Sjätte avdelningen

Allmänna anvisningar

Underavdelning III omfattar halogen- och svavelföreningar av ickemetaller. De benämns på liknande sätt (klorider, sulfider etc.) som i underavdelning V upptagna metallsalter av syror. Hit förs föreningar av t.ex.:

1. en halogen med en annan ickemetall än syre eller väte (halogenföreningar);
2. i punkt 1 nämnda halogenföreningar jämte syre (halogenidoxider);
3. svavel med annan ickemetall än syre eller väte (svavelföreningar).

Oxidsulfider av ickemetaller (svavel + syre + ickemetall) omfattas inte av denna underavdelning utan klassificeras enligt nr 2853.

Halogenider, halogenidoxider och sulfider av metaller (se allm.anv. till underavdelning I) eller av ammoniumjon (NH₄⁺) förs till underavdelning V med undantag av föreningar av ädla metaller (nr 2843) och föreningarna enligt nr 2844, 2845, 2846 eller 2852.

A. Klorider av ickemetaller

De mest betydande av dessa binära föreningar är följande.

Numret omfattar inte substitutionsprodukter av kiselväten, t.ex. triklorsilan SiHCl3 (nr 2853).

Numret omfattar inte heller tetraklormetan (koltetraklorid) CCl4, hexakloretan (kolhexaklorid) C2Cl6, hexaklorbensen (ISO) C6Cl6, oktaklornaftalen C10Cl8 och liknande klor-kolföreningar, vilka utgör klorerade kolväten (nr 2903).

B. Kloridoxider av ickemetaller

Bland dessa föreningar, som består av tre grundämnen, kan följande nämnas.

1. Svavelkloridoxider:
   a) tionylklorid (svaveldikloridoxid, sulfinylklorid) SOCl₂, som erhålls genom oxidation av svaveldiklorid med antingen svaveltrioxid eller sulfonylklorid. Den utgör en färglös vätska med en densitet omkring 1,7. Den sönderdelas av vatten och avger kvävande ångor. Tionylklorid används vid framställning av organiska klorföreningar;
   b) Svaveldikloriddioxid (sulfonylklorid, sulfurylklorid) (”diklorsulfonsyra”) (SO₂Cl₂). Erhålls genom inverkan av klor på svaveldioxid antingen vid exponering för solljus eller i närvaro av en katalysator (kamfer eller aktivt kol). Den utgör en färglös vätska med en densitet omkring 1,7. Den sönderdelas av vatten och avger frätande ångor. Den används som klorerings- och sulfoneringsmedel vid organisk syntes, t.ex. vid tillverkning av syraklorider.
   
   Numret omfattar inte klorsvavelsyra ("svavelsyraklorhydrin")(ClSO₂OH) (nr 2806).
   
2. Selendikloridoxid:
   Selendikloridoxid (seleninylklorid) SeOCl2 liknar sulfinylklorid och framställs genom inverkan av selentetraklorid på selendioxid. Vid temperatur över 10 °C är den en gul vätska som ryker i luft, vid temperaturer därunder bildar den färglösa kristaller. Densitet omkring 2,4. Selendikloridoxid sönderdelas av vatten och används vid organiska synteser samt för att avlägsna kol från cylindrarna i förbränningsmotorer.
3. Nitrosylklorid (kvävekloridoxid) NOCl är en orangegul, giftig gas med kvävande lukt. Den används som oxidationsmedel.
4. Fosforoxiklorid (fosforoxitriklorid, fosforylklorid), POCl₃ framställs genom behandling av fosfortriklorid med kaliumklorat eller av fosforpentaklorid med borsyra eller genom inverkan av karbonylklorid på trikalciumfosfat. Den är en färglös vätska med genomträngande lukt, ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Densitet omkring 1,7. Fosforoxiklorid används som ett kloreringsmedel vid organiska synteser samt vid framställning av ättiksyraanhydrid och klorsulfonsyra.
   
5. Karbonyldiklorid (fosgen, kolkloridoxid), COCl₂ framställs genom inverkan av klor på kolmonoxid i närvaro av djur- eller träkol eller genom inverkan av oleum på koltetraklorid. Den är en färglös produkt, flytande upp till 8 °C och gasformig vid temperaturer däröver. Den förvaras under tryck eller komprimerad till vätska i tjockväggiga stålbehållare. Karbonyldiklorid löst i bensen eller toluen klassificeras enligt nr 3824.
   Karbonyldiklorid är ett tårretande, mycket giftigt ämne. Den är ett kloreringsmedel med vidsträckt användning vid organiska synteser (t.ex. vid framställning av syraklorider, aminoföreningar, Michlers keton och mellanprodukter inom den organiska färgämnesindustrin).
   

C. Andra halogenider och halogenidoxider av ickemetaller

Denna grupp omfattar övriga halogenider av ickemetaller (fluorider, bromider och jodider).

De viktigaste av dessa binära föreningar är följande.

1. Koldisulfid.
   Koldisulfid (kolsvavla) CS2 erhålls genom inverkan av svavelångor på glödande kol. Den utgör en färglös, giftig vätska (densitet ca 1,3) som inte är blandbar med vatten och i orent tillstånd luktar som ruttna ägg. Då koldisulfid är mycket flyktig och ytterst lättantändlig, är den farlig att inandas och farlig att handskas med. Den förvaras i behållare av stengods, glas eller metall, som är omgivna av halm eller korgvide och omsorgsfullt tillslutna. Koldisulfid har mångsidig användning som lösningsmedel, t.ex. vid extraktion av oljor, fetter och eteriska oljor; för avfettning av ben; inom medicinen; inom konstfiber- och gummiindustrin. Den används också inom jordbruket, varvid den sprutas ned i jorden för att oskadliggöra insekter. För sistnämnda ändamål använder man ibland i stället koldisulfidderivatet kaliumtiokarbonat (nr 2842). (Se även anv. till nr 3808.)
2. Kiseldisulfid.
   Kiseldisulfid SiS2 erhålls genom att svavelångor får inverka på kisel upphettad till hög temperatur. Den utgör ett vitt, fast ämne som kristalliserar i flyktiga nålar och som sönderdelas i vatten under bildning av kiselgel.
3. Arseniksulfider:
   Detta nummer omfattar konstgjorda sulfider erhållna antingen från naturliga sulfider, eller från arsenik eller arsenikoxid genom behandling med svavel eller vätesulfid.
   a) diarsenikdisulfid (konstgjord realgar) As₂S₂ eller As₄S₄, som utgör ett giftigt ämne i form av röda eller orangefärgade, glasartade kristaller med densitet omkring 3,5. Den förflyktigas utan att smälta och används inom pyrotekniken (blandad med kaliumnitrat och svavel), i målningsfärger (arsenikrött) och vid läderberedning för avhåring av hudar;
   b) diarseniktrisulfid (konstgjort auripigment) As₂S₃, som utgör ett gult, giftigt, vattenolösligt, luktlöst pulver med densitet omkring 2,7. Den används på liknande sätt som disulfiden men dessutom som pigment för läder och gummi och som parasitbekämpningsmedel. Den finner vidare användning inom medicinen på grund av sin förmåga att tillintetgöra sjukdomsalstrande mikrober. Med alkalisulfider bildar den tioarseniter (sulfoarseniter), som klassificeras enligt nr 2842;
   c) diarsenikpentasulfid As₂S₅. Denna förening, som inte förekommer i naturligt tillstånd, är ett ljusgult, amorft, fast ämne som är olösligt i vatten och som används som pigment. Med alkalisulfider bildar den tioarsenater (sulfoarsenater), som klassificeras enligt nr 2842.
   Numret omfattar inte naturliga arseniksulfider (disulfid eller realgar, trisulfid eller auripigment) (nr 2530).
4. Fosforsulfider:
   a) tetrafosfortrisulfid (fosforeskvisulfid) P₄S₃, som erhålls genom förening av de ingående grundämnena. Den utgör ett grått eller gult, fast ämne, som förekommer både kristalliserat och amorft. Densitet omkring 2,1. Tetrafosfortrisulfid luktar som vitlök. Den är inte särskilt giftig men inandning av dess stoft är dock farlig. Den sönderdelas av kokande vatten men är beständig i luft. Tetrafosfortrisulfid är den mest stabila av fosforsulfiderna. Den används för framställning av pentasulfiden och i stället för fosfor vid tillverkning av tändstickor samt vid organiska synteser;
   b) difosforpentasulfid P₂S₅ eller P₄S₁₀. Den förekommer som gula kristaller med densitet 2,03 – 2,09 och används för samma ändamål som tetrafosfortrisulfid samt för framställning av malmflotationsmedel;
   c) kommersiell fosfortrisulfid. Den produkt som benämns fosfortrisulfid är en blandning vars sammansättning närmast motsvarar formeln P₂S₃. Den utgör en gulgrå kristallmassa som sönderdelas av vatten. Fosfortrisulfid används vid organiska synteser.

Numret omfattar inte:

UNDERAVDELNING IV

Oorganiska baser samt oxider, hydroxider och peroxider av metaller

Allmänna anvisningar

Baser är föreningar som karakteriseras av hydroxylradikalen OH och som med syror ger metallsalter. I flytande tillstånd eller i lösning är de elektrolyter som avger en metalljon eller en analog jon (ammonium NH₄+) vid katoden.

Metalloxider är föreningar av en metall med syre. Många oxider kan förena sig med en eller flera molekyler vatten till hydroxider.

De flesta oxider är basiska, eftersom deras hydroxider förhåller sig som baser. Vissa oxider (sura oxider) reagerar emellertid endast med alkalier och andra baser under saltbildning, medan en annan, vanligare grupp av oxider (amfotera oxider) har både sura och basiska egenskaper. Dessa två senare slag av oxider måste anses som anhydrider av syror, verkliga eller hypotetiska, som svarar mot hydroxiderna.

Vissa oxider (dubbeloxider) kan betraktas som föreningar av en basisk och en sur oxid.

Underavdelning IV omfattar:

1. oxider, hydroxider och peroxider av metaller, oavsett om de är basiska, sura eller amfotera eller utgör dubbeloxider;
2. andra oorganiska baser, som inte innehåller syre, t.ex. ammoniak (nr 2814) och hydrazin (nr 2825) samt baser som inte innehåller metalliska grundämnen, t.ex. hydroxylamin (nr 2825).

Denna underavdelning omfattar inte:

Ammoniak framställs antingen ur orent gasvatten som erhålls vid rening av lysgas eller vid koksframställning (se punkt A 3 i anvisningarna till nr 3825) eller på syntetisk väg genom förening av väte och kväve. .

Detta nummer omfattar:

1. vattenfri ammoniak NH₃ som är en färglös gas. Den är lättare än luft och förtätas lätt till vätska under tryck. Den förvaras i metallcylindrar;
2. ammoniak i vattenlösning (kaustik ammoniak) NH₄OH, som utgör hydroxiden av ett hypotetiskt "grundämne", ammonium NH₄. Vattenlösningarna (innehåller vanligen 20 %, 27 % eller 34 % NH₃) är färglösa eller gulaktiga vätskor som förvaras i väl förslutna behållare. Detta nummer omfattar inte alkoholhaltiga lösningar av ammoniak (nr 3824).

Ammoniak har mångsidig användning, t.ex. för framställning av salpetersyra och nitrater, ammoniumsulfat och andra ammoniumsalter samt kvävegödselmedel, natriumkarbonat, cyanider, och aminer (t.ex. naftylamin). Ammoniak emulgerar fetter och hartser och används för fläckborttagning, för framställning av polermedel, för stabilisering av latex, för avlägsnande av fernissa etc. Till vätska förtätad ammoniakgas används inom kyltekniken.

A. Natriumhydroxid

Natriumhydroxid (kaustik soda) NaOH får inte förväxlas med soda, som utgör natriumkarbonat (nr 2836).

Natriumhydroxid erhålls t.ex. genom omsättning av natriumkarbonat med kalkmjölk eller genom elektrolys av natriumklorid. Den kan föreligga som vattenlösning (natronlut) eller som ett vattenfritt fast ämne. Indunstad natronlut bildar fast natriumhydroxid i form av flingor eller klumpar. Den rena produkten förvaras i glasburkar i form av pastiller eller tärningar.

Fast natriumhydroxid angriper huden och förstör slemhinnorna. Den är delikvescent och lättlöslig i vatten och måste därför förvaras i väl tillslutna stålbehållare.

Natriumhydroxid är en stark bas med mångsidig industriell användning, t.ex. för att avlägsna lignin vid framställning av vissa typer av kemisk massa; vid framställning av cellulosaregenerat; för mercerisering av bomull; inom tantal- och niobmetallurgin; vid framställning av tvål och många kemiska produkter, bl.a. fenolföreningar (fenol, resorcinol, alizarin etc.).

Numret omfattar inte avfallslut från tillverkning av massa av ved enligt soda- eller sulfatmetoden (nr 3804). Ur sådan avfallslut kan tallolja (nr 3803) erhållas och natriumhydroxid återvinnas.

Numret omfattar inte heller natronkalk som utgör en blandning av natriumhydroxid och kalciumoxid (nr 3824).

B. Kaliumhydroxid

Kaliumhydroxid (kaustikt kali, eng. caustic potash) KOH liknar mycket ovan beskriven natriumhydroxid. Den får inte förväxlas med pottaska (eng. potash), som utgör kaliumkarbonat (nr 2836). Benämningen pottaska används i vissa länder felaktigt för vilka kaliumsalter som helst, särskilt kaliumklorid.

Kaliumhydroxid framställs vanligen genom elektrolys av lösningar av naturlig kaliumklorid (nr 3104) men kan också erhållas genom att försätta kaliumkarbonat med kalkmjölk. Ren kaliumhydroxid erhålls genom behandling med alkohol eller genom omsättning av bariumhydroxid och kaliumsulfat.

Kaliumhydroxid kan förekomma som en mer eller mindre koncentrerad (vanligen omkring 50 %) vattenlösning (kalilut) eller i fast form, innehållande (bland andra föroreningar) kaliumklorid. Den förvaras på samma sätt som natriumhydroxid och har liknande egenskaper.

Kaliumhydroxid används för framställning av såpa; för rengöring av föremål som skall metalliseras eller målas om; vid blekning; för framställning av kaliumpermanganat etc. Den används också inom medicinen (i form av stift) för etsning. För detta ändamål är den ibland blandad med kalk och klassificeras då enligt nr 3003 eller 3004.

C. Natriumperoxid

Natriumperoxid Na2O2 framställs genom förbränning av natrium och är ett starkt delikvescent, vitt eller gulaktigt pulver med densitet ca 2,8. Den sönderdelas av vatten under värmeutveckling varvid väteperoxid bildas. Den förekommer också i form av kakor som är förpackade i igenlödda metallbehållare.

Natriumperoxid används vid tvålframställning; för blekning av textilvaror; som oxidationsmedel vid organiska synteser samt för syrsättning av förbrukad luft (t.ex. i u-båtar). Natriumperoxid som har försatts med en katalysator (spår av koppar- eller nickelsalter etc.) och som är avsedd för snabbframställning av väteperoxid utgör ett preparat enligt nr 3824.

D. Kaliumperoxid

Kaliumperoxid K2O2 liknar mycket natriumperoxid ifråga om framställningssätt, egenskaper och användning.

A. Magnesiumhydroxid och magnesiumperoxid

1. Magnesiumhydroxid Mg(OH)₂ utgör ett vitt pulver som är tyngre än magnesiumoxid. Den är stabil men omvandlas under inverkan av luft långsamt till karbonat. Den används inom medicinen.
2. Magnesiumperoxid MgO₂ erhålls genom inverkan av väteperoxid på magnesiumhydroxid. Den utgör ett vitt pulver som innehåller oxid som förorening och är nästan olöslig i vatten. Magnesiumperoxid används för blekning av fjädrar, vid framställning av tandkräm och andra tandrengöringsmedel och som antiseptiskt medel för mage och tarmar.

Numret omfattar inte magnesiumoxid (nr 2519 eller, i form av odlade kristaller vägande minst 2,5 g per styck, nr 3824).

B. Strontiumoxid, strontiumhydroxid och strontiumperoxid

1. Strontiumoxid SrO framställs genom upphettning av fällt strontiumkarbonat och utgör ett poröst, vitt, hygroskopiskt pulver som är lösligt i vatten. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft och används inom pyrotekniken och medicinen samt för framställning av strontiumhydroxid och pigment.
2. Strontiumhydroxid Sr(OH)₂ förekommer dels amorf och vattenfri, dels kristalliserad med 8 H₂O. Den omvandlas till karbonat vid kontakt med luft. Strontiumhydroxid används inom glasindustrin samt för framställning av strontiumsalter och s.k. luminoforer.
3. Strontiumperoxid SrO₂ framställs genom inverkan av syre på strontiumoxid. Den är ett vitt pulver som sönderdelas av hett vatten och som används inom pyrotekniken.

C. Bariumoxid, bariumhydroxid och bariumperoxid

1. Bariumoxid (barytjord) BaO får inte förväxlas med naturligt bariumsulfat, som ibland benämns baryt. Den framställs genom upphettning av fällt bariumnitrat eller fällt bariumkarbonat eller genom hydrolys av bariumsilikat. Till utseendet liknar den strontiumoxid men är tyngre (densitet omkring 5,5) och kan kristalliseras. Bariumoxid används för framställning av bariumhydroxid, bariumperoxid och bariummetall. Numret omfattar inte rå bariumoxid som har erhållits genom bränning av witherit (nr 2511).
2. Bariumhydroxid Ba(OH)₂ förekommer vanligen i form av vitaktiga, vittrande, bladformiga kristaller (med 8 H₂O) eller som vattenlösning (barytvatten). Den används inom glasindustrin; för framställning av skyddsglas mot röntgenstrålar; vid tillverkning av keramiska produkter; för vattenrening samt för framställning av kaliumhydroxid och av olika bariumföreningar.
3. Bariumperoxid BaO₂ framställs genom upphettning av bariumoxid i koldioxidfri luft och förekommer som ett vitt pulver eller som olösliga gråaktiga klumpar (densitet ca 5). Den sönderdelas av vatten under bildning av väteperoxid och används för framställning av detta ämne.

2817 Zinkoxid; zinkperoxid

A. Zinkoxid

Zinkoxid (zinkvitt) (ZnO) framställs genom förbränning av förångad zink som reagerar med syre från luften. Zinkångan framställs genom att metallisk zink förångas (indirekt eller fransk process) eller genom att råvaror som innehåller oxiderad zink, som zinkmalm (rostat zinkblände, galmeja - nr 2608), reduceras med kol (direkt eller amerikansk process). Under dessa processer samlas oxiden upp i filterkammare varvid det bildas utfällningar av allt renare oxider.

Med den våtkemiska processen lakas zink ut från zinkhaltigt råmaterial och fälls sedan ut som zinkhydroxid eller zinkkarbonat. Fällningen filtreras, tvättas, torkas och kalcineras till ZnO. Zinkoxid är ett fint vitt pulver som gulfärgas vid upphettning. Det har amfoter karaktär och är lösligt i syror och alkalier.

Zinkoxid används framför allt i industrifärg. Det används också inom gummiindustrin samt till keramik, glastillverkning, elektronik och läkemedel. Zinkoxid är också en prekursor för en mängd olika oorganiska och organiska salter som används vid plasttillverkning.

Zinkater enligt nr 2841 härleder sig från denna oxid med amfoter karaktär.

B. Zinkperoxid

Zinkperoxid ZnO₂ utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används inom medicinen (antingen ren eller förorenad av zinkoxid) och för beredning av kosmetiska preparat.

Detta nummer omfattar inte:

A. Konstgjord korund, även inte kemiskt definierad

Konstgjord korund framställs genom smältning av aluminiumoxid i elektrisk ugn. Aluminiumoxiden kan innehålla mindre mängder andra oxider (t.ex. titandioxid eller kromoxid) som antingen härrör från det naturliga utgångsmaterialet (bauxit) eller också är tillsatta för att förbättra exempelvis hårdheten hos de hopsmälta kornen eller för att modifiera färgen. Numret omfattar emellertid inte mekaniska blandningar av konstgjord korund och andra ämnen, t.ex. zirkoniumdioxid (nr 3824).

