydroxider eller baser i blandning med andra ämnen;

f)

beredda matteringsmedel för syntetiska eller regenererade textilfibrer (nr 3809) samt betmedel för metaller (nr 3810);

g)

naturliga och syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar (nr 7102 – 7105).



2814 Ammoniak, vattenfri eller i vattenlösning


2814.10

- Vattenfri ammoniak

2814.20 

- Ammoniak i vattenlösning


Ammoniak framställs antingen ur orent gasvatten som erhålls vid rening av lysgas eller vid koksframställning (se punkt A 3 i anvisningarna till nr 3825) eller på syntetisk väg genom förening av väte och kväve. .

Detta nummer omfattar:

  1. vattenfri ammoniak NH3 som är en färglös gas. Den är lättare än luft och förtätas lätt till vätska under tryck. Den förvaras i metallcylindrar;
  2. ammoniak i vattenlösning (kaustik ammoniak) NH4OH, som utgör hydroxiden av ett hypotetiskt "grundämne", ammonium NH4. Vattenlösningarna (innehåller vanligen 20 %, 27 % eller 34 % NH3) är färglösa eller gulaktiga vätskor som förvaras i väl förslutna behållare. Detta nummer omfattar inte alkoholhaltiga lösningar av ammoniak (nr 3824).

Ammoniak har mångsidig användning, t.ex. för framställning av salpetersyra och nitrater, ammoniumsulfat och andra ammoniumsalter samt kvävegödselmedel, natriumkarbonat, cyanider, och aminer (t.ex. naftylamin). Ammoniak emulgerar fetter och hartser och används för fläckborttagning, för framställning av polermedel, för stabilisering av latex, för avlägsnande av fernissa etc. Till vätska förtätad ammoniakgas används inom kyltekniken.

2815 Natriumhydroxid (kaustik soda); kaliumhydroxid (kaustikt kali); natriumperoxid och kaliumperoxid


 

- Natriumhydroxid (kaustik soda):

2815.11

- - I fast form

2815.12

- - I vattenlösning (natronlut)

2815.20

- Kaliumhydroxid (kaustikt kali)

2815.30

- Natriumperoxid och kaliumperoxid 


A. Natriumhydroxid

Natriumhydroxid (kaustik soda) NaOH får inte förväxlas med soda, som utgör natriumkarbonat (nr 2836).

Natriumhydroxid erhålls t.ex. genom omsättning av natriumkarbonat med kalkmjölk eller genom elektrolys av natriumklorid. Den kan föreligga som vattenlösning (natronlut) eller som ett vattenfritt fast ämne. Indunstad natronlut bildar fast natriumhydroxid i form av flingor eller klumpar. Den rena produkten förvaras i glasburkar i form av pastiller eller tärningar.

Fast natriumhydroxid angriper huden och förstör slemhinnorna. Den är delikvescent och lättlöslig i vatten och måste därför förvaras i väl tillslutna stålbehållare.

Natriumhydroxid är en stark bas med mångsidig industriell användning, t.ex. för att avlägsna lignin vid framställning av vissa typer av kemisk massa; vid framställning av cellulosaregenerat; för mercerisering av bomull; inom tantal- och niobmetallurgin; vid framställning av tvål och många kemiska produkter, bl.a. fenolföreningar (fenol, resorcinol, alizarin etc.).

Numret omfattar inte avfallslut från tillverkning av massa av ved enligt soda- eller sulfatmetoden (nr 3804). Ur sådan avfallslut kan tallolja (nr 3803) erhållas och natriumhydroxid återvinnas.

Numret omfattar inte heller natronkalk som utgör en blandning av natriumhydroxid och kalciumoxid (nr 3824).

B. Kaliumhydroxid

Kaliumhydroxid (kaustikt kali, eng. caustic potash) KOH liknar mycket ovan beskriven natriumhydroxid. Den får inte förväxlas med pottaska (eng. potash), som utgör kaliumkarbonat (nr 2836). Benämningen pottaska används i vissa länder felaktigt för vilka kaliumsalter som helst, särskilt kaliumklorid.

Kaliumhydroxid framställs vanligen genom elektrolys av lösningar av naturlig kaliumklorid (nr 3104) men kan också erhållas genom att försätta kaliumkarbonat med kalkmjölk. Ren kaliumhydroxid erhålls genom behandling med alkohol eller genom omsättning av bariumhydroxid och kaliumsulfat.

Kaliumhydroxid kan förekomma som en mer eller mindre koncentrerad (vanligen omkring 50 %) vattenlösning (kalilut) eller i fast form, innehållande (bland andra föroreningar) kaliumklorid. Den förvaras på samma sätt som natriumhydroxid och har liknande egenskaper.

Kaliumhydroxid används för framställning av såpa; för rengöring av föremål som skall metalliseras eller målas om; vid blekning; för framställning av kaliumpermanganat etc. Den används också inom medicinen (i form av stift) för etsning. För detta ändamål är den ibland blandad med kalk och klassificeras då enligt nr 3003 eller 3004.

C. Natriumperoxid

Natriumperoxid Na2O2 framställs genom förbränning av natrium och är ett starkt delikvescent, vitt eller gulaktigt pulver med densitet ca 2,8. Den sönderdelas av vatten under värmeutveckling varvid väteperoxid bildas. Den förekommer också i form av kakor som är förpackade i igenlödda metallbehållare.

Natriumperoxid används vid tvålframställning; för blekning av textilvaror; som oxidationsmedel vid organiska synteser samt för syrsättning av förbrukad luft (t.ex. i u-båtar). Natriumperoxid som har försatts med en katalysator (spår av koppar- eller nickelsalter etc.) och som är avsedd för snabbframställning av väteperoxid utgör ett preparat enligt nr 3824.

D. Kaliumperoxid

Kaliumperoxid K2O2 liknar mycket natriumperoxid ifråga om framställningssätt, egenskaper och användning.


2816 Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid; oxider, hydroxider och peroxider av strontium eller barium


2816.10

- Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid 

2816.40

- Oxider, hydroxider och peroxider av strontium eller barium


A. Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid

  1. Magnesiumhydroxid Mg(OH)2 utgör ett vitt pulver som är tyngre än magnesiumoxid. Den är stabil men omvandlas under inverkan av luft långsamt till karbonat. Den används inom medicinen.
  2. Magnesiumperoxid MgO2 erhålls genom inverkan av väteperoxid på magnesiumhydroxid. Den utgör ett vitt pulver som innehåller oxid som förorening och är nästan olöslig i vatten. Magnesiumperoxid används för blekning av fjädrar, vid framställning av tandkräm och andra tandrengöringsmedel och som antiseptiskt medel för mage och tarmar.

Numret omfattar inte magnesiumoxid (nr 2519 eller, i form av odlade kristaller vägande minst 2,5 g per styck, nr 3824).

B. Strontiumoxid, strontiumhydroxid och strontiumperoxid

  1. Strontiumoxid SrO framställs genom upphettning av fällt strontiumkarbonat och utgör ett poröst, vitt, hygroskopiskt pulver som är lösligt i vatten. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft och används inom pyrotekniken och medicinen samt för framställning av strontiumhydroxid och pigment.
  2. Strontiumhydroxid Sr(OH)2 förekommer dels amorf och vattenfri, dels kristalliserad med 8 H2O. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft. Strontiumhydroxid används inom glasindustrin samt för framställning av strontiumsalter och s.k. luminoforer.
  3. Strontiumperoxid SrO2 framställs genom inverkan av syre på strontiumoxid. Den är ett vitt pulver som sönderdelas av hett vatten och som används inom pyrotekniken.

C. Bariumoxid, bariumhydroxid och bariumperoxid

  1. Bariumoxid (barytjord) BaO får inte förväxlas med naturligt bariumsulfat, som ibland benämns baryt. Den framställs genom upphettning av fällt bariumnitrat eller fällt bariumkarbonat eller genom hydrolys av bariumsilikat. Till utseendet liknar den strontiumoxid men är tyngre (densitet omkring 5,5) och kan kristalliseras. Bariumoxid används för framställning av bariumhydroxid, bariumperoxid och bariummetall. Numret omfattar inte rå bariumoxid som har erhållits genom bränning av witherit (nr 2511).
  2. Bariumhydroxid Ba(OH)2 förekommer vanligen i form av vitaktiga, vittrande, bladformiga kristaller (med 8 H2O) eller som vattenlösning (barytvatten). Den används inom glasindustrin; för framställning av skyddsglas mot röntgenstrålar; vid tillverkning av keramiska produkter; för vattenrening samt för framställning av kaliumhydroxid och av olika bariumföreningar.
  3. Bariumperoxid BaO2 framställs genom upphettning av bariumoxid i koldioxidfri luft och förekommer som ett vitt pulver eller som olösliga gråaktiga klumpar (densitet ca 5). Den sönderdelas av vatten under bildning av väteperoxid och används för framställning av detta ämne.


2817 Zinkoxid; zinkperoxid


A. Zinkoxid

Zinkoxid (zinkvitt) (ZnO) framställs genom förbränning av förångad zink som reagerar med syre från luften. Zinkångan framställs genom att metallisk zink förångas (indirekt eller fransk process) eller genom att råvaror som innehåller oxiderad zink, som zinkmalm (rostat zinkblände, galmeja - nr 2608), reduceras med kol (direkt eller amerikansk process). Under dessa processer samlas oxiden upp i filterkammare varvid det bildas utfällningar av allt renare oxider.

Med den våtkemiska processen lakas zink ut från zinkhaltigt råmaterial och fälls sedan ut som zinkhydroxid eller zinkkarbonat. Fällningen filtreras, tvättas, torkas och kalcineras till ZnO. Zinkoxid är ett fint vitt pulver som gulfärgas vid upphettning. Det har amfoter karaktär och är lösligt i syror och alkalier.

Zinkoxid används framför allt i industrifärg. Det används också inom gummiindustrin samt till keramik, glastillverkning, elektronik och läkemedel. Zinkoxid är också en prekursor för en mängd olika oorganiska och organiska salter som används vid plasttillverkning.

Zinkater enligt nr 2841 härleder sig från denna oxid med amfoter karaktär.

B. Zinkperoxid

Zinkperoxid ZnO2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används inom medicinen (antingen ren eller förorenad av zinkoxid) och för beredning av kosmetiska preparat.

Detta nummer omfattar inte:

a)

naturlig zinkoxid eller zinkit (nr 2608);

b)

återstoder från metallurgisk bearbetning av zink, såsom zinkaska och zinkslagg, vilka består av orena oxider (nr 2620);

c)

zinkhydroxid Zn(OH)2 och zinkperoxidhydrat (nr 2825);

d)

zinkgrått (mycket oren zinkoxid) (nr 3206).



2818 Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad; aluminiumoxid; aluminiumhydroxid


2818.10

- Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad

2818.20

- Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund

2818.30

- Aluminiumhydroxid


A. Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad

Konstgjord korund framställs genom smältning av aluminiumoxid i elektrisk ugn. Aluminiumoxiden kan innehålla mindre mängder andra oxider (t.ex. titandioxid eller kromoxid) som antingen härrör från det naturliga utgångsmaterialet (bauxit) eller också är tillsatta för att förbättra exempelvis hårdheten hos de hopsmälta kornen eller för att modifiera färgen. Numret omfattar emellertid inte mekaniska blandningar av konstgjord korund och andra ämnen, t.ex. zirkoniumdioxid (nr 3824).

Konstgjord korund förekommer som små stycken eller klumpar, som pulver eller i kornform. Den är betydligt mera motståndskraftig mot luft och syror än vanlig aluminiumoxid och den är mycket hård. Den används bl.a. som slipmedel, för framställning av eldfasta produkter (t.ex. mullit och konstgjord sillimanit, som utgör blandningar av korund med ren eldfast lera resp. med vattenfritt aluminiumsilikat) och av laboratorieartiklar samt inom den elektriska industrin.

B. Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund

Aluminiumoxid (lerjord) Al2O3 framställs genom glödgning av aluminiumhydroxid (beskriven nedan under C) eller av aluminiumammoniumsulfat. Den är ett luckert, vitt, vattenolösligt pulver med densitet ca 3,7.

Den används bl.a. inom aluminiummetallurgin, som fyllmedel i målningsfärger, för framställning av slipmedel och syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (rubin, safir, smaragd, ametist, akvamarin etc.), som torkmedel för gaser och som katalysator (vid framställning av aceton och ättiksyra, vid krackningsprocesser etc.).

C. Aluminiumhydroxid

Aluminiumhydroxid (lerjordshydrat) Al2O3 . 3 H2O erhålls ur bauxit (en malm som innehåller aluminiumhydroxid) som en mellanprodukt vid utvinning av aluminium (se allm. anv. till 76 kap.).

Den torra hydroxiden utgör ett amorft, vitt, vattenolösligt pulver. I vattenhaltigt tillstånd föreligger den som en geléartad massa (eng. alumina gel, gelatinous alumina).

Aluminiumhydroxid används vid framställning av keramisk glasyrmassa, tryckfärger, medicinska preparat, alun och konstgjord korund (se ovan) samt som klarmedel för vätskor. Blandad med kol används den för framställning av rostskyddsfärger. På grund av sin affinitet till organiska färgämnen används den också för framställning av substratpigment enligt nr 3205 och som betmedel vid textilfärgning.

Aluminiumhydroxiden är amfoter och från den härleder sig aluminater enligt nr 2841.

Detta nummer omfattar också aktiverad aluminiumoxid, vilken erhålls genom reglerad värmebehandling av aluminiumhydroxid, varvid denna förlorar det mesta av det vatten som ingår i föreningen. Aktiverad aluminiumoxid används främst som adsorptionsmedel och som katalysator.

Detta nummer omfattar inte:

a)

naturlig korund (naturlig aluminiumoxid) och smärgel (järnoxidhaltig aluminiumoxid) (nr 2513);

b)

bauxit, även tvättad och bränd (nr 2606). Bauxit som är renad på kemisk väg (t.ex. genom sodabehandling) för elektrolytisk framställning av aluminium förs däremot hit;

c)

aktiverad bauxit (nr 3802);

d)

kolloidala lösningar av aluminiumhydroxid (nr 3824);

e)

konstgjord korund på underlag av papper, papp eller annat material (nr 6805) eller agglomererad till slip-, poler- eller brynstenar eller andra varor enligt nr 6804;

f)

naturliga ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid (nr 7103 eller 7105);

g)

syntetiska ädelstenar och halvädelstenar på basis av aluminiumoxid, t.ex. syntetiska rubiner (nr 7104 eller 7105).



2819 Kromoxider och kromhydroxider


2819.10

- Kromtrioxid

2819.90

- Andra slag 


A. Kromoxider

  1. Krom(VI)oxid (kromtrioxid) CrO3 eller kromsyraanhydrid (felaktigt benämnd kromsyra, därför att den kan bilda kromater enligt nr 2841) förekommer som orangefärgade eller röda prismor eller nålar, som är delikvescenta och lättlösliga i vatten. Densitet omkring 2,8. Tillsammans med etanol ger den explosiva blandningar. Den används som oxidationsmedel inom den organiska kemin (vid framställning av isatin, indigofärgämnen etc.), inom medicinen samt i blandning med kiselgur för rening av acetylen.
  2. Krom(III)oxid (kromoxid) Cr2O3 framställs genom upphettning av kromater tillsammans med ett ammoniumsalt eller genom reduktion av dikromater. Den utgör en olivgrön, mycket hård, vattenolöslig produkt som förekommer i pulverform eller kristalliserad. Densitet ca 5. Den rena oxiden används som ett pigment benämnt kromoxidgrönt, inte att förväxla med kromgrönt som är en blandning av blykromat och järnblått. Kromoxiden används vidare för beredning av målningsfärger och tryckfärger samt inom porslins-, glas- (färgat optiskt glas) och gummiindustrierna. På grund av sin hårdhet och värmebeständighet används den för framställning av slipmedel och av eldfast tegel för metallugnar. Den används dessutom för framställning av rostskyddspreparat samt inom krommetallurgin.

Numret omfattar inte kromit, som utgör en järnhaltig naturlig kromoxid (kromjärnmalm, järnkromit) (nr 2610).

B. Kromhydroxider

Beteckningen kromhydroxid avser olika hydrat av de under A beskrivna kromoxiderna och särskilt det gröna hydratet Cr2O3. 2 H2O av krom(III)oxid. Detta erhålls genom att behandla kaliumdikromat med borsyra och används som färgämne och för framställning av Guignets grönt. Det finns också en violett kromhydroxid.


2820 Manganoxider


2820.10

- Mangandioxid

2820.90

- Andra slag


  1. Mangan(IV)oxid (mangandioxid) MnO2 är den viktigaste av manganoxiderna. Den framställs genom inverkan av en svagt salpetersur lösning av kaliumpermanganat på ett salt av tvåvärd mangan (t.ex. sulfatet). Den förekommer som en brun eller svart massa eller som ett pulver och är olöslig i vatten. Densitet ca 5.
    Mangan(IV)oxid är ett kraftigt oxidationsmedel. Den används bl.a. inom pyrotekniken; vid organiska synteser (framställning av hyroxiantrakinoner, aminoantrakinoner etc.); i gasmasker; som depolariserande medel i galvaniska element; inom keramisk industri; för framställning av sickativ, tryckfärger (mangansvart), färgämnen (bruna pigment, t.ex. mineralbister, manganbitumen), kitt och syntetiska halvädelstenar (konstgjord granat). Den används också inom glasindustrin för att ta bort den gulaktiga färgton, som glas annars har.
    Mangan(IV)oxid har karaktär av en syraanhydrid, från vilken manganiter(IV) enligt nr 2841 kan härledas.
    Numret omfattar inte vattenfri naturlig mangandioxid (brunsten, pyrolusit) samt vattenhaltig naturlig mangandioxid (psilomelan) (nr 2602).
  2. Mangan(II)oxid (manganooxid) MnO är ett grå- eller grönaktigt, vattenolösligt pulver som används vid textiltryck. Densitet ca 5,1. Numret omfattar inte mangan(II)hydroxid (nr 2825).
  3. Mangan(III)oxid (manganioxid) Mn2O3 är en basisk oxid som förekommer som ett brunt eller svart, vattenolösligt pulver. Densitet ca 4,8. Den används bl.a. vid textiltryck, som keramisk färg, inom glasindustrin, för framställning av sickativ (manganlinoleat) och som katalysator inom den organiska och oorganiska kemin (t.ex. vid framställning av salpetersyra). Numret omfattar inte naturlig mangan(III)oxid (braunit – nr 2602) och inte heller mangan(III)hydroxid (nr 2825).
  4. Mangan(II,III)oxid (manganomanganioxid) Mn3O4 är en dubbeloxid som i vissa avseenden liknar magnetisk järnoxid. Numret omfattar inte naturlig mangan(II,III)oxid (hausmannit – nr 2602).
  5. Mangan(VII)oxid (manganheptoxid) Mn2O7 utgör en mörkbrun vätska som absorberar fuktighet och som exploderar vid omkring 40 °C. Mangan(VII)oxid är en syraanhydrid som ger permanganater enligt nr 2841. Numret omfattar inte permangansyra (nr 2825).


2821 Järnoxider och järnhydroxider; jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3


2821.10

- Järnoxider och järnhydroxider

2821.20

- Jordpigment


Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3, klassificeras enligt detta nummer. Vid avgörandet om 70 %-gränsen har uppnåtts skall hänsyn tas till den totala järnhalten omräknat till Fe2O3. Jordpigment som innehåller 84 % Fe2O3 (motsvarande 58,8 % rent järn) klassificeras sålunda enligt detta nummer.

Numret omfattar dessutom följande konstgjorda oxider och hydroxider:

A. Järnoxider

Järn(III)oxid (ferrioxid) Fe2O3 framställs av vattenfritt järn(II)sulfat eller av naturlig järnoxid. Den förekommer som ett finfördelat pulver, vanligen rött men ibland violett, gulaktigt eller svart (violett, gul eller svart oxid), och används som pigment (järnoxidrött, järnmönja, polerrött, kolkothar), antingen oblandad, i vilket fall den klassificeras enligt detta nummer, eller blandad med lera, kalciumsulfat etc., i vilket senare fall den förs till 32 kap. Järn(III)oxid används bl.a. för tillverkning av målningsfärger (rostskyddsfärger och andra); i blandningar för polering av metall och glas samt för framställning av smältbara blandningar som är avsedda att användas för att öka massans smältbarhet vid tillverkning av buteljglas. Den används också för tillverkning av termit (blandad med aluminiumpulver) samt för rening av lysgas etc.

B. Järnhydroxider

  1. Järn(II)hydroxid (ferrohydroxid) Fe(OH)2 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på något salt av tvåvärt järn. Den utgör ett vitt, fast ämne som i närvaro av syre övergår till järn(III)hydroxid och därvid missfärgas.
  2. Järn(III)hydroxid (ferrihydroxid) Fe(OH)3 erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på något salt av trevärt järn. Den utgör ett rostfärgat ämne som skiftar i rödbrunt eller violett och används som pigment, antingen oblandat, varvid det klassificeras enligt detta nummer, eller blandat med kol, preussiskt brunt etc., varvid det klassificeras enligt nr 3206. Järn(III)hydroxid används för framställning av sammansatta färgämnen. Ren järn(III)hydroxid används som motgift vid arsenikförgiftning.
    Järn(III)hydroxid är en amfoter hydroxid som ger ferrater enligt nr 2841.

Detta nummer omfattar inte:

a)

järnoxidhaltiga jordpigment med en halt av mindre än 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe2O3, eller i blandning med andra jordpigment; naturlig järnglimmer (nr 2530);

b)

järnmalmer enligt nr 2601, t.ex. röd hematit (inbegripet järnglans och martit), brun hematit (minettmalm, utgörande järnoxidhydrat som innehåller järn- och kalciumkarbonat), limonit (järnoxidhydrat) och magnetit (magnetisk järnoxid);

c)

glödspån, som består av rå järnoxid som avskiljs från ytan av rödglödgat eller hamrat järn (nr 2619);

d)

alkalihaltig järnoxid för rening av lysgas (nr 3825);

e)

järnoxid (hematit) i form av halvädelstenar (nr 7103 eller 7105).


2822 Koboltoxider och kobolthydroxider; kommersiella koboltoxider

A. Koboltoxider

  1. Kobolt(II)oxid (koboltoxidul) CoO utgör ett grått, brunt eller grönaktigt pulver.
  2. Kobolt(III)oxid (koboltoxid) Co2O3 utgör ett svart pulver.
  3. Kobolt(II,III)oxid (koboltoxiduloxid) Co3O4 är en dubbeloxid och utgör ett svart pulver.
  4. Kommersiella koboltoxider utgör i allmänhet gråa eller svarta pulver som består av kobolt(II)oxid och kobolt(II,III)oxid i varierande proportioner.

Dessa oxider används inom emaljeringsindustrin för att erhålla klarblå färger och inom glasindustrin för färgning av optiskt glas. Omvandlade till silikater (t.ex. kaliumkoboltsilikat) används de för framställning av porslins-, glas- och emaljfärger enligt nr 3207. Dessa färger är kända som smalt, opakt glas, azurblått, emaljblått och sèvresblått. Beteckningen "smalt" används utan åtskillnad både om oxiderna och silikaterna, emedan samtliga erhålls från naturlig koboltarsenid, smaltit, som utgör en malm enligt nr 2605. Vissa blåa, gröna och violetta artistfärger är beredda av oxider, aluminater, zinkater och fosfater av kobolt (himmelsblått, coelinblått, koboltgrönt, koboltviolett).

Numret omfattar inte råa koboltoxider som erhålls vid behandling av silverhaltig malm (nr 2620).

B. Kobolthydroxider

Med "kobolthydroxider" avses inte bara kobolt(II)hydroxid Co(0H)2, vilken används för framställning av sickativ, och kobolt(III)hydroxid Co(OH)3, som erhålls inom koboltmetallurgin, utan också hydroxider av dubbeloxider. Dessa används för liknande ändamål som koboltoxiderna.

Numret omfattar inte naturligt koboltoxidhydrat (heterogenit) (nr 2605).


2823 Titanoxider

Den enda titanoxid som har betydelse inom handeln är titan(IV)oxid (titandioxid, titansyraanhydrid) TiO2. Den ger titanater enligt nr 2841.

Den är ett vitt, amorft pulver med densitet omkring 4. Vid upphettning blir den gulfärgad.

Detta nummer omfattar titan(IV)oxid som inte är blandad eller ytbehandlad. Det omfattar däremot inte titan(IV)oxid till vilken man under tillverkningsprocessen avsiktligt har tillsatt ämnen i syfte att erhålla vissa fysikaliska egenskaper som gör produkten lämplig att användas som pigment (nummer 3206) eller för annan användning (t.ex. nummer 3815 och 3824).

Numret omfattar inte heller:

a)

naturlig titandioxid (rutil, anatas, brookit) som utgör malm (nr 2614);

b)

ortotitansyra Ti(OH)4 och metatitansyra TiO(OH)2 (nr 2825).


2824 Blyoxider; mönja och orangemönja


2824.10

- Blymonooxid (massikot, blyglete)

2824.90

- Andra slag


  1. Bly(II)oxid (blyoxid, massikot, blyglete) PbO. Vid oxidation av bly eller cerussit (vattenhaltigt blykarbonat) genom upphettning i luft erhålls först blyoxid i icke smält tillstånd som ett blekgult pulver. Detta benämns massikot. Vid längre driven upphettning till mörk rödglödgning erhålls smält oxid, blyglete (lithargyrum) i form av pulver eller fjäll med orangegul (silverglete) eller rödaktig (guldglete) färg. Bly(II)oxid erhålls också som biprodukt vid utvinning av silver ur silverhaltigt bly. Den används inom glasindustrin (framställning av bly- och kristallglas), inom emaljeringsindustrin och vid framställning av tändstickor, färger, sickativ etc.
  2. Bly(II,IV)oxid (mönja) är en dubbeloxid vars sammansättning närmast motsvarar formeln Pb3O4. Den framställs av osmält bly(II)oxid (massikot) och är ett giftigt, orangerött pulver med densitet 8 – 9. Med orangemönja avser man antingen en mycket ren dubbeloxid, som är starkare färgad och mindre tung än vanlig mönja, eller mönja som innehåller blykarbonat, vilket härrör från den cerussit som har använts vid framställningen. Mönja används för inblandning i andra färgämnen (saturnusrött), för framställning av rostskyddsfärger och kitt samt för färgning av sigillack. Mönja används också till glasyr för lergods och i större omfattning än bly(II)oxid för framställning av kristallglas och optiskt glas, emedan den ger lätt smältbart glas med hög glans. Glansen beror på att glaset har högt brytningsindex.
  3. Bly(IV)oxid (blydioxid) PbO2 erhålls genom att behandla bly(II,IV)oxid med salpetersyra eller genom elektrolys av bly(II)nitrat. Den utgör ett brunt, vattenolösligt pulver som vid beröring kan antända organiska ämnen. Den är ett oxidationsmedel och används inom pyrotekniken, vid tillverkning av tändstickor och ackumulatorplåtar samt som betmedel inom textilindustrin.
    Bly(IV)oxid är amfoter och ger plumbater enligt nr 2841.


2825 Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen; andra oorganiska baser; andra metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider


2825.10

- Hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen

2825.20

- Litiumoxid och litiumhydroxid

2825.30

- Vanadinoxider och vanadinhydroxider

2825.40

- Nickeloxider och nickelhydroxider

2825.50

- Kopparoxider och kopparhydroxider

2825.60

- Germaniumoxider och zirkoniumdioxid

2825.70 

- Molybdenoxider och molybdenhydroxider

2825.80 

- Antimonoxider

2825.90

- Andra slag 


Detta nummer omfattar:

A.

hydrazin och hydroxylamin samt oorganiska salter av dessa ämnen;

B.

metalloxider, metallhydroxider och metallperoxider enligt detta kapitel, andra än de som är inbegripna i de föregående numren.


De viktigaste föreningarna enligt detta nummer är följande.

  1. Hydrazin och oorganiska salter av hydrazin. Hydrazin NH2.NH2 är ett basiskt ämne som framställs genom oxidation av ammoniak med natriumhypoklorit. Även hydratetNH2NH2.H2O existerar. Hydrazin utgör en färglös, tårretande vätska som ryker i luften. Det är ett kraftigt reduktionsmedel som används vid framställning av initialsprängämnen och vid kemiska synteser.
    Oorganiska salter av hydrazin, som erhålls då hydrazin får reagera med oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. Det viktigaste saltet är hydrazinsulfat, som bildar färglösa, i kallt vatten obetydligt lösliga kristaller. Det sönderdelas explosionsartat vid upphettning och används som ett analytiskt reagens samt inom metallurgin (för att skilja polonium från tellur).
    Numret omfattar inte organiska hydrazinderivat (nr 2928).
  2. Hydroxylamin och oorganiska salter av hydroxylamin.
    Hydroxylamin NH2OH är ett basiskt ämne som erhålls vid hydrolys av nitrometan. Hydroxylamin bildar färglösa, delikvescenta kristaller med smältpunkt vid 33 °C, vilka är lättlösliga i vatten. Den sönderdelas explosionsartat vid 130 °C.
    Oorganiska salter av hydroxylamin, som erhålls då hydroxylamin får reagera med oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. De viktigaste är kloriden, sulfatet och nitratet. De utgör vita eller färglösa, vattenlösliga kristaller som används som reduktionsmedel vid organiska synteser, som antioxidanter för fettsyror, vid blekning, färgning och tryckning av textilvaror, som reagens, etc.
    Numret omfattar inte organiska hydroxylaminderivat (nr 2928).
  3. Litiumoxid och litiumhydroxid Li2O resp. LiOH framställs av litiumnitrat. De utgör vita, vattenlösliga pulver som används inom fotografin och för framställning av litiumsalter.
  4. Vanadinoxider och vanadinhydroxider. Den viktigaste oxiden är vanadin(V)oxid (vanadinpentoxid, vanadinsyraanhydrid) V2O5, som framställs av de naturliga vanadaterna vanadinit (nr 2615) och karnotit (nr 2612). Den förekommer både amorf och kristallin, i form av klumpar och som pulver. Färgen varierar från gul till rödbrun. Vanadin(V)oxid blir röd vid upphettning och är nästan olöslig i vatten. Den används för framställning av vanadinsalter, vissa bläcksorter och som katalysator (vid framställning av svavelsyra, ftalsyraanhydrid och syntetisk etanol).
    Flera hydroxider, vilka utgör syror, existerar. Från dessa härleder sig vanadater av olika slag enligt nr 2841.
  5. Nickeloxider och nickelhydroxider:
    a) Nickel(II)oxid (nickeloxidul) NiO framställs genom stark upphettning av nitratet eller karbonatet. Den är ett gröngrått pulver, vars densitet och färg varierar efter framställningssättet. Nickel(II)oxid används inom emaljeringsindustrin, som färgämne inom glasindustrin och som katalysator vid organiska synteser. Den är en basisk oxid.
    b) Nickel(III)oxid (nickeloxid) Ni2O3 är ett svart pulver och används som färgämne inom emaljeringsindustrin samt vid framställning av plåtar för alkaliska ackumulatorer.
    c) Nickel(II)hydroxid Ni(OH)2 utgör ett fint grönt pulver och används vid förnickling, som beståndsdel i plåtar för alkaliska ackumulatorer samt vid tillverkning av nickelkatalysatorer. Numret omfattar inte:
    a) naturlig nickeloxid (bunsenit) (nr 2530);
    b) orena nickeloxider, t.ex. nickeloxidsinter, nickeloxid i form av granulat ("grön nickeloxid") (nr 7501).
  6. Kopparoxider och kopparhydroxider:
    a) Koppar(I)oxid (kuprooxid, kopparoxidul, röd kopparoxid) Cu2O framställs av koppar(II)acetat eller koppar(II)sulfat och utgör ett kristallint, rött pulver som är olösligt i vatten. Den används för att färga glas rött (signalglas), för tillverkning av skeppsbottenfärger och syntetiska ädelstenar (smaragder) samt som svampbekämpningsmedel inom jordbruket.
    b) Koppar(II)oxid (kuprioxid, svart kopparoxid) CuO framställs av koppar(II)nitrat eller koppar(II)karbonat eller genom oxidation av metallen. Den förekommer som ett svart pulver eller som korn med kastanjebrun skiftning. Den är olöslig i vatten och används för att färga glas grönt och inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid beredning av målningsfärger. Koppar(II)oxid används också för depolarisation i galvaniska element samt som oxidationsmedel och katalysator inom den organiska kemin.
    c) Den vanligaste hydroxiden är koppar(II)hydroxid (kuprihydroxid) Cu(OH)2, vilken utgör ett blått fast ämne som används som pigment, antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen. Koppar(II)hydroxid används också för framställning av pigment (t.ex. peligotblått, som är beständigt i artificiellt ljus) och av Schweitzers reagens, som är en ammoniakalisk lösning av hydroxiden. Schweitzers reagens används som lösningsmedel vid framställning av konstsilke enligt kopparoxidammoniakmetoden.
    Numret omfattar inte naturlig koppar(I)oxid (kuprit) och naturlig koppar(II)oxid (tenorit) (nr 2603).
  7. Germaniumoxider. Den viktigaste är germaniumdioxid GeO2, vilken erhålls vid utvinning av germanium ur naturlig germaniumkopparsulfid (germanit) (nr 2617) eller genom hydrolys av germaniumklorid. Germaniumdioxid utgör ett vitt, något vattenlösligt pulver, vilket används för framställning av germaniummetall (för transistorer etc.), inom medicinen och för tillverkning av specialglas.
  8. Molybdenoxider och molybdenhydroxider. Den viktigaste molybdenoxiden är molybden(VI)oxid (molybdentrioxid) MoO3, som framställs av naturlig molybdensulfid, molybdenit (nr 2613). Den är en vit, kristallin produkt, som blir gul vid upphettning och som är praktiskt taget olöslig i vatten. Molybden(VI)oxid används som katalysator vid organiska synteser (framställning av ftalsyraanhydrid).
    Det finns också blå oxider som i oblandat skick eller i blandning (i vilket senare fall de förs till 32 kap.) används i artistfärger och då benämns molybdenblått eller mineralisk indigo. Bland hydroxiderna märks bl.a. molybdensyra H2MoO4 som utgör ett vitt eller gulaktigt pulver. Denna är svårlöslig i vatten och används inom keramikindustrin (glasyrer) samt som katalysator. Molybdater enligt nr 2841 härleder sig från dessa hydroxider.
    Numret omfattar inte naturlig molybdenoxid (molybdenockra, molybdit) (nr 2530).
  9. Antimonoxider:
    a) Antimon(III)oxid (antimontrioxid, antimon-syrlighetsanhydrid) Sb2O3 framställs av naturlig antimonsulfid (stibnit) eller genom oxidation av metallen. Antimon(III)oxid förekommer som ett vitt pulver eller som nålformiga kristaller och är praktiskt taget olöslig i vatten. Med "antimonvitt" förstås både ren antimon(III)oxid enligt detta nummer och blandningar enligt 32 kap. av denna oxid med zinkoxid. Antimon(III)oxid används i målningsfärger, som opakmedel inom emaljeringsindustrin (emaljering av järn) och vid lergodstillverkning (glasyrer), för framställning av glas med låg utvidgningskoefficient (lampglas) samt vid tillverkning av syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (konstgjorda rubiner, topaser och granater). Den ger antimoniter enligt nr 2841.
    b) Antimon(V)oxid (antimonpentoxid, antimonsyra-anhydrid) Sb2O5 erhålls genom oxidation av metallen eller genom upphettning av nitratet. Den utgör ett gult pulver som används som opakmedel inom emaljeringsindustrin och ger antimonater enligt nr 2841.
    c) Antimon(III,V)oxid (antimontetraoxid) Sb2O4 utgör ett vitt pulver som erhålls genom upphettning av antimon(V)oxid. Numret omfattar inte naturliga antimontrioxider (senarmontit och valentinit) och naturlig antimontetraoxid (cervantit) (nr 2617).
  10. Berylliumoxid och berylliumhydroxid:
    a) Berylliumoxid BeO framställs av berylliumnitrat eller berylliumsulfat. Den utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som kan kristalliseras. Den används för framställning av berylliumsalter och av syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar samt som katalysator;
    b) Berylliumhydroxid Be(OH)2 utgör ett vitt pulver som liknar aluminiumhydroxid.
  11. Kalciumoxid, kalciumhydroxid och kalciumperoxid. Detta nummer omfattar kalciumoxid CaO och kalciumhydroxid Ca(OH)2 i rent tillstånd (dvs. praktiskt taget fria från lera, järnoxid, manganoxid etc.), såsom exempelvis den produkt som erhålls genom upphettning av fällt kalciumkarbonat. Numret omfattar också smält kalk som har erhållits genom smältning av vanlig osläckt kalk i elektrisk ugn. Denna produkt har hög renhetsgrad (ca 98 % kalciumoxid). Den är kristallin och i allmänhet färglös och används främst som eldfast infodringsmaterial i ugnar, vid tillverkning av deglar och, i småbitar, som tillsats till betong för att öka dennas motståndskraft mot nötning. Kalciumperoxid CaO2 är ett vitt eller gulaktigt kristallvattenhaltigt pulver (vanligen med 8 H2O). Den är obetydligt löslig i vatten och används som ett bakteriedödande medel, som rengöringsmedel samt inom medicinen och vid tillverkning av kosmetiska preparat. Numret omfattar inte osläckt kalk (kalciumoxid) och släckt kalk (kalciumhydroxid) (nr 2522).
  12. Manganhydroxider:
    a) Mangan(II)hydroxid (manganohydroxid) Mn(OH)2 är ett vitaktigt, vattenolösligt pulver.
    b) Mangan(III)hydroxid (manganihydroxid) Mn(OH)3 framställs av mangan(III)oxid Mn2O3. Den utgör ett brunt pulver som används för framställning av färgämnen (manganbrunt) och manganlinoleat.
    c) Mangan(II,III)hydroxid (manganomanganihydroxid) framställs av mangan(II,III)oxid Mn3O4.

    Numret omfattar inte naturligt manganoxidhydrat (naturlig manganhydroxid, manganit), vilket utgör en malm enligt nr 2602, och inte heller ohydratiserade manganoxider (nr 2820).
  13. Zirkonium(IV)oxid (zirkonium(IV)oxid, zirkonjord) ZrO2, som inte får förväxlas med zirkon (nr 2615 eller 7103), vilket utgör ett kristallint naturligt zirkoniumsilikat.
    Konstgjord zirkonium(IV)oxid erhålls ur ovannämnda malm eller av zirkoniumsalter. Den utgör ett eldfast, vitaktigt pulver med smältpunkt omkring 2 600 °C. Zirkonium(IV)oxid används som ett mot kemikalier motståndskraftigt eldfast ämne, som pigment och keramiskt opakmedel, som slipmedel, som beståndsdel i glas samt som katalysator. Naturlig zirkoniumoxid eller baddeleyit är en malm enligt nr 2615.
  14. Kadmiumoxid och kadmiumhydroxid:
    a) Kadmiumoxid CdO utgör ett gult pulver, mer eller mindre brunaktigt alltefter den temperatur den har upphettats till under framställningen ur karbonatet eller hydroxiden. Den används inom keramikindustrin och som katalysator.
    b) Kadmiumhydroxid Cd(OH)2 utgör ett vitt pulver.
  15. Tennoxider och tennhydroxider:
    a) Tenn(II)oxid (stannooxid, tennoxidul) SnO är olöslig i vatten och förekommer som gråa eller svarta kristaller eller som ett olivbrunt pulver med blå-, röd- eller grönaktig skiftning, alltefter framställningssättet. Denna oxid är amfoter och ger stanniter enligt nr 2841. Den används vid organiska synteser som reduktionsmedel eller katalysator.
    b) Tenn(IV)oxid (stannioxid, tenndioxid, tennsyraanhydrid) SnO2 är olöslig i vatten. Den förekommer som ett vitt eller grått pulver. Den vita oxiden används som opakmedel inom glas- och keramikindustrierna, medan den grå oxiden används för polering av metall och speglar samt för framställning av glasyrer och emaljer. Den senare oxiden kallas även ”putty powder” men den termen används också för en blandning av oxiden med blyoxid vilken klassificeras enligt nr 3824.
    Tenn(IV)oxid är amfoter och ger stannater enligt nr 2841.
    c) Tenn(IV)hydroxid (tennsyra) Sn(OH)4. Den erhålls genom inverkan av en alkalihydroxid på något salt av fyrvärt tenn och utgör ett vitt pulver som omvandlas till metatennsyra.
    d) Metatennsyra erhålls av tennsyra och utgör ett vattenolösligt pulver. Den används som opakmedel inom den keramiska industrin och som slipmedel inom glasindustrin. Dessa tennhydroxider ger stannater enligt nr 2841.
    Detta nummer omfattar inte:
    a) naturlig tennoxid (kassiterit), en malm (nr 2609);
    b) tennslagg som har erhållits vid smältning av metallen och som utgör en blandning av tenn och tennoxid (nr 2620).
  16. Volframoxid och volframhydroxider. Den viktigaste av volframoxiderna är volfram(VI)oxid (volframtrioxid, volframsyraanhydrid) WO3, som utvinns inom volframmetallurgin vid behandling av naturliga volframater (volframit eller scheelit – nr 2611). Den är ett citrongult, vattenolösligt, kristallint ämne som orangefärgas vid upphettning. Den används för framställning av volframmetall för glödtrådar i elektriska glödlampor samt i keramiska färger.
    Flera hydroxider finns, bl.a. volframsyra H2WO4, som är gulfärgad. Den ger volframater enligt nr 2841. Numret omfattar inte naturlig volframoxid (volframockra, tungstit) (nr 2530).
  17. Vismutoxider och vismuthydroxider:
    a)Vismut(III)oxid (vismuttrioxid) Bi2O3 framställs av vismut(III)nitrat eller vismut(III)karbonat och utgör ett blekgult, vattenolösligt pulver, som blir rött vid upphettning. Den används inom keramik- och glasindustrierna.
    b) Vismut(V)oxid (vismutpentoxid, röd vismutoxid) Bi2O5 utgör ett brunrött pulver.
    c) Vismuthydroxid Bi(OH)3. Numret omfattar inte naturlig vismutockra, som huvudsakligen består av vismuttrioxid (nr 2617). Numret omfattar inte heller kvicksilveroxid (nr 2852).


UNDERAVDELNING V

Metallsalter (inbegripet peroxosalter) av oorganiska syror


Allmänna anvisningar

Metallsalter erhålls genom utbyte av grundämnet väte i en syra mot en metall eller mot ammoniumjonen NH4+. I flytande tillstånd eller i lösningar är salterna elektrolyter, som avger metallen (eller metalljonen) vid katoden.

I neutralsalter är syrans samtliga väteatomer ersatta med metall, medan sura salter (vätesalter) fortfarande innehåller utbytbart väte. Basiska salter (oxid- eller hydroxidsalter) innehåller större mängd basisk oxid än som behövs för att neutralisera syran (t.ex. kadmiumoxidsulfat CdSO4 . CdO).

Underavdelning V omfattar metallsalter av de syror som klassificeras enligt underavdelning II (syror av ickemetaller) eller i underavdelning IV (sura metallhydroxider).

Dubbelsalter och komplexa salter

Vissa dubbelsalter och vissa komplexa salter är särskilt nämnda i en del av numren 2826 – 2841, t.ex. fluorosilikater, fluoroborater och andra fluorkomplexa salter (nr 2826) alunarter (nr 2833) och komplexa cyanider (nr 2837). Beträffande dubbelsalter och komplexa salter som inte är särskilt nämnda, se anv. till nr 2842.

Underavdelning V omfattar inte:

a)

salter enligt 25 kap. (t.ex. natriumklorid);

b)

salter som utgör malmer eller andra produkter enligt 26 kap.;

c)

föreningar av ädla metaller (nr 2843), av radioaktiva kemiska grundämnen (nr 2844), av sällsynta jordartsmetaller, yttrium, eller skandium eller av blandningar av dessa metaller (nr 2846) eller av kvicksilver (nr 2852);

d)

fosfider, karbider, hydrider, nitrider, azider, silicider och borider (nr 2849, 2850 och 2853) samt fosforjärn (femtonde avd.);

e)

salter enligt 31 kap.;

f)

pigment och andra färgämnen, opakmedel, emaljmassa och andra preparat som omfattas av 32 kap. Underavdelning V omfattar (luminoforer undantagna) oblandade metallsalter som är lämpliga för direkt användning som pigment; metallsalter som är blandade med varandra eller med andra ämnen så att ett pigment har erhållits, förs till 32 kap. Luminoforer, även oblandade, förs till nr 3206;

g)

desinfektionsmedel, insekts-, svamp- och ogräsbekämpningsmedel etc. enligt nr 3808;

h)

flussmedel och andra hjälpmedel vid lödning etc. (nr 3810);

ij)

odlade kristaller (andra än optiska element) av halogenider av alkalimetaller eller alkaliska jordartsmetaller, vägande minst 2,5 g per styck (nr 3824). Optiska element av sådana kristaller klassificeras enligt nr 9001;

k)

ädelstenar och halvädelstenar, naturliga eller syntetiska (nr 7102 – 7105).


2826 Fluorider; fluorosilikater, fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter


 

- Fluorider:

2826.12

- - Av aluminium

2826.19

- - Andra

2826.30

- Natriumhexafluoroaluminat (syntetisk kryolit)

2826.90

- Andra slag 


A. Fluorider

Med undantag av varor som enligt de allmänna anvisningarna till underavdelningen skall klassificeras enligt andra nummer omfattar detta nummer fluorider (dvs. metallsalter av fluorvätesyra enligt nr 2811).

Följande fluorider är de viktigaste:

  1. Ammoniumfluorider, dels den neutrala fluoriden NH4F, dels den sura fluoriden NH4F.HF. Dessa salter förekommer som delikvescenta, färglösa, vattenlösliga, giftiga kristaller. De används bl.a. som antiseptiska medel (för konservering av hudar och trä), för reglering av jäsningsprocesser (i stället för fluorvätesyra), vid färgning (betmedel), för etsning av glas (huvudsakligen den sura fluoriden), för rengöring av koppar, inom metallurgin (vid uppslutning av malmer och vid framställning av platina), etc.
  2. Natriumfluorider, dels den neutrala fluoriden NaF, dels den sura fluoriden NaF.HF. De erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid enligt nr 2529 (flusspat, fluorit) tillsammans med ett natriumsalt och utgör färglösa, giftiga kristaller, som är tämligen svårlösliga i vatten. Liksom ammoniumfluoriderna används de som antiseptiska medel (för konservering av hudar, trä och ägg), för reglering av jäsningsprocesser samt för etsning och mattering av glas. De används också för framställning av icke frittad emaljmassa samt av parasitbekämpningsmedel.
  3. Aluminiumfluorid AlF3 framställs av bauxit och fluorvätesyra. Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller och används som flussmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt för rening av väteperoxid.
  4. Kaliumfluorider. Neutral kaliumfluorid KF2 H2O förekommer som färglösa, delikvescenta, giftiga kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det finns också en sur fluorid KF.HF. Kaliumfluoriderna har samma användning som natriumfluoriderna. Den sura fluoriden används dessutom inom zirkonium- och tantalmetallurgin.
  5. Kalciumfluorid CaF2 framställs av naturlig kalciumfluorid (flusspat, fluorit) enligt nr 2529. Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller men förekommer också i gelatinös form. Kalciumfluorid används som flussmedel inom metallurgin (särskilt vid elektrolytisk framställning av magnesium ur karnallit) samt för framställning av glas och keramiska produkter.
  6. Krom(III)fluorid CrF34 H2O. Den utgör ett mörkgrönt, vattenlösligt pulver. Vattenlösningen angriper glas. Krom(III)fluorid används som betmedel vid färgning.
  7. Zinkfluorid ZnF2 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Den används för impregnering av trä, för framställning av emaljmassa och vid galvanisering.
  8. Antimonfluorider. Fluorvätesyra ger med antimonoxider antimon(III)fluorid (antimontrifluorid) SbF3, som kristalliserar i delikvescenta, vita, vattenlösliga nålar, och antimon(V)fluorid (antimonpentafluorid) SbF5, som utgör en viskös vätska, som med ett väsande ljud löser sig i vatten under bildning av ett hydrat (med 2 H2O). Dessa salter används inom den keramiska industrin samt som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror.
  9. Bariumfluorid BaF2 framställs av fluorvätesyra och oxid, sulfid eller karbonat av barium. Den utgör ett vitt, giftigt pulver, som är svårlösligt i vatten och som används som pigment i keramiska produkter och emaljmassa, som antiseptiskt medel vid balsamering, som insektsbekämpningsmedel etc.

Numret omfattar inte fluorider av ickemetaller (nr 2812).

B. Fluorosilikater

Fluorosilikater är metallsalter av fluorokiselsyra H2SiF6 enligt nr 2811.

  1. Natriumfluorosilikat Na2SiF6 framställs av kiseltetrafluorid, som erhålls som biprodukt vid framställning av superfosfater. Natriumfluorosilikat utgör ett vitt pulver som är obetydligt lösligt i kallt vatten. Det används bl.a. för framställning av opakt glas och emaljmassa, konstgjord sten, syrafast cement, råttgift och insektsbekämpningsmedel; vid utvinning av berylliummetall (på elektrolytisk väg); vid elektrolytisk raffinering av tenn; för koagulering av latex och som antiseptiskt medel.
  2. Kaliumfluorosilikat K2SiF6 är ett vitt, luktlöst, kristallint pulver som är svårlösligt i vatten men lösligt i saltsyra. Det används bl.a. vid framställning av frittad emaljmassa, keramiska produkter, insektsbekämpningsmedel och syntetisk glimmer samt inom aluminium- och magnesiummetallurgin.
  3. Kalciumfluorosilikat CaSiF6 utgör ett vitt, kristallint pulver, som är ytterst obetydligt lösligt i vatten och som används som vitt pigment inom den keramiska industrin.
  4. Koppar(II)fluorosilikat CuSiF6.6 H2O är ett blått, kristallint, giftigt pulver, som är lösligt i vatten. Det används för att erhålla marmoreringseffekter samt som svampbekämpningsmedel.
  5. Zinkfluorosilikat ZnSiF6.6 H2O är ett kristallint, vattenlösligt pulver. Det reagerar med kalciumföreningar så att kalciumfluorid bildas på ytan. Zinkfluorosilikat används för att härda betong, vid elektrolytisk förzinkning samt som desinfektions- och svampbekämpningsmedel (mot angrepp på trä).
  6. Bariumfluorosilikat BaSiF6 är ett vitt pulver som används för bekämpning av coloradoskalbaggen och andra insekter samt för utrotning av skadedjur.
  7. Andra fluorosilikater. Magnesiumfluorosilikat och aluminiumfluorosilikat används liksom zinkfluorosilikat för härdning av betong. Kromfluorosilikat och järnfluorosilikat används inom färgämnesindustrin.

Numret omfattar inte topas, som är ett naturligt aluminiumfluorosilikat (71 kap.).

C. Fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter

  1. Natriumfluoroaluminat Na3AlF6 (syntetisk kryolit) erhålls som fällning när en lösning av aluminiumoxid i fluorvätesyra försätts med natriumklorid eller genom smältning av aluminiumsulfat tillsammans med natriumfluorid. Varan förekommer som en vitaktig, kristallin massa och används inom aluminiummetallurgin som ersättningsmedel för naturlig kryolit (nr 2530), inom pyrotekniken, i emaljmassa, vid glasframställning och som insektsbekämpningsmedel.
  2. Fluoroborater, t.ex. natriumfluoroborat (desinfektionsmedel), kaliumfluoroborat (används i emaljmassa), kromfluoroborat och nickelfluoroborat (används inom galvanotekniken).
  3. Fluorosulfater, särskilt ammoniumantimon(III)fluorosulfat (NH4)2SO4SbF3, s.k. Haens salt. Det bildar lösliga kristaller som angriper metaller och glas samt används som betmedel vid färgning.
  4. Fluorofosfater, t.ex. sådana som erhålls av naturligt magnesiumfluorofosfat (wagnerit) (nr 2530) eller aluminiumlitiumfluorofosfat (amblygonit) (nr 2530).
  5. Fluorotantalater (erhålls inom tantalmetallurgin); fluorotitanater, fluorogermanater, fluoroniobater, fluorozirkonater (erhålls inom zirkoniummetallurgin), fluorostannater etc.

Detta nummer omfattar också fluoridoxider (även komplexa) av metaller (t.ex. beryllium), medan däremot fluoridoxider av ickemetaller klassificeras enligt nr 2812.

Detta nummer omfattar inte fluoroformiater, fluoroacetater och andra komplexa organiska fluorsalter (29 kap.).

2827 Klorider, kloridoxider och hydroxidklorider; bromider och bromidoxider; jodider och jodidoxider


2827.10

- Ammoniumklorid (salmiak)

2827.20 

- Kalciumklorid

 

- Andra klorider:

2827.31

- - Magnesiumklorid 

2827.32 

- - Aluminiumklorid 

2827.35 

- - Nickelklorid 

2827.39 

- - Andra

 

- Kloridoxider och hydroxidklorider:

2827.41

- - Av koppar

2827.49

- - Andra

 

- Bromider och bromidoxider:

2827.51

- - Natriumbromid och kaliumbromid

2827.59 

- - Andra

2827.60

- Jodider och jodidoxider


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer klorider, kloridoxider, hydroxidklorider, bromider, bromidoxider, jodider och jodidoxider av metaller eller av ammoniumjon NH4+. Halogenider och halogenidoxider av ickemetaller omfattas inte av detta nummer (nr 2812).

A. Klorider

Denna grupp omfattar salter av väteklorid (nr 2806).

De viktigaste kloriderna enligt detta nummer är följande.

  1. Ammoniumklorid (salmiak) NH4Cl erhålls vid neutralisation av saltsyra med ammoniak. Den kan förekomma som en kristallin massa eller, när den har renats genom sublimation, som pulver eller i kakor. Ammoniumklorid är löslig i vatten och är i rent tillstånd färglös, i annat fall gulaktig. Den används bl.a. för betning av metaller; vid tryckning och färgning av textilvaror; vid garvning; som gödselmedel; vid framställning av galvaniska Leclanchés-element; för härdning av lacker och lim; inom galvanotekniken; för fotobruk (fixerlösningar), etc.
    Angående gödselmedel som innehåller ammoniumklorid, se anv. till nr 3102.
  2. Kalciumklorid CaCl2 utvinns antingen ur naturliga stassfurtersalter eller erhålls som biprodukt vid framställning av natriumkarbonat. Den är alltefter renhetsgraden vit, gulaktig eller brun till färgen. Kalciumklorid är hygroskopisk och kan förekomma i smält eller gjuten form, som porös massa, som flingor eller hydratiserad med 6 H2O (som kristaller eller i form av korn). Den används i köldblandningar, vid betongarbete i kyla, som dammbindningsmedel på vägar, som katalysator, som dehydratiserings- eller kondensationsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av aminer ur fenol) och för torkning av gaser. Den används också inom medicinen.
  3. Magnesiumklorid MgCl2 erhålls som biprodukt vid utvinning av kaliumsalter. Den förekommer antingen vattenfri i form av halvgenomskinliga massor, cylindrar, tabletter eller prismor eller hydratiserad i form av färglösa nålar. Magnesiumklorid är löslig i vatten och används för framställning av mycket hård betong (t.ex. vid gjutning av fogfria golv), i appreturmedel för bomulls- och andra textilvaror, som desinfektionsmedel och antiseptiskt medel inom medicinen samt för brandskyddsimpregnering av trä.
    Numret omfattar inte naturlig magnesiumklorid (bischofit) (nr 2530).
  4. Aluminiumklorid AlCl3 erhålls genom inverkan av klor på aluminium eller av saltsyra på aluminiumoxid. Den förekommer i vattenfri eller kristalliserad form eller som vattenlösning med sirapskonsistens. Det vattenfria saltet ryker i luften. Aluminiumklorid i fast form används vid organiska synteser och som betmedel vid färgning etc., medan vattenlösningen används för träkonservering, vid rengöring av ull, som desinfektionsmedel etc.
  5. Järnklorider:
    a) Järn(II)klorid (ferroklorid) FeCl2 förekommer antingen vattenfri (fjäll, flingor eller gröngult pulver), hydratiserad med t.ex. 4 H2O (gröna eller blåaktiga kristaller) eller som en grön vattenlösning. Den oxideras i luften under gulfärgning. Järn(II)klorid förvaras vanligen i omsorgsfullt tillslutna flaskor försatt med några droppar etanol för att förhindra oxidation. Den används som reduktionsmedel och som betmedel.
    b) Järn(III)klorid (ferriklorid) FeCl3 framställs genom att lösa järnoxid, järnkarbonat eller metalliskt järn i saltsyra eller i kungsvatten eller genom att leda klorgas över rödglödande järn. I vattenfritt tillstånd är den en gul-, brun- eller granatfärgad massa, vilken är delikvescent och vattenlöslig. Med 5 eller 12 H2O hydratiserad järn(III)klorid bildar orangefärgade, röda eller violetta kristaller. Järn(III)klorid saluförs också som en mörkröd vattenlösning och har mera mångsidig användning än järn(II)klorid, t.ex. för vattenrening inom industrin, som betmedel, för fotobruk och vid klichétillverkning, för patinering av järn, inom medicinen (blodstillande och kärlsammandragande medel) samt, huvudsakligen, som oxidationsmedel.
  6. Kobolt(II)klorid CoCl2.6 H2O förekommer som ljusröda, röda eller violetta vattenlösliga kristaller, som blir blå vid upphettning. Den används vid tillverkning av hygrometrar, som sympatetiskt bläck och som absorptionsmedel i gasmasker.
  7. Nickel(II)klorid NiCl2. I vattenfritt tillstånd förekommer den som gula fjäll eller flingor och hydratiserad med 6 H2O som delikvescenta, gröna kristaller, som är lättlösliga i vatten. Nickel(II)klorid används som betmedel vid färgning, för elektrolytisk förnickling och som absorptionsmedel i gasmasker.
  8. Zinkklorid ZnCl2 erhålls genom att leda väteklorid över rostad zinkmalm (zinkblände eller galmeja – nr 2608) eller kan utvinnas ur zinkaska och andra zinkåterstoder enligt nr 2620. Den förekommer som en vit, kristallin massa (zinksmör), som smältstycken eller som korn. Zinkklorid är starkt delikvescent, löslig i vatten, frätande och mycket giftig. Den används som antiseptiskt medel, som svampbekämpningsmedel och som dehydratiseringsmedel; för brandskyddsimpregnering av trä; för konservering av hudar; vid framställning av vulkanfiber och vid organiska synteser. Den används vidare som flussmedel vid lödning, som betmedel vid färgning och tryckning, vid oljerening samt för framställning av tandcement och medikamenter (etsande antiseptiska medel).
  9. Tennklorider:
    a) Tenn(II)klorid (stannoklorid) SnCl2 förekommer som en massa med hartsartade brottytor, som vita eller gulaktiga kristaller (med 2 H2O) eller lösningar i samma färger. Den är frätande och sönderdelas i luft. Tenn(II)klorid används som reduktionsmedel och som betmedel vid textilfärgning; vid kypfärgning; som förtyngningsmedel för natursilke samt vid elektrolytisk förtenning.
    b) Tenn(IV)klorid (tenntetraklorid, stanniklorid) SnCl4 utgör i vattenfritt tillstånd en färglös eller gulaktig vätska som avger vita ångor i fuktig luft. Hydratiserad tenn(IV)klorid bildar färglösa kristaller men förekommer också i gelatinös form (tennsmör). Tenn(IV)klorid används inom textilindustrin som betmedel och som förtyngningsmedel för natursilke. Tenn(IV)klorid i blandning med tenn(II)klorid och guldsalter bildar preparatet Cassius' guldpurpur, som används vid porslinsmålning.
  10. Bariumklorid BaCl2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit) eller naturligt bariumsulfat (tungspat). Den är löslig i vatten och kan förekomma vattenfri, smält (gult pulver) eller hydratiserad med 2 H2O (i rombiska, tavelformiga kristaller). Bariumklorid används vid färgning, inom keramisk industri, som parasitbekämpningsmedel och råttgift, för rening av vatten i industrier etc.
  11. Titanklorider. Den viktigaste av titankloriderna är titan(IV)klorid (titantetraklorid) TiCl4, som erhålls inom titanmetallurgin genom inverkan av klor på en blandning av kol och naturlig titandioxid (rutil, brookit, anatas). Titan(IV)klorid är en färglös eller gulaktig vätska med stickande lukt. Den ryker i fuktig luft samt absorberar vatten, varvid den hydrolyseras. Den används för framställning av betmedel för färgning, för att ge keramiska föremål ett iriserande utseende, för utveckling av konstgjord dimma samt vid organiska synteser.
  12. Kromklorider:
    a) Krom(II)klorid (kromoklorid) CrCl2 förekommer i form av nålformade kristaller eller som azurblå lösning och används som reduktionsmedel.
    b) Krom(III)klorid (kromiklorid) CrCl3, vilken förekommer dels vattenfri som blekröda eller orangefärgade kristallfjäll, dels hydratiserad (med 6 eller 12 H2O) som gröna eller violetta kristaller. Den används som betmedel vid textilfärgning, som garvmedel, vid elektrolytisk förkromning, vid organiska synteser och för framställning av sintrad krom.
  13. Mangan(II)klorid (manganklorid) MnCl2 erhålls genom att behandla naturligt mangankarbonat (rodokrosit – nr 2602) med saltsyra. Den utgör i vattenfri form en rosafärgad, kristallin massa. I hydratiserad form (t.ex. med 4 H2O) bildar den rosafärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Mangan(II)klorid används för framställning av bruna färgämnen och vissa medikamenter, som katalysator och vid textiltryck.
  14. Kopparklorider:
    a) Koppar(I)klorid (kuproklorid) CuCl förekommer som ett kristallint pulver eller som färglösa kristaller. Den är nästan olöslig i vatten och oxideras i luften. Koppar(I)klorid används inom nickel- och silvermetallurgin samt som katalysator.
    b) Koppar(II)klorid (kupriklorid) CuCl2.2H2O bildar delikvescenta gröna kristaller, som är lösliga i vatten. Den används vid textiltryck, för fotobruk och vid elektrolys; som katalysator, antiseptiskt medel, desinfektionsmedel och insektsbekämpningsmedel; inom färgämnesindustrin och inom pyrotekniken (bengaliska eldar). Nantokit, som är en naturlig kopparklorid, förs till nr 2530.
  15. Antimonklorider:
    a) Antimon(III)klorid (antimontriklorid, antimonsmör) SbCl3 erhålls genom behandling av naturlig antimonsulfid (stibnit – nr 2617) med saltsyra. Den förekommer som färglösa, halvgenomskinliga klumpar, som absorberar luftfuktighet och därvid får ett oljigt utseende. Den är frätande. Antimon(III)klorid används för brunering och betning av metaller, som betmedel vid färgning, för framställning av substratpigment, i appreturmedel för läder samt för framställning av antimonoxid och av medikamenter för veterinärt bruk.
    b) Antimon(V)klorid (antimonpentaklorid) SbCl5 är en färglös vätska som ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används som kloreringsmedel vid organiska synteser och för utveckling av konstgjord dimma.