Konstgjord korund förekommer som små stycken eller klumpar, som pulver eller i kornform. Den är betydligt mera motståndskraftig mot luft och syror än vanlig aluminiumoxid och den är mycket hård. Den används bl.a. som slipmedel, för framställning av eldfasta produkter (t.ex. mullit och konstgjord sillimanit, som utgör blandningar av korund med ren eldfast lera resp. med vattenfritt aluminiumsilikat) och av laboratorieartiklar samt inom den elektriska industrin.

B. Aluminiumoxid, annan än konstgjord korund

Aluminiumoxid (lerjord) Al₂O₃ framställs genom glödgning av aluminiumhydroxid (beskriven nedan under C) eller av aluminiumammoniumsulfat. Den är ett luckert, vitt, vattenolösligt pulver med densitet ca 3,7.

Den används bl.a. inom aluminiummetallurgin, som fyllmedel i målningsfärger, för framställning av slipmedel och syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (rubin, safir, smaragd, ametist, akvamarin etc.), som torkmedel för gaser och som katalysator (vid framställning av aceton och ättiksyra, vid krackningsprocesser etc.).

C. Aluminiumhydroxid

Aluminiumhydroxid (lerjordshydrat) Al₂O₃ . 3 H₂O erhålls ur bauxit (en malm som innehåller aluminiumhydroxid) som en mellanprodukt vid utvinning av aluminium (se allm. anv. till 76 kap.).

Den torra hydroxiden utgör ett amorft, vitt, vattenolösligt pulver. I vattenhaltigt tillstånd föreligger den som en geléartad massa (eng. alumina gel, gelatinous alumina).

Aluminiumhydroxid används vid framställning av keramisk glasyrmassa, tryckfärger, medicinska preparat, alun och konstgjord korund (se ovan) samt som klarmedel för vätskor. Blandad med kol används den för framställning av rostskyddsfärger. På grund av sin affinitet till organiska färgämnen används den också för framställning av substratpigment enligt nr 3205 och som betmedel vid textilfärgning.

Aluminiumhydroxiden är amfoter och från den härleder sig aluminater enligt nr 2841.

Detta nummer omfattar också aktiverad aluminiumoxid, vilken erhålls genom reglerad värmebehandling av aluminiumhydroxid, varvid denna förlorar det mesta av det vatten som ingår i föreningen. Aktiverad aluminiumoxid används främst som adsorptionsmedel och som katalysator.

Detta nummer omfattar inte:

A. Kromoxider

1. Krom(VI)oxid (kromtrioxid) CrO₃ eller kromsyraanhydrid (felaktigt benämnd kromsyra, därför att den kan bilda kromater enligt nr 2841) förekommer som orangefärgade eller röda prismor eller nålar, som är delikvescenta och lättlösliga i vatten. Densitet omkring 2,8. Tillsammans med etanol ger den explosiva blandningar. Den används som oxidationsmedel inom den organiska kemin (vid framställning av isatin, indigofärgämnen etc.), inom medicinen samt i blandning med kiselgur för rening av acetylen.
2. Krom(III)oxid (kromoxid) Cr₂O₃ framställs genom upphettning av kromater tillsammans med ett ammoniumsalt eller genom reduktion av dikromater. Den utgör en olivgrön, mycket hård, vattenolöslig produkt som förekommer i pulverform eller kristalliserad. Densitet ca 5. Den rena oxiden används som ett pigment benämnt kromoxidgrönt, inte att förväxla med kromgrönt som är en blandning av blykromat och järnblått. Kromoxiden används vidare för beredning av målningsfärger och tryckfärger samt inom porslins-, glas- (färgat optiskt glas) och gummiindustrierna. På grund av sin hårdhet och värmebeständighet används den för framställning av slipmedel och av eldfast tegel för metallugnar. Den används dessutom för framställning av rostskyddspreparat samt inom krommetallurgin.
   

Numret omfattar inte kromit, som utgör en järnhaltig naturlig kromoxid (kromjärnmalm, järnkromit) (nr 2610).

B. Kromhydroxider

Beteckningen kromhydroxid avser olika hydrat av de under A beskrivna kromoxiderna och särskilt det gröna hydratet Cr₂O₃. 2 H₂O av krom(III)oxid. Detta erhålls genom att behandla kaliumdikromat med borsyra och används som färgämne och för framställning av Guignets grönt. Det finns också en violett kromhydroxid.

2820 Manganoxider

1. Mangan(IV)oxid (mangandioxid) MnO₂ är den viktigaste av manganoxiderna. Den framställs genom inverkan av en svagt salpetersur lösning av kaliumpermanganat på ett salt av tvåvärd mangan (t.ex. sulfatet). Den förekommer som en brun eller svart massa eller som ett pulver och är olöslig i vatten. Densitet ca 5.
   Mangan(IV)oxid är ett kraftigt oxidationsmedel. Den används bl.a. inom pyrotekniken; vid organiska synteser (framställning av hyroxiantrakinoner, aminoantrakinoner etc.); i gasmasker; som depolariserande medel i galvaniska element; inom keramisk industri; för framställning av sickativ, tryckfärger (mangansvart), färgämnen (bruna pigment, t.ex. mineralbister, manganbitumen), kitt och syntetiska halvädelstenar (konstgjord granat). Den används också inom glasindustrin för att ta bort den gulaktiga färgton, som glas annars har.
   Mangan(IV)oxid har karaktär av en syraanhydrid, från vilken manganiter(IV) enligt nr 2841 kan härledas.
   Numret omfattar inte vattenfri naturlig mangandioxid (brunsten, pyrolusit) samt vattenhaltig naturlig mangandioxid (psilomelan) (nr 2602).
2. Mangan(II)oxid (manganooxid) MnO är ett grå- eller grönaktigt, vattenolösligt pulver som används vid textiltryck. Densitet ca 5,1. Numret omfattar inte mangan(II)hydroxid (nr 2825).
3. Mangan(III)oxid (manganioxid) Mn₂O₃ är en basisk oxid som förekommer som ett brunt eller svart, vattenolösligt pulver. Densitet ca 4,8. Den används bl.a. vid textiltryck, som keramisk färg, inom glasindustrin, för framställning av sickativ (manganlinoleat) och som katalysator inom den organiska och oorganiska kemin (t.ex. vid framställning av salpetersyra). Numret omfattar inte naturlig mangan(III)oxid (braunit – nr 2602) och inte heller mangan(III)hydroxid (nr 2825).
4. Mangan(II,III)oxid (manganomanganioxid) Mn₃O₄ är en dubbeloxid som i vissa avseenden liknar magnetisk järnoxid. Numret omfattar inte naturlig mangan(II,III)oxid (hausmannit – nr 2602).
5. Mangan(VII)oxid (manganheptoxid) Mn₂O₇ utgör en mörkbrun vätska som absorberar fuktighet och som exploderar vid omkring 40 °C. Mangan(VII)oxid är en syraanhydrid som ger permanganater enligt nr 2841. Numret omfattar inte permangansyra (nr 2825).

Jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe₂O₃, klassificeras enligt detta nummer. Vid avgörandet om 70 %-gränsen har uppnåtts skall hänsyn tas till den totala järnhalten omräknat till Fe2O3. Jordpigment som innehåller 84 % Fe₂O₃ (motsvarande 58,8 % rent järn) klassificeras sålunda enligt detta nummer.

Numret omfattar dessutom följande konstgjorda oxider och hydroxider:

A. Järnoxider

Järn(III)oxid (ferrioxid) Fe₂O₃ framställs av vattenfritt järn(II)sulfat eller av naturlig järnoxid. Den förekommer som ett finfördelat pulver, vanligen rött men ibland violett, gulaktigt eller svart (violett, gul eller svart oxid), och används som pigment (järnoxidrött, järnmönja, polerrött, kolkothar), antingen oblandad, i vilket fall den klassificeras enligt detta nummer, eller blandad med lera, kalciumsulfat etc., i vilket senare fall den förs till 32 kap. Järn(III)oxid används bl.a. för tillverkning av målningsfärger (rostskyddsfärger och andra); i blandningar för polering av metall och glas samt för framställning av smältbara blandningar som är avsedda att användas för att öka massans smältbarhet vid tillverkning av buteljglas. Den används också för tillverkning av termit (blandad med aluminiumpulver) samt för rening av lysgas etc.

B. Järnhydroxider

1. Järn(II)hydroxid (ferrohydroxid) Fe(OH)₂ erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på något salt av tvåvärt järn. Den utgör ett vitt, fast ämne som i närvaro av syre övergår till järn(III)hydroxid och därvid missfärgas.
2. Järn(III)hydroxid (ferrihydroxid) Fe(OH)₃ erhålls genom inverkan av alkalihydroxid på något salt av trevärt järn. Den utgör ett rostfärgat ämne som skiftar i rödbrunt eller violett och används som pigment, antingen oblandat, varvid det klassificeras enligt detta nummer, eller blandat med kol, preussiskt brunt etc., varvid det klassificeras enligt nr 3206. Järn(III)hydroxid används för framställning av sammansatta färgämnen. Ren järn(III)hydroxid används som motgift vid arsenikförgiftning.
   Järn(III)hydroxid är en amfoter hydroxid som ger ferrater enligt nr 2841.

Detta nummer omfattar inte:

A. Koboltoxider

1. Kobolt(II)oxid (koboltoxidul) CoO utgör ett grått, brunt eller grönaktigt pulver.
2. Kobolt(III)oxid (koboltoxid) Co₂O₃ utgör ett svart pulver.
3. Kobolt(II,III)oxid (koboltoxiduloxid) Co₃O₄ är en dubbeloxid och utgör ett svart pulver.
4. Kommersiella koboltoxider utgör i allmänhet gråa eller svarta pulver som består av kobolt(II)oxid och kobolt(II,III)oxid i varierande proportioner.
   

Dessa oxider används inom emaljeringsindustrin för att erhålla klarblå färger och inom glasindustrin för färgning av optiskt glas. Omvandlade till silikater (t.ex. kaliumkoboltsilikat) används de för framställning av porslins-, glas- och emaljfärger enligt nr 3207. Dessa färger är kända som smalt, opakt glas, azurblått, emaljblått och sèvresblått. Beteckningen "smalt" används utan åtskillnad både om oxiderna och silikaterna, emedan samtliga erhålls från naturlig koboltarsenid, smaltit, som utgör en malm enligt nr 2605. Vissa blåa, gröna och violetta artistfärger är beredda av oxider, aluminater, zinkater och fosfater av kobolt (himmelsblått, coelinblått, koboltgrönt, koboltviolett).

Numret omfattar inte råa koboltoxider som erhålls vid behandling av silverhaltig malm (nr 2620).

B. Kobolthydroxider

Med "kobolthydroxider" avses inte bara kobolt(II)hydroxid Co(0H)₂, vilken används för framställning av sickativ, och kobolt(III)hydroxid Co(OH)₃, som erhålls inom koboltmetallurgin, utan också hydroxider av dubbeloxider. Dessa används för liknande ändamål som koboltoxiderna.

Numret omfattar inte naturligt koboltoxidhydrat (heterogenit) (nr 2605).

2823 Titanoxider

Den enda titanoxid som har betydelse inom handeln är titan(IV)oxid (titandioxid, titansyraanhydrid) TiO₂. Den ger titanater enligt nr 2841.

Den är ett vitt, amorft pulver med densitet omkring 4. Vid upphettning blir den gulfärgad.

Detta nummer omfattar titan(IV)oxid som inte är blandad eller ytbehandlad. Det omfattar däremot inte titan(IV)oxid till vilken man under tillverkningsprocessen avsiktligt har tillsatt ämnen i syfte att erhålla vissa fysikaliska egenskaper som gör produkten lämplig att användas som pigment (nummer 3206) eller för annan användning (t.ex. nummer 3815 och 3824).

Numret omfattar inte heller:

2824 Blyoxider; mönja och orangemönja

1. Bly(II)oxid (blyoxid, massikot, blyglete) PbO. Vid oxidation av bly eller cerussit (vattenhaltigt blykarbonat) genom upphettning i luft erhålls först blyoxid i icke smält tillstånd som ett blekgult pulver. Detta benämns massikot. Vid längre driven upphettning till mörk rödglödgning erhålls smält oxid, blyglete (lithargyrum) i form av pulver eller fjäll med orangegul (silverglete) eller rödaktig (guldglete) färg. Bly(II)oxid erhålls också som biprodukt vid utvinning av silver ur silverhaltigt bly. Den används inom glasindustrin (framställning av bly- och kristallglas), inom emaljeringsindustrin och vid framställning av tändstickor, färger, sickativ etc.
2. Bly(II,IV)oxid (mönja) är en dubbeloxid vars sammansättning närmast motsvarar formeln Pb₃O₄. Den framställs av osmält bly(II)oxid (massikot) och är ett giftigt, orangerött pulver med densitet 8 – 9. Med orangemönja avser man antingen en mycket ren dubbeloxid, som är starkare färgad och mindre tung än vanlig mönja, eller mönja som innehåller blykarbonat, vilket härrör från den cerussit som har använts vid framställningen. Mönja används för inblandning i andra färgämnen (saturnusrött), för framställning av rostskyddsfärger och kitt samt för färgning av sigillack. Mönja används också till glasyr för lergods och i större omfattning än bly(II)oxid för framställning av kristallglas och optiskt glas, emedan den ger lätt smältbart glas med hög glans. Glansen beror på att glaset har högt brytningsindex.
3. Bly(IV)oxid (blydioxid) PbO₂ erhålls genom att behandla bly(II,IV)oxid med salpetersyra eller genom elektrolys av bly(II)nitrat. Den utgör ett brunt, vattenolösligt pulver som vid beröring kan antända organiska ämnen. Den är ett oxidationsmedel och används inom pyrotekniken, vid tillverkning av tändstickor och ackumulatorplåtar samt som betmedel inom textilindustrin.
   Bly(IV)oxid är amfoter och ger plumbater enligt nr 2841.

Detta nummer omfattar:

De viktigaste föreningarna enligt detta nummer är följande.

1. Hydrazin och oorganiska salter av hydrazin. Hydrazin NH₂.NH₂ är ett basiskt ämne som framställs genom oxidation av ammoniak med natriumhypoklorit. Även hydratetNH₂NH₂.H₂O existerar. Hydrazin utgör en färglös, tårretande vätska som ryker i luften. Det är ett kraftigt reduktionsmedel som används vid framställning av initialsprängämnen och vid kemiska synteser.
   Oorganiska salter av hydrazin, som erhålls då hydrazin får reagera med oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. Det viktigaste saltet är hydrazinsulfat, som bildar färglösa, i kallt vatten obetydligt lösliga kristaller. Det sönderdelas explosionsartat vid upphettning och används som ett analytiskt reagens samt inom metallurgin (för att skilja polonium från tellur).
   Numret omfattar inte organiska hydrazinderivat (nr 2928).
2. Hydroxylamin och oorganiska salter av hydroxylamin.
   Hydroxylamin NH2OH är ett basiskt ämne som erhålls vid hydrolys av nitrometan. Hydroxylamin bildar färglösa, delikvescenta kristaller med smältpunkt vid 33 °C, vilka är lättlösliga i vatten. Den sönderdelas explosionsartat vid 130 °C.
   Oorganiska salter av hydroxylamin, som erhålls då hydroxylamin får reagera med oorganiska syror, klassificeras också enligt detta nummer. De viktigaste är kloriden, sulfatet och nitratet. De utgör vita eller färglösa, vattenlösliga kristaller som används som reduktionsmedel vid organiska synteser, som antioxidanter för fettsyror, vid blekning, färgning och tryckning av textilvaror, som reagens, etc.
   Numret omfattar inte organiska hydroxylaminderivat (nr 2928).
3. Litiumoxid och litiumhydroxid Li₂O resp. LiOH framställs av litiumnitrat. De utgör vita, vattenlösliga pulver som används inom fotografin och för framställning av litiumsalter.
4. Vanadinoxider och vanadinhydroxider. Den viktigaste oxiden är vanadin(V)oxid (vanadinpentoxid, vanadinsyraanhydrid) V₂O₅, som framställs av de naturliga vanadaterna vanadinit (nr 2615) och karnotit (nr 2612). Den förekommer både amorf och kristallin, i form av klumpar och som pulver. Färgen varierar från gul till rödbrun. Vanadin(V)oxid blir röd vid upphettning och är nästan olöslig i vatten. Den används för framställning av vanadinsalter, vissa bläcksorter och som katalysator (vid framställning av svavelsyra, ftalsyraanhydrid och syntetisk etanol).
   Flera hydroxider, vilka utgör syror, existerar. Från dessa härleder sig vanadater av olika slag enligt nr 2841.
   
5. Nickeloxider och nickelhydroxider:
   a) Nickel(II)oxid (nickeloxidul) NiO framställs genom stark upphettning av nitratet eller karbonatet. Den är ett gröngrått pulver, vars densitet och färg varierar efter framställningssättet. Nickel(II)oxid används inom emaljeringsindustrin, som färgämne inom glasindustrin och som katalysator vid organiska synteser. Den är en basisk oxid.
   b) Nickel(III)oxid (nickeloxid) Ni₂O₃ är ett svart pulver och används som färgämne inom emaljeringsindustrin samt vid framställning av plåtar för alkaliska ackumulatorer.
   c) Nickel(II)hydroxid Ni(OH)₂ utgör ett fint grönt pulver och används vid förnickling, som beståndsdel i plåtar för alkaliska ackumulatorer samt vid tillverkning av nickelkatalysatorer. Numret omfattar inte:
   a) naturlig nickeloxid (bunsenit) (nr 2530);
   b) orena nickeloxider, t.ex. nickeloxidsinter, nickeloxid i form av granulat ("grön nickeloxid") (nr 7501).
6. Kopparoxider och kopparhydroxider:
   a) Koppar(I)oxid (kuprooxid, kopparoxidul, röd kopparoxid) Cu₂O framställs av koppar(II)acetat eller koppar(II)sulfat och utgör ett kristallint, rött pulver som är olösligt i vatten. Den används för att färga glas rött (signalglas), för tillverkning av skeppsbottenfärger och syntetiska ädelstenar (smaragder) samt som svampbekämpningsmedel inom jordbruket.
   b) Koppar(II)oxid (kuprioxid, svart kopparoxid) CuO framställs av koppar(II)nitrat eller koppar(II)karbonat eller genom oxidation av metallen. Den förekommer som ett svart pulver eller som korn med kastanjebrun skiftning. Den är olöslig i vatten och används för att färga glas grönt och inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid beredning av målningsfärger. Koppar(II)oxid används också för depolarisation i galvaniska element samt som oxidationsmedel och katalysator inom den organiska kemin.
   c) Den vanligaste hydroxiden är koppar(II)hydroxid (kuprihydroxid) Cu(OH)₂, vilken utgör ett blått fast ämne som används som pigment, antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen. Koppar(II)hydroxid används också för framställning av pigment (t.ex. peligotblått, som är beständigt i artificiellt ljus) och av Schweitzers reagens, som är en ammoniakalisk lösning av hydroxiden. Schweitzers reagens används som lösningsmedel vid framställning av konstsilke enligt kopparoxidammoniakmetoden.
   Numret omfattar inte naturlig koppar(I)oxid (kuprit) och naturlig koppar(II)oxid (tenorit) (nr 2603).
7. Germaniumoxider. Den viktigaste är germaniumdioxid GeO₂, vilken erhålls vid utvinning av germanium ur naturlig germaniumkopparsulfid (germanit) (nr 2617) eller genom hydrolys av germaniumklorid. Germaniumdioxid utgör ett vitt, något vattenlösligt pulver, vilket används för framställning av germaniummetall (för transistorer etc.), inom medicinen och för tillverkning av specialglas.
8. Molybdenoxider och molybdenhydroxider. Den viktigaste molybdenoxiden är molybden(VI)oxid (molybdentrioxid) MoO₃, som framställs av naturlig molybdensulfid, molybdenit (nr 2613). Den är en vit, kristallin produkt, som blir gul vid upphettning och som är praktiskt taget olöslig i vatten. Molybden(VI)oxid används som katalysator vid organiska synteser (framställning av ftalsyraanhydrid).
   Det finns också blå oxider som i oblandat skick eller i blandning (i vilket senare fall de förs till 32 kap.) används i artistfärger och då benämns molybdenblått eller mineralisk indigo. Bland hydroxiderna märks bl.a. molybdensyra H₂MoO₄ som utgör ett vitt eller gulaktigt pulver. Denna är svårlöslig i vatten och används inom keramikindustrin (glasyrer) samt som katalysator. Molybdater enligt nr 2841 härleder sig från dessa hydroxider.
   Numret omfattar inte naturlig molybdenoxid (molybdenockra, molybdit) (nr 2530).
9. Antimonoxider:
   a) Antimon(III)oxid (antimontrioxid, antimon-syrlighetsanhydrid) Sb₂O₃ framställs av naturlig antimonsulfid (stibnit) eller genom oxidation av metallen. Antimon(III)oxid förekommer som ett vitt pulver eller som nålformiga kristaller och är praktiskt taget olöslig i vatten. Med "antimonvitt" förstås både ren antimon(III)oxid enligt detta nummer och blandningar enligt 32 kap. av denna oxid med zinkoxid. Antimon(III)oxid används i målningsfärger, som opakmedel inom emaljeringsindustrin (emaljering av järn) och vid lergodstillverkning (glasyrer), för framställning av glas med låg utvidgningskoefficient (lampglas) samt vid tillverkning av syntetiska ädelstenar och halvädelstenar (konstgjorda rubiner, topaser och granater). Den ger antimoniter enligt nr 2841.
   b) Antimon(V)oxid (antimonpentoxid, antimonsyra-anhydrid) Sb₂O₅ erhålls genom oxidation av metallen eller genom upphettning av nitratet. Den utgör ett gult pulver som används som opakmedel inom emaljeringsindustrin och ger antimonater enligt nr 2841.
   c) Antimon(III,V)oxid (antimontetraoxid) Sb₂O₄ utgör ett vitt pulver som erhålls genom upphettning av antimon(V)oxid. Numret omfattar inte naturliga antimontrioxider (senarmontit och valentinit) och naturlig antimontetraoxid (cervantit) (nr 2617).
10. Berylliumoxid och berylliumhydroxid:
    a) Berylliumoxid BeO framställs av berylliumnitrat eller berylliumsulfat. Den utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som kan kristalliseras. Den används för framställning av berylliumsalter och av syntetiska ädelstenar eller halvädelstenar samt som katalysator;
    b) Berylliumhydroxid Be(OH)₂ utgör ett vitt pulver som liknar aluminiumhydroxid.
11. Kalciumoxid, kalciumhydroxid och kalciumperoxid. Detta nummer omfattar kalciumoxid CaO och kalciumhydroxid Ca(OH)₂ i rent tillstånd (dvs. praktiskt taget fria från lera, järnoxid, manganoxid etc.), såsom exempelvis den produkt som erhålls genom upphettning av fällt kalciumkarbonat. Numret omfattar också smält kalk som har erhållits genom smältning av vanlig osläckt kalk i elektrisk ugn. Denna produkt har hög renhetsgrad (ca 98 % kalciumoxid). Den är kristallin och i allmänhet färglös och används främst som eldfast infodringsmaterial i ugnar, vid tillverkning av deglar och, i småbitar, som tillsats till betong för att öka dennas motståndskraft mot nötning. Kalciumperoxid CaO₂ är ett vitt eller gulaktigt kristallvattenhaltigt pulver (vanligen med 8 H₂O). Den är obetydligt löslig i vatten och används som ett bakteriedödande medel, som rengöringsmedel samt inom medicinen och vid tillverkning av kosmetiska preparat. Numret omfattar inte osläckt kalk (kalciumoxid) och släckt kalk (kalciumhydroxid) (nr 2522).
12. Manganhydroxider:
    a) Mangan(II)hydroxid (manganohydroxid) Mn(OH)₂ är ett vitaktigt, vattenolösligt pulver.
    b) Mangan(III)hydroxid (manganihydroxid) Mn(OH)₃ framställs av mangan(III)oxid Mn₂O₃. Den utgör ett brunt pulver som används för framställning av färgämnen (manganbrunt) och manganlinoleat.
    c) Mangan(II,III)hydroxid (manganomanganihydroxid) framställs av mangan(II,III)oxid Mn₃O₄.
    
    Numret omfattar inte naturligt manganoxidhydrat (naturlig manganhydroxid, manganit), vilket utgör en malm enligt nr 2602, och inte heller ohydratiserade manganoxider (nr 2820).
13. Zirkonium(IV)oxid (zirkonium(IV)oxid, zirkonjord) ZrO₂, som inte får förväxlas med zirkon (nr 2615 eller 7103), vilket utgör ett kristallint naturligt zirkoniumsilikat.
    Konstgjord zirkonium(IV)oxid erhålls ur ovannämnda malm eller av zirkoniumsalter. Den utgör ett eldfast, vitaktigt pulver med smältpunkt omkring 2 600 °C. Zirkonium(IV)oxid används som ett mot kemikalier motståndskraftigt eldfast ämne, som pigment och keramiskt opakmedel, som slipmedel, som beståndsdel i glas samt som katalysator. Naturlig zirkoniumoxid eller baddeleyit är en malm enligt nr 2615.
14. Kadmiumoxid och kadmiumhydroxid:
    a) Kadmiumoxid CdO utgör ett gult pulver, mer eller mindre brunaktigt alltefter den temperatur den har upphettats till under framställningen ur karbonatet eller hydroxiden. Den används inom keramikindustrin och som katalysator.
    b) Kadmiumhydroxid Cd(OH)₂ utgör ett vitt pulver.
15. Tennoxider och tennhydroxider:
    a) Tenn(II)oxid (stannooxid, tennoxidul) SnO är olöslig i vatten och förekommer som gråa eller svarta kristaller eller som ett olivbrunt pulver med blå-, röd- eller grönaktig skiftning, alltefter framställningssättet. Denna oxid är amfoter och ger stanniter enligt nr 2841. Den används vid organiska synteser som reduktionsmedel eller katalysator.
    b) Tenn(IV)oxid (stannioxid, tenndioxid, tennsyraanhydrid) SnO₂ är olöslig i vatten. Den förekommer som ett vitt eller grått pulver. Den vita oxiden används som opakmedel inom glas- och keramikindustrierna, medan den grå oxiden används för polering av metall och speglar samt för framställning av glasyrer och emaljer. Den senare oxiden kallas även ”putty powder” men den termen används också för en blandning av oxiden med blyoxid vilken klassificeras enligt nr 3824.
    Tenn(IV)oxid är amfoter och ger stannater enligt nr 2841.
    c) Tenn(IV)hydroxid (tennsyra) Sn(OH)₄. Den erhålls genom inverkan av en alkalihydroxid på något salt av fyrvärt tenn och utgör ett vitt pulver som omvandlas till metatennsyra.
    d) Metatennsyra erhålls av tennsyra och utgör ett vattenolösligt pulver. Den används som opakmedel inom den keramiska industrin och som slipmedel inom glasindustrin. Dessa tennhydroxider ger stannater enligt nr 2841.
    Detta nummer omfattar inte:
    a) naturlig tennoxid (kassiterit), en malm (nr 2609);
    b) tennslagg som har erhållits vid smältning av metallen och som utgör en blandning av tenn och tennoxid (nr 2620).
16. Volframoxid och volframhydroxider. Den viktigaste av volframoxiderna är volfram(VI)oxid (volframtrioxid, volframsyraanhydrid) WO3, som utvinns inom volframmetallurgin vid behandling av naturliga volframater (volframit eller scheelit – nr 2611). Den är ett citrongult, vattenolösligt, kristallint ämne som orangefärgas vid upphettning. Den används för framställning av volframmetall för glödtrådar i elektriska glödlampor samt i keramiska färger.
    Flera hydroxider finns, bl.a. volframsyra H₂WO₄, som är gulfärgad. Den ger volframater enligt nr 2841. Numret omfattar inte naturlig volframoxid (volframockra, tungstit) (nr 2530).
17. Vismutoxider och vismuthydroxider:
    a)Vismut(III)oxid (vismuttrioxid) Bi₂O₃ framställs av vismut(III)nitrat eller vismut(III)karbonat och utgör ett blekgult, vattenolösligt pulver, som blir rött vid upphettning. Den används inom keramik- och glasindustrierna.
    b) Vismut(V)oxid (vismutpentoxid, röd vismutoxid) Bi₂O₅ utgör ett brunrött pulver.
    c) Vismuthydroxid Bi(OH)₃. Numret omfattar inte naturlig vismutockra, som huvudsakligen består av vismuttrioxid (nr 2617). Numret omfattar inte heller kvicksilveroxid (nr 2852).

Allmänna anvisningar

Metallsalter erhålls genom utbyte av grundämnet väte i en syra mot en metall eller mot ammoniumjonen NH₄+. I flytande tillstånd eller i lösningar är salterna elektrolyter, som avger metallen (eller metalljonen) vid katoden.

I neutralsalter är syrans samtliga väteatomer ersatta med metall, medan sura salter (vätesalter) fortfarande innehåller utbytbart väte. Basiska salter (oxid- eller hydroxidsalter) innehåller större mängd basisk oxid än som behövs för att neutralisera syran (t.ex. kadmiumoxidsulfat CdSO₄ . CdO).

Underavdelning V omfattar metallsalter av de syror som klassificeras enligt underavdelning II (syror av ickemetaller) eller i underavdelning IV (sura metallhydroxider).

Dubbelsalter och komplexa salter

Vissa dubbelsalter och vissa komplexa salter är särskilt nämnda i en del av numren 2826 – 2841, t.ex. fluorosilikater, fluoroborater och andra fluorkomplexa salter (nr 2826) alunarter (nr 2833) och komplexa cyanider (nr 2837). Beträffande dubbelsalter och komplexa salter som inte är särskilt nämnda, se anv. till nr 2842.

Underavdelning V omfattar inte:

A. Fluorider

Med undantag av varor som enligt de allmänna anvisningarna till underavdelningen skall klassificeras enligt andra nummer omfattar detta nummer fluorider (dvs. metallsalter av fluorvätesyra enligt nr 2811).

Följande fluorider är de viktigaste:

1. Ammoniumfluorider, dels den neutrala fluoriden NH₄F, dels den sura fluoriden NH₄F.HF. Dessa salter förekommer som delikvescenta, färglösa, vattenlösliga, giftiga kristaller. De används bl.a. som antiseptiska medel (för konservering av hudar och trä), för reglering av jäsningsprocesser (i stället för fluorvätesyra), vid färgning (betmedel), för etsning av glas (huvudsakligen den sura fluoriden), för rengöring av koppar, inom metallurgin (vid uppslutning av malmer och vid framställning av platina), etc.
2. Natriumfluorider, dels den neutrala fluoriden NaF, dels den sura fluoriden NaF.HF. De erhålls genom upphettning av naturlig kalciumfluorid enligt nr 2529 (flusspat, fluorit) tillsammans med ett natriumsalt och utgör färglösa, giftiga kristaller, som är tämligen svårlösliga i vatten. Liksom ammoniumfluoriderna används de som antiseptiska medel (för konservering av hudar, trä och ägg), för reglering av jäsningsprocesser samt för etsning och mattering av glas. De används också för framställning av icke frittad emaljmassa samt av parasitbekämpningsmedel.
3. Aluminiumfluorid AlF₃ framställs av bauxit och fluorvätesyra. Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller och används som flussmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt för rening av väteperoxid.
4. Kaliumfluorider. Neutral kaliumfluorid KF2 H₂O förekommer som färglösa, delikvescenta, giftiga kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det finns också en sur fluorid KF.HF. Kaliumfluoriderna har samma användning som natriumfluoriderna. Den sura fluoriden används dessutom inom zirkonium- och tantalmetallurgin.
5. Kalciumfluorid CaF₂ framställs av naturlig kalciumfluorid (flusspat, fluorit) enligt nr 2529. Den bildar färglösa, vattenolösliga kristaller men förekommer också i gelatinös form. Kalciumfluorid används som flussmedel inom metallurgin (särskilt vid elektrolytisk framställning av magnesium ur karnallit) samt för framställning av glas och keramiska produkter.
6. Krom(III)fluorid CrF₃4 H₂O. Den utgör ett mörkgrönt, vattenlösligt pulver. Vattenlösningen angriper glas. Krom(III)fluorid används som betmedel vid färgning.
7. Zinkfluorid ZnF₂ utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Den används för impregnering av trä, för framställning av emaljmassa och vid galvanisering.
8. Antimonfluorider. Fluorvätesyra ger med antimonoxider antimon(III)fluorid (antimontrifluorid) SbF₃, som kristalliserar i delikvescenta, vita, vattenlösliga nålar, och antimon(V)fluorid (antimonpentafluorid) SbF₅, som utgör en viskös vätska, som med ett väsande ljud löser sig i vatten under bildning av ett hydrat (med 2 H₂O). Dessa salter används inom den keramiska industrin samt som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror.
9. Bariumfluorid BaF₂ framställs av fluorvätesyra och oxid, sulfid eller karbonat av barium. Den utgör ett vitt, giftigt pulver, som är svårlösligt i vatten och som används som pigment i keramiska produkter och emaljmassa, som antiseptiskt medel vid balsamering, som insektsbekämpningsmedel etc.
   
   

Numret omfattar inte fluorider av ickemetaller (nr 2812).

B. Fluorosilikater

Fluorosilikater är metallsalter av fluorokiselsyra H₂SiF₆ enligt nr 2811.

1. Natriumfluorosilikat Na₂SiF₆ framställs av kiseltetrafluorid, som erhålls som biprodukt vid framställning av superfosfater. Natriumfluorosilikat utgör ett vitt pulver som är obetydligt lösligt i kallt vatten. Det används bl.a. för framställning av opakt glas och emaljmassa, konstgjord sten, syrafast cement, råttgift och insektsbekämpningsmedel; vid utvinning av berylliummetall (på elektrolytisk väg); vid elektrolytisk raffinering av tenn; för koagulering av latex och som antiseptiskt medel.
2. Kaliumfluorosilikat K₂SiF₆ är ett vitt, luktlöst, kristallint pulver som är svårlösligt i vatten men lösligt i saltsyra. Det används bl.a. vid framställning av frittad emaljmassa, keramiska produkter, insektsbekämpningsmedel och syntetisk glimmer samt inom aluminium- och magnesiummetallurgin.
3. Kalciumfluorosilikat CaSiF₆ utgör ett vitt, kristallint pulver, som är ytterst obetydligt lösligt i vatten och som används som vitt pigment inom den keramiska industrin.
4. Koppar(II)fluorosilikat CuSiF₆.6 H₂O är ett blått, kristallint, giftigt pulver, som är lösligt i vatten. Det används för att erhålla marmoreringseffekter samt som svampbekämpningsmedel.
5. Zinkfluorosilikat ZnSiF₆.6 H₂O är ett kristallint, vattenlösligt pulver. Det reagerar med kalciumföreningar så att kalciumfluorid bildas på ytan. Zinkfluorosilikat används för att härda betong, vid elektrolytisk förzinkning samt som desinfektions- och svampbekämpningsmedel (mot angrepp på trä).
6. Bariumfluorosilikat BaSiF₆ är ett vitt pulver som används för bekämpning av coloradoskalbaggen och andra insekter samt för utrotning av skadedjur.
7. Andra fluorosilikater. Magnesiumfluorosilikat och aluminiumfluorosilikat används liksom zinkfluorosilikat för härdning av betong. Kromfluorosilikat och järnfluorosilikat används inom färgämnesindustrin.

Numret omfattar inte topas, som är ett naturligt aluminiumfluorosilikat (71 kap.).

C. Fluoroaluminater och andra fluorkomplexa salter

1. Natriumfluoroaluminat Na₃AlF₆ (syntetisk kryolit) erhålls som fällning när en lösning av aluminiumoxid i fluorvätesyra försätts med natriumklorid eller genom smältning av aluminiumsulfat tillsammans med natriumfluorid. Varan förekommer som en vitaktig, kristallin massa och används inom aluminiummetallurgin som ersättningsmedel för naturlig kryolit (nr 2530), inom pyrotekniken, i emaljmassa, vid glasframställning och som insektsbekämpningsmedel.
2. Fluoroborater, t.ex. natriumfluoroborat (desinfektionsmedel), kaliumfluoroborat (används i emaljmassa), kromfluoroborat och nickelfluoroborat (används inom galvanotekniken).
3. Fluorosulfater, särskilt ammoniumantimon(III)fluorosulfat (NH₄)₂SO₄SbF₃, s.k. Haens salt. Det bildar lösliga kristaller som angriper metaller och glas samt används som betmedel vid färgning.
4. Fluorofosfater, t.ex. sådana som erhålls av naturligt magnesiumfluorofosfat (wagnerit) (nr 2530) eller aluminiumlitiumfluorofosfat (amblygonit) (nr 2530).
5. Fluorotantalater (erhålls inom tantalmetallurgin); fluorotitanater, fluorogermanater, fluoroniobater, fluorozirkonater (erhålls inom zirkoniummetallurgin), fluorostannater etc.

Detta nummer omfattar också fluoridoxider (även komplexa) av metaller (t.ex. beryllium), medan däremot fluoridoxider av ickemetaller klassificeras enligt nr 2812.

Detta nummer omfattar inte fluoroformiater, fluoroacetater och andra komplexa organiska fluorsalter (29 kap.).

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer klorider, kloridoxider, hydroxidklorider, bromider, bromidoxider, jodider och jodidoxider av metaller eller av ammoniumjon NH₄+. Halogenider och halogenidoxider av ickemetaller omfattas inte av detta nummer (nr 2812).

A. Klorider

Denna grupp omfattar salter av väteklorid (nr 2806).

De viktigaste kloriderna enligt detta nummer är följande.