Denna grupp omfattar inte natriumklorid och kaliumklorid, vilka även i rent tillstånd klassificeras enligt nr 2501 resp. 3104 eller 3105. Numret omfattar inte heller klorkalk, dvs. kommersiellt kalciumhypoklorit (nr 2828). Kvicksilverklorider (kvicksilver(I)klorid och kvicksilver(II)klorid) klassificeras enligt nr 2852.

B. Kloridoxider och hydroxidklorider

Denna grupp omfattar kloridoxider och hydroxidklorider av metaller. Hit hör bl.a. nedannämnda föreningar.

  1. Kopparkloridoxider och kopparhydroxidklorider utgör blåa kristallina pulver som används som insekts- och svampbekämpningsmedel och som pigment. Numret omfattar inte naturlig kopparhydroxidklorid (atakamit) (nr 2603).
  2. Aluminiumhydroxidklorid Al2Cl(OH)5 . x H2O är ett gulvitt pulver som används i kosmetiska preparat som medel mot transpiration.
  3. Krom(VI)kloridoxid (kromylklorid) CrCl2O2 utgör en röd vätska som har irriterande lukt, ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används vid garvning samt som betmedel och oxidationsmedel.
  4. Tenn(IV)kloridoxid bildar gråa eller vita, vattenlösliga amorfa klumpar och används som betmedel.
  5. Antimon(III)kloridoxid SbClO är ett vitt pulver som används för rökutveckling samt för tillverkning av pigment och medikamenter.
  6. Blykloridoxider och blyhydroxidklorider utgör vita pulver som erhålls genom att behandla bly(II)oxid med alkaliklorid. De används för framställning av blykromater, som pigment (kasslergult) för akvarell-, olje- eller kallvattenfärger samt för framställning av andra, mera komplexa pigment.
  7. Vismut(III)kloridoxid (vismutylklorid) BiClO är ett vitt pulver som används som pigment (pärlvitt) vid framställning av konstgjorda pärlor.

 

C. Bromider och bromidoxider

Denna grupp omfattar salter av vätebromid (nr 2811) samt bromidoxider.

  1. Natriumbromid NaBr framställs på liknande sätt som ammoniumbromid eller genom att med ett natriumsalt behandla järnbromid som har erhållits genom direkt inverkan av brom på svarvspån av järn. Vid kristallisation över 51 °C erhålls den i vattenfritt tillstånd men är då tämligen instabil. Vid lägre temperaturer kristalliserar den med 2 H2O i stora kubiska kristaller. Natriumbromid är färglös, hygroskopisk och vattenlöslig. Den används inom medicinen och för fotobruk.
  2. Kaliumbromid KBr framställs och används på liknande sätt som natriumbromid och förekommer som vattenfria, stora kristaller.
  3. Ammoniumbromid NH4Br framställs genom inverkan av vätebromid på ammoniak. Den bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten. Kristallerna gulnar och sönderdelas långsamt i luften samt förflyktigas vid uppvärmning. Ammoniumbromid används inom medicinen som lugnande medel, som fördröjande medel i fotografiska framkallare samt för brandskyddsimpregnering.
  4. Kalciumbromid CaBr2 . 6 H2O framställs genom inverkan av vätebromid på kalciumkarbonat. Den bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. Kalciumbromid används inom medicinen och för fotobruk.
  5. Kopparbromider:
    a) Koppar(I)bromid (kuprobromid) CuBr erhålls genom reduktion av koppar(II)bromid. Koppar(I)bromid bildar färglösa, i vatten olösliga kristaller och används vid organiska synteser.
    b) Koppar(II)bromid (kupribromid) CuBr2 framställs genom direkt inverkan av brom på koppar. Koppar(II)bromid bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används vid organiska synteser samt för fotobruk.
  6. Andra bromider och bromidoxider. Bland dessa märks strontiumbromid (används inom medicinen) och bariumbromid.

D. Jodider och jodidoxider

Denna grupp omfattar salter av vätejodid (nr 2811) samt jodidoxider.

  1. Ammoniumjodid NH4I erhålls genom inverkan av vätejodid på ammoniak eller ammoniumkarbonat. Den utgör ett hygroskopiskt, vitt, kristallint pulver som är lättlösligt i vatten. Ammoniumjodid används inom medicinen (vid cirkulationssjukdomar och emfysem) och för fotobruk.
  2. Natriumjodid NaI erhålls genom inverkan av vätejodid på natriumhydroxid eller natriumkarbonat eller genom att med ett natriumsalt behandla järnjodid som har erhållits genom direkt inverkan av jod på järnfilspån. Den kan också framställas genom upphettning av jodater. Natriumjodid bildar vattenfria, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. Den sönderdelas under inverkan av luft och ljus. Natriumjodid används inom medicinen, för framställning av jodidhaltigt bordsalt och för fotobruk.
  3. Kaliumjodid KI framställs och används på liknande sätt som natriumjodid. Den är mera hållbar än natriumjodid och bildar vattenfria, färglösa eller opaka kristaller.
  4. Kalciumjodid CaI2 framställs av kalciumkarbonat och vätejodid. Den bildar färglösa, glänsande kristaller eller pärlemorvita fjäll. Kalciumjodid är löslig i vatten och gulfärgas i luft. Den används för fotobruk.
  5. Andra jodider och jodidoxider. Bland dessa märks bl.a.:
    a) jodider av litium (används inom medicinen), strontium, antimon, zink eller järn (de båda sistnämnda används inom medicinen och som antiseptiska medel), bly (har metallglans och används för framställning av färger för gummi) och vismut (reagens);
    b) antimon(III)jodidoxid, koppar(II)jodidoxid och bly(II)jodidoxid.

Numret omfattar inte kvicksilverjodider (kvicksilver(I)jodid och kvicksilver(II)jodid) (nr 2852).

2828 Hypokloriter; kommersiellt kalciumhypoklorit; kloriter; hypobromiter


2828.10

- Kommersiellt kalciumhypoklorit och andra kalciumhypokloriter

2828.90

- Andra slag 


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer hypokloriter, kloriter och hypobromiter av metaller samt kommersiellt kalciumhypoklorit.

A. Hypokloriter

Dessa föreningar är de viktigaste. De används huvudsakligen för blekning och är obeständiga föreningar som sönderdelas i luft. Även med svaga syror ger de hypoklorsyrlighet. Hypoklorsyrlighet, som lätt avspaltar klor, är ett mycket kraftigt oxidations- och blekmedel.

  1. Natriumhypoklorit NaClO . 6 H2O. Vattenlösningen benämns eau de Javelle. Det framställs genom elektrolys av natriumklorid i vattenlösning, genom inverkan av natriumsulfat eller natriumkarbonat på kalciumhypoklorit eller genom att behandla natriumhydroxid med klor. Natriumhypoklorit, som är lättlösligt i vatten, existerar inte i vattenfritt tillstånd. Det är instabilt och känsligt för värme och ljus. Vattenlösningen är färglös eller gulaktig och luktar klor samt innehåller vanligen mindre mängd natriumklorid som förorening. Natriumhypoklorit används för blekning av vegetabiliska fibrer och pappersmassa, för rumsdesinfektion och vattenrening samt för framställning av hydrazin. Det används också för fotobruk som snabbframkallare för ljusgårdsfria plåtar samt inom medicinen som antiseptiskt medel (blandningen av natriumhypoklorit och borsyra är känd som Dakins lösning).
  2. Kaliumhypoklorit KClO.6 H2O. Vattenlösningen av saltet benämndes tidigare eau de Javelle. Det liknar i alla avseenden natriumhypoklorit.
  3. Andra hypokloriter. Bland dessa märks hypokloriter av ammonium (ett desinfektionsmedel med kraftigare verkan än kalciumhypoklorit), barium, magnesium och zink. De utgör alla blek- och desinfektionsmedel.

B. Kommersiellt kalciumhypoklorit

Kalciumhypoklorit. Den produkt som inom handeln benämns klorkalk består huvudsakligen av orent kalciumhypoklorit, vilket innehåller kalciumklorid och ibland även kalciumoxid eller kalciumhydroxid. Kalciumhypoklorit erhålls genom att mätta kalciumhydroxid med klor och utgör ett vitt, amorft, vattenlösligt pulver, som är hygroskopiskt då kalciumklorid ingår. Klorkalk är känslig för inverkan av ljus, värme och koldioxid och angriper animaliska fibrer och organiska ämnen samt förstör färgämnen. Den används för blekning av vegetabiliska textilvaror och pappersmassa, som antiseptiskt medel (för vattenrening, s.k. javellisering) samt för spridning över mark som har förorenats av stridsgaser. Rent kalciumhypoklorit förekommer antingen som kristallin massa eller i lösning med lukt av klor. Det är något mera stabilt än den orena produkten.

Numret omfattar inte kalciumklorid CaCl2 (nr 2827).

C. Kloriter

Denna grupp omfattar salter av klorsyrlighet HClO2.

  1. Natriumklorit NaClO2 förekommer som en massa, vattenfri eller hydratiserad (med 3 H2O), samt som vattenlösning. Det är beständigt upp till 100 °C. Natriumklorit är starkt frätande och utgör ett kraftigt oxidationsmedel som används för färgning och blekning.
  2. Aluminiumklorit används för samma ändamål som natriumklorit.

D. Hypobromiter

Denna grupp omfattar salter av hypobromsyrlighet (underbromsyrlighet) HBrO (nr 2811).  Kaliumhypobromit används för bestämning av kvävehalten i vissa organiska föreningar.

2829 Klorater och perklorater; bromater och perbromater; jodater och perjodater


 

- Klorater:

2829.11

- - Natriumklorat

2829.19

- - Andra

2829.90

- Andra slag 


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer klorater och perklorater, bromater och perbromater samt jodater och perjodater av metaller.

A. Klorater

Denna grupp omfattar salter av klorsyra HClO3 (nr 2811).

  1. Natriumklorat NaClO3 erhålls genom elektrolys av vattenlösningar av natriumklorid. Det förekommer som glänsande, bladformiga, färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det avger lätt syre och innehåller ofta föroreningar (t.ex. alkaliklorider). Natriumklorat används som oxidationsmedel, vid organiska synteser, vid textiltryck (med anilinsvart), vid framställning av tändmedel för sprängämnen och tändsatser för tändstickor, som ogräsbekämpningsmedel etc.
  2. Kaliumklorat KClO3 framställs på liknande sätt som natriumklorat. Det bildar färglösa, i vatten svårlösliga kristaller och liknar i fråga om övriga egenskaper natriumklorat. Kaliumklorat används även inom medicinen och för framställning av sprängämnen (t.ex. cheddit).
  3. Bariumklorat Ba(ClO3)2 framställs genom elektrolys av bariumkloridlösning. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus samt för framställning av sprängämnen och vissa andra klorater.
  4. Andra klorater. Bland dessa märks ammoniumklorat, som används vid tillverkning av sprängämnen; strontiumklorat, som används för tillverkning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla rött ljus; krom(III)klorat, som används som betmedel vid färgning; koppar(II)klorat, som bildar gröna kristaller och används vid färgning, för framställning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus.

B. Perklorater

Denna grupp omfattar salter av perklorsyra HClO4 (nr 2811). De är kraftiga oxidationsmedel och används inom pyrotekniken och för framställning av sprängämnen.

  1. Ammoniumperklorat NH4ClO4 framställs av natriumperklorat och bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det sönderdelas i värme, ibland explosionsartat.
  2. Natriumperklorat NaClO4 erhålls genom elektrolys av kall natriumkloratlösning och förekommer som färglösa, delikvescenta kristaller.
  3. Kaliumperklorat KClO4 framställs av natriumperklorat och utgör ett färglöst kristallint pulver, som är förhållandevis svårlösligt i vatten. Det exploderar vid stöt. Kaliumperklorat används inom den kemiska industrin som ett kraftigare oxidationsmedel än kloraterna.
  4. Andra perklorater. Bland dessa märks bariumperklorat (kristallvattenhaltigt pulver) och bly(II)perklorat. Mättad bly(II)perkloratlösning är en tung vätska (densitet 2,6) som används vid flotation.

C. Bromater och perbromater

Denna grupp omfattar salter av bromsyra HBrO3 (nr 2811), t.ex. kaliumbromat KBrO3, och salter av perbromsyra HBrO4.

D. Jodater och perjodater

Denna grupp omfattar salter av jodsyra HIO3 (nr 2811) samt salter av perjodsyra (nr 2811). Natriumjodat NaIO3, kaliumjodat KIO3 och kaliumvätedijodat KH(IO3)2 används inom medicinen och som reagens vid kemisk analys.

Bariumjodat, i kristaller, används för framställning av jodsyra.

Natriumperjodater (natriumperjodat och natriumvätediperjodat) erhålls genom inverkan av klor på en alkalisk lösning av natriumjodat.


2830 Sulfider; polysulfider, även inte kemiskt definierade


2830.10

- Natriumsulfider

2830.90

- Andra slag 


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallsulfider (salter av vätesulfid H2S – nr 2811). Den äldre benämningen sulfhydrater (hydrosulfider) används ibland om vätesulfider. Numret omfattar inte sulfider av ickemetaller (nr 2813).

  1. Natriumsulfider:
    a) Natriumsulfid Na2S framställs genom reduktion av natriumsulfat med kol. Den förekommer vattenfri som vattenlösliga, vitaktiga massor eller skivor, vilka i luften omvandlas till sulfat. Den förekommer vidare kristalliserad med 9 H2O och är då alltefter renhetsgraden färglös eller grönaktig. Natriumsulfid är ett milt verkande reduktionsmedel som används vid framställning av organiska föreningar. Natriumsulfid befrämjar vid flotation absorptionen av olja på malmens yta. Den används också som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och som parasitbekämpningsmedel.
    b) Natriumvätesulfid (natriumhydrosulfid) NaHS erhålls genom inverkan av vätesulfid på neutral natriumsulfid. Natriumvätesulfid bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som avhåringsmedel vid garvning, vid färgning, som absorptionsmedel för koppar vid nickelraffinering, som reduktionsmedel vid organiska synteser, etc.
  2. Zinksulfid ZnS. Konstgjord vattenhaltig zinksulfid erhålls genom att fälla ett alkalizinkat med natriumsulfid. Den utgör en vit pasta eller ett vitt pulver som ofta innehåller zinkoxid eller andra föroreningar. Zinksulfid, även blandad med magnesiumoxid, används som pigment inom gummiindustrin. Om zinksulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls litopon (3206). Med silver, koppar etc. aktiverad zinksulfid bildar luminoforer enligt nr 3206. Det bör emellertid observeras att zinksulfid klassificeras enligt nr 2830 endast då den är oblandad och inte aktiverad. Numret omfattar inte zinkblände (naturlig zinksulfid) (nr 2608) och wurzit (också naturlig zinksulfid) (nr 2530).
  3. Kadmiumsulfid CdS. Den konstgjorda sulfiden framställs genom fällning av en lösning av ett kadmiumsalt (t. ex. sulfatet) med vätesulfid eller en alkalisulfid. Den utgör ett gult pigment (kadmiumgult) som används i artistfärger och för framställning av bländskyddsglas. Om kadmiumsulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls ett klargult pigment, som används i målningsfärger och inom den keramiska industrin (nr 3206). Numret omfattar inte naturlig kadmiumsulfid (greenockit) (nr 2530).
  4. Ammoniumvätesulfid (ammoniumhydrosulfid) NH4.HS förekommer som mycket flyktiga, kristallina fjäll eller nålar. Den används för fotobruk och vid organiska synteser.
  5. Kalciumsulfid CaS erhålls genom upphettning av en blandning av kalciumsulfat och kol. Den bildar grå- eller gulaktiga massor, som ibland är luminiscenta. Kalciumsulfid är nästan olöslig i vatten och innehåller ofta sulfat och andra föroreningar. Den används antingen ensam eller behandlad med arseniktrioxid eller med kalk för avhåring av hudar. Kalciumsulfid ingår också i kosmetiska hårborttagningsmedel och utgör ett bakteriedödande medel med medicinsk användning samt används vidare inom metallurgin och för framställning av luminiscenta målningsfärger.
  6. Järnsulfider. Den viktigaste av de konstgjorda järnsulfiderna är järn(II)sulfid (svaveljärn) FeS, vilken framställs genom att smälta en blandning av svavel och järnfilspån. Den förekommer som svarta plattor, stänger eller klumpar med metallartad glans. Järn(II)sulfid används för framställning av vätesulfid och inom den keramiska industrin.
    Numret omfattar inte naturliga järnsulfider (nr 2502 – svavelkis och andra naturliga järnsulfider, orostade, eller nr 7103 eller 7105 – markasit; se anv. till dessa nummer). Naturliga dubbelsulfider av järn med arsenik (mispickel) eller koppar (bornit, kopparkis) klassificeras enligt nr 2530 resp. 2603.
  7. Strontiumsulfid SrS utgör ett gråaktigt, i luften gulnande ämne. Den används som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och för framställning av luminiscenta målningsfärger.
  8. Tennsulfider. Konstgjord tenn(IV)sulfid (tenndisulfid) SnS2 framställs genom upphettning av en blandning av svavel och ammoniumklorid med tenn(IV)oxid eller tennamalgam. Den förekommer som guldgula flingor eller guldgult pulver och är olöslig i vatten samt sublimerar vid upphettning. Tenn(IV)sulfid används för bronsering av trä, gips etc.
  9. Antimonsulfider:
    a) Konstgjord antimon(III)sulfid (antimontrisulfid) Sb2S3 erhålls om naturlig antimonsulfid löst i natriumhydrat fälls med en syra (fälld trisulfid). Den utgör ett rött eller orangefärgat pulver och används antingen oblandad eller i blandning med antimon(V)sulfid eller andra ämnen som pigment inom gummiindustrin (antimoncinnober, antimonrött). Vid smältning av naturlig antimonsulfid erhålls svart trisulfid som används inom pyrotekniken, för framställning av tändsatser för tändstickor, av tändhattar och sprängkapslar (tillsammans med kaliumklorat), av blixtljuspulver för fotobruk (tillsammans med kaliumkromat) etc. Om antimon(III)sulfid behandlas i värme med natriumkarbonat erhålls mineralkermes, som huvudsakligen består av antimon(III)sulfid och natriumpyroantimonat och som används inom medicinen (nr 3824).
    b) Antimon(V)sulfid (antimonpentasulfid, guldsvavel) Sb2S5 erhålls genom att försätta en lösning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt) med en syra. Antimon(V)sulfid utgör ett orangefärgat pulver som så småningom sönderdelas (även i mörker). Den används för framställning av tändhattar, för vulkning och färgning av gummi och för framställning av medikamenter för människor (slemlösande medel) och djur.
    Numret omfattar inte naturlig antimonsulfid (stibnit) och naturlig antimonoxidsulfid (kermesit) (nr 2617).
  10. Bariumsulfid BaS framställs genom reduktion av naturligt bariumsulfat (tungspat, nr 2511) med kol. Den förekommer i ren form som vitt pulver eller vita klumpar. I oren form är den grå- eller gulaktig. Bariumsulfid är giftig och används för liknande ändamål som strontiumsulfid.
  11. Andra sulfider. Bland dessa kan nämnas:
    a) kaliumsulfider (inbegripet vätesulfid). Kaliumvätesulfid används för framställning av tioler;
    b) kopparsulfider, vilka används för framställning av elektroder och av målningsfärger som är motståndskraftiga mot havsvatten. Numret omfattar inte naturlig kopparsulfid (kovellin, chalkocit) (nr 2603);
    c) bly(II)sulfid, som används inom den keramiska industrin. Numret omfattar inte naturlig blysulfid (galenit) (nr 2607). Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) eller konstgjorda kvicksilver(II)sulfid, vilka klassificeras enligt nr 2617 respektive 2852.
  12. Polysulfider, som också förs hit, utgör blandningar av sulfider av samma metall.
    a) Natriumpolysulfid erhålls genom upphettning av svavel tillsammans med natriumkarbonat eller natriumsulfid. Den består huvudsakligen av di- (Na2S2), tri- och tetrasulfider av natrium jämte föroreningar (sulfat, sulfit etc.) Natriumpolysulfid förekommer som grönaktiga plattor, vilka är vattenlösliga och mycket hygroskopiska samt oxideras i luften. Den måste förvaras i väl tillslutna kärl. Natriumpolysulfid används huvudsakligen som reduktionsmedel vid organiska synteser (framställning av svavelfärgämnen); vid flotation; för framställning av etenpolysulfider, konstgjord kvicksilver(II)sulfid, svavelbad och medel mot skabb.
    b) Kaliumpolysulfid (svavellever) används för samma ändamål som natriumpolysulfid och särskilt till svavelbad.

Numret omfattar inte heller följande naturliga sulfider:

a)

naturlig nickelsulfid (millerit) (nr 2530):

b)

naturlig molybdensulfid (molybdenglans, molybdenit) (nr 2613);

c)

naturlig vanadinsulfid (patronit) (nr 2615);

d)

naturlig vismutsulfid (vismutglans, bismutin) (nr 2617).



2831 Ditioniter (hydrosulfiter) och sulfoxylater


2831.10

- Av natrium

2831.90

- Andra slag


Ditioniter (hydrosulfiter) utgör metallsalter av ditionsyrlighet H2S2O4, som inte har isolerats i fri form. De framställs genom reduktion (med zinkpulver) av med svaveldioxid mättade lösningar av vätesulfiter. Ditioniterna utgör reduktionsmedel som används inom textil- och sockerindustrierna samt inom den kemiska industrin, huvudsakligen för blekning.

Natriumditionit (natriumhydrosulfit) Na2S2O4 är det viktigaste av ditioniterna. Det är lösligt i vatten och förekommer dels som ett vattenfritt, vitt pulver, dels hydratiserat (med 2 H2O) som färglösa kristaller. Natriumditionit används vid organiska synteser, i färgerier och vid pappersframställning. Det sönderdelas tämligen hastigt, även i kristalliserad form. För vissa ändamål (t.ex. vid användning som reduktionsmedel inom textilindustrin) måste natriumditionit stabiliseras med formaldehyd; ibland tillsätts också zinkoxid eller glycerol. Aceton kan också användas som stabiliseringsmedel.

Ditioniter av kalium, kalcium, magnesium och zink kan stabiliseras på likartat sätt och utgör salter som liknar natriumditionit och har liknande egenskaper och användning.

Detta nummer omfattar alla stabiliserade ditioniter samt även formaldehydsulfoxylater, vilka är likartade produkter.

Numret omfattar inte sulfiter och tiosulfater (nr 2832).

2832 Sulfiter; tiosulfater


2832.10

- Natriumsulfiter

2832.20

- Andra sulfiter

2832.30

- Tiosulfater


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer:

A.

metallsulfiter, salter av svavelsyrlighet H2SO3 (en syra som endast existerar i vattenlösning och som kan härledas från svaveldioxid enligt nr 2811);

B.

metalltiosulfater, salter av tiosvavelsyra H2S2O3, en syra som inte existerar i ren form.


Numret omfattar inte indunstad sulfitlut (nr 3804) samt hydrosulfiter, även stabiliserade med organiska ämnen (nr 2831).

A. Sulfiter

Detta nummer omfattar både neutrala och sura sulfiter.

  1. Natriumsulfiter, bland vilka märks natriumvätesulfit (NaHSO3),dinatriumdisulfit (Na2SO3 . SO2 eller Na2S2O5) och dinatriumsulfit (Na2SO3).
    a) Natriumvätesulfit (natriumvätesulfit, natriumbisulfit, surt natriumsulfit) erhålls genom inverkan av svaveldioxid på en vattenlösning av natriumkarbonat. Det förekommer som ett färglöst pulver eller färglösa kristaller, är tämligen instabilt, har lukt av svaveldioxid och är lättlösligt i vatten. Det förekommer också som en koncentrerad lösning, gulaktig till färgen. Natriumvätesulfit används som reduktionsmedel vid organiska synteser, vid framställning av indigo, som blekmedel för ull och natursilke, som vulkmedel för latex, vid garvning, vid vinframställning (för konservering av vin) och för att minska flytförmågan hos mineral vid flotation.
    b) Dinatriumdisulfit (natriumpyrosulfit, natriummetabisulfit) benämns i vissa länder oriktigt kristalliserat bisulfit. Det framställs av natriumvätesulfit. Dinatriumdisulfit oxideras tämligen snabbt, särskilt i fuktig luft. Det används för samma ändamål som natriumvätesulfit samt vid vinodling och för fotobruk;
    c) Dinatriumsulfit (neutralt natriumsulfit) framställs genom att neutralisera en lösning av natriumvätesulfit med natriumkarbonat. Saltet förekommer som vattenfritt pulver eller kristalliserat (med 7 H2O). Det är färglöst och vattenlösligt. Dinatriumsulfit används för fotobruk; i bryggerier; för behandling av kolofonium; som blekmedel och antiseptiskt medel; för framställning av andra sulfiter, av tiosulfater, av organiska färgämnen etc.
  2. Ammoniumsulfit (NH4)2SO3.H2O erhålls genom inverkan av svaveldioxid på ammoniak. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som oxideras i luften. Ammoniumsulfit används vid organiska synteser.
  3. Kaliumsulfiter förekommer i samma former som natriumsulfit.
    a) Kristallint kaliumvätesulfit (kaliumvätesulfit, kaliumbisulfit, surt kaliumsulfit) används vid färgning och vid vinberedning.
    b) Dikaliumdisulfit (kaliumpyrosulfit, kaliummetabisulfit) förekommer som ett vitt pulver eller som fjäll och används för fotobruk, för behandling av hår inom filthattsindustrin och som antiseptiskt medel.
    c) Dikaliumsulfit (neutralt kaliumsulfit) kristalliserar med 2 H2O och används vid textiltryck.
  4. Kalciumsulfiter, bland vilka följande kan nämnas.
    a) Kalciumvätesulfit (kalciumbisulfit) Ca(HSO3)2 erhålls genom inverkan av svaveldioxid på kalciumhydroxid. Det används som lösningsmedel för lignin vid framställning av kemisk massa, för blekning (av t.ex. tvättsvamp), för avlägsnande av klor efter blekning och för att förhindra grumling i öl.
    b) Kalciumsulfit CaSO3 förekommer som ett vitt kristallint pulver eller hydratiserat (med 2 H2O) som nålformiga kristaller. Det är obetydligt lösligt i vatten, vittrar i luft och används inom medicinen och vid vinberedning.
  5. Andra sulfiter. Bland dessa märks magnesiumsulfiter (samma användning som kalciumsulfiter), zinksulfit (antiseptiskt medel och betmedel) och kromvätesulfit (betmedel).

B. Tiosulfater

  1. Ammoniumtiosulfat (NH4)2S2O3 framställs av natriumtiosulfat. Det bildar färglösa, delikvescenta, vattenlösliga kristaller. Ammoniumtiosulfat används för fotografiska fixeringsbad och som antiseptiskt medel.
  2. Natriumtiosulfat Na2S2O3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av svavel på en lösning av natriumsulfit. Det förekommer som färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten och inte påverkas av luften. Natriumtiosulfat används som fixeringsmedel för fotobruk, för avlägsnande av klor efter blekning av textilvaror och papper, vid kromgarvning och vid organiska synteser.
  3. Kalciumtiosulfat CaS2O3 . H2O erhålls genom oxidation av kalciumsulfid. Det utgör ett vitt, kristallint, vattenlösligt pulver och används inom medicinen och för framställning av andra tiosulfater.
  4. Andra tiosulfater. Bland dessa kan nämnas bariumtiosulfat (pigment med pärlemorglans); aluminiumtiosulfat (används vid organiska synteser); bly(II)tiosulfat (används för framställning av fosforfria tändstickor).

2833 Sulfater; alunarter; peroxosulfater (persulfater)


 

- Natriumsulfater:

2833.11

- - Dinatriumsulfat

2833.19

- - Andra

 

- Andra sulfater:

2833.21

- - Magnesiumsulfater

2833.22

- - Aluminiumsulfat

2833.24

- - Nickelsulfater

2833.25 

- - Kopparsulfater

2833.27

- - Bariumsulfat

2833.29

- - Andra

2833.30

- Alunarter

2833.40

- Peroxosulfater (persulfater)


A. Sulfater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallsalter av svavelsyra H2SO4 (nr 2807). Numret omfattar dock inte kvicksilversulfater, vilka klassificeras enligt nr 2852, ammoniumsulfat, vilket även i ren form klassificeras enligt nr 3102 eller 3105, eller kaliumsulfat, vilket även i ren form klassificeras enligt nr 3104 eller 3105.

  1. Natriumsulfater. Bland dessa kan nämnas:
    a) dinatriumsulfat (natriumsulfat) Na2SO4, vilket förekommer vattenfritt (kalcinerat) eller hydratiserat som ett pulver eller som stora genomskinliga kristaller, vilka vittrar i luft. Dinatriumsulfat löser sig i vatten under temperatursänkning. Dekahydratet Na2SO4 . 10 H2O brukar kallas glaubersalt. Orena former av dinatriumsulfat (med renhetsgrad 90 – 99 %) erhålls vanligen som biprodukter vid åtskilliga framställningsprocesser. Dessa biprodukter, som på engelska ofta kallas "salt cake", klassificeras enligt detta nummer. Dinatriumsulfat används som hjälpmedel vid färgning; som flussmedel vid glastillverkning för att erhålla smältbara blandningar (vid framställning av buteljglas, kristallglas och optiskt glas); vid garvning för konservering av hudar; vid papperstillverkning (beredning av vissa typer av kemisk massa); som appreturmedel inom textilindustrin; inom medicinen som laxermedel, etc. Numret omfattar inte naturliga natriumsulfater (glauberit, blödit, reussin, astrakanit) (nr 2530);
    b) natriumvätesulfat (natriumvätesulfat, natriumbisulfat) NaHSO4 erhålls som återstod vid framställning av salpetersyra och förekommer som en vit, delikvescent, smält massa. Det används i stället för svavelsyra, särskilt vid betning av metaller; för regenerering av gummi; inom antimon- och tantalmetallurgin samt som ogräsbekämpningsmedel;
    c) dinatriumdisulfat (natriumdisulfat, natriumpyrosulfat) Na2S2O7.
  2. Magnesiumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort magnesiumsulfat (bittersalt, epsomsalt, seidlitzsalt) MgSO4 . 7 H2O, som erhålls genom rening av kieserit eller genom inverkan av svavelsyra på dolomit. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som vittrar något i luft. Konstgjort magnesiumsulfat används som fyllmedel i appreturmedel för textilindustrin, vid garvning, för brandskyddsimpregnering och som laxermedel. Numret omfattar inte naturligt magnesiumsulfat (kieserit) (nr 2530).
  3. Aluminiumsulfat Al2(SO4)3 erhålls genom att behandla bauxit eller naturliga aluminiumsilikater med svavelsyra; föroreningarna utgörs främst av järnföreningar. I hydratiserad form (med 18 H2O) förekommer det som vita, vattenlösliga kristaller, vilka antingen kan repas med nageln och lätt söndersmulas eller vara hårda och spröda, beroende på koncentrationen hos den lösning ur vilken de har utvunnits. Vid lätt upphettning smälter de i kristallvattnet och ger vid fortsatt upphettning vattenfritt sulfat. Aluminiumsulfat används som betmedel vid färgning; inom garveriindustrin för konservering av hudar och för alungarvning; inom pappersindustrin för limning av pappersmassa; inom färgämnesindustrin för framställning av substratpigment, metylenblått och andra tiazolfärgämnen. Det används också vid rening av talg och av vatten i industrin, i brandsläckningsapparater etc. Aluminiumhydroxidsulfat förs också hit. Det används vid färgning.
  4. Kromsulfater. Det viktigaste är krom(III)sulfat (kromisulfat) Cr2(SO4)3, som framställs av krom(III)nitrat och svavelsyra. Krom(III)sulfat är ett kristallint pulver som ger en grön eller violett vattenlösning. Det används som betmedel vid färgning och vid garvning (kromgarvning). För sistnämnda ändamål används huvudsakligen tämligen instabila lösningar av kromhydroxidsulfater erhållna av krom(III)- eller krom(II)sulfat CrSO4. Dessa hydroxidsulfater förs också hit.
  5. Nickelsulfater. Det vanligaste av dessa sulfater har formeln NiSO4. Det förekommer vattenfritt som gula kristaller och hydratiserat som antingen smaragdgröna (med 7 H2O) eller blåaktiga (med 6 H2O), vattenlösliga kristaller. Det används vid elektrolytisk förnickling, som betmedel vid färgning, vid framställning av gasmasker och som katalysator.
  6. Kopparsulfater.
    a) Koppar(I)sulfat (kuprosulfat) Cu2SO4 används som katalysator vid framställning av syntetisk etanol.
    b) Koppar(II)sulfat (kuprisulfat) CuSO4.5 H2O erhålls som biprodukt vid elektrolytisk raffinering av koppar eller också genom att behandla avfall och skrot av koppar med utspädd svavelsyra. Det förekommer som blå kristaller eller som ett blått, kristallint pulver och är lösligt i vatten. Vid upphettning övergår det till vitt, vattenfritt sulfat, som begärligt absorberar vatten. Koppar(II)sulfat används som svampbekämpningsmedel inom jordbruket (se anv. till nr 3808); för beredning av besprutningsvätskor; för framställning av koppar(I)oxid och oorganiska färgämnen; inom färgerier (för färgning av ylle och natursilke svart, purpurrött eller violett); vid elektrolytisk kopparraffinering och elektrolytisk förkoppring; som hjälpmedel vid flotation (för att återställa den naturliga flytförmågan hos malmer); som antiseptiskt medel etc. Numret omfattar inte naturligt vattenhaltigt kopparsulfat (brochantit) (nr 2603).
  7. Zinksulfat ZnSO4 . 7 H2O erhålls genom inverkan av utspädd svavelsyra på metallisk zink, zinkoxid, zinkkarbonat eller rostat zinkblände. Det förekommer som en vit, glasartad massa eller som nålformiga kristaller. Zinksulfat används för att minska flytförmågan hos malm vid flotation; som betmedel vid färgning; för elektrolytisk förzinkning; som antiseptiskt medel; för träkonservering; för framställning av sickativ, av litopon (nr 3206), av luminoforer (zinksulfat aktiverat med koppar) (nr 3206) och av åtskilliga andra zinkföreningar.
  8. Bariumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort eller fällt bariumsulfat BaSO4, som erhålls genom att fälla en lösning av bariumklorid med svavelsyra eller med ett alkalisulfat. Det är olösligt i vatten och förekommer som en tjock pasta eller som ett mycket tungt (densitet ca 4,4) vitt pulver. Bariumsulfat används som vitt pigment; som fyllmedel vid appretering av textilvaror och vid beredning av gummi; vid framställning av kriterat papper och papp, tätningsmedel, substratpigment, färger etc. Det är ogenomträngligt för röntgenstrålar och används därför i rent tillstånd som kontrastmedel vid röntgenfotografering. Numret omfattar inte naturligt bariumsulfat (tungspat) (nr 2511).
  9. Järnsulfater.
    a) Järn(II)sulfat (ferrosulfat) FeSO4 erhålls genom behandling av svarvspån av järn med utspädd svavelsyra eller som biprodukt vid framställning av titan(IV)oxid. Det innehåller ofta föroreningar, t.ex. koppar(II)- och järn(III)sulfat samt arsenik. Järn(II)sulfat är lättlösligt i vatten och förekommer vanligen i hydratiserad form (i allmänhet med 7 H2O) som ljusgröna kristaller, vilka brunfärgas i luften. Vid upphettning övergår de till vitt, vattenfritt sulfat. Vattenlösningarna är gröna men brunfärgas i luften. Järn(II)sulfat används för framställning av bläck (järngallusbläck), färgämnen (järnblått) och reningsmassa för lysgas (blandas med släckt kalk och sågspån); vid färgning; som desinfektionsmedel; som antiseptiskt medel och som växtutrotningsmedel.
    b) Järn(III)sulfat (ferrisulfat) Fe2(SO4)3 framställs av järn(II)sulfat. Det förekommer som ett pulver eller som brunaktiga plattor och är lättlösligt i vatten, med vilket det bildar ett vitt hydrat (med 9 H2O). Järn(III)sulfat används för rening av naturligt vatten och kloakvatten; för koagulering av blod i slakterier; vid järngarvning och som svampbekämpningsmedel. Emedan det minskar flytförmågan hos malmer, används det vid flotation. Det används också som betmedel vid färgning och vid elektrolytisk framställning av koppar och zink.
  10. Kobolt(II)sulfat CoSO4.7 H2O framställs av kobolt(II)oxid och svavelsyra. Det bildar röda, vattenlösliga kristaller och används för elektrolytisk koboltering, som keramisk färg, som katalysator och för framställning av fällt koboltresinat (sickativ).
  11. Strontiumsulfat. Konstgjort strontiumsulfat SrSO4 fälls ur lösningar av kloriden och utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det används inom pyrotekniken och den keramiska industrin samt för framställning av olika strontiumsalter. Numret omfattar inte naturligt strontiumsulfat (celestin) (nr 2530).
  12. Kadmiumsulfat CdSO4 bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, antingen vattenfria eller hydratiserade (med 8 H2O). Det används för framställning av kadmiumgult (kadmiumsulfid) och andra färgämnen samt medikamenter, i elektriska normalelement (westonelement), för galvanotekniska ändamål och vid färgning.
  13. Blysulfater:
    a) Konstgjort bly(II)sulfat PbSO4 framställs av bly(II)nitrat eller bly(II)acetat genom fällning med svavelsyra. Det är olösligt i vatten och förekommer som vita kristaller eller som ett vitt pulver. Bly(II)sulfat används för framställning av blysalter.
    b) Bly(II)oxidsulfat erhålls som ett gråaktigt pulver vid upphettning av en blandning av blyglete, natriumklorid och svavelsyra. Det kan också framställas genom en metallurgisk process, i form av ett vitt pulver. Bly(II)oxidsulfat används för framställning av pigment, kitt och beredningar för gummiindustrin. Numret omfattar inte naturligt blysulfat (anglesit) (nr 2607).

B. Alunarter

Alunarter utgör vattenhaltiga dubbelsulfater som består av ett sulfat av en trevärd metall (aluminium, krom, mangan, järn eller indium) och ett sulfat av en envärd metall (alkalisulfat eller ammoniumsulfat). De används vid färgning, som antiseptiska medel och för framställning av kemiska preparat. Tendensen går dock mot att ersätta dem med enkla sulfater.

1.

Alunarter innehållande aluminium.

a)

Aluminiumkaliumsulfat (vanlig alun eller kalialun) Al2(SO4)3 . K2SO4. 24 H2O framställs av naturlig alunit (alunsten – nr 2530), dvs aluminiumkaliumoxidsulfat i blandning med aluminiumhydroxid. Det framställs också av de två ingående sulfaterna. Kalialun utgör ett vitt, kristallint ämne som är lösligt i vatten. Vid upphettning bildas ett lätt, vitt pulver, som är vattenfritt och kristallint (bränd alun). Kalialun används för samma ändamål som aluminiumsulfat, särskilt för framställning av substratpigment samt vid färgning och garvning (alungarvning). Det används också för fotobruk, i toalettmedel etc.

b)

Aluminiumammoniumsulfat (ammoniakalun)
Al2(SO4)3.(NH4)2SO4. 24 H2O bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det används för framställning av ren aluminiumoxid och inom medicinen.

c)

Aluminiumnatriumsulfat (natronalun) Al2(SO4)3 . Na2SO4 . 24 H2O liknar kalialun och förekommer som vattenlösliga, vittrande kristaller. Det används som betmedel vid färgning.

2.

Alunarter innehållande krom.

a)

Kaliumkrom(III)sulfat (kromalun) Cr2(SO4)3.K2SO4. 24 H2O framställs genom reduktion med svaveldioxid av en lösning av kaliumdikromat i svavelsyra. Det bildar violetta, vattenlösliga kristaller, som vittrar i luften. Kromalun används som betmedel vid färgning, vid garvning (kromgarvning), för fotobruk etc.

b)

Ammoniumkrom(III)sulfat (kromammoniakalun) utgör ett blått, kristallint pulver som används vid garvning och inom den keramiska industrin.

3.

Alunarter innehållande järn. Ammoniumjärn(III)sulfat (järnammoniakalun) (NH4)2SO4 . Fe2(SO4)3 . 24 H2O bildar purpurfärgade kristaller som i luften förlorar vatten, varvid de blir vita; järn(III)kaliumsulfat bildar också purpurfärgade kristaller. Båda salterna används vid färgning.


C. Peroxosulfater (persulfater)

Med peroxosulfater (persulfater) förstås salter av peroxosvavelsyror enligt 2811. De är tämligen stabila i torrt tillstånd men i vattenlösningar sönderdelas de vid upphettning. De är kraftiga oxidationsmedel.

  1. Diammoniumperoxodisulfat (ammoniumpersulfat) (NH4)2S2O8 framställs genom elektrolys av koncentrerade lösningar av ammoniumsulfat, försatta med svavelsyra. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som sönderdelas av fuktighet och värme. Diammoniumperoxodisulfat används för fotobruk; vid blekning och färgning av textilvaror; för framställning av löslig stärkelse; för framställning av andra peroxodisulfater och av vissa elektrolytiska bad; vid organiska synteser etc.
  2. Dinatriumperoxodisulfat (natriumpersulfat) Na2S2O8 bildar färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det används som desinfektionsmedel, vid blekning, som depolariserande ämne (i batterier) och vid gravering av kopparlegeringar.
  3. Dikaliumperoxodisulfat (kaliumpersulfat) K2S2O8 bildar färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det används för blekning, vid tvåltillverkning, för fotobruk, som antiseptiskt medel etc.

Numret omfattar inte naturliga kalciumsulfater (gipssten, anhydrit, karstenit) (nr 2520).


2834 Nitriter; nitrater


2834.10

- Nitriter

 

- Nitrater:

2834.21

- - Kaliumnitrat

2834.29

- - Andra


A. Nitriter

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer nitriter, dvs. metallsalter av salpetersyrlighet HNO2 (nr 2811).

  1. Natriumnitrit NaNO2 framställs genom reduktion av natriumnitrat med bly eller erhålls vid framställning av blyglete. Det bildar färglösa, hygroskopiska kristaller som är lättlösliga i vatten. Natriumnitrit används som oxidationsmedel vid kypfärgning; vid organiska synteser; vid insaltning av kött; för fotobruk; som råttgift etc.
  2. Kaliumnitrit KNO2 framställs på samma sätt som natriumnitrit eller genom inverkan av svaveldioxid på en blandning av kalciumoxid och kaliumnitrat. Det förekommer som ett vitt, kristallint pulver eller i form av gulaktiga stänger och är ofta förorenat av andra salter. Kaliumnitrit är lättlösligt i vatten, delikvescent och obeständigt i luft. Det används för liknande ändamål som natriumnitrit.
  3. Bariumnitrit Ba(NO2)2 bildar kristaller och används inom pyrotekniken.
  4. Andra nitriter. Bland dessa kan nämnas ammoniumnitrit, som är instabilt och explosivt. Det används i lösning på laboratorier för framställning av kväve.

Numret omfattar inte nitrokoboltater (nr 2842).

B. Nitrater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer nitrater, dvs. metallsalter av salpetersyra (nr 2808), med undantag av ammoniumnitrat och natriumnitrat, även rena (nr 3102 eller 3105). (Andra undantag berörs nedan).

Även basiska nitrater klassificeras här.

  1. Kaliumnitrat (/kali-/salpeter) KNO3 framställs av natriumnitrat och kaliumklorid. Det förekommer som färglösa kristaller, som glasartad massa eller som ett vitt, kristallint pulver. Kaliumnitrat är lösligt i vatten och i orent tillstånd hygroskopiskt. Det används på liknande sätt som natriumnitrat samt dessutom för framställning av krut, kemiska tändare, fyrverkeriartiklar, tändstickor och metallurgiska flussmedel.
  2. Vismutnitrater:
    a) Vismut(III)nitrat Bi(NO3)3 . 5 H2O erhålls genom inverkan av salpetersyra på vismut. Det utgör stora, färglösa, delikvescenta kristaller och används för framställning av vismutoxider och vismutsalter samt vissa lacker.
    b) Vismut(III)dihydroxidnitrat BiNO3(OH)2 framställs av vismut(III)nitrat och utgör ett pärlemorglänsande, vattenolösligt, vitt pulver samt används inom medicinen (för behandling av mag- och tarmsjukdomar); inom den keramiska industrin (iriserande färger); inom kosmetiken; för framställning av tändhattar etc.
  3. Magnesiumnitrat Mg(NO3)2 . 6 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. Det används inom pyrotekniken samt för framställning av eldfasta artiklar (tillsammans med magnesiumoxid) och glödstrumpor etc.
  4. Kalciumnitrat Ca(NO3)2 framställs genom att behandla krossad kalksten med salpetersyra. Det förekommer som en vit, delikvescent massa, som är löslig i vatten, alkohol och aceton. Kalciumnitrat används inom pyrotekniken, vid framställning av explosiva ämnen, tändstickor, gödselmedel etc.
  5. Järn(III)nitrat (ferrinitrat) Fe(NO3)3 . 6 eller 9 H2O förekommer som blå kristaller. Det används som betmedel vid färgning och tryckning (antingen ensamt eller blandat med järn(III)acetat). Den rena vattenlösningen av saltet används inom medicinen.
  6. Kobolt(II)nitrat Co(NO3)2 . 6 H2O bildar purpurfärgade, röd- eller brunaktiga, delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Det används för framställning av koboltblått och koboltgult samt sympatetiskt bläck; vid dekorering av keramiska varor; för elektrolytisk koboltering etc.
  7. Nickel(II)nitrat Ni(NO3)2 . 6 H2O förekommer som gröna, delikvescenta kristaller som är lösliga i vatten. Det används inom den keramiska industrin (brunt pigment); vid färgning (som betmedel); för elektrolytisk förnickling; för framställning av nickel(II)oxid och katalysatorer av rent nickel.
  8. Koppar(II)nitrat (kuprinitrat) Cu(NO3)2. Om koppar löses i salpetersyra erhålls vid kristallisation kopparnitrat (med 3 eller 6 H2O, beroende på temperaturen). Det bildar blå eller gröna, giftiga kristaller, som är hygroskopiska och lösliga i vatten. Koppar(II)nitrat används inom pyrotekniken; inom färgämnesindustrin; som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; för framställning av koppar(II)oxid och fotopapper; för att på elektrolytisk väg ge patina åt metaller, etc.
  9. Strontiumnitrat Sr(NO3)2. Vid inverkan av salpetersyra på strontiumoxid eller strontiumsulfid erhålls i värme vattenfritt och i kyla hydratiserat (med 4 H2O) strontiumnitrat. Det utgör ett färglöst, delikvescent, kristallint pulver, som är lösligt i vatten och som sönderdelas vid upphettning. Strontiumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla rött ljus samt vid tillverkning av tändstickor.
  10. Kadmiumnitrat Cd(NO3)2 . 4 H2O framställs av kadmiumoxid. Det bildar färglösa, delikvescenta nålar, som är lösliga i vatten, och används som färgämne inom glas- och keramikindustrierna.
  11. Bariumnitrat Ba(NO3)2 framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit – nr 2511). Det förekommer som färglösa eller vita kristaller eller som ett kristallint pulver. Det är giftigt och är lösligt i vatten. Bariumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus, för framställning av explosiva ämnen, optiskt glas, keramiska glasyrmassor samt av bariumsalter och nitrater etc.
  12. Bly(II)nitrat Pb(NO3)2 erhålls som biprodukt vid framställning av bly(IV)oxid genom inverkan av salpetersyra på mönja. Det bildar färglösa, giftiga, vattenlösliga kristaller. Bly(II)nitrat används inom pyrotekniken (gult ljus); vid framställning av tändstickor, explosiva ämnen och vissa färgämnen; vid garvning; för fotografiska och litografiska ändamål; för framställning av blysalter och som oxidationsmedel vid organiska synteser.

Förutom de produkter som enligt vad som sägs ovan inte skall klassificeras enligt detta nummer omfattar numret inte heller:

a)

kvicksilvernitrater (nr 2852);

b)

acetonitrater (t.ex. järnacetonitrat, vilket används som betmedel (29 kap.);

c)

dubbelsalter, även rena, av ammoniumsulfat och ammoniumnitrat (nr 3102 eller 3105);

d)

sprängämnen som består av blandningar av metallnitrater (nr 3602).

 

2835 Fosfinater (hypofosfiter), fosfonater (fosfiter) och fosfater; polyfosfater, även inte kemiskt definierade


2835.10

- Fosfinater (hypofosfiter) och fosfonater (fosfiter)

 

- Fosfater:

2835.22

- - Mononatrium- och dinatriumfosfat

2835.24

- - Kaliumfosfater 

2835.25

- - Kalciumhydrogenortofosfat (dikalciumfosfat) 

2835.26 

- - Andra kalciumfosfater 

2835.29 

- - Andra

 

- Polyfosfater: 

2835.31

- - Natriumtrifosfat (natriumtripolyfosfat) 

2835.39

- - Andra polyfosfater


A. Fosfinater (hypofosfiter)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer fosfinater (hypofosfiter), dvs. metallsalter av fosfinsyra (hypofosforsyrlighet) H3PO2 (nr 2811).

Dessa föreningar är lösliga i vatten och sönderdelas vid upphettning under utveckling av vätefosfid, som självantänds. Alkalifosfinater är reduktionsmedel.

De viktigaste är:

I.

natriumfosfinat (natriumhypofosfit) NaPH2O2, som är hygroskopiskt och förekommer i form av vita blad eller kristallint pulver;

II.

kalciumfosfinat (kalciumhypofosfit) Ca(PH2O2)2, vilket förekommer som färglösa kristaller eller som ett vitt pulver (erhållet genom inverkan av vit fosfor på kokande kalkmjölk).

Båda dessa produkter används inom medicinen som stärkande och återställande medel;

III.

ammonium-, järn- och blyfosfinater (ammonium-, järn- och blyhypofosfiter).

 

B. Fosfonater (fosfiter)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer fosfonater (fosfiter), inbegripet vätefosfonater, dvs. metallsalter av fosfonsyra (fosforsyrlighet) H3PO3 (nr 2811).

Viktigast är fosfonater av ammonium, natrium, kalium och kalcium, vilka är vattenlösliga och utgör reduktionsmedel.

C. Fosfater och polyfosfater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallfosfater och metallpolyfosfater som härleds från syror enligt nr 2809, dvs.:

I.

fosfater – metallsalter av fosforsyra (ortofosforsyra) H3PO4. Dessa är de viktigaste och kallas vanligen "fosfater" utan ytterligare beteckning. Salterna av fosforsyra med envärda metaller kan vara en-, två- eller trebasiska (med envärda metaller innehåller de en, två eller tre metallatomer). Så finns t.ex. tre olika natriumfosfater: natriumdiväteortofosfat (enbasiskt fosfat, NaH2PO4), dinatriumväteortofosfat (tvåbasiskt fosfat Na2HPO4) och trinatriumortofosfat (trebasiskt fosfat Na3PO4);

II.

pyrofosfater (difosfater) – metallsalter av pyrofosforsyra (difosforsyra) H4P2O7;

III.

metafosfater – metallsalter av metafosforsyra (HPO3)n;

IV.

andra polyfosfater – metallsalter av polyfosforsyror med hög polymerisationsgrad.

 

De viktigaste fosfaterna och polyfosfaterna är följande:

  1. Ammoniumfosfater och ammoniumpolyfosfater:
    a) Triammoniumortofosfat (NH4)3PO4 är stabil endast i vattenlösning.
    b) Det finns ett flertal ammoniumpolyfosfater med en polymerisationsgrad som kan variera från ett fåtal enheter upp till flera tusen. De förekommer som vita kristallina pulver, av vilka somliga är lösliga och andra olösliga i vatten. De används för framställning av gödselmedel samt som brandskyddande tillsats i lacker och i eldfasta preparat. De klassificeras enligt detta nummer även om polymerisationsgraden inte är angiven. Ammoniumdiväteortofosfat (monoammonium-fosfat) och diammoniumväteorto-fosfat (diammonium-fosfat), även rena, samt blandningar av dessa föreningar med varandra omfattas inte av nr 2835 utan klassificeras enligt nr 3105.
  2. Natriumfosfater och natriumpolyfosfater:
    a) Natriumdiväteortofosfat (mononatriumfosfat) NaH2PO4 . 2 H2O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid upphettning förlorar vatten under bildning av pyrofosfat och slutligen metafosfat. Det används inom medicinen; inom konstfiberindustrin; som koaguleringsmedel för äggviteämnen; inom galvanotekniken etc.
    b) Dinatriumväteortofosfat (dinatriumfosfat) Na2HPO4 förekommer vattenfritt (vitt pulver) eller kristalliserat (med 2, 7 eller 12 H2O). Det är lösligt i vatten. Dinatriumväteortofosfat används som förtyngningsmedel för natursilke (tillsammans med tennklorid); för brandskyddande impregnering av vävnader, trä och papper; som betmedel inom textilindustrin; vid kromgarvning; vid framställning av optiskt glas; i porslinsglasyrer; för framställning av bakpulver, färgämnen och lödmedel; inom galvanotekniken; inom medicinen etc.
    c) Trinatriumortofosfat (trinatriumfosfat) Na3PO4.12 H2O förekommer som färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid uppvärmning delvis förlorar kristallvattnet. Det används som flussmedel för upplösning av metalloxider; för fotobruk; som rengöringsmedel; för mjukgörning av vatten inom industrin och för upplösning av pannsten; för klarning av sockerlösningar och spritdrycker; vid garvning; inom medicinen etc.
    d) Natriumpyrofosfater (natriumdifosfater). Tetranatriumpyrofosfat Na4P2O7 förekommer som ett icke hygroskopiskt, vitt pulver som är lösligt i vatten. Det används vid tvätt av textilvaror; för framställning av rengöringsmedel och av blandningar som skall förhindra att blod koagulerar samt av köldblandningar och desinfektionsmedel; vid ostframställning etc.
    Dinatriumdivätepyrofosfat Na2H2P2O7, som har samma utseende, används som flussmedel vid emaljering; för utfällning av kasein ur mjölk; för framställning av bakpulver och vissa malthaltiga mjölkpulver etc.
    e) Natriumtrifosfat Na5P3O10 (pentanatriumtrifosfat, även benämnt natriumtripolyfosfat) är ett vitt, kristallint pulver. Det används som mjukgörare för vatten, som emulgeringsmedel och som konserveringsmedel för matvaror.
    f) Natriummetafosfater (NaPO3)n. Två metafosfater som motsvarar denna beskrivning är natriumcyklotrifosfat och natriumcyklotetrafosfat.
    g) Natriumpolyfosfater, vilka har en hög polymerisationsgrad. Vissa natriumpolyfosfater benämns felaktigt natriummetafosfater. Det finns ett flertal linjära natriumpolyfosfater med en hög polymerisationsgrad, som kan variera från några tiotal upptill några hundra enheter. Även om de i allmänhet förekommer som polymerer med ospecificerad polymerisationsgrad klassificeras de enligt detta nummer.
    Bland dessa polyfosfater märks bl.a. den produkt som felaktigt benämns natriumhexametafosfat, en polymerblandning med formeln (NaPO3)n, även kallad Grahamssalt. Detta förekommer som ett glasartat ämne eller som ett vitt pulver och är vattenlösligt. I vattenlösning tar denna produkt upp det kalcium och det magnesium som finns i vattnet, varför den används för att göra vatten mjukare. Produkten används också för tillverkning av rengöringsmedel och kaseinlim, som emulgeringsmedel för eteriska oljor, för fotobruk, vid framställning av smältost etc.
  3. Kaliumfosfater. Det vanligaste är kaliumdiväteortofosfat (monokaliumfosfat) KH2PO4, som framställs genom att behandla fosfatkrita med ortofosforsyra och kaliumsulfat. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som närsalt för jäst och som gödselmedel.
  4. Kalciumfosfater:
    a) Kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) CaHPO4 . 2 H2O framställs genom inverkan av en surgjord kalciumkloridlösning på dinatriumväteortofosfat. Det utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används som gödselmedel; som mineraliskt tillsatsfoder för djur; vid framställning av glas, medikamenter etc. Numret omfattar inte kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) som innehåller minst 0,2 viktprocent fluor, beräknat på vattenfri torrsubstans (nr 3103 eller 3105).
    b) Kalciumtetravätebis(ortofosfat) (monokalciumfosfat) CaH4(PO4)2 . H2O eller 2 H2O framställs genom att behandla ben med svavel- eller saltsyra. Det förekommer som en tjockflytande lösning. Vid upphettning förlorar det sitt kristallvatten. Det är det enda vattenlösliga av kalciumfosfaterna och används för framställning av bakpulver, som medikament etc.
    c) Trikalciumbis(ortofosfat) (trikalciumfosfat) Ca3(PO4)2. Detta nummer omfattar det fällda fosfatet. Det framställs genom att behandla det trikalciumfosfat som ingår i ben, först med saltsyra och sedan med natriumhydroxid eller genom att fälla en lösning av trinatriumortofosfat med kalciumklorid i närvaro av ammoniak. Det utgör ett luktlöst, amorft, vitt pulver, som är olösligt i vatten. Trikalciumbis(ortofosfat) används som betmedel vid färgning; för klarning av sirap; för betning av metaller; vid framställning av glas och lergods; vid framställning av fosfor och medikamenter (t.ex. laktofosfater och glycerofosfater). Numret omfattar inte naturligt kalciumfosfat (nr 2510).
  5. Aluminiumfosfat. Konstgjort aluminiumortofosfat AlPO4 framställs av trinatriumortofosfat och aluminiumsulfat och förekommer som ett vitt, grå- eller rödaktigt pulver. Det används som flussmedel inom den keramiska industrin, för förtyngning av natursilke (tillsammans med tenn(IV)oxid) och för framställning av tandcement. Numret omfattar inte naturligt aluminiumfosfat (wavellit) (nr 2530).
  6. Mangan(II)fosfat, Mn3(PO4)2.7 H2O framställs av mangan(II)klorid och fosforsyra. Det är ett violett pulver, vilket antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen benämns nürnbergerviolett och används i artistfärger och i emaljer. Tillsammans med ammoniumfosfat bildar det burgunderviolett.
  7. Koboltfosfater. Trikoboltbis(ortofosfat) Co3(PO4)2. 2 H2O eller 8 H2O framställs av natriumortofosfat och kobolt(II)acetat. Det utgör ett rosafärgat, amorft pulver som är olösligt i vatten. Om det upphettas tillsammans med aluminiumoxid ger det koboltblått som används i emaljer. Tillsammans med aluminiumfosfat används trikoboltbis(ortofosfat) för framställning av koboltpurpur.
  8. Andra fosfater, t.ex. fosfater av barium (opakmedel), krom (keramiska färger), zink (keramiska färger, tandcement, reglering av jäsning, inom medicinen), järn (inom medicinen) och koppar (keramiska färger).

Numret omfattar inte heller vissa andra fosfater, nämligen:

a)

naturliga kalciumfosfater, apatit och naturliga aluminiumkalciumfosfater (nr 2510);

b)

andra naturliga mineraliska fosfater enligt 25 eller 26 kap.;

c)

ammoniumdiväteortofosfat (monoammoniumfosfat) och diammoniumväteortofosfat (diammoniumfosfat), även rena (nr 3105);

d)

ädelstenar och halvädelstenar (nr 7103 eller 7105).



2836 Karbonater; peroxokarbonater (perkarbonater); kommersiellt ammoniumkarbonat innehållande ammoniumkarbamat


2836.20

- Dinatriumkarbonat

2836.30

- Natriumhydrogenkarbonat (natriumbikarbonat)

2836.40

- Kaliumkarbonater

2836.50

- Kalciumkarbonat

2836.60

- Bariumkarbonat

 

- Andra slag:

2836.91

- - Litiumkarbonater

2836.92

- - Strontiumkarbonat

2836.99

- - Andra 


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer:

I.

karbonater, inbegripet vätekarbonater (bikarbonater), dvs. metallsalter av kolsyra H2CO3, en syra som inte har kunnat isoleras. Kolsyrans anhydrid CO2 klassificeras enligt nr 2811;

II.

peroxokarbonater (perkarbonater) dvs. karbonater som innehåller överskott av syre, t.ex. Na2CO4 (peroxomonokarbonat) och Na2C2O6 (peroxodi-karbonat). Dessa erhålls genom inverkan av koldioxid på metallperoxider.