1. Ammoniumklorid (salmiak) NH₄Cl erhålls vid neutralisation av saltsyra med ammoniak. Den kan förekomma som en kristallin massa eller, när den har renats genom sublimation, som pulver eller i kakor. Ammoniumklorid är löslig i vatten och är i rent tillstånd färglös, i annat fall gulaktig. Den används bl.a. för betning av metaller; vid tryckning och färgning av textilvaror; vid garvning; som gödselmedel; vid framställning av galvaniska Leclanchés-element; för härdning av lacker och lim; inom galvanotekniken; för fotobruk (fixerlösningar), etc.
   Angående gödselmedel som innehåller ammoniumklorid, se anv. till nr 3102.
2. Kalciumklorid CaCl₂ utvinns antingen ur naturliga stassfurtersalter eller erhålls som biprodukt vid framställning av natriumkarbonat. Den är alltefter renhetsgraden vit, gulaktig eller brun till färgen. Kalciumklorid är hygroskopisk och kan förekomma i smält eller gjuten form, som porös massa, som flingor eller hydratiserad med 6 H₂O (som kristaller eller i form av korn). Den används i köldblandningar, vid betongarbete i kyla, som dammbindningsmedel på vägar, som katalysator, som dehydratiserings- eller kondensationsmedel vid organiska synteser (t.ex. framställning av aminer ur fenol) och för torkning av gaser. Den används också inom medicinen.
3. Magnesiumklorid MgCl₂ erhålls som biprodukt vid utvinning av kaliumsalter. Den förekommer antingen vattenfri i form av halvgenomskinliga massor, cylindrar, tabletter eller prismor eller hydratiserad i form av färglösa nålar. Magnesiumklorid är löslig i vatten och används för framställning av mycket hård betong (t.ex. vid gjutning av fogfria golv), i appreturmedel för bomulls- och andra textilvaror, som desinfektionsmedel och antiseptiskt medel inom medicinen samt för brandskyddsimpregnering av trä.
   Numret omfattar inte naturlig magnesiumklorid (bischofit) (nr 2530).
4. Aluminiumklorid AlCl₃ erhålls genom inverkan av klor på aluminium eller av saltsyra på aluminiumoxid. Den förekommer i vattenfri eller kristalliserad form eller som vattenlösning med sirapskonsistens. Det vattenfria saltet ryker i luften. Aluminiumklorid i fast form används vid organiska synteser och som betmedel vid färgning etc., medan vattenlösningen används för träkonservering, vid rengöring av ull, som desinfektionsmedel etc.
5. Järnklorider:
   a) Järn(II)klorid (ferroklorid) FeCl₂ förekommer antingen vattenfri (fjäll, flingor eller gröngult pulver), hydratiserad med t.ex. 4 H₂O (gröna eller blåaktiga kristaller) eller som en grön vattenlösning. Den oxideras i luften under gulfärgning. Järn(II)klorid förvaras vanligen i omsorgsfullt tillslutna flaskor försatt med några droppar etanol för att förhindra oxidation. Den används som reduktionsmedel och som betmedel.
   b) Järn(III)klorid (ferriklorid) FeCl₃ framställs genom att lösa järnoxid, järnkarbonat eller metalliskt järn i saltsyra eller i kungsvatten eller genom att leda klorgas över rödglödande järn. I vattenfritt tillstånd är den en gul-, brun- eller granatfärgad massa, vilken är delikvescent och vattenlöslig. Med 5 eller 12 H₂O hydratiserad järn(III)klorid bildar orangefärgade, röda eller violetta kristaller. Järn(III)klorid saluförs också som en mörkröd vattenlösning och har mera mångsidig användning än järn(II)klorid, t.ex. för vattenrening inom industrin, som betmedel, för fotobruk och vid klichétillverkning, för patinering av järn, inom medicinen (blodstillande och kärlsammandragande medel) samt, huvudsakligen, som oxidationsmedel.
6. Kobolt(II)klorid CoCl₂.6 H₂O förekommer som ljusröda, röda eller violetta vattenlösliga kristaller, som blir blå vid upphettning. Den används vid tillverkning av hygrometrar, som sympatetiskt bläck och som absorptionsmedel i gasmasker.
7. Nickel(II)klorid NiCl₂. I vattenfritt tillstånd förekommer den som gula fjäll eller flingor och hydratiserad med 6 H₂O som delikvescenta, gröna kristaller, som är lättlösliga i vatten. Nickel(II)klorid används som betmedel vid färgning, för elektrolytisk förnickling och som absorptionsmedel i gasmasker.
8. Zinkklorid ZnCl₂ erhålls genom att leda väteklorid över rostad zinkmalm (zinkblände eller galmeja – nr 2608) eller kan utvinnas ur zinkaska och andra zinkåterstoder enligt nr 2620. Den förekommer som en vit, kristallin massa (zinksmör), som smältstycken eller som korn. Zinkklorid är starkt delikvescent, löslig i vatten, frätande och mycket giftig. Den används som antiseptiskt medel, som svampbekämpningsmedel och som dehydratiseringsmedel; för brandskyddsimpregnering av trä; för konservering av hudar; vid framställning av vulkanfiber och vid organiska synteser. Den används vidare som flussmedel vid lödning, som betmedel vid färgning och tryckning, vid oljerening samt för framställning av tandcement och medikamenter (etsande antiseptiska medel).
9. Tennklorider:
   a) Tenn(II)klorid (stannoklorid) SnCl₂ förekommer som en massa med hartsartade brottytor, som vita eller gulaktiga kristaller (med 2 H₂O) eller lösningar i samma färger. Den är frätande och sönderdelas i luft. Tenn(II)klorid används som reduktionsmedel och som betmedel vid textilfärgning; vid kypfärgning; som förtyngningsmedel för natursilke samt vid elektrolytisk förtenning.
   b) Tenn(IV)klorid (tenntetraklorid, stanniklorid) SnCl₄ utgör i vattenfritt tillstånd en färglös eller gulaktig vätska som avger vita ångor i fuktig luft. Hydratiserad tenn(IV)klorid bildar färglösa kristaller men förekommer också i gelatinös form (tennsmör). Tenn(IV)klorid används inom textilindustrin som betmedel och som förtyngningsmedel för natursilke. Tenn(IV)klorid i blandning med tenn(II)klorid och guldsalter bildar preparatet Cassius' guldpurpur, som används vid porslinsmålning.
10. Bariumklorid BaCl₂ framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit) eller naturligt bariumsulfat (tungspat). Den är löslig i vatten och kan förekomma vattenfri, smält (gult pulver) eller hydratiserad med 2 H₂O (i rombiska, tavelformiga kristaller). Bariumklorid används vid färgning, inom keramisk industri, som parasitbekämpningsmedel och råttgift, för rening av vatten i industrier etc.
11. Titanklorider. Den viktigaste av titankloriderna är titan(IV)klorid (titantetraklorid) TiCl₄, som erhålls inom titanmetallurgin genom inverkan av klor på en blandning av kol och naturlig titandioxid (rutil, brookit, anatas). Titan(IV)klorid är en färglös eller gulaktig vätska med stickande lukt. Den ryker i fuktig luft samt absorberar vatten, varvid den hydrolyseras. Den används för framställning av betmedel för färgning, för att ge keramiska föremål ett iriserande utseende, för utveckling av konstgjord dimma samt vid organiska synteser.
12. Kromklorider:
    a) Krom(II)klorid (kromoklorid) CrCl₂ förekommer i form av nålformade kristaller eller som azurblå lösning och används som reduktionsmedel.
    b) Krom(III)klorid (kromiklorid) CrCl₃, vilken förekommer dels vattenfri som blekröda eller orangefärgade kristallfjäll, dels hydratiserad (med 6 eller 12 H₂O) som gröna eller violetta kristaller. Den används som betmedel vid textilfärgning, som garvmedel, vid elektrolytisk förkromning, vid organiska synteser och för framställning av sintrad krom.
13. Mangan(II)klorid (manganklorid) MnCl₂ erhålls genom att behandla naturligt mangankarbonat (rodokrosit – nr 2602) med saltsyra. Den utgör i vattenfri form en rosafärgad, kristallin massa. I hydratiserad form (t.ex. med 4 H₂O) bildar den rosafärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Mangan(II)klorid används för framställning av bruna färgämnen och vissa medikamenter, som katalysator och vid textiltryck.
14. Kopparklorider:
    a) Koppar(I)klorid (kuproklorid) CuCl förekommer som ett kristallint pulver eller som färglösa kristaller. Den är nästan olöslig i vatten och oxideras i luften. Koppar(I)klorid används inom nickel- och silvermetallurgin samt som katalysator.
    b) Koppar(II)klorid (kupriklorid) CuCl₂.2H₂O bildar delikvescenta gröna kristaller, som är lösliga i vatten. Den används vid textiltryck, för fotobruk och vid elektrolys; som katalysator, antiseptiskt medel, desinfektionsmedel och insektsbekämpningsmedel; inom färgämnesindustrin och inom pyrotekniken (bengaliska eldar). Nantokit, som är en naturlig kopparklorid, förs till nr 2530.
15. Antimonklorider:
    a) Antimon(III)klorid (antimontriklorid, antimonsmör) SbCl₃ erhålls genom behandling av naturlig antimonsulfid (stibnit – nr 2617) med saltsyra. Den förekommer som färglösa, halvgenomskinliga klumpar, som absorberar luftfuktighet och därvid får ett oljigt utseende. Den är frätande. Antimon(III)klorid används för brunering och betning av metaller, som betmedel vid färgning, för framställning av substratpigment, i appreturmedel för läder samt för framställning av antimonoxid och av medikamenter för veterinärt bruk.
    b) Antimon(V)klorid (antimonpentaklorid) SbCl₅ är en färglös vätska som ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används som kloreringsmedel vid organiska synteser och för utveckling av konstgjord dimma.

Denna grupp omfattar inte natriumklorid och kaliumklorid, vilka även i rent tillstånd klassificeras enligt nr 2501 resp. 3104 eller 3105. Numret omfattar inte heller klorkalk, dvs. kommersiellt kalciumhypoklorit (nr 2828). Kvicksilverklorider (kvicksilver(I)klorid och kvicksilver(II)klorid) klassificeras enligt nr 2852.

B. Kloridoxider och hydroxidklorider

Denna grupp omfattar kloridoxider och hydroxidklorider av metaller. Hit hör bl.a. nedannämnda föreningar.

1. Kopparkloridoxider och kopparhydroxidklorider utgör blåa kristallina pulver som används som insekts- och svampbekämpningsmedel och som pigment. Numret omfattar inte naturlig kopparhydroxidklorid (atakamit) (nr 2603).
2. Aluminiumhydroxidklorid Al₂Cl(OH)₅ . x H₂O är ett gulvitt pulver som används i kosmetiska preparat som medel mot transpiration.
3. Krom(VI)kloridoxid (kromylklorid) CrCl₂O₂ utgör en röd vätska som har irriterande lukt, ryker i fuktig luft och sönderdelas av vatten. Den används vid garvning samt som betmedel och oxidationsmedel.
4. Tenn(IV)kloridoxid bildar gråa eller vita, vattenlösliga amorfa klumpar och används som betmedel.
5. Antimon(III)kloridoxid SbClO är ett vitt pulver som används för rökutveckling samt för tillverkning av pigment och medikamenter.
6. Blykloridoxider och blyhydroxidklorider utgör vita pulver som erhålls genom att behandla bly(II)oxid med alkaliklorid. De används för framställning av blykromater, som pigment (kasslergult) för akvarell-, olje- eller kallvattenfärger samt för framställning av andra, mera komplexa pigment.
7. Vismut(III)kloridoxid (vismutylklorid) BiClO är ett vitt pulver som används som pigment (pärlvitt) vid framställning av konstgjorda pärlor.

C. Bromider och bromidoxider

Denna grupp omfattar salter av vätebromid (nr 2811) samt bromidoxider.

1. Natriumbromid NaBr framställs på liknande sätt som ammoniumbromid eller genom att med ett natriumsalt behandla järnbromid som har erhållits genom direkt inverkan av brom på svarvspån av järn. Vid kristallisation över 51 °C erhålls den i vattenfritt tillstånd men är då tämligen instabil. Vid lägre temperaturer kristalliserar den med 2 H₂O i stora kubiska kristaller. Natriumbromid är färglös, hygroskopisk och vattenlöslig. Den används inom medicinen och för fotobruk.
2. Kaliumbromid KBr framställs och används på liknande sätt som natriumbromid och förekommer som vattenfria, stora kristaller.
3. Ammoniumbromid NH₄Br framställs genom inverkan av vätebromid på ammoniak. Den bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten. Kristallerna gulnar och sönderdelas långsamt i luften samt förflyktigas vid uppvärmning. Ammoniumbromid används inom medicinen som lugnande medel, som fördröjande medel i fotografiska framkallare samt för brandskyddsimpregnering.
4. Kalciumbromid CaBr₂ . 6 H₂O framställs genom inverkan av vätebromid på kalciumkarbonat. Den bildar färglösa, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. Kalciumbromid används inom medicinen och för fotobruk.
5. Kopparbromider:
   a) Koppar(I)bromid (kuprobromid) CuBr erhålls genom reduktion av koppar(II)bromid. Koppar(I)bromid bildar färglösa, i vatten olösliga kristaller och används vid organiska synteser.
   b) Koppar(II)bromid (kupribromid) CuBr₂ framställs genom direkt inverkan av brom på koppar. Koppar(II)bromid bildar delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används vid organiska synteser samt för fotobruk.
6. Andra bromider och bromidoxider. Bland dessa märks strontiumbromid (används inom medicinen) och bariumbromid.

D. Jodider och jodidoxider

Denna grupp omfattar salter av vätejodid (nr 2811) samt jodidoxider.

1. Ammoniumjodid NH₄I erhålls genom inverkan av vätejodid på ammoniak eller ammoniumkarbonat. Den utgör ett hygroskopiskt, vitt, kristallint pulver som är lättlösligt i vatten. Ammoniumjodid används inom medicinen (vid cirkulationssjukdomar och emfysem) och för fotobruk.
2. Natriumjodid NaI erhålls genom inverkan av vätejodid på natriumhydroxid eller natriumkarbonat eller genom att med ett natriumsalt behandla järnjodid som har erhållits genom direkt inverkan av jod på järnfilspån. Den kan också framställas genom upphettning av jodater. Natriumjodid bildar vattenfria, delikvescenta kristaller som är lättlösliga i vatten. Den sönderdelas under inverkan av luft och ljus. Natriumjodid används inom medicinen, för framställning av jodidhaltigt bordsalt och för fotobruk.
3. Kaliumjodid KI framställs och används på liknande sätt som natriumjodid. Den är mera hållbar än natriumjodid och bildar vattenfria, färglösa eller opaka kristaller.
4. Kalciumjodid CaI₂ framställs av kalciumkarbonat och vätejodid. Den bildar färglösa, glänsande kristaller eller pärlemorvita fjäll. Kalciumjodid är löslig i vatten och gulfärgas i luft. Den används för fotobruk.
5. Andra jodider och jodidoxider. Bland dessa märks bl.a.:
   a) jodider av litium (används inom medicinen), strontium, antimon, zink eller järn (de båda sistnämnda används inom medicinen och som antiseptiska medel), bly (har metallglans och används för framställning av färger för gummi) och vismut (reagens);
   b) antimon(III)jodidoxid, koppar(II)jodidoxid och bly(II)jodidoxid.

Numret omfattar inte kvicksilverjodider (kvicksilver(I)jodid och kvicksilver(II)jodid) (nr 2852).

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer hypokloriter, kloriter och hypobromiter av metaller samt kommersiellt kalciumhypoklorit.

A. Hypokloriter

Dessa föreningar är de viktigaste. De används huvudsakligen för blekning och är obeständiga föreningar som sönderdelas i luft. Även med svaga syror ger de hypoklorsyrlighet. Hypoklorsyrlighet, som lätt avspaltar klor, är ett mycket kraftigt oxidations- och blekmedel.

1. Natriumhypoklorit NaClO . 6 H₂O. Vattenlösningen benämns eau de Javelle. Det framställs genom elektrolys av natriumklorid i vattenlösning, genom inverkan av natriumsulfat eller natriumkarbonat på kalciumhypoklorit eller genom att behandla natriumhydroxid med klor. Natriumhypoklorit, som är lättlösligt i vatten, existerar inte i vattenfritt tillstånd. Det är instabilt och känsligt för värme och ljus. Vattenlösningen är färglös eller gulaktig och luktar klor samt innehåller vanligen mindre mängd natriumklorid som förorening. Natriumhypoklorit används för blekning av vegetabiliska fibrer och pappersmassa, för rumsdesinfektion och vattenrening samt för framställning av hydrazin. Det används också för fotobruk som snabbframkallare för ljusgårdsfria plåtar samt inom medicinen som antiseptiskt medel (blandningen av natriumhypoklorit och borsyra är känd som Dakins lösning).
2. Kaliumhypoklorit KClO.6 H₂O. Vattenlösningen av saltet benämndes tidigare eau de Javelle. Det liknar i alla avseenden natriumhypoklorit.
3. Andra hypokloriter. Bland dessa märks hypokloriter av ammonium (ett desinfektionsmedel med kraftigare verkan än kalciumhypoklorit), barium, magnesium och zink. De utgör alla blek- och desinfektionsmedel.

B. Kommersiellt kalciumhypoklorit

Kalciumhypoklorit. Den produkt som inom handeln benämns klorkalk består huvudsakligen av orent kalciumhypoklorit, vilket innehåller kalciumklorid och ibland även kalciumoxid eller kalciumhydroxid. Kalciumhypoklorit erhålls genom att mätta kalciumhydroxid med klor och utgör ett vitt, amorft, vattenlösligt pulver, som är hygroskopiskt då kalciumklorid ingår. Klorkalk är känslig för inverkan av ljus, värme och koldioxid och angriper animaliska fibrer och organiska ämnen samt förstör färgämnen. Den används för blekning av vegetabiliska textilvaror och pappersmassa, som antiseptiskt medel (för vattenrening, s.k. javellisering) samt för spridning över mark som har förorenats av stridsgaser. Rent kalciumhypoklorit förekommer antingen som kristallin massa eller i lösning med lukt av klor. Det är något mera stabilt än den orena produkten.

Numret omfattar inte kalciumklorid CaCl₂ (nr 2827).

C. Kloriter

Denna grupp omfattar salter av klorsyrlighet HClO2.

1. Natriumklorit NaClO₂ förekommer som en massa, vattenfri eller hydratiserad (med 3 H₂O), samt som vattenlösning. Det är beständigt upp till 100 °C. Natriumklorit är starkt frätande och utgör ett kraftigt oxidationsmedel som används för färgning och blekning.
2. Aluminiumklorit används för samma ändamål som natriumklorit.

D. Hypobromiter

Denna grupp omfattar salter av hypobromsyrlighet (underbromsyrlighet) HBrO (nr 2811).  Kaliumhypobromit används för bestämning av kvävehalten i vissa organiska föreningar.

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer klorater och perklorater, bromater och perbromater samt jodater och perjodater av metaller.

A. Klorater

Denna grupp omfattar salter av klorsyra HClO₃ (nr 2811).

1. Natriumklorat NaClO₃ erhålls genom elektrolys av vattenlösningar av natriumklorid. Det förekommer som glänsande, bladformiga, färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det avger lätt syre och innehåller ofta föroreningar (t.ex. alkaliklorider). Natriumklorat används som oxidationsmedel, vid organiska synteser, vid textiltryck (med anilinsvart), vid framställning av tändmedel för sprängämnen och tändsatser för tändstickor, som ogräsbekämpningsmedel etc.
2. Kaliumklorat KClO₃ framställs på liknande sätt som natriumklorat. Det bildar färglösa, i vatten svårlösliga kristaller och liknar i fråga om övriga egenskaper natriumklorat. Kaliumklorat används även inom medicinen och för framställning av sprängämnen (t.ex. cheddit).
3. Bariumklorat Ba(ClO₃)₂ framställs genom elektrolys av bariumkloridlösning. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus samt för framställning av sprängämnen och vissa andra klorater.
4. Andra klorater. Bland dessa märks ammoniumklorat, som används vid tillverkning av sprängämnen; strontiumklorat, som används för tillverkning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla rött ljus; krom(III)klorat, som används som betmedel vid färgning; koppar(II)klorat, som bildar gröna kristaller och används vid färgning, för framställning av sprängämnen samt inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus.

B. Perklorater

Denna grupp omfattar salter av perklorsyra HClO₄ (nr 2811). De är kraftiga oxidationsmedel och används inom pyrotekniken och för framställning av sprängämnen.

1. Ammoniumperklorat NH₄ClO₄ framställs av natriumperklorat och bildar färglösa kristaller som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det sönderdelas i värme, ibland explosionsartat.
2. Natriumperklorat NaClO₄ erhålls genom elektrolys av kall natriumkloratlösning och förekommer som färglösa, delikvescenta kristaller.
3. Kaliumperklorat KClO₄ framställs av natriumperklorat och utgör ett färglöst kristallint pulver, som är förhållandevis svårlösligt i vatten. Det exploderar vid stöt. Kaliumperklorat används inom den kemiska industrin som ett kraftigare oxidationsmedel än kloraterna.
4. Andra perklorater. Bland dessa märks bariumperklorat (kristallvattenhaltigt pulver) och bly(II)perklorat. Mättad bly(II)perkloratlösning är en tung vätska (densitet 2,6) som används vid flotation.

C. Bromater och perbromater

Denna grupp omfattar salter av bromsyra HBrO₃ (nr 2811), t.ex. kaliumbromat KBrO₃, och salter av perbromsyra HBrO₄.

D. Jodater och perjodater

Denna grupp omfattar salter av jodsyra HIO3 (nr 2811) samt salter av perjodsyra (nr 2811). Natriumjodat NaIO3, kaliumjodat KIO3 och kaliumvätedijodat KH(IO₃)₂ används inom medicinen och som reagens vid kemisk analys.

Bariumjodat, i kristaller, används för framställning av jodsyra.

Natriumperjodater (natriumperjodat och natriumvätediperjodat) erhålls genom inverkan av klor på en alkalisk lösning av natriumjodat.