 

A. Karbonater

  1. Ammoniumkarbonater erhålls genom upphettning av en blandning av krita och ammoniumsulfat (eller ammoniumklorid) eller genom att koldioxid och gasformig ammoniak får reagera med varandra i närvaro av ånga. Vid dessa processer erhålls ett kommersiellt ammoniumkarbonat, som förutom olika föroreningar (klorider, sulfater, organiska ämnen) innehåller ammoniumvätekarbonat och ammoniumkarbamat NH2COONH4. Kommersiellt ammoniumkarbonat, som också klassificeras enligt detta nummer, förekommer som en vit, kristallin massa eller som ett pulver. Det är lösligt i varmt vatten och sönderdelas i fuktig luft, varvid på ytan bildas vätekarbonat. Även i detta tillstånd är det fortfarande användbart. Ammoniumkarbonat används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror, som rengöringsmedel för ull, som slemlösande medel inom medicinen, för framställning av luktsalt och bakpulver, vid garvning, inom gummiindustrin, inom kadmiummetallurgin, vid organiska synteser etc.
  2. Natriumkarbonater:
    a) Dinatriumkarbonat (natriumkarbonat, soda) Na2CO3 får inte förväxlas med kaustik soda (natriumhydroxid), som klassificeras enligt nr 2815. Det framställs genom upphettning av en lösning av natriumklorid och ammoniak med koldioxid och efterföljande omvandling av det därvid bildade natriumvätekarbonatet genom upphettning. Dinatriumkarbonat förekommer dels som ett vattenfritt pulver (kalcinerad soda) dels kristalliserat med 10 H2O (kristallsoda), i vilken senare form det vittrar i luft under bildning av monohydrat (med 1 H2O). Dinatriumkarbonat har mångsidig industriell användning, t.ex. som flussmedel inom glas- och keramikindustrierna; inom textilindustrin; för tillverkning av tvättmedel; vid färgning; för förtyngning av natursilke (tillsammans med tenn(IV)klorid); som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824); för framställning av natriumhydroxid, natriumsalter och indigo; inom volfram-, vismut-, antimon- och vanadinmetallurgin; för fotobruk; för rening av vatten i industrier (kalksodametoden) och i blandning med kalk för rening av lysgas.
    b) Natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat) NaHCO3 förekommer vanligen som ett kristallint pulver eller som vita kristaller. Det är lösligt i vatten, särskilt i varmt vatten, och har benägenhet att sönderdelas i fuktig luft. Natriumvätekarbonat används inom medicinen (mot blåssten); för tillverkning av tabletter mot magsyra och av kolsyrade drycker; för framställning av bakpulver; inom porslinsindustrin etc. Detta nummer omfattar inte naturligt natriumkarbonat (nr 2530).
  3. Kaliumkarbonater:
    a) Dikaliumkarbonat (kaliumkarbonat, pottaska) K2CO3 får inte förväxlas med kaliumhydroxid (eng. caustic potash) enligt nr 2815. Det framställs ur vegetabilisk aska, ur betmelass eller ur ett genom tvättning av ull utvunnet sekret men huvudsakligen av kaliumklorid. Det förekommer som en vit, kristallin massa, som är starkt delikvescent och löslig i vatten. Dikaliumkarbonat används för framställning av glas och keramiska varor; för blekning av linnevaror och tvättning av textilvaror; för rengöring av målningar; för framställning av kaliumsalter, cyanider och järnblått; som pannstensförhindrande medel etc.
    b) Kaliumvätekarbonat (kaliumbikarbonat) KHCO3 framställs genom inverkan av koldioxid på dikaliumkarbonat. Det bildar vita, lätt delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Kaliumvätekarbonat används i brandsläckningsapparater; vid framställning av bakpulver; inom medicinen och vid vinberedning (för neutralisering av syra).
  4. Fällt kalciumkarbonat. Fällt kalciumkarbonat CaCO3, som omfattas av detta nummer, framställs genom behandling av lösningar av kalciumsalter med koldioxid. Det används som utdrygningsmedel, vid framställning av tandkräm och ansiktspuder, inom medicinen (vid behandling av rakitis) etc. Numret omfattar inte naturlig kalksten (25 kap.) samt krita, även tvättad eller malen (nr 2509) och inte heller kalciumkarbonat i pulverform, hos vilket kornen har överdragits med en vattenavstötande hinna av fettsyror (t.ex. stearinsyra) (nr 3824).
  5. Fällt bariumkarbonat. Fällt bariumkarbonat BaCO3, som omfattas av detta nummer, framställs av natriumkarbonat och bariumsulfid. Det bildar ett vitt, vattenolösligt pulver. Fällt bariumkarbonat används för rening av vatten i industrier; för framställning av parasitbekämpningsmedel, optiskt glas och ren bariumoxid; som pigment och flussmedel i emaljer; inom gummi-, pappers-, tvål- och sockerindustrierna samt inom pyrotekniken (grönt ljus). Numret omfattar inte naturligt bariumkarbonat (witherit) (nr 2511).
  6. Blykarbonater:
    De konstgjorda blykarbonater som omfattas av detta nummer är:
    a) Bly(II)karbonat PbCO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som är antingen kristallint eller amorft. Det används inom den keramiska industrin och för framställning av pigment, kitt och indigo.
    b) Blyhydroxidkarbonater av typen 2 PbCO3 . Pb(OH)2 förekommer i form av pulver, kakor, fjäll eller pastor och benämns blyvitt. Blyvitt framställs av bly(II)acetat, som i sin tur erhålls genom inverkan av ättiksyra på blyplåt eller blyoxid. Det är ett pigment med sickativverkan och används för framställning av oljefärger och flussmedel, vissa specialkitt (t.ex. för flänsar i ångrör) samt orangemönja. Blyvitt (antingen oblandat eller i blandning med bariumsulfat, zinkoxid, gips eller kaolin) bildar pigmenten kremservitt, venetianskt vitt, hamburgervitt etc. Numret omfattar inte naturligt blykarbonat (cerussit) (nr 2607).
  7. Litiumkarbonater. Dilitiumkarbonat (litiumkarbonat) Li2CO3 framställs genom att fälla litiumsulfat med natriumkarbonat. Det utgör ett luktlöst, vitt, kristallint pulver, som är obetydligt lösligt i vatten och beständigt i luft. Litiumkarbonat används inom medicinen (vid urinvägssjukdomar) och vid framställning av konstgjorda mineralvatten.
  8. Fällt strontiumkarbonat. Fällt strontiumkarbonat SrCO3, som omfattas av detta nummer, är ett mycket fint, vattenolösligt, vitt pulver. Det används inom pyrotekniken (rött ljus); för framställning av iriserande glas, självlysande målningsfärger, strontiumoxid och strontiumsalter.

    Numret omfattar inte naturligt strontiumkarbonat (strontianit) (nr 2530).
  9. Vismut(III)karbonat. Det viktigaste konstgjorda karbonat som omfattas av detta nummer är vismut(III)karbonatoxid (vismutylkarbonat) (BiO)2CO3. Det utgör ett amorft, vattenolösligt pulver, till färgen vitt eller gulaktigt, och används inom medicinen samt för framställning av kosmetiska preparat. Detta nummer omfattar inte naturligt vismutkarbonat (bismutit) (nr 2617).
  10. Fällt magnesiumkarbonat. Fällt magnesiumkarbonat, som omfattas av detta nummer, utgör ett vattenhaltigt hydroxidkarbonat, vilket framställs genom omsättning av natriumkarbonat och magnesiumsulfat. Det utgör en luktlös, vit produkt, som är praktiskt taget olöslig i vatten. Fällt magnesiumkarbonat förekommer dels i en lätt form (magnesia alba levissima), som utgör en farmaceutisk produkt som används som laxativ och ofta förekommer i form av tärningar, dels i en tung form, som utgör ett kornigt, vitt pulver. Magnesiumkarbonat används som fyllmedel i papper och gummi, inom kosmetiken och som värmeisolerande material. Numret omfattar inte naturligt magnesiumkarbonat (magnesit) (nr 2519).
  11. Mangankarbonater. Konstgjort mangan(II)karbonat MnCO3, som omfattas av detta nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och utgör ett fint, vattenolösligt pulver, som är gult eller har rödaktig eller brunaktig färg. Det används som pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt inom medicinen. Numret omfattar inte naturligt mangankarbonat (manganspat, rodokrosit) (nr 2602)
  12. Järnkarbonater. Konstgjort järn(II)karbonat FeCO3, som omfattas av detta nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H2O) och framställs genom omsättning av järn(II)sulfat och natriumkarbonat. Det bildar gråaktiga, vattenolösliga kristaller som lätt oxideras i luft, särskilt i fuktig sådan. Järn(II)karbonat används för framställning av järnsalter och medikamenter. Numret omfattar inte naturligt järnkarbonat (järnspat, siderit) (nr 2601).
  13. Koboltkarbonat förekommer antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 6 H2O) och utgör ett kristallint, vattenolösligt pulver med rosa, röd eller grönaktig färg. Det används som pigment i emaljer och för framställning av koboltoxider och koboltsalter.
  14. Nickelkarbonater. Normalt konstgjort nickel(II)karbonat NiCO3 är ett ljusgrönt, vattenolösligt pulver, som används som pigment inom den keramiska industrin och för framställning av nickeloxid. Vattenhaltigt nickel(II)hydroxidkarbonat förekommer som grönaktiga kristaller och används inom den keramiska industrin, vid glastillverkning, inom galvanotekniken etc. Numret omfattar inte naturligt nickelhydroxid-karbonat (zaratit) (nr 2530).
  15. Kopparkarbonater. Konstgjorda kopparkarbonater, även benämnda konstgjord malakit och konstgjord azurit, utgör giftiga, vattenolösliga pulver, till färgen grönaktigt blå. De består av koppar(II)karbonat CuCO3 eller av olika hydroxidkarbonater och framställs av natriumkarbonat och koppar(II)sulfat. De används som pigment, rena eller blandade (blått eller grönt kopparkarbonat, bergblått eller berggrönt); som insekts- och svampbekämpningsmedel; inom medicinen (som sammandragande medel och som motgift vid fosforförgiftning); inom galvanotekniken; inom pyrotekniken etc. Numret omfattar inte naturligt kopparkarbonat, även hydratiserat (malakit, azurit) (nr 2603).
  16. Fällt zinkkarbonat. Fällt zinkkarbonat ZnCO3, som omfattas av detta nummer, framställs genom omsättning av natriumkarbonat och zinksulfat och utgör ett vitt, kristallint pulver, som är praktiskt taget olösligt i vatten. Det används som pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt i kosmetiska preparat. Numret omfattar inte naturligt zinkkarbonat (smithsonit) (nr 2608).

B. Peroxokarbonater

  1. Natriumperoxokarbonater (natriumperkarbonater) framställs genom behandling av natriumperoxid, även hydratiserad, med flytande koldioxid. De utgör vita pulver och är lösliga i vatten under bildning av syre och dinatriumkarbonat. Natriumperoxokarbonater används för blekning, för fotobruk och för framställning av hushållstvättmedel.
  2. Kaliumperoxokarbonater (kaliumperkarbonater) framställs genom elektrolys vid -10 eller -15 °C av mättade lösningar av dikaliumkarbonat. De förekommer som mycket hygroskopiska, vattenlösliga, vita kristaller, som blir blå i fuktig luft. Kaliumperoxokarbonater utgör starka oxidationsmedel, vilka ibland används för blekning.
  3. Andra peroxokarbonater, t.ex. ammonium- och bariumperoxokarbonater.


2837 Cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider


 

- Cyanider och cyanidoxider:

2837.11

- - Av natrium

2837.19

- - Andra

2837.20

- Komplexa cyanider


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider.

A. Cyanider

Cyanider är metallsalter av vätecyanid (blåsyra, cyanväte) HCN (nr 2811). De är mycket giftiga.

  1. Natriumcyanid NaCN framställs genom inverkan av koks eller gasformiga kolväten på kväve i närvaro av natriumkarbonat, genom att behandla kalciumcyanamid (se nr 3102) med träkol eller genom att låta pulveriserat kol, natriummetall och gasformig ammoniak reagera med varandra. Den förekommer i form av vitt pulver, plattor eller pasta och är kristallin och hygroskopisk. Natriumcyanid är lättlöslig i vatten och har bittermandellukt. I smält tillstånd absorberar den syre. Den bildar också hydrater. Natriumcyanid förvaras i förseglade kärl och används inom guld- och silvermetallurgin; vid förgyllning och försilvring; för fotografiskt och litografiskt bruk; som parasit- och insektsbekämpningsmedel etc. Den används också för framställning av vätecyanid, andra cyanider och indigo; vid flotation (särskilt för att skilja blyglans från zinkblände och pyriter från kopparkis).
  2. Kaliumcyanid KCN framställs enligt liknande metoder som natriumcyanid och har även liknande egenskaper och användning.
  3. Kalciumcyanid Ca(CN)2 utgör ett vattenlösligt pulver, som alltefter renhetsgraden är vitt eller gråaktigt. Den används för att utrota svampar, insekter och skadedjur.
  4. Nickel(II)cyanid Ni(CN)2 förekommer dels hydratiserad i form av grönaktiga skivor eller pulver, dels vattenfri som ett amorft, gult pulver. Den används inom metallurgin och inom galvanotekniken.
  5. Kopparcyanider:
    a) Koppar(I)cyanid (kuprocyanid) CuCN är ett vitt eller gråaktigt, vattenolösligt pulver. Den används för samma ändamål som koppar(II)cyanid samt inom medicinen.
    b) Koppar(II)cyanid Cu(CN)2 är ett amorft, vattenolösligt pulver och sönderdelas lätt. Den används för förkoppring av järn och vid organiska synteser.
  6. Zinkcyanid Zn(CN)2 är ett vitt, vattenolösligt pulver, som används inom galvanotekniken.

Numret omfattar inte cyanider av kvicksilver (nr 2852) och inte heller cyanider av ickemetaller (nr 2853), t.ex. cyanbromid.

B. Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider)

Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider) är metallsalter av vätehexacyanoferrat(II) (ferrocyanvätesyra) H4Fe(CN)6 (nr 2811). De framställs genom att behandla använd gasreningsmassa med kalciumhydroxid eller genom inverkan av järn(II)hydroxid på cyanider. Hexacyanoferrater(II) sönderdelas i värme.

De viktigaste salterna är:

  1. tetraammoniumhexacyanoferrat (ammoniumcyanoferrat(II), ammoniumferrocyanid) (NH4)4Fe(CN)6, som bildar vattenlösliga kristaller. Det används vid svartförnickling och som katalysator vid ammoniaksyntes;
  2. tetranatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(II), natriumferrocyanid) Na4Fe(CN)6 . 10 H2O, som bildar gula, i luft beständiga kristaller, vilka är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Saltet används för framställning av vätecyanid, järnblått, tioindigo etc.; för sätthärdning av stål; för fotobruk; vid färgning (som betmedel och för blåfärgning); vid tryckning (som oxidationsmedel vid tryckning med anilinsvart) och som svampbekämpningsmedel;
  3. tetrakaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(II), kaliumferrocyanid, gult blodlutsalt) K4Fe(CN)6 . 3 H2O, som bildar gula, vittrande kristaller, som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det har samma användning som tetranatriumhexacyanoferrat;
  4. dikopparhexacyanoferrat /koppar(II)cyanoferrat(II) /Cu2Fe(CN)6 . X H2O, som utgör ett brunviolett, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av florentinerbrunt och andra pigment (för artistfärger).
  5. dubbelhexacyanoferrater (t.ex. dikaliumdilitium-hexacyanoferrat Li2K2Fe(CN)6 . 3 H2O).

Numret omfattar inte järnblått (preussiskt blått, berlinerblått) och andra pigment som är baserade på hexacyanoferrater (nr 3206).

C. Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider)

Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider) utgör metallsalter av vätehexacyanoferrat(III) (ferricyanvätesyra) H3Fe(CN)6 (nr 2811).

De viktigaste är:

  1. trinatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(III), natriumferricyanid) Na3Fe(CN)6 . H2O, vilket framställs genom inverkan av klor på hexacyanoferrater(II) och bildar giftiga, granatfärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Vattenlösningen är grönaktig och sönderdelas av ljus. Trinatriumhexacyanoferrat används vid färgning och tryckning; för fotobruk; för sätthärdning; inom galvanotekniken och som oxidationsmedel vid organiska synteser;
  2. trikaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(III), kaliumferricyanid, rött blodlutsalt) K3Fe(CN)6, vilket har liknande utseende och användning som trinatriumhexacyanoferrat men är mindre delikvescent.

D. Andra föreningar

Bland dessa föreningar märks pentacyanonitrosylferrater(II), pentacyanonitrosylferrater(III), cyanokadmiater, cyanokromater, cyanomanganater, cyanokoboltater, cyanonickelater och cyanokuprater av oorganiska baser.

Denna grupp omfattar bl.a. natriumpentacyanonitrosylferrat(III) (natriumnitroprussiat) Na2Fe(CN)5NO∙2H2O, som används vid kemisk analys.

Numret omfattar dock inte cyanomerkurater (nr 2852).

[2838]

2839 Silikater; kommersiella silikater av alkalimetaller


 

- Natriumsilikater:

2839.11

- - Natriummetasilikater

2839.19

- - Andra

2839.90

- Andra slag


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer silikater, dvs. metallsalter av olika kiselsyror som härleder sig från kiseldioxid (nr 2811). Dessa syror har inte kunnat isoleras i fri form.

  1. Natriumsilikater. Dessa framställs genom hopsmältning av sand och natriumkarbonat eller natriumsulfat. Deras sammansättning varierar starkt (ortosilikat, metasilikat, polysilikat etc.) och de är mer eller mindre vattenhaltiga och lösliga, alltefter renhetsgraden och framställningssättet. De förekommer som färglösa kristaller, som pulver, som glasartade massor eller som mer eller mindre viskösa vattenlösningar. Inte kemiskt definierade natriumsilikater (och kaliumsilikater) benämns ofta vattenglas (såväl i fast som flytande form). Natriumsilikater verkar dispergerande på gångarterna i malmer och används därför för reglering av flotationsprocesser. De används också som fyllmedel vid framställning av silikathaltiga tvålar; som lim och bindemedel vid framställning av papp och stenkolsbriketter; för brandskyddsimpregnering; för konservering av ägg; för framställning av rötbeständiga bindemedel; som hårdnande bindemedel för syrafasta cement, tätningsmedel och konstgjord sten; för framställning av tvättmedel; för betning av metaller; som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824).
  2. Kaliumsilikater. Dessa används för liknande ändamål som natriumsilikater.
  3. Mangansilikat, MnSiO3. Detta är ett orangefärgat, vattenolösligt pulver och används som keramisk färg och som sickativ i målningsfärger och lacker.
  4. Fällda kalciumsilikater. Dessa utgör vita pulver och framställs av natrium- och kaliumsilikater. De används för framställning av eldfasta stampmassor och av tandcement.
  5. Bariumsilikater. Dessa är vita pulver som används för framställning av bariumoxid och optiskt glas.
  6. Blysilikater. Dessa förekommer som pulver eller som glasartade, vita massor. De används som glasyrer inom den keramiska industrin.
  7. Andra silikater, inbegripet kommersiella alkalimetallsilikater (andra än de som är nämnda ovan). Bland dessa kan nämnas cesiumsilikat (gult pulver som används inom den keramiska industrin), zinksilikat (för beläggning i lysrör), aluminiumsilikat (för framställning av porslin och eldfast gods).

Numret omfattar inte naturliga silikater, t.ex:

a)

wollastonit (kalciumsilikat), rodonit (mangansilikat), fenakit (berylliumsilikat) och titanit eller sfen (titansilikat) (nr 2530);

b)

malmer, t.ex. krysokoll och dioptas (kopparsilikater), zinkgalmeja (hemimorfit, zinkhydrosilikat), zirkon (zirkoniumsilikat) (nr 2603, 2608 resp. 2615);

c)

ädelstenar enligt 71 kap.

2840 Borater; peroxoborater (perborater)


 

- Dinatriumtetraborat (renad borax):

2840.11

- - Vattenfritt

2840.19

- - Annat

2840.20

- Andra borater

2840.30

- Peroxoborater (perborater)


A. Borater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer borater, dvs. metallsalter av olika borsyror, främst av ortoborsyra (vanlig borsyra) H3BO3 (nr 2810).

Enligt detta nummer klassificeras borater som har erhållits genom kristallisation eller på kemisk väg samt naturliga borater som har erhållits genom indunstning av vattnet från vissa saltsjöar.

  1. Natriumborater. Det viktigaste av dessa är tetraboratet (dinatriumtetraborat, renad borax) Na2B4O7, som framställs genom kristallisation ur lösningen av naturliga borater eller genom att behandla naturligt kalciumborat eller borsyra med natriumkarbonat. Det förekommer dels vattenfritt, dels hydratiserat med 5 eller 10 H2O. Om borax upphettas och sedan kyls bildar den en glasartad massa (smält borax, boraxglas, boraxpärla). Borax används för appretering av linne och papper; vid lödning av metaller (flussmedel vid hårdlödning); som flussmedel för emaljer; för framställning av smältbara färger, specialglas (optiskt glas, glas för elektriska glödlampor), lim och polermedel; för rening av guld; för framställning av borater och antrakinonkypfärgämnen. Det förekommer även andra natriumborater (metaborater, vätediborat), vilka används på laboratorier.
  2. Ammoniumborater. Det viktigaste av dessa är ammoniummetaborat NH4BO2 . 2 H2O, som bildar färglösa, vittrande kristaller, vilka är lättlösliga i vatten. Det sönderdelas vid upphettning under bildning av bortrioxid. Denna är smältbar och glasyrbildande, varför den används som brandskyddsmedel. Ammoniummetaboratet används också som fixativ i hårvatten; som komponent i elektrolyter för elektrolytkondensatorer och för bestrykning av papper.
  3. Fällda kalciumborater. Dessa framställs genom behandling av naturliga borater med kalciumklorid. De utgör vita pulver och används i brandhärdiga preparat, i frysskyddsmedel och i keramiska isolatorer. De används också som antiseptiska medel.
  4. Manganborater. Det viktigaste är mangan(II)tetraborat MnB4O7, som utgör ett rosafärgat pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Det används som sickativ i målningsfärger och lacker.
  5. Nickelborat. Detta bildar blekgröna kristaller och används som katalysator.
  6. Kopparborat. Detta bildar blå, mycket hårda, vattenolösliga kristaller. Det används som pigment i keramiska färger samt som antiseptiskt medel och insektsbekämpningsmedel.
  7. Blyborat. Detta är ett gråaktigt, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av sickativ, inom glasindustrin, som pigment för porslin och inom galvanotekniken.
  8. Andra borater. Kadmiumborat används för beläggning i lysrör, koboltborat som sickativ och zinkborat som antiseptiskt medel, för att göra textilvaror brandsäkra och som flussmedel i keramikindustrin. Zirkoniumborat används som opakmedel.

Numret omfattar inte naturliga natriumborater (kernit, tinkal), som används för framställning av borater enligt detta nummer, samt naturliga kalciumborater (pandermit, priceit), som används för framställning av borsyra (nr 2528).

B. Peroxoborater (perborater)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallperoxoborater. Dessa har högre syrehalt än boraterna och avger lätt syre.

De är i allmänhet komplexa föreningar, vilkas sammansättning motsvarar olika syror, t.ex. HBO3 eller HBO4.

De viktigaste peroxoboraterna är:

  1. natriumperoxoborat (natriumperborat), som framställs genom inverkan av natriumperoxid på en vattenlösning av borsyra eller genom att behandla en vattenlösning av natriumborat med väteperoxid. Natriumperborat förekommer som ett vitt, amorft pulver eller som vita kristaller (med 1 eller 4 H2O) och används för blekning av textilvaror och halm; för konservering av hudar; för framställning av hushållstvättmedel, rengöringsmedel och antiseptiska medel;
  2. magnesiumperoxoborat (magnesiumperborat), som utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används inom medicinen och vid framställning av tandkräm;
  3. kaliumperoxoborat (kaliumperborat), som har liknande egenskaper och användning som natriumperborat;
  4. andra peroxoborater. Ammonium-, aluminium-, kalcium- och zinkperoxoborater förekommer som vita pulver och används inom medicinen och vid framställning av tandkräm.


2841 Salter av metalloxosyror och metallperoxosyror


2841.30

- Natriumdikromat

2841.50

- Andra kromater och dikromater; peroxokromater

 

- Manganiter, manganater och permanganater:

2841.61

- - Kaliumpermanganat

2841.69

- - Andra

2841.70

- Molybdater

2841.80

- Volframater

2841.90

- Andra slag


Detta nummer omfattar salter av metalloxosyror och metallperoxosyror (motsvarar metalloxider som utgör syraanhydrider).

De viktigaste grupperna av föreningar som omfattas av detta nummer är följande:

 

  1. Aluminater. Dessa utgör derivat av aluminiumhydroxid.
    a) Natriumaluminat framställs genom att behandla bauxit med natronlut. Det förekommer som ett vitt, vattenlösligt pulver, som vattenlösning eller i pastaform. Natriumaluminat används som betmedel vid färgning (alkaliskt betmedel); för framställning av substratpigment; för limning av papper; som fyllmedel i tvål; för härdning av gips; vid framställning av opakt glas samt för rening av vatten i industrier, etc.
    b) Kaliumaluminat framställs genom att lösa bauxit i kaliumhydroxid. Det bildar en vit, mikrokristallin massa, som är hygroskopisk och vattenlöslig. Kaliumaluminat används för samma ändamål som natriumaluminat.
    c) Kalciumaluminat erhålls genom smältning av bauxit och kalciumoxid i elektrisk ugn och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används vid färgning (betmedel); för rening av vatten i industrier (jonbytare); vid papperstillverkning (limning) samt vid framställning av andra aluminater och av glas, tvål, specialcement och polermedel.
    d) Kromaluminat framställs genom upphettning av en blandning av aluminiumoxid, kalciumfluorid och ammoniumdikromat. Det utgör en keramisk färg.
    e) Koboltaluminat framställs av natriumaluminat och ett koboltsalt. Såväl rent som i blandning med aluminiumoxid benämns det koboltblått (Thenard-blått). Det används för framställning av coelinblått (tillsammans med zinkaluminat), azurblått, smalt, sachsiskt blått, sèvresblått etc.
    f) Zinkaluminat är ett vitt pulver som används för liknande ändamål som natriumaluminat.
    g) Bariumaluminat framställs av bauxit, tungspat och kol. Det förekommer som en vit eller brun massa och används för rening av vatten i industrier och som pannstensförhindrande medel.
    h) Blyaluminat erhålls genom upphettning av en blandning av blyoxid och aluminiumoxid. Det utgör ett svårsmält ämne som används som ett vitt pigment och för framställning av eldfast tegel och eldfasta infodringsmaterial. Numret omfattar inte naturligt berylliumaluminat (krysoberyll) (nr 2530, 7103 eller 7105, alltefter beskaffenheten).
  2. Kromater(VI). Kromater samt di-(bikromater), tri-, tetra- och perkromater härleder sig från kromsyror, särskilt från normal kromsyra H2CrO4 och dikromsyra H2Cr2O7, vilka syror inte har kunnat isoleras i fritt tillstånd. Dessa salter är i allmänhet giftiga och de viktigaste är följande:
    a) Zinkkromat(VI). Vid behandling av zinksalter med kaliumdikromat erhålls zinkkromatoxid. Denna utgör ett vattenolösligt pulver. Pigmentet zinkgult består av zinkkromat, rent eller i blandning. Zinkgrönt utgör en blandning av zinkkromat och järnblått.
    b) Bly(II)kromat(VI). Bly(II)kromat(VI) framställs genom inverkan av bly(II)acetat på natriumdikromat. Alltefter sättet för utfällningen erhålls ett gult, orangefärgat eller rött pulver. Pigmentet kromgult, som används inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid framställning av målningsfärger och lacker etc., utgörs av blykromat, rent eller i blandning. Bly(II)kromat(VI)oxid, ren eller i blandning, bildar pigmentet kromrött eller persiskt rött.
    c) Natriumkromater. Natriumkromat(VI) Na2CrO4. 10 H2O erhålls som en mellanprodukt vid framställning av krom genom rostning av naturlig järnkromoxid (kromit) blandad med kol och natriumkarbonat. Saltet förekommer som stora, gula, delikvescenta kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning; vid garvning; för framställning av andra kromater och dikromater samt av bläck och pigment. I blandning med antimonsulfid används det för framställning av blixtljuspreparat.
    Natriumdikromat(VI) Na2Cr2O7 . 2 H2O, som framställs av natriumkromat(VI), bildar delikvescenta, röda kristaller, som är lösliga i vatten. Genom upphettning överförs det till vattenfritt dikromat (smält eller gjutet dikromat), som är mindre delikvescent och som ofta innehåller en mindre mängd natriumsulfat. Natriumdikromat används vid garvning (kromgarvning); vid färgning (bet- och oxidationsmedel); som oxidationsmedel vid organiska synteser; för fotobruk; vid tryckning; inom pyrotekniken; för rening och avfärgning av fetter; för framställning av dikromatbatterier och dikromatgelatin (som under inverkan av ljus omvandlas till en i varmt vatten olöslig produkt); vid flotation (för att minska flytförmågan); vid raffinering av petroleum och som antiseptiskt medel.
    d) Kaliumkromater. Kaliumkromat(VI) K2CrO4 framställs av kromit och bildar gula, giftiga kristaller, som är lösliga i vatten. Kaliumdikromat(VI) K2Cr2O7 erhålls också av kromit. Det bildar mycket giftiga, orangefärgade kristaller som är lösliga i vatten. Damm och ånga av kaliumdikromat angriper näsans ben och slemhinnor. Skråmor och rispor på huden inflammeras av lösningar av saltet. Kaliumkromat och kaliumdikromat används för liknande ändamål som motsvarande natriumsalter.
    e) Ammoniumkromater. Ammoniumkromat(VI) (NH4)2CrO4 framställs genom att mätta en lösning av krom(VI)oxid med ammoniak. Det bildar gula, vattenlösliga kristaller och används för fotobruk samt vid färgning. Ammoniumdikromat(VI) (NH4)2Cr2O7 erhålls ur naturlig järnkromoxid (kromit) och bildar röda, vattenlösliga kristaller. Det används för fotobruk; vid färgning (betmedel); vid garvning; för rening av fetter och oljor; vid organiska synteser etc.
    f) Kalciumkromat(VI) CaCrO4 . 2 H2O framställs av natriumdikromat och krita. Vid upphettning bortgår kristallvattnet och saltet blir gult. Det används för framställning av gula pigment, t.ex. ultramaringult, en benämning som även används för det rena kalciumkromatet.
    g) Mangankromat. Mangan(II)kromat(VI) MnCrO4 framställs av mangan(II)oxid och krom(VI)oxid. Det förekommer som brunaktiga, vattenlösliga kristaller och används som betmedel vid färgning. Mangankromatoxid, som utgör ett brunt, vattenolösligt pulver, används i akvarellfärger.
    h) Järnkromater. Järn(III)kromat(VI) (ferrikromat) Fe2(CrO4)3 framställs ur lösningar av järn(III)klorid och kaliumkromat. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Även järnkromatoxid förekommer och används, rent eller i blandning, i färger under beteckningen sideringult. Blandat med järnblått ger det gröna pigment som liknar zinkgrönt. Det har också metallurgisk användning.
    ij) Strontiumkromat(VI) SrCrO2 liknar kalciumkromat. Strontiumgult, vilket används i artistfärger, utgörs av strontiumkromat, rent eller i blandning.
    k) Bariumkromat(VI) BaCrO4, som erhålls genom att fälla lösningar av bariumklorid med natriumkromat. Det utgör ett giftigt, klargult pulver som är olösligt i vatten. Barytgult, vilket ibland, liksom den liknande av kalciumkromat framställda produkten, benämns ultramaringult, består av bariumkromat, rent eller i blandning. Bariumkromat används i artistfärger och inom glas- och emaljeringsindustrierna samt även vid tillverkning av tändstickor och som betmedel vid färgning.
    Detta nummer omfattar inte:
    a) naturligt blykromat (krokoit) (nr 2530);
    b) pigment som är beredda av kromater (nr 3206).
  3. Manganater(VI) och manganater(VII) (permanganater). Dessa salter svarar mot mangansyra H2MnO4 (som inte har kunnat isoleras) och övermangansyra (permangansyra) HMnO4 (existerar endast i vattenlösning).
    a) Manganater. Natriummanganat(VI) Na2MnO4 framställs genom smältning av en blandning av naturlig mangan(IV)oxid (brunsten – nr 2602) och natriumhydroxid. Det bildar gröna kristaller, som är lösliga i kallt men sönderdelas av varmt vatten, och används inom guldmetallurgin. Kaliummanganat(VI) K2MnO4 förekommer i form av små, grönaktigt svarta kristaller och används för framställning av kaliumpermanganat. Bariummanganat BaMnO4 framställs genom upphettning av mangan(IV)oxid i blandning med bariumnitrat och utgör ett smaragdgrönt pulver. I blandning med bariumsulfat bildar det manganblått, som används i artistfärger.
    b) Manganater(VII)(permanganater). Natriumpermanganat NaMnO 3 H2O framställs av natriummanganat(VI). Det utgör rödsvarta, delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används som desinfektionsmedel, vid organiska synteser och för blekning av ull.
    Kaliumpermanganat KMnO4 framställs av kaliummanganat(VI) eller genom oxidation av en blandning av mangan(IV)oxid och kaliumhydroxid. Det bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller med metallartad glans vilka färgar huden. Det förekommer också som violettfärgad lösning och i tablettform. Kaliumpermanganat är ett kraftigt oxidationsmedel och används som reagens inom kemin; vid organiska synteser (framställning av sackarin); inom metallurgin (vid raffinering av nickel); för blekning av fettämnen, hartser, halm samt garn och vävnader av natursilke; för rening av vatten; som antiseptiskt medel; som färgämne (för ull och trä samt i hårfärger); i gasmasker och inom medicinen. Kalciumpermanganat Ca(MnO 4)2.5 H2O framställs genom elektrolys av lösningar av alkalimanganater och kalciumklorid och bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller. Det är ett oxidations- och desinfektionsmedel och används vid färgning, vid organiska synteser, för rening av vatten och för blekning av pappersmassa.
  4. Molybdater. Molybdater, paramolybdater och polymolybdater (di-, tri- och tetra-) härleder sig från molybdensyran H2MoO4 eller från andra molybdensyror. I vissa avseenden liknar de kromaterna. De viktigaste av dessa salter är följande:
    a) Ammoniummolybdat erhålls inom molybdenmetallurgin. Det bildar vattenhaltiga, svagt grön- eller gulfärgade kristaller, som sönderdelas vid upphettning. Ammoniummolybdat används som kemiskt reagens, för framställning av pigment och brandsäkra material, inom glasindustrin etc.
    b) Natriummolybdat bildar glänsande, vattenhaltiga kristaller,vilka är lösliga i vatten. Det används som reagens, för framställning av pigment och inom medicinen.
    c) Kalciummolybdat utgör ett vitt, vattenolösligt pulver och används inom metallurgin.
    d) Bly(II)molybdat. Konstgjort blymolybdat fällt tillsammans med blykromat bildar röda krompigment (molybdatrött). Numret omfattar inte naturligt blymolybdat (wulfenit) (nr 2613).
  5. Volframater. Volframater, paravolframater och peroxovolframater härleder sig från volframsyran H2WO4 eller andra volframsyror. De viktigaste av dessa salter är följande:
    a) Ammoniumvolframat framställs genom att lösa volframsyra i ammoniak. Det utgör ett vattenhaltigt, vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten, samt används för framställning av andra volframater och av brandsäkra vävnader.
    b) Natriumvolframat erhålls av volframit (nr 2611) och natriumkarbonat vid framställning av volfram. Det förekommer som små vita blad eller som vattenhaltiga kristaller med pärlemorartad glans. Natriumvolframat är lösligt i vatten och används för samma ändamål som ammoniumvolframat samt vidare som betmedel vid textiltryck, för framställning av substratpigment och katalysatorer samt vid organiska synteser.
    c) Kalciumvolframat bildar vita, glänsande fjäll och är olösligt i vatten. Det används vid tillverkning av röntgenskärmar och lysrör.
    d) Bariumvolframat är ett vitt pulver. Under namnet volframvitt används det, rent eller i blandning, i artistfärger.
    e) Andra volframater, ex. volframater av kalium (för brandskyddsimpregnering av vävnader), magnesium (för röntgenskärmar), krom (grönt pigment) och bly (pigment). Detta nummer omfattar inte:
    a) naturligt kalciumvolframat (scheelite), en malm (nr 2611);
    b) naturligt manganvolframat (hybernit) och naturligt järnvolframat (ferberite) (nr 2611);
    c) luminiscenta volframater (t.ex. av kalcium eller magnesium), vilka klassificeras som oorganiska luminoforer (nr 3206).
  6. Titanater (ortotitanater, metatitanater och peroxotitanater, neutrala eller sura), vilka härleder sig från olika titansyror och titanhydroxider på basis av titan(IV)oxid TiO2. Barium- och blytitanater är vita pulver som används som pigment.
    Numret omfattar inte naturligt järntitanat (ilmenit) (nr 2614) och oorganiska fluorotitanater (nr 2826).
  7. Vanadater (orto-, meta-, pyro- och hypovanadater, neutrala eller sura). De erhålls från olika vanadinsyror, vilka härleder sig från vanadin(V)oxid V2O5 eller från andra vanadinoxider.
    a) Ammoniumvanadat NH4VO3 utgör ett gulaktigt vitt, kristallint pulver, som är obetydligt lösligt i kallt men lättlösligt i varmt vatten, varvid en gul lösning erhålls. Det används som katalysator; som betmedel vid tryckning och färgning av vävnader; som sickativ i målningsfärger och lacker; som färgämne för lergods; för framställning av bläck och tryckfärger, etc.
    b) Natriumvanadater (orto- och meta-) är vattenhaltiga, vita, kristallina pulver som är lösliga i vatten. De används vid färgning och tryckning med anilinsvart.
  8. Ferriter/ferrater(II)/ och ferrater(III) härleder sig från järn(II)- resp. järn(III)hydroxid (Fe(OH)2 resp. Fe(OH)3). Kaliumferrat är ett svart pulver som löser sig i vatten till en rödfärgad lösning.
    Namnet ferrater används även oegentligt om enkla blandningar av järnoxider och andra metalloxider. Dessa blandningar utgör keramiska färger och klassificeras enligt nr 3207. Numret omfattar inte heller järn(II,III)oxid /magnetisk järnoxid, "järn(II)ferrat(III)"/ Fe3O4 (nr 2601) och hammarslagg (nr 2619).
  9. Zinkater, utgör salter som härleder sig från den amfotera zinkhydroxiden Zn(OH)2.
    a) Natriumzinkat framställs genom inverkan av natriumkarbonat på zinkoxid eller av natriumhydroxid på metallisk zink. Det används för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid.
    b) Järnzinkat används som keramisk färg.
    c) Såväl rent som i blandning med koboltoxid eller andra salter benämns det koboltgrönt eller Rinmans grönt.
    d) Bariumzinkat framställs genom att fälla en vattenlösning av bariumhydroxid med en ammoniakalisk zinksulfatlösning. Det utgör ett vitt, vattenlösligt pulver som används för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid.
  10. Stannater(IV) (orto- och meta-) härleder sig från syror av fyrvärt tenn.
    a) Natriumstannat(IV) Na2SnO3 . 3 H2O erhålls genom smältning av en blandning av tenn, natriumhydroxid, natriumklorid och natriumnitrat. Det förekommer som en hård massa eller i oregelbundna klumpar. Saltet är lösligt i vatten och det är vitt eller färgat, beroende på mängden föroreningar (natrium- och järnsalter). Natriumstannat(IV) används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; inom glas- och keramikindustrierna; vid separation av bly från arsenik; för förtyngning av natursilke och vid organiska synteser.
    b) Aluminiumstannat(IV) framställs genom upphettning av en blandning av tenn(IV)sulfat och aluminiumsulfat och utgör ett vitt pulver som används som opakmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna.
    c) Kromstannat(IV) är huvudbeståndsdel i rosa färgämnen som används i artistfärger och keramiska färger. Det används också i förtyngningsmedel för natursilke.
    d) Koboltstannat(IV) bildar, rent eller i blandning, ett himmelsblått pigment som används i målningsfärger.
    e) Kopparstannat(IV), rent eller i blandning, används som pigment.
  11. Antimonater utgör salter av olika syror, vilka motsvarar antimon(V)oxid Sb2O5 och något liknar arsenaterna.
    a) Natriummetaantimonat(V) (leukonin) framställs av natriumhydroxid och antimon(V)oxid. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Natriummetaantimonat(V) används som opakmedel inom glas- och emaljeringsindustrierna samt för framställning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt – nr 2842).
    b) Kaliumantimonater(V). Det viktigaste är kaliumväteantimonat(V), som framställs genom upphettning av en blandning av antimonmetall och kaliumnitrat. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som används inom medicinen (som laxermedel) och som keramiskt pigment.
    c) Blyantimonat(V) erhålls genom smältning av antimon(V)oxid tillsammans med mönja. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Såväl rent som i blandning med bly(I)kloridoxid benämns det neapelgult (antimongult) och används som pigment i glas-, artist- och keramiska färger. Numret omfattar inte antimonider (nr 2853).
  12. Plumbater(IV) härleder sig från amfoter bly(IV)oxid PbO2. Natriumplumbat(IV) används som färgämne. Plumbater(IV) av kalcium (gult), strontium (kastanjebrunt) och barium (svart) används vid tillverkning av tändstickor och inom pyrotekniken.
  13. Andra salter av metalloxosyror eller metallperoxosyror, t.ex.:
    a) tantalater och niobater;
    b) germanater;
    c) rhenater och perrhenater;
    d) zirkonater;
    e) vismutater.

Detta nummer omfattar dock inte salter av:

a)

ädla metaller (nr 2843);

b)

radioaktiva grundämnen och radioaktiva isotoper (nr 2844);

c)

yttrium, skandium och sällsynta jordartsmetaller (nr 2846);

d)

kvicksilver (nr 2852).


Fluorkomplexa salter, t.ex. fluorotitanater, klassificeras enligt nr 2826.

2842 Andra salter av oorganiska syror eller peroxosyror (inbegripet aluminiumsilikater, även inte kemiskt definierade), med undantag av azider


2842.10

- Dubbelsilikater och komplexa silikater, inbegripet aluminiumsilikater, även inte kemiskt definierade 

2842.90 

- Andra slag 


Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer bl.a.:

I. Salter av oorganiska ickemetallsyror eller ickemetallperoxosyror, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans

Som exempel på sådana salter kan följande nämnas:

A.

Fulminater, cyanater, isocyanater och tiocyanater dvs. metallsalter av cyansyra (HO-C≡N) (som inte har kunnat isoleras), isocyansyra HN=C=O och fulminsyra (knallsyra) H-C≡N+–O- (vilka tre syror är isomera) samt av tiocyansyra (HS–C≡N).

1.

Fulminater. Fulminater är föreningar med inte fullt fastställd sammansättning. De är mycket instabila och exploderar vid lätt stöt eller vid uppvärmning (t.ex. av en gnista). De utgör initialsprängämnen och används för framställning av tändhattar och sprängkapslar.

2.

Cyanater. Ammonium-, natrium- och kaliumcyanater används för framställning av olika organiska föreningar. Cyanater av alkaliska jordartsmetaller förekommer också.

3.

Tiocyanater. Tiocyanater (sulfocyanider) utgör metallsalter av tiocyansyra HS-C≡N (som inte har kunnat isoleras). De viktigaste av dessa salter är:

a)

ammoniumtiocyanat NH4SCN, som bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten och som blir röda under inverkan av luft och ljus. Föreningen sönderdelas vid upphettning. Den används inom galvanotekniken, för fotobruk, vid färgning och tryckning (särskilt för att förhindra försämring hos vävnader av förtyngt natursilke) och för framställning av köldblandningar, cyanider och hexacyanoferrater(II), tiokarbamid, guanidin, plaster, bindemedel, ogräsbekämpningsmedel etc.;

b)

natriumtiocyanat (NaSCN), som har samma utseende som ammoniumtiocyanat men som också förekommer i pulverform. Föreningen är giftig. Den används för fotobruk, vid färgning och tryckning (som betmedel), inom medicinen, som laboratoriereagens, inom galvanotekniken, för framställning av konstgjord senapsolja, inom gummiindustrin etc.;

c)

kaliumtiocyanat KSCN, som har liknande egenskaper som natriumtiocyanat. Det används t.ex. inom textilindustrin, för fotobruk, vid organiska synteser (t.ex. för framställning av tiokarbamid, konstgjord senapsolja och färgämnen) och för framställning av andra tiocyanater, köldblandningar, parasitbekämpningsmedel etc.;

d)

kalciumtiocyanat Ca(SCN)2∙3H2O, vilket bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning och tryckning, som lösningsmedel för cellulosa, för mercerisering av bomull, inom medicinen i stället för kaliumjodid (mot åderförkalkning), för framställning av andra tiocyanater och av hexacyanoferrater(II) samt vid beredning av pergament;

e)

koppartiocyanater.  
Koppar(I)tiocyanat (kuprotiocyanat) Cu(SCN) förekommer som vit-, grå- eller gulaktiga pulver eller pastor som är olösliga i vatten. Det används som betmedel vid textiltryckning, vid framställning av skeppsbottenfärger samt vid organiska synteser.
Koppar(II)tiocynat (kupritiocyanat) Cu(SCN)2 är ett svart, i vatten olösligt pulver, som lätt omvandlas till koppar(I)tiocyanat. Det används vid tillverkning av tändhattar och tändstickor.
Numret omfattar inte kvicksilverfulminat och kvicksilvertiocyanat (nr 2852).

B.

Arseniter och arsenater
Dessa utgör metallsalter av syror av arsenik; arseniter är salter av arseniksyrlighet och arsenater är salter av arseniksyra (nr 2811). De är starka gifter. Som exempel kan följande nämnas:

1.

Natriumarsenit NaAsO2 framställs genom smältning av natriumkarbonat och arseniktrioxid. Det förekommer som pulver eller plattor och är lösligt i vatten samt till färgen vitt eller gråaktigt. Natriumarsenit används vid vinodling (insektsbekämpningsmedel); för konservering av hudar; inom medicinen; vid framställning av tvål och antiseptiska medel etc.

2.

Kalciumvätearsenit CaHAsO3 utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används som insektsbekämpningsmedel.

3.

Koppar(II)vätearsenit CuHAsO3 framställs av natriumarsenit och koppar(II)sulfat. Det utgör ett grönt, vattenolösligt pulver och används som insektsbekämpningsmedel, som ett färgämne benämnt Scheeles grönt och för framställning av vissa gröna pigment (se anv. till nr 3206).

4.

Zinkarsenit Zn(AsO2)2 har liknande utseende och användning som kalciumvätearsenit.

5.

Bly(II)arsenit Pb(AsO2)2 utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det används som insektsbekämpningsmedel vid vinodling.

6.

Natriumarsenatar (orto-, meta- och pyroarsenater). Viktigast är dinatriumväteortoarsenat Na2HAsO4 (med 7 eller 12 H2O alltefter den temperatur vid vilken kristallisationen har skett) och trinatriumortoarsenat (vattenfritt eller med 12 H2O). De framställs av arseniktrioxid och natriumnitrat och förekommer som färglösa kristaller eller grönaktigt pulver. Det används vid beredning av medikamenter (Pearsons lösning); för framställning av antiseptiska medel, insektsbekämpningsmedel och av andra arsenater samt även vid tryckning av textilvaror.

7.

Kaliumarsenater. Kaliumdiväte- och dikaliumväteortoarsenater framställs på liknande sätt som natriumarsenater och bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. De används som antiseptiska medel och som insektsbekämpningsmedel; vid garvning; vid tryckning av textilvaror, etc.

8.

Kalciumarsenater. Trikalciumortoarsenat Ca3(AsO4)2 innehåller ofta andra kalciumarsenater som föroreningar. Det framställs genom inverkan av kalciumklorid på natriumarsenat och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver, vilket används inom jordbruket som insektsbekämpningsmedel.

9.

Koppararsenater. Koppar(II)ortoarsenat Cu3(AsO4)2 framställs av natriumortoarsenat och koppar(II)sulfat (eller koppar(II)klorid). Det utgör ett grönt, vattenolösligt pulver som används som parasitbekämpningsmedel vid vinodling och för framställning av skeppsbottenfärger.

10.

Blyarsenater. Bly(II)ortoarsenat Pb3(AsO4)2 samt bly(II)vätearsenat förekommer som vita pulver, pastor eller emulsioner, vilka är endast obetydligt lösliga i vatten. De används för framställning av insektsbekämpningsmedel.

11.

Andra arsenater, t.ex. arsenater av aluminium (insektsbekämpningsmedel) och av kobolt (rosafärgat pulver som används inom den keramiska industrin).

Detta nummer omfattar inte:
a) naturligt nickelarsenat (t.ex. annabergit) (nr 2530);
b) arsenider (nr 2853);
c) acetoarseniter (29 kap.).

C.

Salter av selensyror (selenider, seleniter och selenater)

Som exempel kan följande nämnas:

1.

Kadmiumselenid används vid framställning av bländfritt glas och av pigment.

2.

Natriumselenit används för att ge glas en röd färgton eller för att ta bort grönaktig färgskiftning hos glas.

3.

Ammonium- och natriumselenater används som insektsbekämpningsmedel (natriumsaltet används även inom medicinen).

4.

Kaliumselenat används för fotobruk.

Numret omfattar inte zorgit, en naturlig kopparblyselenid (nr 2530).

D.

Salter av tellursyror (tellurider, telluriter och tellurater) t.ex.:

Som exempel kan följande nämnas:

1.

Vismuttellurid används som halvledare för termostaplar.

2.

Natrium- och kaliumtellurater används inom medicinen.


II. Dubbelsalter och komplexa salter

Denna grupp omfattar dubbelsalter och komplexa salter, andra än sådana som är särskilt upptagna någon annanstans.

Bland viktigare dubbelsalter och komplexa salter enligt detta nummer märks följande:

A.

Dubbelklorider och komplexa klorider (klorosalter)

1.

Klorider av ammonium och:

a)

magnesium bildar delikvescenta kristaller och används vid lödning;

b)

järn (ammoniumjärn(II)klorid och ammoniumjärn(III)klorid). Dessa förekommer som en massa eller i form av hygroskopiska kristaller och används inom galvanotekniken och inom medicinen;

c)

nickel förekommer som ett gult pulver eller som vattenhaltiga, gröna kristaller och används som betmedel och inom galvanotekniken;

d)

koppar (ammoniumkopparklorid) bildar blåa eller grönaktiga, vattenlösliga kristaller och används som färgerihjälpmedel och inom pyrotekniken;

e)

zink (ammoniumzinkklorid) utgör ett vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten. Det används vid lödning ("lödsalt"), i torrelement och inom galvanotekniken (elektrolytisk förzinkning);

f)

tenn, varav särskilt bör nämnas ammoniumklorostannat som förekommer som vita eller ljusröda kristaller eller i vattenlösning. Saltet, som ibland kallas pinksalt, används i färgerier och som förtyngningsmedel för natursilke.

2.

Klorid av natrium och aluminium utgör ett vitt, kristallint, hygroskopiskt pulver som används vid garvning.

3.

Klorid av kalcium och magnesium bildar vita, delikvescenta kristaller. Saltet används inom pappers-, textil-, stärkelse- och färgindustrierna.

4.

Klorosalter, t.ex. klorobromider, klorojodider, klorojodater, klorofosfater, klorokromater och klorovanadater.
Hit hör bl.a. kaliumklorokromat (Peligots salt), som bildar röda kristaller, vilka sönderfaller i vatten. Det utgör ett oxidationsmedel som används vid organiska synteser.
Numret omfattar inte pyromorfit (fosfat och klorid av bly) och vanadinit (vanadat och klorid av bly), eftersom de utgör malmer enligt nr 2607 resp. 2615).

B.

Dubbeljodider och komplexa jodider (jodosalter)

1.

Natriumvismutjodid (natriumjodovismutat) bildar röda kristaller som sönderfaller i vatten och används inom medicinen.

2.

Kadmiumkaliumjodid (kaliumjodokadmiat) är ett vitt, delikvescent pulver som gulnar under inverkan av luft och likaledes används inom medicinen.

C.

Dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel (tiosalter)

1.

Sulfater av ammonium och:

a)

järn (ammoniumjärn(II)sulfat. Mohrs salt) FeSO4.(NH4)2SO4.6H2O bildar ljusgröna, vattenlösliga kristaller och används inom metallurgin och inom medicinen;

b)

kobolt CoSO4.(NH4)2SO4.6 H2O bildar röda, vattenlösliga kristaller och används vid galvanisk koboltering samt inom den keramiska industrin;

c)

nickel NiSO4.(NH4)2SO4.6 H2O bildar gröna kristaller som sönderfaller vid upphettning. Saltet är lättlösligt i vatten och används huvudsakligen vid galvanisk förnickling;

d)

koppar är ett blått, kristallint, vattenlösligt pulver som vittrar i luft och används som parasitbekämpningsmedel, vid tryckning och annan behandling av textilvaror, vid framställning av kopparsenit, etc.

2.

Natriumzirkoniumsulfat är ett vitt, fast ämne som används inom zinkmetallurgin.

3.

Tiosalter och andra dubbelsalter och komplexa salter som innehåller svavel, t.ex. selensulfider och selenosulfater, tiotellurater, tioarsenater, tioarseniter och arsenosulfider, tiokarbonater, germanosulfider, tioantimonater, tiomolybdater, tiostannater och reineckater.
Denna grupp omfattar bl.a.:

a)

kaliumtritiokarbonat, som bildar gula, vattenlösliga kristaller och används mot vinlöss (phylloxera) och vid kemisk analys;

b)

alkalitiomolybdater, vilka används som acceleratorer i bad för fosfatering (parkerisering) av metaller;

c)

ammoniumtetratiocyanatodiamminkromat (ammoniumdiammintetrakistiocyanatokromat, ammoniumreineckat eller Reineckes salt) NH4/Cr(NH3)2(SCN)4/ . H2O. Detta salt förekommer som kristallint pulver eller som mörkröda kristaller och används som reagens;

d)

kaliumtiocyanatoferrat(II) och kaliumtiocyanato-ferrat(III).
Numret omfattar inte koboltglans (kobaltit, arsenikkoboltsulfid) och germanit (germaniumkoppar-sulfid), eftersom dessa utgör malmer enligt nr 2605 resp. 2617.

D.

Dubbelsalter och komplexa salter av selen (selenokarbonater, selenocyanater etc.)

E.

Dubbelsalter och komplexa salter av tellur (tellurokarbonater, tellurocyanater etc.)

F.

Nitrokoboltater (koboltnitriter)
Kaliumnitrokoboltat (Fischers salt) K3Co(NO2)6 är ett mikrokristallint pulver som är tämligen lösligt i vatten. Det används som pigment och benämns då, rent eller i blandning, koboltgult.

G.

Dubbelnitrater och komplexa nitrater (nickeltetraammin- och nickelhexaamminnitrater)
Nickelhexaamminnitrat bildar blåa eller gröna vattenlösliga kristaller och används som oxidationsmedel och för framställning av nickelkatalysator.

H.

Dubbelfosfater och komplexa fosfater

1.

Ammoniumnatriumvätefosfat NaNH4HPO4 . H2O (fosforsalt) bildar färglösa, vittrande kristaller, som är lösliga i vatten. Det används som flussmedel för upplösning av metalloxider.

2.

Ammoniummagnesiumfosfat utgör ett vitt pulver som är endast obetydligt lösligt i vatten. Det används för att göra textilvaror brandsäkra och inom medicinen.

3.

Komplexa salter som innehåller fosfor, t.ex. molybdofosfater, fosfosilikater, volframofosfater (fosfovolframater) och fosfostannater.
Denna grupp omfattar bl.a.:

a)

molybdofosfater, vilka används vid mikroskopiska undersökningar;

b)

fosfosilikater och fosfostannater, vilka används för förtyngning av natursilke.

IJ.

Volframborater (borovolframater)
Kadmiumvolframoborat
förekommer som gula kristaller eller i vattenlösning. Det används som flotationsmedel.

K.

Dubbelcyanater och komplexa cyanater

L.

Dubbelsilikater och komplexa silikater
Denna grupp omfattar aluminiumsilikater även om de inte är isolerade kemiskt definierade föreningar. Aluminiumsilikater används inom glasindustrin och som isoleringsmedel, jonbytare, katalysatorer och som molekylsiktar etc.

Hit hör också syntetiska zeoliter med allmänformeln M2/nO.Al2O3.y SiO2.w H2O, där M är en katjon med valenstalet n (vanligen natrium, kalium, magnesium eller kalcium), y är två eller mer och w är antalet vattenmolekyler.

Aluminiumsilikater innehållande bindemedel (t.ex. zeoliter innehållande kiselbaserad lera) omfattas emellertid inte av detta nummer (nr 3824). Zeoliter innehållande bindemedel kan vanligen igenkännas på partikelstorleken (normalt större än 5 mikrometer).

M.

Dubbelsalter och komplexa salter av metalloxider
Bland dessa salter märks kalciumkaliumkromat.
Detta nummer omfattar inte:

a)

komplexa fluorsalter (nr 2826);

b)

alunarter (nr 2833);

c)

komplexa cyanider (nr 2837);

d)

salter av väteazid (azider) (nr 2850);

e)

klorid av ammonium och kvicksilver (ammoniumkloromerkurat, ammoniumkvick-silver(II)klorid) och kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkuarat) (nr 2852);

f)

kaliummagnesiumsulfat, även kemiskt rent (31 kap.).



UNDERAVDELNING VI

Diverse


2843 Ädla metaller i kolloidal form; oorganiska och organiska föreningar av ädla metaller, även inte kemiskt definierade; amalgamer av ädla metaller


2843.10

- Ädla metaller i kolloidal form

 

- Silverföreningar:

2843.21

- - Silvernitrat

2843.29

- - Andra

2843.30

- Guldföreningar

2843.90

- Andra föreningar; amalgamer



 

A. Ädla metaller i kolloidal form


Detta nummer omfattar kolloidala suspensioner av ädla metaller enligt 71 kap. (dvs. silver, guld, platina, iridium, osmium, palladium, rodium och rutenium).

Dessa ädla metaller erhålls i kolloidal form genom dispergering, katodisk utfällning eller genom reduktion av deras oorganiska salter.

Kolloidalt silver förekommer som små blåaktiga, brunaktiga eller grönaktigt gråa korn eller fjäll med metallglans. Det används inom medicinen som antiseptiskt medel.

Kolloidalt guld kan vara rött, violett, blått eller grönt och används för samma ändamål som kolloidalt silver.

Kolloidal platina förekommer som små gråa partiklar och har alldeles speciella katalytiska egenskaper.

Dessa kolloidala metaller (t.ex. guld) klassificeras enligt detta nummer även i form av lösningar som innehåller skyddskolloider (t.ex. gelatin, kasein eller fisklim).


B. Oorganiska och organiska föreningar av ädla metaller, även inte kemiskt definierade


Av dessa kan nämnas:

I.

oxider, peroxider och hydroxider av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i underavdelning IV;

II.

oorganiska salter av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i underavdelning V;

III.

fosfider, karbider, hydrider, nitrider, silicider och borider, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i nr 2849, 2850 och 2853 (t.ex. platinafosfid, palladiumhydrid, silvernitrid och platinasilicid);

IV.

organiska föreningar av ädla metaller, vilka motsvarar de föreningar som är upptagna i 29 kap.


Föreningar som innehåller både ädel och annan metall (t.ex. dubbelsalter av en oädel och en ädel metall och komplexa estrar som innehåller ädel metall) klassificeras också enligt detta nummer.

De vanligaste föreningarna av de olika ädelmetallerna uppräknas nedan.

1.

Silverföreningar.

a)

Silveroxider. Disilveroxid Ag2O är ett brunsvart, i vatten obetydligt lösligt pulver som blir svart om den utsätts för ljus. 
Silveroxid AgO är ett gråaktigt svart pulver.
Silveroxider används bl.a. vid tillverkning av batterier.

b)

Silverhalogenider. Silverklorid AgCl förekommer som en vit massa eller som ett tungt pulver och är olösligt i vatten. Det förpackas i mörka behållare som är ogenomträngliga för ljus och används för fotobruk, inom medicinen och den keramiska industrin samt för försilvring.
Numret omfattar inte cerargyrit (hornsilver), som består av naturlig klorid och jodid av silver (nr 2616).
Silverbromid (gulaktig), silverjodid (gul) och silverfluorid används för liknande ändamål som silverklorid.

c)

Silversulfid. Konstgjord silversulfid Ag2S är ett tungt, gråsvart, vattenolösligt pulver som används inom glasindustrin. Numret omfattar inte naturlig silversulfid (argentit), naturlig antimonsilversulfid (pyrargyrit, stefanit, polybasit) och naturlig arseniksilversulfid (proustit) (nr 2616).

d)

Silvernitrat (lapis) AgNO3 bildar giftiga, vita, vattenlösliga kristaller och angriper huden. Det används för försilvring av glas och metaller; för färgning av natursilke och horn; för fotobruk; för framställning av märkbläck; som antiseptiskt medel och som parasitbekämpningsmedel. För medicinskt bruk (etsmedel) avsedda lapisstänger, s.k. lapispennor, klassificeras enligt 30 kap. De består av silvernitrat som har smälts tillsammans med små mängder natrium-eller kaliumnitrat och ibland också silverklorid.

e)

Andra salter och oorganiska föreningar.
Silversulfat Ag2SO4 bildar kristaller.
Silverfosfat Ag3PO4 bildar gulaktiga kristaller som är tämligen svårlösliga i vatten. Det används inom medicinen samt för fotobruk och annat optiskt ändamål.
Silvercyanid AgCN är ett vitt, vattenolösligt pulver som mörkfärgas av ljus. Det används inom medicinen och för försilvring. Silvertiocyanat AgSCN har liknande utseende och används som förstärkare för fotobruk.
Komplexa cyanidsalter av silver och kalium KAg(CN)2 samt av silver och natrium NaAg(CN)2 är lösliga vita salter som används inom galvanotekniken.
Silverfulminat bildar vita kristaller, som exploderar vid minsta stöt. Saltet är farligt att handha och används för framställning av tändhattar.
Silverdikromat(VI) Ag2Cr2O7 är ett kristallint, rubinrött pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Det används vid målning av miniatyrer (silverrött, purpurrött).
Silverpermanganat är ett kristallint, mörkviolett pulver som är lösligt i vatten. Det används i gasmasker.
Silverazid är ett explosivt ämne.

f)

Organiska föreningar, t.ex:

I.

silverlaktat (vitt pulver) och silvercitrat (gulaktigt pulver), vilka används för fotobruk och som antiseptiska medel;

II.

silveroxalat, som sönderdelas och exploderar vid upphettning;

III.

acetat, bensoat, butyrat, cinnamat, pikrat, salicylat, tartrat och valerat av silver;

IV.

proteinater, nukleater, nukleinater, albuminater, peptonater, vitellinater och tannater av silver.