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallsulfider (salter av vätesulfid H₂S – nr 2811). Den äldre benämningen sulfhydrater (hydrosulfider) används ibland om vätesulfider. Numret omfattar inte sulfider av ickemetaller (nr 2813).

1. Natriumsulfider:
   a) Natriumsulfid Na₂S framställs genom reduktion av natriumsulfat med kol. Den förekommer vattenfri som vattenlösliga, vitaktiga massor eller skivor, vilka i luften omvandlas till sulfat. Den förekommer vidare kristalliserad med 9 H₂O och är då alltefter renhetsgraden färglös eller grönaktig. Natriumsulfid är ett milt verkande reduktionsmedel som används vid framställning av organiska föreningar. Natriumsulfid befrämjar vid flotation absorptionen av olja på malmens yta. Den används också som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och som parasitbekämpningsmedel.
   b) Natriumvätesulfid (natriumhydrosulfid) NaHS erhålls genom inverkan av vätesulfid på neutral natriumsulfid. Natriumvätesulfid bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som avhåringsmedel vid garvning, vid färgning, som absorptionsmedel för koppar vid nickelraffinering, som reduktionsmedel vid organiska synteser, etc.
2. Zinksulfid ZnS. Konstgjord vattenhaltig zinksulfid erhålls genom att fälla ett alkalizinkat med natriumsulfid. Den utgör en vit pasta eller ett vitt pulver som ofta innehåller zinkoxid eller andra föroreningar. Zinksulfid, även blandad med magnesiumoxid, används som pigment inom gummiindustrin. Om zinksulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls litopon (3206). Med silver, koppar etc. aktiverad zinksulfid bildar luminoforer enligt nr 3206. Det bör emellertid observeras att zinksulfid klassificeras enligt nr 2830 endast då den är oblandad och inte aktiverad. Numret omfattar inte zinkblände (naturlig zinksulfid) (nr 2608) och wurzit (också naturlig zinksulfid) (nr 2530).
   
3. Kadmiumsulfid CdS. Den konstgjorda sulfiden framställs genom fällning av en lösning av ett kadmiumsalt (t. ex. sulfatet) med vätesulfid eller en alkalisulfid. Den utgör ett gult pigment (kadmiumgult) som används i artistfärger och för framställning av bländskyddsglas. Om kadmiumsulfid fälls tillsammans med bariumsulfat erhålls ett klargult pigment, som används i målningsfärger och inom den keramiska industrin (nr 3206). Numret omfattar inte naturlig kadmiumsulfid (greenockit) (nr 2530).
   
4. Ammoniumvätesulfid (ammoniumhydrosulfid) NH₄.HS förekommer som mycket flyktiga, kristallina fjäll eller nålar. Den används för fotobruk och vid organiska synteser.
   
5. Kalciumsulfid CaS erhålls genom upphettning av en blandning av kalciumsulfat och kol. Den bildar grå- eller gulaktiga massor, som ibland är luminiscenta. Kalciumsulfid är nästan olöslig i vatten och innehåller ofta sulfat och andra föroreningar. Den används antingen ensam eller behandlad med arseniktrioxid eller med kalk för avhåring av hudar. Kalciumsulfid ingår också i kosmetiska hårborttagningsmedel och utgör ett bakteriedödande medel med medicinsk användning samt används vidare inom metallurgin och för framställning av luminiscenta målningsfärger.
   
6. Järnsulfider. Den viktigaste av de konstgjorda järnsulfiderna är järn(II)sulfid (svaveljärn) FeS, vilken framställs genom att smälta en blandning av svavel och järnfilspån. Den förekommer som svarta plattor, stänger eller klumpar med metallartad glans. Järn(II)sulfid används för framställning av vätesulfid och inom den keramiska industrin.
   Numret omfattar inte naturliga järnsulfider (nr 2502 – svavelkis och andra naturliga järnsulfider, orostade, eller nr 7103 eller 7105 – markasit; se anv. till dessa nummer). Naturliga dubbelsulfider av järn med arsenik (mispickel) eller koppar (bornit, kopparkis) klassificeras enligt nr 2530 resp. 2603.
   
7. Strontiumsulfid SrS utgör ett gråaktigt, i luften gulnande ämne. Den används som avhåringsmedel vid garvning, i kosmetiska hårborttagningsmedel och för framställning av luminiscenta målningsfärger.
   
8. Tennsulfider. Konstgjord tenn(IV)sulfid (tenndisulfid) SnS₂ framställs genom upphettning av en blandning av svavel och ammoniumklorid med tenn(IV)oxid eller tennamalgam. Den förekommer som guldgula flingor eller guldgult pulver och är olöslig i vatten samt sublimerar vid upphettning. Tenn(IV)sulfid används för bronsering av trä, gips etc.
   
9. Antimonsulfider:
   a) Konstgjord antimon(III)sulfid (antimontrisulfid) Sb₂S₃ erhålls om naturlig antimonsulfid löst i natriumhydrat fälls med en syra (fälld trisulfid). Den utgör ett rött eller orangefärgat pulver och används antingen oblandad eller i blandning med antimon(V)sulfid eller andra ämnen som pigment inom gummiindustrin (antimoncinnober, antimonrött). Vid smältning av naturlig antimonsulfid erhålls svart trisulfid som används inom pyrotekniken, för framställning av tändsatser för tändstickor, av tändhattar och sprängkapslar (tillsammans med kaliumklorat), av blixtljuspulver för fotobruk (tillsammans med kaliumkromat) etc. Om antimon(III)sulfid behandlas i värme med natriumkarbonat erhålls mineralkermes, som huvudsakligen består av antimon(III)sulfid och natriumpyroantimonat och som används inom medicinen (nr 3824).
   b) Antimon(V)sulfid (antimonpentasulfid, guldsvavel) Sb₂S₅ erhålls genom att försätta en lösning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt) med en syra. Antimon(V)sulfid utgör ett orangefärgat pulver som så småningom sönderdelas (även i mörker). Den används för framställning av tändhattar, för vulkning och färgning av gummi och för framställning av medikamenter för människor (slemlösande medel) och djur.
   Numret omfattar inte naturlig antimonsulfid (stibnit) och naturlig antimonoxidsulfid (kermesit) (nr 2617).
   
10. Bariumsulfid BaS framställs genom reduktion av naturligt bariumsulfat (tungspat, nr 2511) med kol. Den förekommer i ren form som vitt pulver eller vita klumpar. I oren form är den grå- eller gulaktig. Bariumsulfid är giftig och används för liknande ändamål som strontiumsulfid.
    
11. Andra sulfider. Bland dessa kan nämnas:
    a) kaliumsulfider (inbegripet vätesulfid). Kaliumvätesulfid används för framställning av tioler;
    b) kopparsulfider, vilka används för framställning av elektroder och av målningsfärger som är motståndskraftiga mot havsvatten. Numret omfattar inte naturlig kopparsulfid (kovellin, chalkocit) (nr 2603);
    c) bly(II)sulfid, som används inom den keramiska industrin. Numret omfattar inte naturlig blysulfid (galenit) (nr 2607). Numret omfattar inte naturlig kvicksilversulfid (cinnober) eller konstgjorda kvicksilver(II)sulfid, vilka klassificeras enligt nr 2617 respektive 2852.
    
12. Polysulfider, som också förs hit, utgör blandningar av sulfider av samma metall.
    a) Natriumpolysulfid erhålls genom upphettning av svavel tillsammans med natriumkarbonat eller natriumsulfid. Den består huvudsakligen av di- (Na₂S₂), tri- och tetrasulfider av natrium jämte föroreningar (sulfat, sulfit etc.) Natriumpolysulfid förekommer som grönaktiga plattor, vilka är vattenlösliga och mycket hygroskopiska samt oxideras i luften. Den måste förvaras i väl tillslutna kärl. Natriumpolysulfid används huvudsakligen som reduktionsmedel vid organiska synteser (framställning av svavelfärgämnen); vid flotation; för framställning av etenpolysulfider, konstgjord kvicksilver(II)sulfid, svavelbad och medel mot skabb.
    b) Kaliumpolysulfid (svavellever) används för samma ändamål som natriumpolysulfid och särskilt till svavelbad.

Numret omfattar inte heller följande naturliga sulfider:

Ditioniter (hydrosulfiter) utgör metallsalter av ditionsyrlighet H₂S₂O₄, som inte har isolerats i fri form. De framställs genom reduktion (med zinkpulver) av med svaveldioxid mättade lösningar av vätesulfiter. Ditioniterna utgör reduktionsmedel som används inom textil- och sockerindustrierna samt inom den kemiska industrin, huvudsakligen för blekning.

Natriumditionit (natriumhydrosulfit) Na₂S₂O₄ är det viktigaste av ditioniterna. Det är lösligt i vatten och förekommer dels som ett vattenfritt, vitt pulver, dels hydratiserat (med 2 H₂O) som färglösa kristaller. Natriumditionit används vid organiska synteser, i färgerier och vid pappersframställning. Det sönderdelas tämligen hastigt, även i kristalliserad form. För vissa ändamål (t.ex. vid användning som reduktionsmedel inom textilindustrin) måste natriumditionit stabiliseras med formaldehyd; ibland tillsätts också zinkoxid eller glycerol. Aceton kan också användas som stabiliseringsmedel.

Ditioniter av kalium, kalcium, magnesium och zink kan stabiliseras på likartat sätt och utgör salter som liknar natriumditionit och har liknande egenskaper och användning.

Detta nummer omfattar alla stabiliserade ditioniter samt även formaldehydsulfoxylater, vilka är likartade produkter.

Numret omfattar inte sulfiter och tiosulfater (nr 2832).

2832 Sulfiter; tiosulfater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer:

Numret omfattar inte indunstad sulfitlut (nr 3804) samt hydrosulfiter, även stabiliserade med organiska ämnen (nr 2831).

A. Sulfiter

Detta nummer omfattar både neutrala och sura sulfiter.

1. Natriumsulfiter, bland vilka märks natriumvätesulfit (NaHSO₃),dinatriumdisulfit (Na₂SO₃ . SO₂ eller Na₂S₂O₅) och dinatriumsulfit (Na₂SO₃).
   a) Natriumvätesulfit (natriumvätesulfit, natriumbisulfit, surt natriumsulfit) erhålls genom inverkan av svaveldioxid på en vattenlösning av natriumkarbonat. Det förekommer som ett färglöst pulver eller färglösa kristaller, är tämligen instabilt, har lukt av svaveldioxid och är lättlösligt i vatten. Det förekommer också som en koncentrerad lösning, gulaktig till färgen. Natriumvätesulfit används som reduktionsmedel vid organiska synteser, vid framställning av indigo, som blekmedel för ull och natursilke, som vulkmedel för latex, vid garvning, vid vinframställning (för konservering av vin) och för att minska flytförmågan hos mineral vid flotation.
   b) Dinatriumdisulfit (natriumpyrosulfit, natriummetabisulfit) benämns i vissa länder oriktigt kristalliserat bisulfit. Det framställs av natriumvätesulfit. Dinatriumdisulfit oxideras tämligen snabbt, särskilt i fuktig luft. Det används för samma ändamål som natriumvätesulfit samt vid vinodling och för fotobruk;
   c) Dinatriumsulfit (neutralt natriumsulfit) framställs genom att neutralisera en lösning av natriumvätesulfit med natriumkarbonat. Saltet förekommer som vattenfritt pulver eller kristalliserat (med 7 H₂O). Det är färglöst och vattenlösligt. Dinatriumsulfit används för fotobruk; i bryggerier; för behandling av kolofonium; som blekmedel och antiseptiskt medel; för framställning av andra sulfiter, av tiosulfater, av organiska färgämnen etc.
2. Ammoniumsulfit (NH₄)₂SO₃.H₂O erhålls genom inverkan av svaveldioxid på ammoniak. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som oxideras i luften. Ammoniumsulfit används vid organiska synteser.
3. Kaliumsulfiter förekommer i samma former som natriumsulfit.
   a) Kristallint kaliumvätesulfit (kaliumvätesulfit, kaliumbisulfit, surt kaliumsulfit) används vid färgning och vid vinberedning.
   b) Dikaliumdisulfit (kaliumpyrosulfit, kaliummetabisulfit) förekommer som ett vitt pulver eller som fjäll och används för fotobruk, för behandling av hår inom filthattsindustrin och som antiseptiskt medel.
   c) Dikaliumsulfit (neutralt kaliumsulfit) kristalliserar med 2 H₂O och används vid textiltryck.
4. Kalciumsulfiter, bland vilka följande kan nämnas.
   a) Kalciumvätesulfit (kalciumbisulfit) Ca(HSO₃)₂ erhålls genom inverkan av svaveldioxid på kalciumhydroxid. Det används som lösningsmedel för lignin vid framställning av kemisk massa, för blekning (av t.ex. tvättsvamp), för avlägsnande av klor efter blekning och för att förhindra grumling i öl.
   b) Kalciumsulfit CaSO₃ förekommer som ett vitt kristallint pulver eller hydratiserat (med 2 H₂O) som nålformiga kristaller. Det är obetydligt lösligt i vatten, vittrar i luft och används inom medicinen och vid vinberedning.
   
5. Andra sulfiter. Bland dessa märks magnesiumsulfiter (samma användning som kalciumsulfiter), zinksulfit (antiseptiskt medel och betmedel) och kromvätesulfit (betmedel).

B. Tiosulfater

1. Ammoniumtiosulfat (NH₄)₂S₂O₃ framställs av natriumtiosulfat. Det bildar färglösa, delikvescenta, vattenlösliga kristaller. Ammoniumtiosulfat används för fotografiska fixeringsbad och som antiseptiskt medel.
2. Natriumtiosulfat Na₂S₂O₃ . 5 H₂O erhålls genom inverkan av svavel på en lösning av natriumsulfit. Det förekommer som färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten och inte påverkas av luften. Natriumtiosulfat används som fixeringsmedel för fotobruk, för avlägsnande av klor efter blekning av textilvaror och papper, vid kromgarvning och vid organiska synteser.
3. Kalciumtiosulfat CaS₂O₃ . H₂O erhålls genom oxidation av kalciumsulfid. Det utgör ett vitt, kristallint, vattenlösligt pulver och används inom medicinen och för framställning av andra tiosulfater.
4. Andra tiosulfater. Bland dessa kan nämnas bariumtiosulfat (pigment med pärlemorglans); aluminiumtiosulfat (används vid organiska synteser); bly(II)tiosulfat (används för framställning av fosforfria tändstickor).
   
   

A. Sulfater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallsalter av svavelsyra H2SO4 (nr 2807). Numret omfattar dock inte kvicksilversulfater, vilka klassificeras enligt nr 2852, ammoniumsulfat, vilket även i ren form klassificeras enligt nr 3102 eller 3105, eller kaliumsulfat, vilket även i ren form klassificeras enligt nr 3104 eller 3105.

1. Natriumsulfater. Bland dessa kan nämnas:
   a) dinatriumsulfat (natriumsulfat) Na₂SO₄, vilket förekommer vattenfritt (kalcinerat) eller hydratiserat som ett pulver eller som stora genomskinliga kristaller, vilka vittrar i luft. Dinatriumsulfat löser sig i vatten under temperatursänkning. Dekahydratet Na₂SO₄ . 10 H₂O brukar kallas glaubersalt. Orena former av dinatriumsulfat (med renhetsgrad 90 – 99 %) erhålls vanligen som biprodukter vid åtskilliga framställningsprocesser. Dessa biprodukter, som på engelska ofta kallas "salt cake", klassificeras enligt detta nummer. Dinatriumsulfat används som hjälpmedel vid färgning; som flussmedel vid glastillverkning för att erhålla smältbara blandningar (vid framställning av buteljglas, kristallglas och optiskt glas); vid garvning för konservering av hudar; vid papperstillverkning (beredning av vissa typer av kemisk massa); som appreturmedel inom textilindustrin; inom medicinen som laxermedel, etc. Numret omfattar inte naturliga natriumsulfater (glauberit, blödit, reussin, astrakanit) (nr 2530);
   b) natriumvätesulfat (natriumvätesulfat, natriumbisulfat) NaHSO₄ erhålls som återstod vid framställning av salpetersyra och förekommer som en vit, delikvescent, smält massa. Det används i stället för svavelsyra, särskilt vid betning av metaller; för regenerering av gummi; inom antimon- och tantalmetallurgin samt som ogräsbekämpningsmedel;
   c) dinatriumdisulfat (natriumdisulfat, natriumpyrosulfat) Na₂S₂O₇.
2. Magnesiumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort magnesiumsulfat (bittersalt, epsomsalt, seidlitzsalt) MgSO₄ . 7 H₂O, som erhålls genom rening av kieserit eller genom inverkan av svavelsyra på dolomit. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som vittrar något i luft. Konstgjort magnesiumsulfat används som fyllmedel i appreturmedel för textilindustrin, vid garvning, för brandskyddsimpregnering och som laxermedel. Numret omfattar inte naturligt magnesiumsulfat (kieserit) (nr 2530).
3. Aluminiumsulfat Al₂(SO₄)₃ erhålls genom att behandla bauxit eller naturliga aluminiumsilikater med svavelsyra; föroreningarna utgörs främst av järnföreningar. I hydratiserad form (med 18 H₂O) förekommer det som vita, vattenlösliga kristaller, vilka antingen kan repas med nageln och lätt söndersmulas eller vara hårda och spröda, beroende på koncentrationen hos den lösning ur vilken de har utvunnits. Vid lätt upphettning smälter de i kristallvattnet och ger vid fortsatt upphettning vattenfritt sulfat. Aluminiumsulfat används som betmedel vid färgning; inom garveriindustrin för konservering av hudar och för alungarvning; inom pappersindustrin för limning av pappersmassa; inom färgämnesindustrin för framställning av substratpigment, metylenblått och andra tiazolfärgämnen. Det används också vid rening av talg och av vatten i industrin, i brandsläckningsapparater etc. Aluminiumhydroxidsulfat förs också hit. Det används vid färgning.
4. Kromsulfater. Det viktigaste är krom(III)sulfat (kromisulfat) Cr₂(SO₄)₃, som framställs av krom(III)nitrat och svavelsyra. Krom(III)sulfat är ett kristallint pulver som ger en grön eller violett vattenlösning. Det används som betmedel vid färgning och vid garvning (kromgarvning). För sistnämnda ändamål används huvudsakligen tämligen instabila lösningar av kromhydroxidsulfater erhållna av krom(III)- eller krom(II)sulfat CrSO₄. Dessa hydroxidsulfater förs också hit.
5. Nickelsulfater. Det vanligaste av dessa sulfater har formeln NiSO₄. Det förekommer vattenfritt som gula kristaller och hydratiserat som antingen smaragdgröna (med 7 H₂O) eller blåaktiga (med 6 H₂O), vattenlösliga kristaller. Det används vid elektrolytisk förnickling, som betmedel vid färgning, vid framställning av gasmasker och som katalysator.
6. Kopparsulfater.
   a) Koppar(I)sulfat (kuprosulfat) Cu₂SO₄ används som katalysator vid framställning av syntetisk etanol.
   b) Koppar(II)sulfat (kuprisulfat) CuSO₄.5 H₂O erhålls som biprodukt vid elektrolytisk raffinering av koppar eller också genom att behandla avfall och skrot av koppar med utspädd svavelsyra. Det förekommer som blå kristaller eller som ett blått, kristallint pulver och är lösligt i vatten. Vid upphettning övergår det till vitt, vattenfritt sulfat, som begärligt absorberar vatten. Koppar(II)sulfat används som svampbekämpningsmedel inom jordbruket (se anv. till nr 3808); för beredning av besprutningsvätskor; för framställning av koppar(I)oxid och oorganiska färgämnen; inom färgerier (för färgning av ylle och natursilke svart, purpurrött eller violett); vid elektrolytisk kopparraffinering och elektrolytisk förkoppring; som hjälpmedel vid flotation (för att återställa den naturliga flytförmågan hos malmer); som antiseptiskt medel etc. Numret omfattar inte naturligt vattenhaltigt kopparsulfat (brochantit) (nr 2603).
7. Zinksulfat ZnSO₄ . 7 H₂O erhålls genom inverkan av utspädd svavelsyra på metallisk zink, zinkoxid, zinkkarbonat eller rostat zinkblände. Det förekommer som en vit, glasartad massa eller som nålformiga kristaller. Zinksulfat används för att minska flytförmågan hos malm vid flotation; som betmedel vid färgning; för elektrolytisk förzinkning; som antiseptiskt medel; för träkonservering; för framställning av sickativ, av litopon (nr 3206), av luminoforer (zinksulfat aktiverat med koppar) (nr 3206) och av åtskilliga andra zinkföreningar.
8. Bariumsulfat. Detta nummer omfattar konstgjort eller fällt bariumsulfat BaSO4, som erhålls genom att fälla en lösning av bariumklorid med svavelsyra eller med ett alkalisulfat. Det är olösligt i vatten och förekommer som en tjock pasta eller som ett mycket tungt (densitet ca 4,4) vitt pulver. Bariumsulfat används som vitt pigment; som fyllmedel vid appretering av textilvaror och vid beredning av gummi; vid framställning av kriterat papper och papp, tätningsmedel, substratpigment, färger etc. Det är ogenomträngligt för röntgenstrålar och används därför i rent tillstånd som kontrastmedel vid röntgenfotografering. Numret omfattar inte naturligt bariumsulfat (tungspat) (nr 2511).
9. Järnsulfater.
   a) Järn(II)sulfat (ferrosulfat) FeSO₄ erhålls genom behandling av svarvspån av järn med utspädd svavelsyra eller som biprodukt vid framställning av titan(IV)oxid. Det innehåller ofta föroreningar, t.ex. koppar(II)- och järn(III)sulfat samt arsenik. Järn(II)sulfat är lättlösligt i vatten och förekommer vanligen i hydratiserad form (i allmänhet med 7 H₂O) som ljusgröna kristaller, vilka brunfärgas i luften. Vid upphettning övergår de till vitt, vattenfritt sulfat. Vattenlösningarna är gröna men brunfärgas i luften. Järn(II)sulfat används för framställning av bläck (järngallusbläck), färgämnen (järnblått) och reningsmassa för lysgas (blandas med släckt kalk och sågspån); vid färgning; som desinfektionsmedel; som antiseptiskt medel och som växtutrotningsmedel.
   b) Järn(III)sulfat (ferrisulfat) Fe₂(SO₄)₃ framställs av järn(II)sulfat. Det förekommer som ett pulver eller som brunaktiga plattor och är lättlösligt i vatten, med vilket det bildar ett vitt hydrat (med 9 H₂O). Järn(III)sulfat används för rening av naturligt vatten och kloakvatten; för koagulering av blod i slakterier; vid järngarvning och som svampbekämpningsmedel. Emedan det minskar flytförmågan hos malmer, används det vid flotation. Det används också som betmedel vid färgning och vid elektrolytisk framställning av koppar och zink.
10. Kobolt(II)sulfat CoSO₄.7 H₂O framställs av kobolt(II)oxid och svavelsyra. Det bildar röda, vattenlösliga kristaller och används för elektrolytisk koboltering, som keramisk färg, som katalysator och för framställning av fällt koboltresinat (sickativ).
11. Strontiumsulfat. Konstgjort strontiumsulfat SrSO₄ fälls ur lösningar av kloriden och utgör ett vitt pulver, som är obetydligt lösligt i vatten. Det används inom pyrotekniken och den keramiska industrin samt för framställning av olika strontiumsalter. Numret omfattar inte naturligt strontiumsulfat (celestin) (nr 2530).
12. Kadmiumsulfat CdSO₄ bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, antingen vattenfria eller hydratiserade (med 8 H₂O). Det används för framställning av kadmiumgult (kadmiumsulfid) och andra färgämnen samt medikamenter, i elektriska normalelement (westonelement), för galvanotekniska ändamål och vid färgning.
13. Blysulfater:
    a) Konstgjort bly(II)sulfat PbSO₄ framställs av bly(II)nitrat eller bly(II)acetat genom fällning med svavelsyra. Det är olösligt i vatten och förekommer som vita kristaller eller som ett vitt pulver. Bly(II)sulfat används för framställning av blysalter.
    b) Bly(II)oxidsulfat erhålls som ett gråaktigt pulver vid upphettning av en blandning av blyglete, natriumklorid och svavelsyra. Det kan också framställas genom en metallurgisk process, i form av ett vitt pulver. Bly(II)oxidsulfat används för framställning av pigment, kitt och beredningar för gummiindustrin. Numret omfattar inte naturligt blysulfat (anglesit) (nr 2607).