2.

Guldföreningar.

a)

Oxider. Guld(I)oxid (aurooxid) Au2O är ett mörkviolett, olösligt pulver. Guld(III)oxid (aurioxid) Au2O3 är ett brunt pulver och har karaktär av en syraanhydrid som motsvarar guld(III)hydroxid Au(OH)3 , från vilken alkaliaurater(III) härleder sig. Hydroxiden är en svart produkt som sönderdelas under inverkan av ljus.

b)

Klorider. Guld(I)klorid (auroklorid) AuCl är ett gul- eller rödaktigt, kristallint pulver. Guld(II)klorid (auriklorid) AuCl3 förekommer som ett rödbrunt pulver eller som en kristallin massa. Den är mycket hygroskopisk och förvaras därför ofta i tillslutna flaskor eller rör. Hit förs också klorguldsyra AuCl3 . HCl. 4 H2O, som bildar vattenhaltiga, gula kristaller, och alkalikloroaurater(III) i form av rödgula kristaller. Dessa föreningar används för fotobruk (för framställning av toningsbad), inom glas- och keramikindustrierna samt inom medicinen.
Numret omfattar inte Cassius guldpurpur, som utgör en blandning av tenn(IV)hydroxid och kolloidalt guld (32 kap.). Denna blandning används för framställning av målningsfärger och lacker samt särskilt för porslinsmålning.

c)

Andra föreningar. Guld(III)sulfid Au2S3 är ett svartaktigt ämne som med alkalisulfider ger tioaurater(III).
Dubbelsulfiter av guld och natrium NaAu(SO3) samt av guld och ammonium NH4Au(SO3) förekommer som färglösa lösningar och används inom galvanotekniken.
Natriumguld(I)tiosulfat används inom medicinen.
Guld(I)cyanid AuCN är ett kristallint, gult pulver och sönderdelas vid upphettning. Den används för elektrolytisk förgyllning och inom medicinen. Med alkalicyanider ger den cyanoaurater(I), t.ex. kaliumtetracyanoaurat(I) KAu(CN)4, vilket är ett lösligt, vitt salt som används inom galvanotekniken.
Natriumguld(I)tiocyanat, som kristalliserar i orangefärgade nålar, används inom medicinen och för fotobruk (i toningsbad).

3.

Ruteniumföreningar. Rutenium(IV)oxid (ruteniumdioxid) RuO2 är ett blått ämne, medan rutenium(VIII)oxid (ruteniumtetraoxid) RuO4 är orangefärgad. Rutenium(III)klorid (ruteniumtriklorid) RuCl3 och rutenium(IV)klorid (ruteniumtetraklorid) RuCl4 bildar ammin- och nitrosokomplexer och ger med alkaliklorider klorosalter. Dubbelnitriter av rutenium och alkalimetaller förekommer också.

4.

Rodiumföreningar. Rodium(III)oxid Rh2O3 utgör ett svart pulver och svarar mot rodium(III)hydroxid Rh(OH)3. Rodium(III)klorid RhCl3 ger med alkaliklorider klororodater(III). Vidare förekommer ett sulfat, alunarter, komplexa fosfater, ett nitrat och komplexa nitriter, cyanorodater(III) och komplexa ammin- och oxalsyraderivat.

5.

Palladiumföreningar. Den mest stabila oxiden är palladium(II)oxid PdO, som också är den enda som är basisk. Den utgör ett svart pulver som sönderdelas vid upphettning.
Palladium(II)klorid PdCl2 är ett brunt, delikvescent, vattenlösligt pulver, som kristalliserar med 2 H2O. Den används inom den keramiska industrin, för fotobruk och inom galvanotekniken.
Kaliumkloropalladat(II) K2PdCl4, som utgör ett brunt, tämligen lösligt salt och används för att påvisa kolmonoxid, förs också hit. Kloropalladater(IV), amminföreningar (palladiumdiamminer), tiopalladater(II), palladonitriter, cyanopalladater(IV), oxalopalladater(II) och ett palladium(II)sulfat förekommer också.

6.

Osmiumföreningar. Osmium(IV)oxid (osmiumdioxid) OsO2 är ett mörkbrunt pulver. Osmium(VIII)oxid (osmiumtetraoxid) OsO4 är ett flyktigt, fast ämne som kristalliserar i vita nålar. Den angriper ögon och lungor och används vid beredning av histologiska preparat och inom fotomikrografin. Osmium(VIII)oxid ger osmater(VI), t.ex. kaliumosmat (röda kristaller), samt med ammoniak och alkalihydroxider osmiamater, t.ex. osmiamater av kalium eller natrium (gula kristaller).
Osmium(IV)klorid (osmiumtetraklorid) OsCl4 och osmium(III)klorid (osmiumtriklorid) OsCl3 ger alkalikloroosmater(IV) och (III).

7.

Iridiumföreningar. Förutom iridium(III)oxid förekommer en iridium(IV)hydroxid (iridiumtetrahydroxid) Ir(OH)4 (blått, fast ämne), en klorid, kloroiridater(III) och (IV), dubbelsulfater och amminföreningar.

8.

Platinaföreningar:

a)

Oxider. Platina(II)oxid (platinamonoxid) PtO är ett violett eller svartaktigt pulver. Platina(IV)oxid (platinadioxid) PtO2 bildar flera hydrat av vilka tetrahydratet är en komplex syra (hexahydroxiplatinasyra) H2Pt(OH)6. Mot denna syra svarar salter sådana som alkaliplatinater(IV). Motsvarande amminkomplexer förekommer också.

b)

Andra föreningar. Platina(IV)klorid PtCl4 förekommer som ett brunt pulver eller som en gul lösning. Den används som reagens. Handelsvaran platinaklorid är hexakloroplatinasyra H2PtCl6 som utgör delikvescenta, brunaktigt röda prismor som är lösliga i vatten. Den används för fotobruk (platinatoning), för platinering, för keramiska glasyrer och för framställning av platinasvamp. Platinaamminkomplexer motsvarande denna syra förekommer också.

Tetrakloroplatinasyra H2PtCl4 är ett rött, fast ämne och amminföreningar motsvarande denna syra finns också. Kalium- och bariumtetracyanoplatinater(II) används för framställning av fluorescensskärmar för röntgenfotografering.

 

C. Amalgamer av ädla metaller


Dessa amalgamer utgör legeringar av ädla metaller med kvicksilver. Guld- och silveramalgamer, vilka är vanligast, är mellanprodukter för utvinning av ifrågavarande ädla metaller.

Numret omfattar också amalgamer som innehåller både ädla och oädla metaller (t. ex. vissa amalgamer för tandläkarbruk). Numret omfattar dock inte amalgamer som består helt av oädla metaller (nr 2853).

Numret omfattar inte föreningar av kvicksilver, oavsett om de är kemiskt definierade eller inte, andra än amalgamer (nr 2852).

2844 Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper (inbegripet klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper) samt föreningar av sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa produkter


2844.10

- Naturligt uran och föreningar av naturligt uran; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande naturligt uran eller föreningar av naturligt uran

2844.20

- Uran anrikat på U 235 och föreningar av sådant uran; plutonium och plutoniumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran anrikat på U 235, plutonium eller föreningar av dessa produkter

2844.30

- Uran utarmat på U 235 och föreningar av sådant uran; torium och toriumföreningar; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande uran utarmat på U 235, torium eller föreningar av dessa produkter 

2844.40

- Radioaktiva grundämnen, isotoper och föreningar som inte omfattas av nr 2844 10, 2844 20 eller 2844 30; legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter samt blandningar, innehållande dessa grundämnen, isotoper eller föreningar; radioaktiva återstoder

2844.50

- Förbrukade (bestrålade) bränsleelement till kärnreaktorer 

 

I. Isotoper

Atomkärnorna hos ett grundämne innehåller alltid samma antal protoner (vilket anges av grundämnets atomnummer) men kan ha olika antal neutroner och kan följaktligen ha olika massa (olika masstal).

Nuklider som har samma atomnummer men som skiljer sig från varandra genom att de har olika masstal kallas isotoper av grundämnet. Det finns exempelvis ett flertal nuklider med atomnummer 92, vilka alla kallas uran, men deras masstal varierar mellan 227 och 240. De benämns uran 233, uran 235, uran 238 etc. På samma sätt är väte 1, väte 2 eller deuterium (klassificeras enligt nr 2845) och väte 3 eller tritium isotoper av väte (väte).

Det som är avgörande för ett grundämnes kemiska natur är storleken av den positiva elektriska laddningen, dvs. antalet protoner, i atomkärnan. Detta antal bestämmer nämligen antalet elektroner som kretsar kring kärnan. Av detta antal är grundämnets kemiska egenskaper beroende.

Olika isotoper av ett grundämne, vilkas atomkärnor har samma elektriska laddning men olika massa, har därför samma kemiska egenskaper, men de har olika fysikaliska egenskaper.

Kemiska grundämnen består antingen av en enstaka nuklid (monoisotopiska grundämnen) eller av en blandning av två eller flera isotoper i kända, konstanta proportioner. I naturen förekommande klor består exempelvis, i både fri och kemiskt bunden form, alltid av en blandning av 75,4 % klor 35 och 24,6 % klor 37 (vilket ger atomvikten 35,457).

När ett grundämne består av en blandning av isotoper, kan de olika isotoperna separeras, t.ex. genom diffusion genom porösa rör, genom elektromagnetisk separation eller genom fraktionerad elektrolys. Isotoper kan även erhållas genom att bestråla naturliga grundämnen med neutroner eller med laddade partiklar med hög kinetisk energi.

Med ordet isotoper i anm. 6 till detta kapitel och i nr 2844 och 2845 avses enligt denna anmärkning inte bara isotoper i ren form utan också kemiska grundämnen vilkas naturliga isotopsammansättning antingen har modifierats på konstgjord väg genom anrikning av grundämnet på någon eller några av dess isotoper (vilket är liktydigt med att utarma det på någon annan isotop) eller genom att genom en kärnreaktion omvandla några isotoper till andra, konstgjorda isotoper. Exempelvis klor med atomvikten 35,30, vilken erhålls genom att anrika detta grundämne så att det innehåller 85 % klor 35 (och följaktligen utarma det så att det innehåller 15 % klor 37), anses sålunda som en isotop.

Det bör observeras att grundämnen, som i naturligt tillstånd endast har en enda isotop, t.ex. beryllium 9, fluor 19, aluminium 27, fosfor 31 och mangan 55, inte anses som isotoper enligt detta nummer utan skall klassificeras, såväl i fri som i kemiskt bunden form, enligt de mer specificerade nummer, som avser kemiska grundämnen eller kemiska föreningar av sådana.

Radioaktiva isotoper av dessa grundämnen, som har erhållits på konstgjord väg (t.ex. Be 10, F 18, Al 29, P 32 och Mn 54) betraktas emellertid som isotoper enligt detta nummer.

Eftersom konstgjorda kemiska grundämnen (i allmänhet med ett atomnummer över 92, s.k. transurana grundämnen) inte har en konstant isotopisk sammansättning, utan denna varierar alltefter den metod som har använts för att framställa grundämnet, är det i dessa fall omöjigt att göra skillnad mellan det kemiska grundämnet och dess isotoper enligt bestämmelserna i anm. 6.

Detta nummer omfattar endast sådana isotoper som är radioaktiva (fenomenet radioaktivitet beskrivs nedan). Stabila isotoper klassificeras däremot enligt nr 2845.

II. Radioaktivitet

Vissa nuklider, vilkas atomkärna är instabil, utsänder, såväl i ren form som när de ingår i kemiska föreningar, strålning med fysikalisk eller kemisk verkan såsom:

  1. jonisering av gaser;
  2. fluorescens;
  3. inverkan på ljuskänsliga fotografiska plåtar.

Detta förhållande gör det möjligt att upptäcka strålningen och mäta dess intensitet, t.ex. med hjälp av Geiger-Müller-räknare, proportionalräknare, jonkammare, wilsonkammare (dimkammare), bubbelflödesräknare, scintillationsräknare och ljuskänslig film eller ljuskänsliga plåtar.

Det är detta fenomen som kallas radioaktivitet. Kemiska grundämnen, isotoper, kemiska föreningar och ämnen i allmänhet som uppvisar detta sägs vara radioaktiva.

III. Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper samt föreningar av sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa produkter


A. Radioaktiva grundämnen

Under denna rubrik innefattas de radioaktiva grundämnen som anges i anm. 6 a till detta kapitel, nämligen: teknetium, prometium, polonium och alla grundämnen med högre atomnummer än 84, såsom astat, radon, francium, radium, aktinium, torium, protaktinium, uran, neptunium, plutonium, americium, curium, berkelium, californium, einsteinium, fermium, mendelevium, nobelium och lawrencium.

Dessa grundämnen består i allmänhet av flera isotoper, vilka alla är radioaktiva.

Det finns emellertid grundämnen som består av en blandning av stabila isotoper och radioaktiva isotoper, såsom kalium, rubidium, samarium och lutetium (nr 2805), vilka praktiskt taget kan anses vara stabila och därför inte klassificeras enligt detta nummer, emedan de radioaktiva isotoperna dels har en låg radioaktivitetsnivå och dels ingår i blandningen med en förhållandevis låg andel.

Om däremot samma grundämnen (kalium, rubidium, samarium och lutetium) har anrikats på sina radioaktiva isotoper (K 40, Rb 87, Sm 147 resp. Lu 176) betraktas de som radioaktiva isotoper enligt detta nummer.

B. Radioaktiva isotoper

Förutom de ovannnämnda naturliga radioaktiva isotoperna kalium 40, rubidium 87, samarium 147 och lutetium 176, kan nämnas uran 235 och uran 238, som beskrivs mer detaljerat i avsnitt IV nedan, och vissa isotoper av tallium, bly, vismut, polonium, radium, aktinium och torium, vilka ofta är kända under annat namn än motsvarande grundämne. Detta namn hänsyftar på det grundämne ur vilket de har erhållits genom radioaktiv omvandling. Sålunda kallas vismut 210 radium E, polonium 212 kallas torium C' och aktinium 228 kallas mesotorium II.

Kemiska grundämnen som normalt är stabila kan bli radioaktiva antingen genom bestrålning med från en partikelaccelerator (cyklotron, synkrotron etc.) utslungade partiklar med hög kinetisk energi (protoner, deutroner) eller genom absorbtion av neutroner i en kärnreaktor.

Grundämnen som har omvandlats på detta sätt kallas konstgjorda radioaktiva isotoper. För närvarande är omkring 500 sådana isotoper kända. Av dessa har nästan 200 redan praktisk användning. Bortsett från uran 233 och plutoniumisotoperna, vilka beskrivs längre fram, är några av de viktigaste: väte 3 (tritium), kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42, kalcium 45, krom 51, järn 59, kobolt 60, krypton 85, strontium 90, yttrium 90, palladium 109, jod 131 och 132, xenon 133, cesium 137, tulium 170, iridium 192, guld 198 och polonium 210.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper omvandlas av sig själva till mer stabila grundämnen eller isotoper.

Den tid som behövs för att en viss mängd radioaktiv isotop skall sönderfalla till hälften av den ursprungliga mängden betecknas som halveringstiden för ifrågavarande isotop. Halveringstiden varierar mellan en bråkdel av en sekund för vissa höggradigt radioaktiva isotoper (0,3 x 10-6 sekunder för torium C') upp till miljarder år (1,5 x 1011 år för samarium 147) och utgör ett lämpligt mått på hur stabil en viss atomkärna är.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper klassificeras enligt detta nummer även när de är blandade med varandra, med radioaktiva kemiska föreningar eller med icke radioaktiva ämnen (t.ex. icke upparbetade bestrålade mål samt radioaktiva strålkällor), under förutsättning att produkten har en specifik radioaktivitet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

C. Radioaktiva föreningar; blandningar och återstoder innehållande radioaktiva ämnen

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt detta nummer används ofta i form av föreningar eller produkter som är "märkta" (dvs. innehåller molekyler med en eller flera radioaktiva atomer). Sådana föreningar klassificeras enligt detta nummer även när de är lösta eller dispergerade i eller utgör naturliga eller konstgjorda blandningar med andra radioaktiva eller icke radioaktiva ämnen. Dessa grundämnen och isotoper klassificeras enligt detta nummer också när de föreligger i form av legeringar, dispersioner eller kermeter.

Oorganiska och organiska föreningar, i vilkas molekyl radioaktiva grundämnen eller radioaktiva isotoper ingår, samt lösningar av sådana ämnen klassificeras enligt detta nummer även om den specifika radioaktiviten hos dessa föreningar och lösningar är lägre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter och blandningar som innehåller radioaktiva ämnen (grundämnen, isotoper eller föreningar av dessa) klassificeras däremot enligt detta nummer endast om de har en specifik radioaktivetet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper används sällan i fri form, utan förekommer i handeln i form av kemiska föreningar eller legeringar. Med undantag av föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper, som med hänsyn till sina egenskaper och sin betydelse behandlas särskilt i avsnitt IV nedan, är följande radioaktiva föreningar de viktigaste:

1.

Radiumsalter (klorid, bromid, sulfat etc.). Dessa används som strålkällor vid behandling av cancer samt vid vissa fysikaliska experiment.

2.

Föreningar av radioaktiva isotoper, nämnda i III B ovan. Konstgjorda radioaktiva isotoper och föreningar av sådana används:

a)

inom industrin, t.ex. för metallradiografi; för mätning av tjockleken hos plåt etc.; för mätning av vätskenivån i slutna behållare; för underlättande av vulkning; för att sätta i gång polymerisation eller ymppolymerisation av åtskilliga organiska föreningar; för tillverkning av självlysande färg (t.ex. i blandning med zinksulfid); för urtavlor och instrument etc.;

b)

inom medicinen, t.ex. för diagnostisering och behandling av vissa sjukdomar (kobolt 60, jod 131, guld 198, fosfor 32 etc.);

c)

inom jordbruket, .ex. för sterilisering av jordbruksprodukter; för att förhindra groning; för att studera växters förmåga att absorbera gödselmedel; för att framkalla genetiska mutationer i syfte att förbättra arten, etc. (kobolt 60, cesium 137, fosfor 32 etc.);

d)

 inom biologin, t.ex. för att studera funktionen hos och utvecklingen av vissa animaliska eller vegetabiliska organ (tritium, kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42, kalcium 45, järn 59, strontium 90, jod 131 etc.);

e)

vid fysikalisk eller kemisk forskning.

 

Radioaktiva isotoper och föreningar av sådana isotoper föreligger vanligen i form av pulver, lösningar, nålar, tråd eller plåt. De är i allmänhet förpackade i glasampuller, i ihåliga platinanålar, i rör av rostfritt stål etc., vilka är placerade i strålskyddande metallbehållare (vanligen av bly). Dessas tjocklek sammanhänger med graden av radioaktivitet hos isotoperna. I enlighet med vissa internationella överenskommelser måste på behållaren vara anbragt en speciell varningsetikett med detaljerade uppgifter om den inneliggande isotopen och dennas grad av radioaktivitet.

Blandningar kan innehålla vissa neutronkällor som har bildats genom att sammanföra (i en blandning, i en legering, genom hopmontering etc.) ett radioaktivt grundämne eller en radioaktiv isotop (radium, radon, antimon 124, americium 241 etc.) med ett annat grundämne (beryllium, fluor etc.) på ett sådant sätt att en (γ, n) eller (α, n) reaktion uppstår (införande av en γ-foton respektive en α-partikel och emission av en neutron).

Alla hopmonterade neutronkällor, som är färdiga att användas i kärnreaktorer för att framkalla kärnklyvningsreaktioner, skall emellertid anses utgöra delar till reaktorer och skall följaktligen klassificeras enligt nr 8401.

Mikrokulor av kärnbränsle som är överdragna med kol eller kiselkarbid och som är avsedda att användas i sfäriska eller prismatiska bränsleelement förs till detta nummer.

Enligt detta nummer klassificeras också produkter som används som luminoforer och till vilka har tillsatts små mängder radioaktiva ämnen för att göra dem självlysande, under förutsättning att den resulterande specifika radioaktiviteten är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

De radioaktiva återstoder som är viktigast från återanvändningssynpunkt är:

1.

tungt vatten som är bestrålat eller innehåller tritium: i en kärnreaktor omvandlas en del av det deuterium som finns i tungt vatten så småningom till tritium genom absorption av neutroner, och det tunga vattnet blir därigenom radioaktivt;

2.

förbrukade (bestrålade) bränsleelement, som i allmänhet är mycket höggradigt radioaktiva och huvudsakligen används för återvinning av de klyvbara och fertila ämnen som de innehåller (se avsnitt IV nedan).



IV. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotopersamtföreningar av sådana grundämnen och isotoper; blandningar och återstoder innehållande dessa produkter


A. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper

Vissa av de radioaktiva grundämnen och isotoper som är omnämnda i avsnitt III har hög atommassa, t.ex. torium, uran, plutonium och americium. Hos dessa har atomkärnan en mycket komplex struktur. Dessa atomkärnor kan, när de utsätts för bestrålning med elementarpartiklar (neutroner, protoner, deutroner, tritoner, alfapartiklar etc.), absorbera dessa partiklar och därigenom öka sin instabilitet i så hög grad att de sönderfaller i två medeltunga, ungefär lika stora kärnor (eller mera sällan i tre eller fyra delar). Vid detta sönderfall frigörs en avsevärd mängd energi. Samtidigt bildas nya neutroner. Processen kallas klyvning (fission).

Klyvning sker sällan spontant eller under inverkan av fotoner.

De vid klyvningen frigjorda nya neutronerna kan framkalla en andra klyvning och därvid föranleda bildandet av ytterligare neutroner osv. Upprepandet av denna process alstrar en kedjereaktion.

Sannolikheten för att en klyvning skall äga rum är i allmänhet stor i fråga om vissa nuklider (U 233, U 235, Pu 239) om långsamma neutroner används, dvs. neutroner med en medelhastighet av omkring 2 200 m/sek (motsvarande i energi 1/40 elektronvolt). Då denna hastighet ungefär motsvarar hastigheten hos molekylerna i en vätska (termisk rörelse), benämns långsamma neutroner ibland även termiska neutroner.

För närvarande är klyvning med termiska neutroner den process som vanligen används i kärnreaktorer.

Av den anledningen används termen klyvbar allmänt om isotoper som kan klyvas med termiska neutroner, speciellt uran 233, uran 235, plutonium 239 och de kemiska grundämnen i vilka dessa ingår, särskilt uran och plutonium.

Andra nuklider, såsom uran 238 och torium 232, kan endast klyvas med hjälp av snabba neutroner och betecknas vanligen inte som klyvbara utan som fertila. Förklaringen till detta är att dessa nuklider kan absorbera långsamma neutroner. Därvid bildas plutonium 239 resp.uran 233, vilka är klyvbara.

I termiska kärnreaktorer är energin hos de neutroner som frigörs vid klyvning alldeles för hög (ca 2 milj. elektronvolt) för att en kedjereaktion skall komma till stånd. Neutronernas hastighet måste därför nedbringas, vilket kan åstadkommas med moderatorer, dvs. ämnen med liten atommassa (t.ex. vatten, tungt vatten, vissa kolväten, grafit eller beryllium). Dessa ämnen absorberar visserligen en del av neutronernas energi vid en serie sammanstötningar, men de absorberar inte själva neutronerna utom möjligen en obetydlig mängd.

För att en kedjereaktion skall kunna igångsättas och vidmakthållas måste medeltalet av de nya neutroner som alstras vid klyvningen överstiga antalet neutroner som går förlorade genom absorption eller läckning och inte åstadkommer någon klyvning.

De klyvbara och fertila kemiska grundämnena är följande:

  1. Naturligt uran.
    Naturligt uran består av tre isotoper: uran 238 (99,28 %), uran 235 (0,71 %) och uran 234 (0,006 %). Följaktligen kan uran betraktas både som ett klyvbart grundämne (med hänsyn till dess innehåll av U 235) och som ett fertilt grundämne (med hänsyn till dess innehåll av U 238).
    Uran utvinns huvudsakligen ur pechblände, uraninit,autunit,karnotit, torbernit och brannerit. Det erhålls också ur återstoder från framställningen av superfosfater eller ur avfall från guldgruvor. Utvinningsprocessen består som regel i reduktion av tetrafluoriden med kalcium eller magnesium. Uran kan även utvinnas genom elektrolys.

    Uran är ett svagt radioaktivt, mycket tungt (densitet 19) och hårt grundämne. Det har en glänsande, silvergrå yta som genom oxidering blir matt vid kontakt med luftens syre. I pulverform oxideras det och antänds snabbt vid kontakt med luft. Inom handeln förekommer uran vanligen i form av göt, färdiga för polering, filning, valsning etc. (till stänger, stavar, rör, plåt, tråd etc.).
  2. Torium.
    På grund av att mineralen torit och orangit, som är mycket rika på torium, är sällsynta, utvinns torium huvudsakligen ur monazit, ur vilken man också utvinner sällsynta jordartsmetaller.
    Den orena metallen är ett extremt lättantändligt grått pulver. Den erhålls genom elektrolys av fluoriderna eller genom reduktion av fluoriderna, kloriderna eller oxiderna.
    Den därvid utvunna metallen renas och sintras i inert atmosfär och formas till tunga stålgrå göt (densitet 11,5). Dessa är hårda (dock mjukare än uran) och oxideras snabbt vid kontakt med luft.
    Av dessa göt erhålls plåt, stång, rör, tråd etc. genom valsning, strängpressning eller dragning. Naturligt torium består huvudsakligen av isotopen torium 232. Torium och vissa toriumlegeringar används huvudsakligen som fertila material i kärnreaktorer. Toriummagnesium- och toriumvolframlegeringar används dock inom flygindustrin samt vid tillverkning av elektronrör o.d. Detta nummer omfattar inte av torium tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd. i tulltaxan.
  3. Plutonium.
    Plutonium erhålls industriellt genom bestrålning av uran 238 i en kärnreaktor. Det är mycket tungt (densitet 19,8), radioaktivt och mycket giftigt. Det liknar uran i fråga om utseende och oxidationsbenägenhet. Plutonium förekommer inom handeln i samma former som anrikat uran och kräver den största försiktighet vid hanteringen.

Bland klyvbara isotoper märks:

  1. uran 233. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av torium 232, vilket successivt omvandlas till torium 233, protaktinium 233 och uran 233;
  2. uran 235. Denna isotop är den enda i naturen förekommande klyvbara uranisotopen. Den ingår till 0,71 % i naturligt uran.
    Uran anrikat på U 235 och uran utarmat på U 235 (anrikat på U 238) erhålls av uranhexafluorid genom att isotoperna separeras på elektromagnetisk väg, genom centrifugering eller genom gasdiffusion;
  3. plutonium 239. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av uran 238, vilket succesivt omvandlas till uran 239, neptunium 239 och plutonium 239.

Vidare kan nämnas vissa isotoper av transplutoniska grundämnen, såsom californium 252, americium 241, curium 242 och curium 244, vilka kan klyvas (även spontant) och vilka kan användas som starka neutronkällor.

Av de fertila isotoperna kan förutom torium 232 nämnas utarmat uran (dvs. utarmat på U 235 och följaktligen anrikat på U 238). Denna metall är en biprodukt vid framställning av uran anrikat på U 235. Då den är mycket billigare och finns tillgänglig i större kvantiteter, används den som ersättning för naturligt uran, särskilt som fertilt material, som skyddsskärm mot strålning, som en tung metall vid framställning av svänghjul och vid framställning av absorptionsmaterial (getter) för rening av vissa gaser.

Detta nummer omfattar inte av uran utarmat på U 235 tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd.


B. Föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper

Bland de föreningar som omfattas detta nummer märks särskilt följande:

1.

Föreningar av uran:

a)

oxiderna UO2, U3O8 och UO3;

b)

fluoriderna UF4 och UF6 (den senare sublimerar vid 56 °C);

c)

karbiderna UC och UC2;

d)

uranaterna Na2U2O7 och (NH4)2U2O7;

e)

uranylnitrat UO2(NO3)2.6 H2O;

f)

uranylsulfat UO2SO 3 H2O.

2.

Föreningar av plutonium:

a)

tetrafluoriden PuF4;

b)

dioxiden PuO2;

c)

nitratet PuO2(NO3)2;

d)

karbiderna PuC och Pu2C3;

e)

nitriden PuN.

Föreningar av uran och plutonium används huvudsakligen inom kärnkraftsindustrin, antingen som mellanprodukter eller som slutprodukter. Uranhexafluorid förvaras vanligen i slutna behållare. Den är tämligen giftig och bör därför hanteras försiktigt.

3.

Föreningar av torium:

a)

oxid och hydroxid. Toriumoxid ThO2 är ett vitgult, vattenolösligt pulver. Toriumhydroxid Th(OH)4 utgörs av hydratiserad toriumoxid. Båda utvinns ur monazit. De används för framställning av glödstrumpor, som eldfasta material och som katalysatorer (vid acetonsyntes). Oxiden används som fertilt material i kärnreaktorer;

b)

oorganiska salter. Dessa salter är vanligen vita. De viktigaste är:

toriumnitrat, som innehåller varierande mängd kristallvatten och förekommer som kristaller eller som pulver (vattenfritt nitrat). Det används för framställning av luminiscenta målningsfärger. Blandat med ceriumnitrat används det för impregnering av glödstrumpor;

toriumsulfat, ett kristallint pulver som är lösligt i kallt vatten; vätesulfat och alkalidubbelsulfater av torium;

toriumklorid ThCl4, vattenfri eller hydratiserad, samt toriumkloridoxid;

toriumnitrid och toriumkarbid. Dessa används som eldfasta material, som slipmedel och som fertila material i kärnreaktorer;

c)

organiska föreningar. De vanligaste organiska toriumföreningarna är formiat, acetat, tartrat och bensoat, vilka samtliga används inom medicinen.



C. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter, blandningar och återstoder som innehåller klyvbara eller fertila grundämnen eller isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av dessa

De viktigaste produkterna i denna grupp är följande:

  1. Legeringar av uran eller plutonium med aluminium, krom, zirkonium, molybden, titan, niob eller vanadin samt uranplutonium- och järnuranlegeringar.
  2. Dispersioner av urandioxid UO2 eller urankarbid UC (även i blandning med toriumdioxid eller toriumkarbid) i grafit eller polyeten.
  3. Kermeter, bestående av olika metaller eller metallegeringar (t.ex. rostfritt stål) och urandioxid UO2, plutoniumdioxid PuO2, urankarbid UC eller plutoniumkarbid PuC (eller dessa föreningar i blandning med oxid eller karbid av torium).
    Dessa produkter används i form av stänger, plåt, kulor, tråd, pulver etc. för tillverkning av bränsleelement eller ibland direkt i reaktorerna.
    Stänger, plåt och kulor som är inneslutna i ett omhölje och försedda med speciella anordningar för hanteringen klassificeras enligt nr 8401.
  4. Förbrukade (bestrålade) bränsleelement, dvs. sådana som efter längre eller kortare tids användning måste bytas ut (t.ex. emedan ansamlingen av klyvningsprodukter hindrar kedjereaktionen eller emedan omhöljet har blivit dåligt). Sedan de har lagrats tilräckligt länge i mycket djupt vatten för att kyla dem och låta deras radioaktivitet minska, transporteras dessa bränsleelement i blybehållare till speciella anläggningar med utrustning för återvinning av kvarvarande klyvbart material, av klyvbart material som härrör från omvandlingen av fertila grundämnen (vilka vanligen ingår i bränsleelementen) samt av klyvningsprodukter.


2845 Isotoper som inte omfattas av nr 2844; oorganiska och organiska föreningar av sådana isotoper, även inte kemiskt definierade


2845.10

- Tungt vatten (deuteriumoxid)

2845.90

- Andra slag


Vad som menas med "isotoper" framgår av avsnitt I i anv. till nr 2844.

Detta nummer omfattar stabila isotoper, dvs. icke radioaktiva isotoper samt oorganiska och organiska föreningar av sådana isotoper, även inte kemiskt definierade.

Bland de isotoper och föreningar av sådana som omfattas av detta nummer kan nämnas:

  1. tungt väte (väte) eller deuterium. Detta erhålls genom separering från vanligt väte i vilket det ingår med ca 1 del på 6 500;
  2. tungt vatten, dvs. deuteriumoxid. Detta förekommer med 1 del på ca 6 500 i vanligt vatten. Det erhålls vanligen som återstod vid elektrolys av vatten och används som källa till deuterium och i kärnreaktorer för att minska hastigheten hos neutronerna som klyver uranatomerna;
  3. andra föreningar som är framställda av deuterium, t.ex. tungt acetylen, tungt metan, tung ättiksyra och tungt paraffin;
  4. isotoper av litium, benämnda litium 6 eller 7 samt föreningar av dessa;
  5. kolisotopen kol 13 och föreningar av denna.


2846 Oorganiska och organiska föreningar av sällsynta jordartsmetaller, yttrium eller skandium eller av blandningar av dessa metaller


2846.10

- Ceriumföreningar

2846.90

- Andra slag


Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av yttrium, av skandium eller av sällsynta jordartsmetaller, enligt nr 2805 (lantan, cerium, praseodym, neodym, samarium, europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, tulium, ytterbium och lutetium). Numret omfattar även föreningar som har erhållits direkt genom kemisk behandling av blandningar av dessa grundämnen. Detta innebär att numret omfattar blandningar av oxider eller hydroxider av dessa grundämnen samt blandningar av salter som har samma anjon (t.ex. klorider av sällsynta jordartsmetaller) men inte blandningar av salter med olika anjoner, även om de har samma katjon. Numret omfattar därför exempelvis inte en blandning av nitrater av europium och samarium med oxalater av dessa metaller och inte heller en blandning av ceriumklorid och ceriumsulfat, eftersom dessa produkter inte är föreningar som härrör direkt från blandningar av grundämnena, utan utgör blandningar av föreningar vilka kan anses ha framställts för speciella ändamål och vilka därför skall klassificeras enligt nr 3824.

Numret omfattar också dubbelsalter och komplexa salter av ifrågavarande metaller med andra metaller.

Bland föreningar enligt detta nummer märks följande:

  1. Ceriumföreningar.
    a) Oxider och hydroxider. Cerium(IV)oxid (cerioxid) är ett vitt, vattenolösligt pulver som framställs av ceriumnitrat. Det används som opakmedel inom keramikindustrin, för färgning av glas, vid framställning av kol för båglampor och som katalysator vid framställning av salpetersyra och ammoniak. Den mot oxiden svarande hydroxiden förekommer också. Cerium(III)oxid (cerooxid) och cerium(III)hydroxid är föga beständiga.
    b) Cerium(III)nitrat (ceronitrat) Ce(NO3)3 används för framställning av glödstrumpor. Ammoniumcerium(IV)nitrat förekommer som röda kristaller.
    Ceriumsulfater (cerium(III)sulfat/cerosulfat/och dess hydrater; vattenhaltigt cerium(IV)sulfat/cerisulfat/, orangegula, vattenlösliga prismor) används som försvagningsmedel för fotobruk. Det förekommmer också dubbelsulfater av cerium. Förutom cerium(III)klorid (ceroklorid) CeCl3 förekommer flera andra färglösa salter av trevärt cerium och gula eller orangefärgade salter av fyrvärt cerium.
    Ceriumoxalat förekommer som pulver eller som gulaktigt vita, hydratiserade kristaller, praktiskt taget olösliga i vatten. Det används för utvinning av metallerna som tillhör ceriumgruppen samtinom medicinen.
  2. Andra föreningar av sällsynta jordartsmetaller. Inom handeln förekommande yttriumoxid, terbiumoxid och blandningar av ytterbiumoxid med oxider av andra sällsynta jordartsmetaller är förhållandevis fria från andra ämnen. Detta nummer omfattar även blandningar av salter som härrör direkt från sådana blandningar av oxider.
    Oxider av europium, samarium etc. används i kärnreaktorer för absorption av långsamma neutroner. Detta nummer omfattar inte:
    a) naturliga föreningar av sällsynta jordartsmetaller, t.ex. xenotim (komplexa fosfater), gadolinit, ytterbit och cerit (komplexa silikater) (nr 2530) samt monazit (fosfater av torium och sällsynta jordartsmetaller) (nr 2612);
    b) salter samt andra oorganiska och organiska föreningar av prometium (nr 2844).


2847 Hydrogenperoxid (väteperoxid), även i fast form (i förening med karbamid)

Väteperoxid (väteperoxid, "vätesuperoxid") H2O2 framställs genom elektrolytisk oxidation av svavelsyra och efterföljande destillation eller genom att behandla barium- eller natriumperoxid eller kaliumperoxosulfat med en syra. Väteperoxid är en färglös vätska som liknar vanligt vatten. Den kan ha sirapskonsistens och angriper i koncentrerad form huden. Den försänds på damejeanner. Väteperoxid är mycket instabil i alkaliskt medium, särskilt om den utsätts för värme eller ljus. Den innehåller nästan alltid små mängder stabilisatorer (bor- eller citronsyra etc.) för att förhindra sönderdelning. En sådan tillsats påverkar inte klassificeringen.

Detta nummer omfattar också väteperoxid i fast form (i förening med karbamid), även stabiliserad.

Väteperoxid används för blekning av textilvaror, fjäder, halm, tvättsvamp, elfenben, hår etc. Den används också vid kypfärgning, för rening av vatten, för restaurering av gamla målningar, för fotobruk och inom medicinen (som antiseptiskt och blodstillande medel).

Föreliggande som medikament i avdelade doser eller i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln klassificeras väteperoxid enligt nr 3004.


[2848]


2849 Karbider, även inte kemiskt definierade


2849.10

- Kalciumkarbid

2849.20

- Kiselkarbid (karborundum)

2849.90

- Andra slag


Detta nummer omfattar följande slag av karbider.

A.

Binära karbider. Dessa utgör föreningar av kol med något annat grundämne som är mera elektropositivt än kol. Karbider benämnda acetylider klassificeras också enligt detta nummer.
De viktigaste binära karbiderna är:

1.

kalciumkarbid CaC2, som i rent tillstånd utgör ett genomskinligt, färglöst ämne. Oren kalciumkarbid är opak och gråaktig. Kalciumkarbid sönderdelas av vatten under bildning av acetylen och används för framställning av denna gas samt av kalciumcyanamid;

2.

kiselkarbid SiC (karborundum, kolsilicid), som framställs genom att behandla kol och kiseldioxid i elektrisk ugn. Den förekommer som svarta kristaller, i klumpar eller som en formlös massa, krossad eller i kornform. Kiselkarbid kan endast med svårighet smältas. Den angrips inte av kemikalier. Den har viss ljusbrytningsförmåga och är nästan lika hård som diamant men tämligen spröd. Kiselkarbid används i stor utsträckning som slipmedel och som eldfast material. En blandning av kiselkarbid och grafit används för inklädning av elektriska ugnar och högtemperaturugnar. Kiselkarbid används också för framställning av kisel. Numret omfattar inte kiselkarbid i form av pulver eller korn på underlag av vävnad, papper, papp eller annat material (nr 6805) eller i form av slipskivor, bryn- och polerstenar etc. (nr 6804);

3.

borkarbid, som framställs genom behandling av grafit och borsyra i elektrisk ugn och bildar glänsande, hårda, svartaktiga kristaller. Den används som slipmedel, för bergborrning och för framställning av dragskivor och elektroder;

4.

aluminiumkarbid Al4C3, som framställs genom att upphetta aluminiumoxid tillsammans med koks i elektrisk ugn. Den bildar genomskinliga gula kristaller eller flingor och sönderdelas av vatten under bildning av metan;

5.

zirkoniumkarbid ZrC, som framställs i elektrisk ugn av zirkoniumoxid och kimrök. Den sönderdelas vid kontakt med luft eller vatten. Zirkoniumkarbid används för framställning av glödtrådar för elektriska glödlampor;

6.

bariumkarbid BaC2, som vanligen framställs i elektrisk ugn och bildar en brunaktig, kristallin massa. Den sönderdelas av vatten under bildning av acetylen;

7.

volframkarbider, som framställs i elektrisk ugn av kimrök jämte volframmetall i pulverform eller volframoxid. Volframkarbid bildar ett pulver som inte sönderdelas av vatten och har hög kemisk stabilitet. Den har hög smältpunkt och är mycket hård och motståndskraftig mot hetta. I fråga om ledningsförmåga liknar den metallerna och den förenar sig lätt med järngruppens metaller. Volframkarbid används i hårda, sintrade blandningar (vanligen med bindemedel som kobolt eller nickel) (hårdmetall), t.ex. i form av plattor, stavar och spetsar till verktyg;

8.

andra karbider. Karbider av molybden, vanadin, titan, tantal och niob framställs i elektrisk ugn av kimrök och pulveriserad metall eller metalloxid. De används för samma ändamål som volframkarbid. Även karbider av krom och mangan förekommer.

B.

Karbider som består av mer än ett metalliskt grundämne i förening med kol, t.ex. (Ti, W)C.

C.

Föreningar som består av ett eller flera metalliska grundämnen i förening med kol och något annat ickemetalliskt grundämne, t.ex. aluminiumborkarbid, zirkoniumkarbonitrid och titankarbonitrid.
Mängdförhållandet mellan grundämnena i vissa av dessa föreningar behöver inte vara stökiometriskt. Numret omfattar dock inte mekaniska blandningar.


Numret omfattar inte heller:

a)

binära föreningar av kol med följande grundämnen: syre (nr 2811), halogener (nr 2812 eller 2903), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), kväve (nr 2853) och väte (nr 2901);

b)

blandningar av metallkarbider, inte sintrade men beredda för framställning av plattor, stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr 3824);

c)

legeringar av järn och kol enligt 72 kap., såsom vitt tackjärn, oavsett halten järnkarbid;

d)

sintrade blandningar av metallkarbider, i form av plattor, stavar, spetsar e.d. till verktyg (nr 8209).

 


2850 Hydrider, nitrider, azider, silicider och borider, även inte kemiskt definierade, med undantag av sådana föreningar som även utgör karbider enligt nr 2849

De fyra grupper av föreningar som omfattas av detta nummer består av två eller flera grundämnen, av vilka ett anges av namnet (väte, kväve, kisel eller bor). I övrigt består de av en eller flera ickemetaller eller metaller.

A. Hydrider

Den viktigaste hydriden är kalciumhydrid (hydrolit) CaH2, som erhålls genom direkt förening av de två grundämnena. Den förekommer som en vit massa med kristallina brottytor och sönderdelas redan av kallt vatten under utveckling av väte. Kalciumhydrid är ett reduktionsmedel som används för framställning av sintrad krom ur kromklorid.

Hydrider av arsenik, kisel, bor (inbegripet natriumborhydrid), litium och aluminiumlitium, natrium, kalium, strontium, antimon, nickel, titan, zirkonium, tenn, bly etc. förekommer också.

Detta nummer omfattar inte föreningar av väte med följande grundämnen: syre (nr 2201, 2845, 2847 och 2853), kväve (nr 2811, 2814 och 2825), fosfor (nr 2853), kol (nr 2901) samt vissa andra ickemetaller (nr 2806 och 2811). Hydrider av palladium eller andra ädla metaller klassificeras enligt nr 2843.

B. Nitrider

  1. Nitrider av ickemetaller. Bornitrid BN är ett lätt, vitt, högeldfast pulver, som utgör ett isoleringsmedel för värme och elektricitet. Den används för infodring av elektriska ugnar och för framställning av deglar. Kiselnitrid Si3N4 är ett gråvitt pulver.
  2. Metallnitrider. Nitrider av aluminium, titan, zirkonium, hafnium, vanadin, tantal eller niob framställs antingen genom att upphetta den rena metallen i kväve till 1 100 – 1 200 °C eller genom att upphetta en blandning av metalloxid och kol till högre temperatur i kväve- eller ammoniakström.

Detta nummer omfattar inte föreningar av kväve med följande grundämnen: syre (nr 2811), halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), väte (nr 2814), kol (nr 2853). Nitrider av silver eller av andra ädla metaller klassificeras enligt nr 2843, nitrider av torium eller uran enligt nr 2844.

C. Azider

Metallazider kan betraktas som salter av väteazid (kvävevätesyra) HN3.

  1. Natriumazid NaN3 framställs genom inverkan av dikväveoxid på natriumamid eller av hydrazin, etylnitrit och natriumhydroxid. Den bildar färglösa, kristallina fjäll och är löslig i vatten. Natriumazid är tämligen beständig i fuktig luft men angrips starkt av luftens koldioxid. Den är stötkänslig liksom kvicksilverfulminat men är mindre värmekänslig än detta. Natriumazid används för framställning av initialsprängämnen för tändhattar.
  2. Blyazid PbN6 framställs av natriumazid och bly(II)acetat. Den utgör ett vitt, kristallint pulver som är mycket stötkänsligt och förvaras under vatten. Blyazid används som explosivt ämne i stället för kvicksilverfulminat (knallkvicksilver).

D. Silicider

  1. Kalciumsilicid utgör en grå, mycket hård, kristallin massa. Den används inom metallurgin, för framställning av väte på platsen för dess användning och vid framställning av rökbomber.
  2. Kromsilicider. Flera kromsilicider förekommer och de utgör mycket hårda ämnen som används som slipmedel.
  3. Kopparsilicider (andra än kopparkiselförlegeringar enligt nr 7405). Dessa förekommer vanligen i form av spröda plattor och används som reduktionsmedel vid raffinering av koppar. De underlättar gjutningen samt ökar hårdheten och brottstyrkan hos metallen. Även korrosionsbeständigheten hos kopparlegeringar ökas. Kopparsilicider finner vidare användning för framställning av kiselbronser och kopparnickellegeringar.
  4. Magnesium- och mangansilicider.

Detta nummer omfattar inte föreningar av kisel med följande grundämnen: syre (nr 2811), halogener (nr 2812), svavel (nr 2813) och fosfor (nr 2853). Kolsilicid (kiselkarbid) klassificeras enligt nr 2849, silicider av platina eller andra ädla metaller enligt nr 2843, ferrolegeringar och kopparförlegeringar innehållande kisel enligt nr 7202 resp. 7405 samt aluminiumkisellegeringar enligt 76 kap. Beträffande föreningar av kisel och väte, se avsnitt A ovan.

E. Borider

  1. Kalciumborid CaB6 framställs genom elektrolys av en blandning av ett borat och kalciumklorid. Den utgör ett mörkt, kristallint pulver och är ett kraftigt reduktionsmedel som används inom metallurgin.
  2. Aluminiumborid framställs i elektrisk ugn och erhålls som en kristallin massa. Den används inom glasindustrin.
  3. Borider av titan, zirkonium, vanadin, niob, tantal, molybden eller volfram framställs genom att upphetta blandningar av metallpulver och pulveriserad ren bor i vakuum till en temperatur av 1 800 – 2 200 °C eller genom att behandla metallångor med bor. Dessa föreningar är mycket hårda och är goda ledare för elektricitet. De används i hårda, sintrade blandningar.
  4. Borider av magnesium, antimon, mangan, järn etc.

Detta nummer omfattar inte föreningar av bor med följande grundämnen: syre (nr 2810), halogener (nr 2812), svavel (nr 2813), ädla metaller (nr 2843), fosfor (nr 2853) och kol (nr 2849). Beträffande föreningar av bor med väte, kväve eller kisel, se avsnitt A, B och D ovan. Numret omfattar inte heller kopparförlegeringar av bor och koppar (se anv. till nr 7405).


[2851]


2852 Oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade, med undantag av amalgamer


2852.10

- Kemiskt definierade

2852.90

- Andra


Detta nummer omfattar oorganiska och organiska föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade, med undantag av amalgamer. De vanligaste kvicksilverföreningarna är de som räknas upp nedan.

  1. Kvicksilveroxider. Kvicksilver(II)oxid (merkurioxid) HgO är den viktigaste av kvicksilveroxiderna. Den kan förekomma som ett klarrött kristallint pulver (röd oxid) eller som ett tyngre orangegult amorft pulver (gul oxid). Båda oxiderna är giftiga och blir svarta om de utsätts för ljus. De används för beredning av skeppsbottenfärger, för framställning av kvicksilversalter och som katalysatorer.
  2. Kvicksilverklorider:
    a) kvicksilver(I)klorid (merkuroklorid, kalomel) Hg2Cl2 kan förekomma som en amorf massa, som ett pulver eller som vita kristaller och är olöslig i vatten. Den används bl.a. inom pyrotekniken och porslinsindustrin.
    b) kvicksilver(II)klorid (merkuriklorid, sublimat) HgCl2 kristalliserar i prismor eller som långa vita nålar, är löslig i vatten (särskilt i varmt) och är ett kraftigt verkande gift. Den används för brunering av järn, för brandskyddsimpregnering av trä, som förstärkare för fotobruk, som katalysator inom organisk kemi och för framställning av kvicksilver(II)oxid.
  3. Kvicksilverjodider:
    a) kvicksilver(I)jodid (merkurojodid) HgI eller Hg2I2 utgör ett vanligen gult, ibland grön- eller rödaktigt pulver, som vanligen är amorft men som ibland kan vara kristallint. Denna förening är mycket giftig och obetydligt löslig i vatten. Den används vid organiska synteser.
    b) kvicksilver(II)jodid (merkurijodid) HgI2 utgör ett kristallint, rött pulver och är mycket giftig samt nästan olöslig i vatten. Den används som förstärkare för fotobruk och vid kemisk analys.
  4. Kvicksilversulfider. Konstgjord kvicksilver(II)sulfid HgS är svart. Om den sublimeras eller upphettas tillsammans med alkalipolysulfider övergår den svarta sulfiden till ett rött pulver (röd kvicksilversulfid, konstgjord cinnober), vilket används som pigment i målningsfärger och i sigillack. Kvicksilver(II)sulfid kan också erhållas på våt väg och är då klarare i färgen men inte lika beständig mot ljus. Kvicksilver(II)sulfid är giftig.
    Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) (nr 2617).
  5. Kvicksilversulfater:
    a) kvicksilver(I)sulfat (merkurosulfat) Hg2SO4 utgör ett vitt, kristallint pulver som med vatten ger oxidsulfat. Det används för framställning av kalomel och elektriska normalelement.
    b) kvicksilver(II)sulfat (merkurisulfat) HgSO4. utgör i vattenfritt tillstånd en vit, kristallin massa som svartfärgas av ljus; hydratiserat (med 1 H2O) förekommer det som kristallina flingor. Det används för framställning av kvicksilver(II)klorid och andra salter av tvåvärt kvicksilver, inom guld- och silvermetallurgin etc.
    c) kvicksilver(II)oxidsulfat HgSO4.
  6. Kvicksilvernitrater.
    a) kvicksilver(I)nitrat (merkuronitrat) HgNo3.H2O är giftigt och bildar färglösa kristaller. Det används vid förgyllning, inom medicinen, av hattmakare för behandling av hår före filtningen (aqua fortis), för framställning av kvicksilver(I)acetat etc.
    b) kvicksilver(II)nitrat (merkurinitrat) Hg(NO3)2 är ett hydratiserat salt (i allmänhet med 2 H2O). Det förekommer som färglösa kristaller eller som vita eller gulaktiga plattor och är giftigt samt delikvescent. Kvicksilver(II)nitrat används vid hattillverkning och vid förgyllning. Det används också som hjälpmedel vid nitrering och som katalysator vid organiska synteser, för framställning av kvicksilverfulminat (knallkvicksilver) och kvicksilver(II)oxid etc.
    c)  kvicksilvernitratoxider.
  7. Kvicksilvercyanider:
    a) kvicksilver(II)cyanid (merkuricyanid) Hg(CN)2.
    b) kvicksilver(II)cyanidoxid Hg(CN)2.HgO.
  8. Cyanomerkurater av oorganiska baser. Kaliumcyanomerkurat bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten. Denna förening, som är giftig, används för foliering av glas.
  9. Kvicksilver(II)fulminat (knallkvicksilver) med den sannolika sammansättningen Hg(ONC)2 bildar giftiga, vita eller gulaktiga, nålformiga kristaller, som är lösliga i kokande vatten. Det exploderar under avgivande av röda ångor. Det förvaras i vattenfyllda behållare av andra ämnen än metall.
  10. Kvicksilvertiocyanat (merkuritiocyanat) Hg(SCN)2 utgör ett vitt, kristallint pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Saltet, som är giftigt, används inom fotografin för att förstärka negativ.
  11. Kvicksilverarsenater. Kvicksilver(II)ortoarsenat Hg3(AsO4)2 utgör ett blekgult, vattenolösligt pulver som används i skeppsbottenfärger.
  12. Dubbla eller komplexa salter:
    a) klorid av ammonium och kvicksilver (ammoniumkloromerkurat, ammoniumkvicksilver(II)klorid) utgör ett vitt, kristallint pulver som är tämligen lösligt i varmt vatten. Saltet, som är giftigt, används inom pyrotekniken.
    b) kopparkvicksilverjodid (kopparjodomerkurat) är ett mörkrött pulver som är olösligt i vatten. Saltet är giftigt och används för påvisande av temperaturförändringar.
  13. Aminokvicksilver(II)klorid (kvicksilveramidoklorid) HgNH2Cl. utgör ett vitt pulver och blir grå- eller gulaktig under inverkan av ljus. Den är giftig och olöslig i vatten. Aminokvicksilver(II)klorid används inom pyrotekniken.
  14. Kvicksilverlaktat, som är ett salt av mjölksyra.
  15. Kvicksilverorganiska föreningar. Dessa föreningar innehåller en eller flera kvicksilveratomer och särskilt gruppen –Hg.X, där X är en oorganisk eller organisk syraåterstod. De viktiaste är:
    a) Dietylkvicksilver.
    b) Difenylkvicksilver.
    c) Fenylkvicksilver(II)acetat.
  16. Hydrokvicksilverdibromfluorescein.
  17. Föreningar av kvicksilver, inte kemiskt definierade (kvicksilvertannater, kvicksilveralbuminater, nukleoproteider av kvicksilver osv.).

Numret omfattar inte:

a)

kvicksilver (nr 2805 eller 30 kap.);

b)

amalgamer av ädla metaller, amalgamer innehållande både ädla och oädla metaller (nr 2843) eller amalgamer som består helt av oädla metaller (nr 2853).

 

2853 Fosfider, även inte kemiskt definierade, med undantag av järnfosfid (fosforjärn); andra oorganiska föreningar (inbegripet destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad); flytande luft (även med ädelgaserna avlägsnade); komprimerad luft; amalgamer, med undantag av amalgamer av ädla metaller

2853.10          

- Cyanklorid (cyanogenklorid)

2853.90

- Andra slag




A. Fosfider, även inte kemiskt definierade, med undantag av järnfosfid (fosforjärn) 

     Fosfider är föreningar av fosfor med ett annat grundämne. Bland fosfiderna enligt detta nummer, vilka framställs genom direkt förening av ingående grundämnen, kan nämnas följande:

    1.      Kopparfosfid (fosforkoppar) framställs i flamugn eller i degel. Den förekommer vanligen som en gulgrå massa eller som små mycket spröda tackor med kristallin struktur. Numret omfattar endast kopparfosfid och kopparförlegeringar som innehåller mer än 15 viktprocent fosfor. Understiger fosforhalten denna gräns klassificeras dessa i allmänhet enligt 74 kap. Kopparfosfid är ett mycket kraftigt verkande desoxidationsmedel för koppar och ökar hårdheten hos denna metall. Den ökar fluiditeten hos smält metall och används för framställning av fosforbronser.
    2.       Kalciumfosfid (fosforkalcium) Ca3P2 förekommer som små kastanjebruna kristaller eller som en grå, kornig massa. Vid kontakt med vatten bildas vätefosfider som spontant antänds. Kalciumfosfid används tillsammans med kalciumkarbid för signaler till sjöss (livbojar med självtändande ljus).
    3.       Zinkfosfid (fosforzink) Zn3P2 är ett grått, giftigt pulver vars korn har glasartade brottytor. Den avger fosfin och sönderdelas i fuktig luft. Zinkfosfid används för att utrota gräshoppor och gnagare samt även inom medicinen (i stället för fosfor).
    4.       Tennfosfid (fosfortenn) är ett mycket sprött, silvervitt, fast ämne och används för framställning av legeringar.
    5.      Andra fosfider, t.ex. vätefosfider (fasta, flytande, gasformiga) samt fosfider av arsenik, bor, kisel, barium och kadmium.

     

    Detta nummer omfattar inte:

         a) föreningar av fosfor med syre (nr 2809) med halogener (nr 2812) eller med svavel (nr 2813);
    b) fosfider av platina eller andra ädla metaller (nr 2843);
    c) järnfosfid (fosforjärn) (nr 7202).

    B. Destillerat vatten och ledningsförmågevatten samt vatten av motsvarande renhetsgrad

    Detta nummer omfattar endast destillerat vatten, omdestillerat vatten, elektroosmotiskt vatten, ledningsförmågevatten och vatten av motsvarande renhetsgrad, inbegripet vatten som är behandlat med jonbytare.

    Numret omfattar inte naturligt vatten, även filtrerat, steriliserat, renat eller avhärdat (nr 2201). Vatten som föreligger som medikament i avdelade doser eller i förpackningar för försäljning i detaljhandeln klassificeras enligt nr 3004.

    C. Diverse oorganiska föreningar

    Oorganiska kemiska föreningar som inte är nämnda eller inbegripna någon annanstans omfattas också av detta nummer (inbegripet vissa kolföreningar som är upptagna i anm. 2 till detta kapitel).

    Bland hithörande produkter kan nämnas:

    1. cyan och halogenföreningar av cyan, t.ex. cyanklorid (cyanogenklorid) CNCl; cyanamid och metallderivat av cyanamid (andra än kalciumcyanamid – nr 3102 eller 3105);
    2. oxidsulfider av ickemetaller (av arsenik, kol eller kisel) och klorosulfider av ickemetaller (av fosfor, kol etc.). Tiokarbonylklorid (tiofosgen, koldiklorsulfid) CSCl2 framställs genom inverkan av klor på koldisulfid och utgör en tårretande, röd vätska med stickande lukt. Den sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser;
    3. alkaliamider. Natriumamid NaNH2 framställs genom inverkan av upphettad ammoniak på en blynatriumlegering eller genom att leda gasformig ammoniak över smält natrium. Den bildar en rosafärgad eller grönaktig kristallin massa som sönderdelas av vatten. Natriumamid används vid organiska synteser och för framställning av azider, cyanider etc. Amider av kalium och andra metaller förekommer också;
    4. fosfoniumjodid, som framställs t.ex. genom kemisk omsättning av fosfor, jod och vatten. Den utgör ett reduktionsmedel;
    5. triklorsilan (SiHCl3) som framställs genom en reaktionen mellan väteklorid (klorväte) HCl och kisel. Det används för framställning av kiseldioxid och kisel av hög reningsgrad.

    D. Flytande luft och komprimerad luft

    Inom handeln förekommer flytande luft i kärl av stål eller mässing med isolerande vakuummantel. Flytande luft kan förorsaka svåra brännskador och göra mjuka organiska material spröda. Den används för framställning av syre, kväve och ädelgaser genom fraktionerad destillation. På grund av att den förflyktigas snabbt används den som kylmedel på laboratorier. Blandad med träkol och andra produkter utgör den ett kraftigt sprängämne som används vid gruvdrift.

    Detta nummer omfattar också:

    1. flytande luft från vilken ädelgaserna har avlägsnats;
    2. komprimerad luft (tryckluft).


    E. Amalgamer, med undantag av amalgamer av ädla metaller

    Kvicksilver bildar amalgamer med åtskilliga oädla metaller (alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller, zink, kadmium, antimon, aluminium, tenn, koppar, bly, vismut etc.).

    Amalgamer kan framställas genom att direkt sammanföra metallerna med kvicksilver, genom elektrolys av metallsalter under användning av kvicksilverkatod eller genom elektrolys av ett kvicksilversalt med den oädla metallen som katod.

    Amalgamer som har erhållits genom elektrolys och destillerats vid låg temperatur används för framställning av pyrofora legeringar, vilka är mera reaktionsbenägna än sådana som har erhållits vid högre temperatur. De används även vid framställning av ädla metaller.

    1. Amalgamer av alkalimetaller sönderdelar vatten under mindre värmeutveckling än de rena metallerna och är därför bättre reduktionsmedel än dessa. Natriumamalgam används för framställning av väte.
    2. Aluminiumamalgam används som reduktionsmedel vid organiska synteser.
    3. Kopparamalgam som är försatt med mindre mängd tenn används för dentalbruk. Kopparamalgamer utgör metalliska bindemedel som mjuknar vid upphettning. De lämpar sig för gjutning och för reparation av porslin.
    4. Zinkamalgam används i batterier för att förhindra korrosion.
    5. Kadmiumamalgam används för dentalbruk och vid framställning av volframtråd av sintrad metall.
    6. Antimontennamalgam används för "bronsering" av gips.

    Numret omfattar inte amalgamer av ädla metaller, oavsett om de innehåller oädla metaller eller inte (nr 2843). Föreningar av kvicksilver, även kemiskt definierade, andra än amalgamer klassificeras enligt nr 2852.

    Meny