B. Alunarter

Alunarter utgör vattenhaltiga dubbelsulfater som består av ett sulfat av en trevärd metall (aluminium, krom, mangan, järn eller indium) och ett sulfat av en envärd metall (alkalisulfat eller ammoniumsulfat). De används vid färgning, som antiseptiska medel och för framställning av kemiska preparat. Tendensen går dock mot att ersätta dem med enkla sulfater.

C. Peroxosulfater (persulfater)

Med peroxosulfater (persulfater) förstås salter av peroxosvavelsyror enligt 2811. De är tämligen stabila i torrt tillstånd men i vattenlösningar sönderdelas de vid upphettning. De är kraftiga oxidationsmedel.

1. Diammoniumperoxodisulfat (ammoniumpersulfat) (NH₄)₂S₂O₈ framställs genom elektrolys av koncentrerade lösningar av ammoniumsulfat, försatta med svavelsyra. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller som sönderdelas av fuktighet och värme. Diammoniumperoxodisulfat används för fotobruk; vid blekning och färgning av textilvaror; för framställning av löslig stärkelse; för framställning av andra peroxodisulfater och av vissa elektrolytiska bad; vid organiska synteser etc.
2. Dinatriumperoxodisulfat (natriumpersulfat) Na₂S₂O₈ bildar färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det används som desinfektionsmedel, vid blekning, som depolariserande ämne (i batterier) och vid gravering av kopparlegeringar.
3. Dikaliumperoxodisulfat (kaliumpersulfat) K₂S₂O₈ bildar färglösa kristaller som är lättlösliga i vatten. Det används för blekning, vid tvåltillverkning, för fotobruk, som antiseptiskt medel etc.

Numret omfattar inte naturliga kalciumsulfater (gipssten, anhydrit, karstenit) (nr 2520).

2834 Nitriter; nitrater

A. Nitriter

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer nitriter, dvs. metallsalter av salpetersyrlighet HNO2 (nr 2811).

1. Natriumnitrit NaNO₂ framställs genom reduktion av natriumnitrat med bly eller erhålls vid framställning av blyglete. Det bildar färglösa, hygroskopiska kristaller som är lättlösliga i vatten. Natriumnitrit används som oxidationsmedel vid kypfärgning; vid organiska synteser; vid insaltning av kött; för fotobruk; som råttgift etc.
2. Kaliumnitrit KNO₂ framställs på samma sätt som natriumnitrit eller genom inverkan av svaveldioxid på en blandning av kalciumoxid och kaliumnitrat. Det förekommer som ett vitt, kristallint pulver eller i form av gulaktiga stänger och är ofta förorenat av andra salter. Kaliumnitrit är lättlösligt i vatten, delikvescent och obeständigt i luft. Det används för liknande ändamål som natriumnitrit.
3. Bariumnitrit Ba(NO₂)₂ bildar kristaller och används inom pyrotekniken.
4. Andra nitriter. Bland dessa kan nämnas ammoniumnitrit, som är instabilt och explosivt. Det används i lösning på laboratorier för framställning av kväve.

Numret omfattar inte nitrokoboltater (nr 2842).

B. Nitrater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer nitrater, dvs. metallsalter av salpetersyra (nr 2808), med undantag av ammoniumnitrat och natriumnitrat, även rena (nr 3102 eller 3105). (Andra undantag berörs nedan).

Även basiska nitrater klassificeras här.

1. Kaliumnitrat (/kali-/salpeter) KNO₃ framställs av natriumnitrat och kaliumklorid. Det förekommer som färglösa kristaller, som glasartad massa eller som ett vitt, kristallint pulver. Kaliumnitrat är lösligt i vatten och i orent tillstånd hygroskopiskt. Det används på liknande sätt som natriumnitrat samt dessutom för framställning av krut, kemiska tändare, fyrverkeriartiklar, tändstickor och metallurgiska flussmedel.
2. Vismutnitrater:
   a) Vismut(III)nitrat Bi(NO₃)₃ . 5 H₂O erhålls genom inverkan av salpetersyra på vismut. Det utgör stora, färglösa, delikvescenta kristaller och används för framställning av vismutoxider och vismutsalter samt vissa lacker.
   b) Vismut(III)dihydroxidnitrat BiNO₃(OH)₂ framställs av vismut(III)nitrat och utgör ett pärlemorglänsande, vattenolösligt, vitt pulver samt används inom medicinen (för behandling av mag- och tarmsjukdomar); inom den keramiska industrin (iriserande färger); inom kosmetiken; för framställning av tändhattar etc.
3. Magnesiumnitrat Mg(NO₃)₂ . 6 H₂O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller. Det används inom pyrotekniken samt för framställning av eldfasta artiklar (tillsammans med magnesiumoxid) och glödstrumpor etc.
4. Kalciumnitrat Ca(NO₃)₂ framställs genom att behandla krossad kalksten med salpetersyra. Det förekommer som en vit, delikvescent massa, som är löslig i vatten, alkohol och aceton. Kalciumnitrat används inom pyrotekniken, vid framställning av explosiva ämnen, tändstickor, gödselmedel etc.
5. Järn(III)nitrat (ferrinitrat) Fe(NO₃)₃ . 6 eller 9 H₂O förekommer som blå kristaller. Det används som betmedel vid färgning och tryckning (antingen ensamt eller blandat med järn(III)acetat). Den rena vattenlösningen av saltet används inom medicinen.
6. Kobolt(II)nitrat Co(NO₃)₂ . 6 H₂O bildar purpurfärgade, röd- eller brunaktiga, delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Det används för framställning av koboltblått och koboltgult samt sympatetiskt bläck; vid dekorering av keramiska varor; för elektrolytisk koboltering etc.
7. Nickel(II)nitrat Ni(NO₃)₂ . 6 H₂O förekommer som gröna, delikvescenta kristaller som är lösliga i vatten. Det används inom den keramiska industrin (brunt pigment); vid färgning (som betmedel); för elektrolytisk förnickling; för framställning av nickel(II)oxid och katalysatorer av rent nickel.
8. Koppar(II)nitrat (kuprinitrat) Cu(NO₃)₂. Om koppar löses i salpetersyra erhålls vid kristallisation kopparnitrat (med 3 eller 6 H₂O, beroende på temperaturen). Det bildar blå eller gröna, giftiga kristaller, som är hygroskopiska och lösliga i vatten. Koppar(II)nitrat används inom pyrotekniken; inom färgämnesindustrin; som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; för framställning av koppar(II)oxid och fotopapper; för att på elektrolytisk väg ge patina åt metaller, etc.
9. Strontiumnitrat Sr(NO₃)₂. Vid inverkan av salpetersyra på strontiumoxid eller strontiumsulfid erhålls i värme vattenfritt och i kyla hydratiserat (med 4 H₂O) strontiumnitrat. Det utgör ett färglöst, delikvescent, kristallint pulver, som är lösligt i vatten och som sönderdelas vid upphettning. Strontiumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla rött ljus samt vid tillverkning av tändstickor.
10. Kadmiumnitrat Cd(NO₃)₂ . 4 H₂O framställs av kadmiumoxid. Det bildar färglösa, delikvescenta nålar, som är lösliga i vatten, och används som färgämne inom glas- och keramikindustrierna.
11. Bariumnitrat Ba(NO₃)₂ framställs av naturligt bariumkarbonat (witherit – nr 2511). Det förekommer som färglösa eller vita kristaller eller som ett kristallint pulver. Det är giftigt och är lösligt i vatten. Bariumnitrat används inom pyrotekniken för att erhålla grönt ljus, för framställning av explosiva ämnen, optiskt glas, keramiska glasyrmassor samt av bariumsalter och nitrater etc.
12. Bly(II)nitrat Pb(NO₃)₂ erhålls som biprodukt vid framställning av bly(IV)oxid genom inverkan av salpetersyra på mönja. Det bildar färglösa, giftiga, vattenlösliga kristaller. Bly(II)nitrat används inom pyrotekniken (gult ljus); vid framställning av tändstickor, explosiva ämnen och vissa färgämnen; vid garvning; för fotografiska och litografiska ändamål; för framställning av blysalter och som oxidationsmedel vid organiska synteser.

Förutom de produkter som enligt vad som sägs ovan inte skall klassificeras enligt detta nummer omfattar numret inte heller:

A. Fosfinater (hypofosfiter)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer fosfinater (hypofosfiter), dvs. metallsalter av fosfinsyra (hypofosforsyrlighet) H₃PO₂ (nr 2811).

Dessa föreningar är lösliga i vatten och sönderdelas vid upphettning under utveckling av vätefosfid, som självantänds. Alkalifosfinater är reduktionsmedel.

De viktigaste är:

B. Fosfonater (fosfiter)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer fosfonater (fosfiter), inbegripet vätefosfonater, dvs. metallsalter av fosfonsyra (fosforsyrlighet) H₃PO₃ (nr 2811).

Viktigast är fosfonater av ammonium, natrium, kalium och kalcium, vilka är vattenlösliga och utgör reduktionsmedel.

C. Fosfater och polyfosfater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallfosfater och metallpolyfosfater som härleds från syror enligt nr 2809, dvs.:

De viktigaste fosfaterna och polyfosfaterna är följande:

1. Ammoniumfosfater och ammoniumpolyfosfater:
   a) Triammoniumortofosfat (NH₄)₃PO₄ är stabil endast i vattenlösning.
   b) Det finns ett flertal ammoniumpolyfosfater med en polymerisationsgrad som kan variera från ett fåtal enheter upp till flera tusen. De förekommer som vita kristallina pulver, av vilka somliga är lösliga och andra olösliga i vatten. De används för framställning av gödselmedel samt som brandskyddande tillsats i lacker och i eldfasta preparat. De klassificeras enligt detta nummer även om polymerisationsgraden inte är angiven. Ammoniumdiväteortofosfat (monoammonium-fosfat) och diammoniumväteorto-fosfat (diammonium-fosfat), även rena, samt blandningar av dessa föreningar med varandra omfattas inte av nr 2835 utan klassificeras enligt nr 3105.
2. Natriumfosfater och natriumpolyfosfater:
   a) Natriumdiväteortofosfat (mononatriumfosfat) NaH₂PO₄ . 2 H₂O bildar färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid upphettning förlorar vatten under bildning av pyrofosfat och slutligen metafosfat. Det används inom medicinen; inom konstfiberindustrin; som koaguleringsmedel för äggviteämnen; inom galvanotekniken etc.
   b) Dinatriumväteortofosfat (dinatriumfosfat) Na₂HPO₄ förekommer vattenfritt (vitt pulver) eller kristalliserat (med 2, 7 eller 12 H₂O). Det är lösligt i vatten. Dinatriumväteortofosfat används som förtyngningsmedel för natursilke (tillsammans med tennklorid); för brandskyddande impregnering av vävnader, trä och papper; som betmedel inom textilindustrin; vid kromgarvning; vid framställning av optiskt glas; i porslinsglasyrer; för framställning av bakpulver, färgämnen och lödmedel; inom galvanotekniken; inom medicinen etc.
   c) Trinatriumortofosfat (trinatriumfosfat) Na₃PO₄.12 H₂O förekommer som färglösa, vattenlösliga kristaller, vilka vid uppvärmning delvis förlorar kristallvattnet. Det används som flussmedel för upplösning av metalloxider; för fotobruk; som rengöringsmedel; för mjukgörning av vatten inom industrin och för upplösning av pannsten; för klarning av sockerlösningar och spritdrycker; vid garvning; inom medicinen etc.
   d) Natriumpyrofosfater (natriumdifosfater). Tetranatriumpyrofosfat Na₄P₂O₇ förekommer som ett icke hygroskopiskt, vitt pulver som är lösligt i vatten. Det används vid tvätt av textilvaror; för framställning av rengöringsmedel och av blandningar som skall förhindra att blod koagulerar samt av köldblandningar och desinfektionsmedel; vid ostframställning etc.
   Dinatriumdivätepyrofosfat Na₂H₂P₂O₇, som har samma utseende, används som flussmedel vid emaljering; för utfällning av kasein ur mjölk; för framställning av bakpulver och vissa malthaltiga mjölkpulver etc.
   e) Natriumtrifosfat Na₅P₃O₁₀ (pentanatriumtrifosfat, även benämnt natriumtripolyfosfat) är ett vitt, kristallint pulver. Det används som mjukgörare för vatten, som emulgeringsmedel och som konserveringsmedel för matvaror.
   f) Natriummetafosfater (NaPO₃)_n. Två metafosfater som motsvarar denna beskrivning är natriumcyklotrifosfat och natriumcyklotetrafosfat.
   g) Natriumpolyfosfater, vilka har en hög polymerisationsgrad. Vissa natriumpolyfosfater benämns felaktigt natriummetafosfater. Det finns ett flertal linjära natriumpolyfosfater med en hög polymerisationsgrad, som kan variera från några tiotal upptill några hundra enheter. Även om de i allmänhet förekommer som polymerer med ospecificerad polymerisationsgrad klassificeras de enligt detta nummer.
   Bland dessa polyfosfater märks bl.a. den produkt som felaktigt benämns natriumhexametafosfat, en polymerblandning med formeln (NaPO3)n, även kallad Grahamssalt. Detta förekommer som ett glasartat ämne eller som ett vitt pulver och är vattenlösligt. I vattenlösning tar denna produkt upp det kalcium och det magnesium som finns i vattnet, varför den används för att göra vatten mjukare. Produkten används också för tillverkning av rengöringsmedel och kaseinlim, som emulgeringsmedel för eteriska oljor, för fotobruk, vid framställning av smältost etc.
3. Kaliumfosfater. Det vanligaste är kaliumdiväteortofosfat (monokaliumfosfat) KH₂PO₄, som framställs genom att behandla fosfatkrita med ortofosforsyra och kaliumsulfat. Det bildar färglösa, vattenlösliga kristaller och används som närsalt för jäst och som gödselmedel.
4. Kalciumfosfater:
   a) Kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) CaHPO₄ . 2 H₂O framställs genom inverkan av en surgjord kalciumkloridlösning på dinatriumväteortofosfat. Det utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som används som gödselmedel; som mineraliskt tillsatsfoder för djur; vid framställning av glas, medikamenter etc. Numret omfattar inte kalciumväteortofosfat (dikalciumfosfat) som innehåller minst 0,2 viktprocent fluor, beräknat på vattenfri torrsubstans (nr 3103 eller 3105).
   b) Kalciumtetravätebis(ortofosfat) (monokalciumfosfat) CaH₄(PO₄)₂ . H₂O eller 2 H₂O framställs genom att behandla ben med svavel- eller saltsyra. Det förekommer som en tjockflytande lösning. Vid upphettning förlorar det sitt kristallvatten. Det är det enda vattenlösliga av kalciumfosfaterna och används för framställning av bakpulver, som medikament etc.
   c) Trikalciumbis(ortofosfat) (trikalciumfosfat) Ca₃(PO₄)₂. Detta nummer omfattar det fällda fosfatet. Det framställs genom att behandla det trikalciumfosfat som ingår i ben, först med saltsyra och sedan med natriumhydroxid eller genom att fälla en lösning av trinatriumortofosfat med kalciumklorid i närvaro av ammoniak. Det utgör ett luktlöst, amorft, vitt pulver, som är olösligt i vatten. Trikalciumbis(ortofosfat) används som betmedel vid färgning; för klarning av sirap; för betning av metaller; vid framställning av glas och lergods; vid framställning av fosfor och medikamenter (t.ex. laktofosfater och glycerofosfater). Numret omfattar inte naturligt kalciumfosfat (nr 2510).
5. Aluminiumfosfat. Konstgjort aluminiumortofosfat AlPO₄ framställs av trinatriumortofosfat och aluminiumsulfat och förekommer som ett vitt, grå- eller rödaktigt pulver. Det används som flussmedel inom den keramiska industrin, för förtyngning av natursilke (tillsammans med tenn(IV)oxid) och för framställning av tandcement. Numret omfattar inte naturligt aluminiumfosfat (wavellit) (nr 2530).
6. Mangan(II)fosfat, Mn₃(PO₄)₂.7 H₂O framställs av mangan(II)klorid och fosforsyra. Det är ett violett pulver, vilket antingen oblandat eller i blandning med andra ämnen benämns nürnbergerviolett och används i artistfärger och i emaljer. Tillsammans med ammoniumfosfat bildar det burgunderviolett.
7. Koboltfosfater. Trikoboltbis(ortofosfat) Co₃(PO₄)₂. 2 H₂O eller 8 H₂O framställs av natriumortofosfat och kobolt(II)acetat. Det utgör ett rosafärgat, amorft pulver som är olösligt i vatten. Om det upphettas tillsammans med aluminiumoxid ger det koboltblått som används i emaljer. Tillsammans med aluminiumfosfat används trikoboltbis(ortofosfat) för framställning av koboltpurpur.
8. Andra fosfater, t.ex. fosfater av barium (opakmedel), krom (keramiska färger), zink (keramiska färger, tandcement, reglering av jäsning, inom medicinen), järn (inom medicinen) och koppar (keramiska färger).

Numret omfattar inte heller vissa andra fosfater, nämligen:

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer:

A. Karbonater

1. Ammoniumkarbonater erhålls genom upphettning av en blandning av krita och ammoniumsulfat (eller ammoniumklorid) eller genom att koldioxid och gasformig ammoniak får reagera med varandra i närvaro av ånga. Vid dessa processer erhålls ett kommersiellt ammoniumkarbonat, som förutom olika föroreningar (klorider, sulfater, organiska ämnen) innehåller ammoniumvätekarbonat och ammoniumkarbamat NH2COONH4. Kommersiellt ammoniumkarbonat, som också klassificeras enligt detta nummer, förekommer som en vit, kristallin massa eller som ett pulver. Det är lösligt i varmt vatten och sönderdelas i fuktig luft, varvid på ytan bildas vätekarbonat. Även i detta tillstånd är det fortfarande användbart. Ammoniumkarbonat används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror, som rengöringsmedel för ull, som slemlösande medel inom medicinen, för framställning av luktsalt och bakpulver, vid garvning, inom gummiindustrin, inom kadmiummetallurgin, vid organiska synteser etc.
2. Natriumkarbonater:
   a) Dinatriumkarbonat (natriumkarbonat, soda) Na₂CO₃ får inte förväxlas med kaustik soda (natriumhydroxid), som klassificeras enligt nr 2815. Det framställs genom upphettning av en lösning av natriumklorid och ammoniak med koldioxid och efterföljande omvandling av det därvid bildade natriumvätekarbonatet genom upphettning. Dinatriumkarbonat förekommer dels som ett vattenfritt pulver (kalcinerad soda) dels kristalliserat med 10 H₂O (kristallsoda), i vilken senare form det vittrar i luft under bildning av monohydrat (med 1 H₂O). Dinatriumkarbonat har mångsidig industriell användning, t.ex. som flussmedel inom glas- och keramikindustrierna; inom textilindustrin; för tillverkning av tvättmedel; vid färgning; för förtyngning av natursilke (tillsammans med tenn(IV)klorid); som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824); för framställning av natriumhydroxid, natriumsalter och indigo; inom volfram-, vismut-, antimon- och vanadinmetallurgin; för fotobruk; för rening av vatten i industrier (kalksodametoden) och i blandning med kalk för rening av lysgas.
   b) Natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat) NaHCO₃ förekommer vanligen som ett kristallint pulver eller som vita kristaller. Det är lösligt i vatten, särskilt i varmt vatten, och har benägenhet att sönderdelas i fuktig luft. Natriumvätekarbonat används inom medicinen (mot blåssten); för tillverkning av tabletter mot magsyra och av kolsyrade drycker; för framställning av bakpulver; inom porslinsindustrin etc. Detta nummer omfattar inte naturligt natriumkarbonat (nr 2530).
   
3. Kaliumkarbonater:
   a) Dikaliumkarbonat (kaliumkarbonat, pottaska) K₂CO₃ får inte förväxlas med kaliumhydroxid (eng. caustic potash) enligt nr 2815. Det framställs ur vegetabilisk aska, ur betmelass eller ur ett genom tvättning av ull utvunnet sekret men huvudsakligen av kaliumklorid. Det förekommer som en vit, kristallin massa, som är starkt delikvescent och löslig i vatten. Dikaliumkarbonat används för framställning av glas och keramiska varor; för blekning av linnevaror och tvättning av textilvaror; för rengöring av målningar; för framställning av kaliumsalter, cyanider och järnblått; som pannstensförhindrande medel etc.
   b) Kaliumvätekarbonat (kaliumbikarbonat) KHCO₃ framställs genom inverkan av koldioxid på dikaliumkarbonat. Det bildar vita, lätt delikvescenta kristaller, som är lösliga i vatten. Kaliumvätekarbonat används i brandsläckningsapparater; vid framställning av bakpulver; inom medicinen och vid vinberedning (för neutralisering av syra).
   
4. Fällt kalciumkarbonat. Fällt kalciumkarbonat CaCO₃, som omfattas av detta nummer, framställs genom behandling av lösningar av kalciumsalter med koldioxid. Det används som utdrygningsmedel, vid framställning av tandkräm och ansiktspuder, inom medicinen (vid behandling av rakitis) etc. Numret omfattar inte naturlig kalksten (25 kap.) samt krita, även tvättad eller malen (nr 2509) och inte heller kalciumkarbonat i pulverform, hos vilket kornen har överdragits med en vattenavstötande hinna av fettsyror (t.ex. stearinsyra) (nr 3824).
5. Fällt bariumkarbonat. Fällt bariumkarbonat BaCO₃, som omfattas av detta nummer, framställs av natriumkarbonat och bariumsulfid. Det bildar ett vitt, vattenolösligt pulver. Fällt bariumkarbonat används för rening av vatten i industrier; för framställning av parasitbekämpningsmedel, optiskt glas och ren bariumoxid; som pigment och flussmedel i emaljer; inom gummi-, pappers-, tvål- och sockerindustrierna samt inom pyrotekniken (grönt ljus). Numret omfattar inte naturligt bariumkarbonat (witherit) (nr 2511).
6. Blykarbonater:
   De konstgjorda blykarbonater som omfattas av detta nummer är:
   a) Bly(II)karbonat PbCO₃ utgör ett vitt, vattenolösligt pulver som är antingen kristallint eller amorft. Det används inom den keramiska industrin och för framställning av pigment, kitt och indigo.
   b) Blyhydroxidkarbonater av typen 2 PbCO₃ . Pb(OH)₂ förekommer i form av pulver, kakor, fjäll eller pastor och benämns blyvitt. Blyvitt framställs av bly(II)acetat, som i sin tur erhålls genom inverkan av ättiksyra på blyplåt eller blyoxid. Det är ett pigment med sickativverkan och används för framställning av oljefärger och flussmedel, vissa specialkitt (t.ex. för flänsar i ångrör) samt orangemönja. Blyvitt (antingen oblandat eller i blandning med bariumsulfat, zinkoxid, gips eller kaolin) bildar pigmenten kremservitt, venetianskt vitt, hamburgervitt etc. Numret omfattar inte naturligt blykarbonat (cerussit) (nr 2607).
7. Litiumkarbonater. Dilitiumkarbonat (litiumkarbonat) Li₂CO₃ framställs genom att fälla litiumsulfat med natriumkarbonat. Det utgör ett luktlöst, vitt, kristallint pulver, som är obetydligt lösligt i vatten och beständigt i luft. Litiumkarbonat används inom medicinen (vid urinvägssjukdomar) och vid framställning av konstgjorda mineralvatten.
8. Fällt strontiumkarbonat. Fällt strontiumkarbonat SrCO₃, som omfattas av detta nummer, är ett mycket fint, vattenolösligt, vitt pulver. Det används inom pyrotekniken (rött ljus); för framställning av iriserande glas, självlysande målningsfärger, strontiumoxid och strontiumsalter.
   
   Numret omfattar inte naturligt strontiumkarbonat (strontianit) (nr 2530).
   
9. Vismut(III)karbonat. Det viktigaste konstgjorda karbonat som omfattas av detta nummer är vismut(III)karbonatoxid (vismutylkarbonat) (BiO)₂CO₃. Det utgör ett amorft, vattenolösligt pulver, till färgen vitt eller gulaktigt, och används inom medicinen samt för framställning av kosmetiska preparat. Detta nummer omfattar inte naturligt vismutkarbonat (bismutit) (nr 2617).
   
10. Fällt magnesiumkarbonat. Fällt magnesiumkarbonat, som omfattas av detta nummer, utgör ett vattenhaltigt hydroxidkarbonat, vilket framställs genom omsättning av natriumkarbonat och magnesiumsulfat. Det utgör en luktlös, vit produkt, som är praktiskt taget olöslig i vatten. Fällt magnesiumkarbonat förekommer dels i en lätt form (magnesia alba levissima), som utgör en farmaceutisk produkt som används som laxativ och ofta förekommer i form av tärningar, dels i en tung form, som utgör ett kornigt, vitt pulver. Magnesiumkarbonat används som fyllmedel i papper och gummi, inom kosmetiken och som värmeisolerande material. Numret omfattar inte naturligt magnesiumkarbonat (magnesit) (nr 2519).
11. Mangankarbonater. Konstgjort mangan(II)karbonat MnCO₃, som omfattas av detta nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H₂O) och utgör ett fint, vattenolösligt pulver, som är gult eller har rödaktig eller brunaktig färg. Det används som pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt inom medicinen. Numret omfattar inte naturligt mangankarbonat (manganspat, rodokrosit) (nr 2602)
12. Järnkarbonater. Konstgjort järn(II)karbonat FeCO₃, som omfattas av detta nummer, är antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 1 H₂O) och framställs genom omsättning av järn(II)sulfat och natriumkarbonat. Det bildar gråaktiga, vattenolösliga kristaller som lätt oxideras i luft, särskilt i fuktig sådan. Järn(II)karbonat används för framställning av järnsalter och medikamenter. Numret omfattar inte naturligt järnkarbonat (järnspat, siderit) (nr 2601).
13. Koboltkarbonat förekommer antingen vattenfritt eller hydratiserat (med 6 H₂O) och utgör ett kristallint, vattenolösligt pulver med rosa, röd eller grönaktig färg. Det används som pigment i emaljer och för framställning av koboltoxider och koboltsalter.
14. Nickelkarbonater. Normalt konstgjort nickel(II)karbonat NiCO₃ är ett ljusgrönt, vattenolösligt pulver, som används som pigment inom den keramiska industrin och för framställning av nickeloxid. Vattenhaltigt nickel(II)hydroxidkarbonat förekommer som grönaktiga kristaller och används inom den keramiska industrin, vid glastillverkning, inom galvanotekniken etc. Numret omfattar inte naturligt nickelhydroxid-karbonat (zaratit) (nr 2530).
15. Kopparkarbonater. Konstgjorda kopparkarbonater, även benämnda konstgjord malakit och konstgjord azurit, utgör giftiga, vattenolösliga pulver, till färgen grönaktigt blå. De består av koppar(II)karbonat CuCO₃ eller av olika hydroxidkarbonater och framställs av natriumkarbonat och koppar(II)sulfat. De används som pigment, rena eller blandade (blått eller grönt kopparkarbonat, bergblått eller berggrönt); som insekts- och svampbekämpningsmedel; inom medicinen (som sammandragande medel och som motgift vid fosforförgiftning); inom galvanotekniken; inom pyrotekniken etc. Numret omfattar inte naturligt kopparkarbonat, även hydratiserat (malakit, azurit) (nr 2603).
16. Fällt zinkkarbonat. Fällt zinkkarbonat ZnCO₃, som omfattas av detta nummer, framställs genom omsättning av natriumkarbonat och zinksulfat och utgör ett vitt, kristallint pulver, som är praktiskt taget olösligt i vatten. Det används som pigment i målningsfärger, gummi och keramiskt gods samt i kosmetiska preparat. Numret omfattar inte naturligt zinkkarbonat (smithsonit) (nr 2608).

B. Peroxokarbonater

1. Natriumperoxokarbonater (natriumperkarbonater) framställs genom behandling av natriumperoxid, även hydratiserad, med flytande koldioxid. De utgör vita pulver och är lösliga i vatten under bildning av syre och dinatriumkarbonat. Natriumperoxokarbonater används för blekning, för fotobruk och för framställning av hushållstvättmedel.
2. Kaliumperoxokarbonater (kaliumperkarbonater) framställs genom elektrolys vid -10 eller -15 °C av mättade lösningar av dikaliumkarbonat. De förekommer som mycket hygroskopiska, vattenlösliga, vita kristaller, som blir blå i fuktig luft. Kaliumperoxokarbonater utgör starka oxidationsmedel, vilka ibland används för blekning.
3. Andra peroxokarbonater, t.ex. ammonium- och bariumperoxokarbonater.

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer cyanider, cyanidoxider och komplexa cyanider.

A. Cyanider

Cyanider är metallsalter av vätecyanid (blåsyra, cyanväte) HCN (nr 2811). De är mycket giftiga.

1. Natriumcyanid NaCN framställs genom inverkan av koks eller gasformiga kolväten på kväve i närvaro av natriumkarbonat, genom att behandla kalciumcyanamid (se nr 3102) med träkol eller genom att låta pulveriserat kol, natriummetall och gasformig ammoniak reagera med varandra. Den förekommer i form av vitt pulver, plattor eller pasta och är kristallin och hygroskopisk. Natriumcyanid är lättlöslig i vatten och har bittermandellukt. I smält tillstånd absorberar den syre. Den bildar också hydrater. Natriumcyanid förvaras i förseglade kärl och används inom guld- och silvermetallurgin; vid förgyllning och försilvring; för fotografiskt och litografiskt bruk; som parasit- och insektsbekämpningsmedel etc. Den används också för framställning av vätecyanid, andra cyanider och indigo; vid flotation (särskilt för att skilja blyglans från zinkblände och pyriter från kopparkis).
2. Kaliumcyanid KCN framställs enligt liknande metoder som natriumcyanid och har även liknande egenskaper och användning.
3. Kalciumcyanid Ca(CN)₂ utgör ett vattenlösligt pulver, som alltefter renhetsgraden är vitt eller gråaktigt. Den används för att utrota svampar, insekter och skadedjur.
4. Nickel(II)cyanid Ni(CN)₂ förekommer dels hydratiserad i form av grönaktiga skivor eller pulver, dels vattenfri som ett amorft, gult pulver. Den används inom metallurgin och inom galvanotekniken.
5. Kopparcyanider:
   a) Koppar(I)cyanid (kuprocyanid) CuCN är ett vitt eller gråaktigt, vattenolösligt pulver. Den används för samma ändamål som koppar(II)cyanid samt inom medicinen.
   b) Koppar(II)cyanid Cu(CN)₂ är ett amorft, vattenolösligt pulver och sönderdelas lätt. Den används för förkoppring av järn och vid organiska synteser.
6. Zinkcyanid Zn(CN)₂ är ett vitt, vattenolösligt pulver, som används inom galvanotekniken.

Numret omfattar inte cyanider av kvicksilver (nr 2852) och inte heller cyanider av ickemetaller (nr 2853), t.ex. cyanbromid.

B. Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider)

Hexacyanoferrater(II) (ferrocyanider) är metallsalter av vätehexacyanoferrat(II) (ferrocyanvätesyra) H₄Fe(CN)₆ (nr 2811). De framställs genom att behandla använd gasreningsmassa med kalciumhydroxid eller genom inverkan av järn(II)hydroxid på cyanider. Hexacyanoferrater(II) sönderdelas i värme.

De viktigaste salterna är:

1. tetraammoniumhexacyanoferrat (ammoniumcyanoferrat(II), ammoniumferrocyanid) (NH₄)₄Fe(CN)₆, som bildar vattenlösliga kristaller. Det används vid svartförnickling och som katalysator vid ammoniaksyntes;
2. tetranatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(II), natriumferrocyanid) Na₄Fe(CN)₆ . 10 H₂O, som bildar gula, i luft beständiga kristaller, vilka är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Saltet används för framställning av vätecyanid, järnblått, tioindigo etc.; för sätthärdning av stål; för fotobruk; vid färgning (som betmedel och för blåfärgning); vid tryckning (som oxidationsmedel vid tryckning med anilinsvart) och som svampbekämpningsmedel;
3. tetrakaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(II), kaliumferrocyanid, gult blodlutsalt) K₄Fe(CN)₆ . 3 H₂O, som bildar gula, vittrande kristaller, som är lösliga i vatten, särskilt i varmt vatten. Det har samma användning som tetranatriumhexacyanoferrat;
4. dikopparhexacyanoferrat /koppar(II)cyanoferrat(II) /Cu₂Fe(CN)₆ . X H₂O, som utgör ett brunviolett, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av florentinerbrunt och andra pigment (för artistfärger).
5. dubbelhexacyanoferrater (t.ex. dikaliumdilitium-hexacyanoferrat Li₂K₂Fe(CN)₆ . 3 H₂O).

Numret omfattar inte järnblått (preussiskt blått, berlinerblått) och andra pigment som är baserade på hexacyanoferrater (nr 3206).

C. Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider)

Hexacyanoferrater(III) (ferricyanider) utgör metallsalter av vätehexacyanoferrat(III) (ferricyanvätesyra) H₃Fe(CN)₆ (nr 2811).

De viktigaste är:

1. trinatriumhexacyanoferrat (natriumcyanoferrat(III), natriumferricyanid) Na₃Fe(CN)₆ . H₂O, vilket framställs genom inverkan av klor på hexacyanoferrater(II) och bildar giftiga, granatfärgade kristaller, som är delikvescenta och lösliga i vatten. Vattenlösningen är grönaktig och sönderdelas av ljus. Trinatriumhexacyanoferrat används vid färgning och tryckning; för fotobruk; för sätthärdning; inom galvanotekniken och som oxidationsmedel vid organiska synteser;
2. trikaliumhexacyanoferrat (kaliumcyanoferrat(III), kaliumferricyanid, rött blodlutsalt) K₃Fe(CN)₆, vilket har liknande utseende och användning som trinatriumhexacyanoferrat men är mindre delikvescent.

D. Andra föreningar

Bland dessa föreningar märks pentacyanonitrosylferrater(II), pentacyanonitrosylferrater(III), cyanokadmiater, cyanokromater, cyanomanganater, cyanokoboltater, cyanonickelater och cyanokuprater av oorganiska baser.

Denna grupp omfattar bl.a. natriumpentacyanonitrosylferrat(III) (natriumnitroprussiat) Na₂Fe(CN)₅NO∙2H₂O, som används vid kemisk analys.

Numret omfattar dock inte cyanomerkurater (nr 2852).

[2838]

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer silikater, dvs. metallsalter av olika kiselsyror som härleder sig från kiseldioxid (nr 2811). Dessa syror har inte kunnat isoleras i fri form.

1. Natriumsilikater. Dessa framställs genom hopsmältning av sand och natriumkarbonat eller natriumsulfat. Deras sammansättning varierar starkt (ortosilikat, metasilikat, polysilikat etc.) och de är mer eller mindre vattenhaltiga och lösliga, alltefter renhetsgraden och framställningssättet. De förekommer som färglösa kristaller, som pulver, som glasartade massor eller som mer eller mindre viskösa vattenlösningar. Inte kemiskt definierade natriumsilikater (och kaliumsilikater) benämns ofta vattenglas (såväl i fast som flytande form). Natriumsilikater verkar dispergerande på gångarterna i malmer och används därför för reglering av flotationsprocesser. De används också som fyllmedel vid framställning av silikathaltiga tvålar; som lim och bindemedel vid framställning av papp och stenkolsbriketter; för brandskyddsimpregnering; för konservering av ägg; för framställning av rötbeständiga bindemedel; som hårdnande bindemedel för syrafasta cement, tätningsmedel och konstgjord sten; för framställning av tvättmedel; för betning av metaller; som pannstensförhindrande medel (se anv. till nr 3824).
2. Kaliumsilikater. Dessa används för liknande ändamål som natriumsilikater.
3. Mangansilikat, MnSiO₃. Detta är ett orangefärgat, vattenolösligt pulver och används som keramisk färg och som sickativ i målningsfärger och lacker.
4. Fällda kalciumsilikater. Dessa utgör vita pulver och framställs av natrium- och kaliumsilikater. De används för framställning av eldfasta stampmassor och av tandcement.
5. Bariumsilikater. Dessa är vita pulver som används för framställning av bariumoxid och optiskt glas.
6. Blysilikater. Dessa förekommer som pulver eller som glasartade, vita massor. De används som glasyrer inom den keramiska industrin.
7. Andra silikater, inbegripet kommersiella alkalimetallsilikater (andra än de som är nämnda ovan). Bland dessa kan nämnas cesiumsilikat (gult pulver som används inom den keramiska industrin), zinksilikat (för beläggning i lysrör), aluminiumsilikat (för framställning av porslin och eldfast gods).

Numret omfattar inte naturliga silikater, t.ex:

A. Borater

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer borater, dvs. metallsalter av olika borsyror, främst av ortoborsyra (vanlig borsyra) H₃BO₃ (nr 2810).

Enligt detta nummer klassificeras borater som har erhållits genom kristallisation eller på kemisk väg samt naturliga borater som har erhållits genom indunstning av vattnet från vissa saltsjöar.

1. Natriumborater. Det viktigaste av dessa är tetraboratet (dinatriumtetraborat, renad borax) Na₂B₄O₇, som framställs genom kristallisation ur lösningen av naturliga borater eller genom att behandla naturligt kalciumborat eller borsyra med natriumkarbonat. Det förekommer dels vattenfritt, dels hydratiserat med 5 eller 10 H₂O. Om borax upphettas och sedan kyls bildar den en glasartad massa (smält borax, boraxglas, boraxpärla). Borax används för appretering av linne och papper; vid lödning av metaller (flussmedel vid hårdlödning); som flussmedel för emaljer; för framställning av smältbara färger, specialglas (optiskt glas, glas för elektriska glödlampor), lim och polermedel; för rening av guld; för framställning av borater och antrakinonkypfärgämnen. Det förekommer även andra natriumborater (metaborater, vätediborat), vilka används på laboratorier.
2. Ammoniumborater. Det viktigaste av dessa är ammoniummetaborat NH₄BO₂ . 2 H₂O, som bildar färglösa, vittrande kristaller, vilka är lättlösliga i vatten. Det sönderdelas vid upphettning under bildning av bortrioxid. Denna är smältbar och glasyrbildande, varför den används som brandskyddsmedel. Ammoniummetaboratet används också som fixativ i hårvatten; som komponent i elektrolyter för elektrolytkondensatorer och för bestrykning av papper.
3. Fällda kalciumborater. Dessa framställs genom behandling av naturliga borater med kalciumklorid. De utgör vita pulver och används i brandhärdiga preparat, i frysskyddsmedel och i keramiska isolatorer. De används också som antiseptiska medel.
4. Manganborater. Det viktigaste är mangan(II)tetraborat MnB₄O₇, som utgör ett rosafärgat pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Det används som sickativ i målningsfärger och lacker.
5. Nickelborat. Detta bildar blekgröna kristaller och används som katalysator.
6. Kopparborat. Detta bildar blå, mycket hårda, vattenolösliga kristaller. Det används som pigment i keramiska färger samt som antiseptiskt medel och insektsbekämpningsmedel.
7. Blyborat. Detta är ett gråaktigt, vattenolösligt pulver. Det används för framställning av sickativ, inom glasindustrin, som pigment för porslin och inom galvanotekniken.
8. Andra borater. Kadmiumborat används för beläggning i lysrör, koboltborat som sickativ och zinkborat som antiseptiskt medel, för att göra textilvaror brandsäkra och som flussmedel i keramikindustrin. Zirkoniumborat används som opakmedel.

Numret omfattar inte naturliga natriumborater (kernit, tinkal), som används för framställning av borater enligt detta nummer, samt naturliga kalciumborater (pandermit, priceit), som används för framställning av borsyra (nr 2528).

B. Peroxoborater (perborater)

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer metallperoxoborater. Dessa har högre syrehalt än boraterna och avger lätt syre.

De är i allmänhet komplexa föreningar, vilkas sammansättning motsvarar olika syror, t.ex. HBO₃ eller HBO₄.

De viktigaste peroxoboraterna är:

1. natriumperoxoborat (natriumperborat), som framställs genom inverkan av natriumperoxid på en vattenlösning av borsyra eller genom att behandla en vattenlösning av natriumborat med väteperoxid. Natriumperborat förekommer som ett vitt, amorft pulver eller som vita kristaller (med 1 eller 4 H₂O) och används för blekning av textilvaror och halm; för konservering av hudar; för framställning av hushållstvättmedel, rengöringsmedel och antiseptiska medel;
2. magnesiumperoxoborat (magnesiumperborat), som utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används inom medicinen och vid framställning av tandkräm;
3. kaliumperoxoborat (kaliumperborat), som har liknande egenskaper och användning som natriumperborat;
4. andra peroxoborater. Ammonium-, aluminium-, kalcium- och zinkperoxoborater förekommer som vita pulver och används inom medicinen och vid framställning av tandkräm.

Detta nummer omfattar salter av metalloxosyror och metallperoxosyror (motsvarar metalloxider som utgör syraanhydrider).

De viktigaste grupperna av föreningar som omfattas av detta nummer är följande:

1. Aluminater. Dessa utgör derivat av aluminiumhydroxid.
   a) Natriumaluminat framställs genom att behandla bauxit med natronlut. Det förekommer som ett vitt, vattenlösligt pulver, som vattenlösning eller i pastaform. Natriumaluminat används som betmedel vid färgning (alkaliskt betmedel); för framställning av substratpigment; för limning av papper; som fyllmedel i tvål; för härdning av gips; vid framställning av opakt glas samt för rening av vatten i industrier, etc.
   b) Kaliumaluminat framställs genom att lösa bauxit i kaliumhydroxid. Det bildar en vit, mikrokristallin massa, som är hygroskopisk och vattenlöslig. Kaliumaluminat används för samma ändamål som natriumaluminat.
   c) Kalciumaluminat erhålls genom smältning av bauxit och kalciumoxid i elektrisk ugn och utgör ett vitt, vattenolösligt pulver. Det används vid färgning (betmedel); för rening av vatten i industrier (jonbytare); vid papperstillverkning (limning) samt vid framställning av andra aluminater och av glas, tvål, specialcement och polermedel.
   d) Kromaluminat framställs genom upphettning av en blandning av aluminiumoxid, kalciumfluorid och ammoniumdikromat. Det utgör en keramisk färg.
   e) Koboltaluminat framställs av natriumaluminat och ett koboltsalt. Såväl rent som i blandning med aluminiumoxid benämns det koboltblått (Thenard-blått). Det används för framställning av coelinblått (tillsammans med zinkaluminat), azurblått, smalt, sachsiskt blått, sèvresblått etc.
   f) Zinkaluminat är ett vitt pulver som används för liknande ändamål som natriumaluminat.
   g) Bariumaluminat framställs av bauxit, tungspat och kol. Det förekommer som en vit eller brun massa och används för rening av vatten i industrier och som pannstensförhindrande medel.
   h) Blyaluminat erhålls genom upphettning av en blandning av blyoxid och aluminiumoxid. Det utgör ett svårsmält ämne som används som ett vitt pigment och för framställning av eldfast tegel och eldfasta infodringsmaterial. Numret omfattar inte naturligt berylliumaluminat (krysoberyll) (nr 2530, 7103 eller 7105, alltefter beskaffenheten).
2. Kromater(VI). Kromater samt di-(bikromater), tri-, tetra- och perkromater härleder sig från kromsyror, särskilt från normal kromsyra H₂CrO₄ och dikromsyra H₂Cr₂O₇, vilka syror inte har kunnat isoleras i fritt tillstånd. Dessa salter är i allmänhet giftiga och de viktigaste är följande:
   a) Zinkkromat(VI). Vid behandling av zinksalter med kaliumdikromat erhålls zinkkromatoxid. Denna utgör ett vattenolösligt pulver. Pigmentet zinkgult består av zinkkromat, rent eller i blandning. Zinkgrönt utgör en blandning av zinkkromat och järnblått.
   b) Bly(II)kromat(VI). Bly(II)kromat(VI) framställs genom inverkan av bly(II)acetat på natriumdikromat. Alltefter sättet för utfällningen erhålls ett gult, orangefärgat eller rött pulver. Pigmentet kromgult, som används inom keramik- och emaljeringsindustrierna samt vid framställning av målningsfärger och lacker etc., utgörs av blykromat, rent eller i blandning. Bly(II)kromat(VI)oxid, ren eller i blandning, bildar pigmentet kromrött eller persiskt rött.
   c) Natriumkromater. Natriumkromat(VI) Na₂CrO₄. 10 H₂O erhålls som en mellanprodukt vid framställning av krom genom rostning av naturlig järnkromoxid (kromit) blandad med kol och natriumkarbonat. Saltet förekommer som stora, gula, delikvescenta kristaller, som är lättlösliga i vatten. Det används som betmedel vid färgning; vid garvning; för framställning av andra kromater och dikromater samt av bläck och pigment. I blandning med antimonsulfid används det för framställning av blixtljuspreparat.
   Natriumdikromat(VI) Na2Cr2O7 . 2 H2O, som framställs av natriumkromat(VI), bildar delikvescenta, röda kristaller, som är lösliga i vatten. Genom upphettning överförs det till vattenfritt dikromat (smält eller gjutet dikromat), som är mindre delikvescent och som ofta innehåller en mindre mängd natriumsulfat. Natriumdikromat används vid garvning (kromgarvning); vid färgning (bet- och oxidationsmedel); som oxidationsmedel vid organiska synteser; för fotobruk; vid tryckning; inom pyrotekniken; för rening och avfärgning av fetter; för framställning av dikromatbatterier och dikromatgelatin (som under inverkan av ljus omvandlas till en i varmt vatten olöslig produkt); vid flotation (för att minska flytförmågan); vid raffinering av petroleum och som antiseptiskt medel.
   d) Kaliumkromater. Kaliumkromat(VI) K₂CrO₄ framställs av kromit och bildar gula, giftiga kristaller, som är lösliga i vatten. Kaliumdikromat(VI) K2Cr2O7 erhålls också av kromit. Det bildar mycket giftiga, orangefärgade kristaller som är lösliga i vatten. Damm och ånga av kaliumdikromat angriper näsans ben och slemhinnor. Skråmor och rispor på huden inflammeras av lösningar av saltet. Kaliumkromat och kaliumdikromat används för liknande ändamål som motsvarande natriumsalter.
   e) Ammoniumkromater. Ammoniumkromat(VI) (NH₄)₂CrO₄ framställs genom att mätta en lösning av krom(VI)oxid med ammoniak. Det bildar gula, vattenlösliga kristaller och används för fotobruk samt vid färgning. Ammoniumdikromat(VI) (NH4)2Cr2O7 erhålls ur naturlig järnkromoxid (kromit) och bildar röda, vattenlösliga kristaller. Det används för fotobruk; vid färgning (betmedel); vid garvning; för rening av fetter och oljor; vid organiska synteser etc.
   f) Kalciumkromat(VI) CaCrO₄ . 2 H₂O framställs av natriumdikromat och krita. Vid upphettning bortgår kristallvattnet och saltet blir gult. Det används för framställning av gula pigment, t.ex. ultramaringult, en benämning som även används för det rena kalciumkromatet.
   g) Mangankromat. Mangan(II)kromat(VI) MnCrO₄ framställs av mangan(II)oxid och krom(VI)oxid. Det förekommer som brunaktiga, vattenlösliga kristaller och används som betmedel vid färgning. Mangankromatoxid, som utgör ett brunt, vattenolösligt pulver, används i akvarellfärger.
   h) Järnkromater. Järn(III)kromat(VI) (ferrikromat) Fe₂(CrO₄)₃ framställs ur lösningar av järn(III)klorid och kaliumkromat. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Även järnkromatoxid förekommer och används, rent eller i blandning, i färger under beteckningen sideringult. Blandat med järnblått ger det gröna pigment som liknar zinkgrönt. Det har också metallurgisk användning.
   ij) Strontiumkromat(VI) SrCrO₂ liknar kalciumkromat. Strontiumgult, vilket används i artistfärger, utgörs av strontiumkromat, rent eller i blandning.
   k) Bariumkromat(VI) BaCrO₄, som erhålls genom att fälla lösningar av bariumklorid med natriumkromat. Det utgör ett giftigt, klargult pulver som är olösligt i vatten. Barytgult, vilket ibland, liksom den liknande av kalciumkromat framställda produkten, benämns ultramaringult, består av bariumkromat, rent eller i blandning. Bariumkromat används i artistfärger och inom glas- och emaljeringsindustrierna samt även vid tillverkning av tändstickor och som betmedel vid färgning.
   Detta nummer omfattar inte:
   a) naturligt blykromat (krokoit) (nr 2530);
   b) pigment som är beredda av kromater (nr 3206).
3. Manganater(VI) och manganater(VII) (permanganater). Dessa salter svarar mot mangansyra H₂MnO₄ (som inte har kunnat isoleras) och övermangansyra (permangansyra) HMnO4 (existerar endast i vattenlösning).
   a) Manganater. Natriummanganat(VI) Na₂MnO₄ framställs genom smältning av en blandning av naturlig mangan(IV)oxid (brunsten – nr 2602) och natriumhydroxid. Det bildar gröna kristaller, som är lösliga i kallt men sönderdelas av varmt vatten, och används inom guldmetallurgin. Kaliummanganat(VI) K2MnO4 förekommer i form av små, grönaktigt svarta kristaller och används för framställning av kaliumpermanganat. Bariummanganat BaMnO4 framställs genom upphettning av mangan(IV)oxid i blandning med bariumnitrat och utgör ett smaragdgrönt pulver. I blandning med bariumsulfat bildar det manganblått, som används i artistfärger.
   b) Manganater(VII)(permanganater). Natriumpermanganat NaMnO 3 H₂O framställs av natriummanganat(VI). Det utgör rödsvarta, delikvescenta, vattenlösliga kristaller och används som desinfektionsmedel, vid organiska synteser och för blekning av ull.
   Kaliumpermanganat KMnO₄ framställs av kaliummanganat(VI) eller genom oxidation av en blandning av mangan(IV)oxid och kaliumhydroxid. Det bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller med metallartad glans vilka färgar huden. Det förekommer också som violettfärgad lösning och i tablettform. Kaliumpermanganat är ett kraftigt oxidationsmedel och används som reagens inom kemin; vid organiska synteser (framställning av sackarin); inom metallurgin (vid raffinering av nickel); för blekning av fettämnen, hartser, halm samt garn och vävnader av natursilke; för rening av vatten; som antiseptiskt medel; som färgämne (för ull och trä samt i hårfärger); i gasmasker och inom medicinen. Kalciumpermanganat Ca(MnO ₄)2.5 H2O framställs genom elektrolys av lösningar av alkalimanganater och kalciumklorid och bildar mörkvioletta, vattenlösliga kristaller. Det är ett oxidations- och desinfektionsmedel och används vid färgning, vid organiska synteser, för rening av vatten och för blekning av pappersmassa.
4. Molybdater. Molybdater, paramolybdater och polymolybdater (di-, tri- och tetra-) härleder sig från molybdensyran H₂MoO₄ eller från andra molybdensyror. I vissa avseenden liknar de kromaterna. De viktigaste av dessa salter är följande:
   a) Ammoniummolybdat erhålls inom molybdenmetallurgin. Det bildar vattenhaltiga, svagt grön- eller gulfärgade kristaller, som sönderdelas vid upphettning. Ammoniummolybdat används som kemiskt reagens, för framställning av pigment och brandsäkra material, inom glasindustrin etc.
   b) Natriummolybdat bildar glänsande, vattenhaltiga kristaller,vilka är lösliga i vatten. Det används som reagens, för framställning av pigment och inom medicinen.
   c) Kalciummolybdat utgör ett vitt, vattenolösligt pulver och används inom metallurgin.
   d) Bly(II)molybdat. Konstgjort blymolybdat fällt tillsammans med blykromat bildar röda krompigment (molybdatrött). Numret omfattar inte naturligt blymolybdat (wulfenit) (nr 2613).
   
5. Volframater. Volframater, paravolframater och peroxovolframater härleder sig från volframsyran H2WO4 eller andra volframsyror. De viktigaste av dessa salter är följande:
   a) Ammoniumvolframat framställs genom att lösa volframsyra i ammoniak. Det utgör ett vattenhaltigt, vitt, kristallint pulver, som är lösligt i vatten, samt används för framställning av andra volframater och av brandsäkra vävnader.
   b) Natriumvolframat erhålls av volframit (nr 2611) och natriumkarbonat vid framställning av volfram. Det förekommer som små vita blad eller som vattenhaltiga kristaller med pärlemorartad glans. Natriumvolframat är lösligt i vatten och används för samma ändamål som ammoniumvolframat samt vidare som betmedel vid textiltryck, för framställning av substratpigment och katalysatorer samt vid organiska synteser.
   c) Kalciumvolframat bildar vita, glänsande fjäll och är olösligt i vatten. Det används vid tillverkning av röntgenskärmar och lysrör.
   d) Bariumvolframat är ett vitt pulver. Under namnet volframvitt används det, rent eller i blandning, i artistfärger.
   e) Andra volframater, ex. volframater av kalium (för brandskyddsimpregnering av vävnader), magnesium (för röntgenskärmar), krom (grönt pigment) och bly (pigment). Detta nummer omfattar inte:
   a) naturligt kalciumvolframat (scheelite), en malm (nr 2611);
   b) naturligt manganvolframat (hybernit) och naturligt järnvolframat (ferberite) (nr 2611);
   c) luminiscenta volframater (t.ex. av kalcium eller magnesium), vilka klassificeras som oorganiska luminoforer (nr 3206).
6. Titanater (ortotitanater, metatitanater och peroxotitanater, neutrala eller sura), vilka härleder sig från olika titansyror och titanhydroxider på basis av titan(IV)oxid TiO2. Barium- och blytitanater är vita pulver som används som pigment.
   Numret omfattar inte naturligt järntitanat (ilmenit) (nr 2614) och oorganiska fluorotitanater (nr 2826).
7. Vanadater (orto-, meta-, pyro- och hypovanadater, neutrala eller sura). De erhålls från olika vanadinsyror, vilka härleder sig från vanadin(V)oxid V₂O₅ eller från andra vanadinoxider.
   a) Ammoniumvanadat NH₄VO₃ utgör ett gulaktigt vitt, kristallint pulver, som är obetydligt lösligt i kallt men lättlösligt i varmt vatten, varvid en gul lösning erhålls. Det används som katalysator; som betmedel vid tryckning och färgning av vävnader; som sickativ i målningsfärger och lacker; som färgämne för lergods; för framställning av bläck och tryckfärger, etc.
   b) Natriumvanadater (orto- och meta-) är vattenhaltiga, vita, kristallina pulver som är lösliga i vatten. De används vid färgning och tryckning med anilinsvart.
   
8. Ferriter/ferrater(II)/ och ferrater(III) härleder sig från järn(II)- resp. järn(III)hydroxid (Fe(OH)₂ resp. Fe(OH)₃). Kaliumferrat är ett svart pulver som löser sig i vatten till en rödfärgad lösning.
   Namnet ferrater används även oegentligt om enkla blandningar av järnoxider och andra metalloxider. Dessa blandningar utgör keramiska färger och klassificeras enligt nr 3207. Numret omfattar inte heller järn(II,III)oxid /magnetisk järnoxid, "järn(II)ferrat(III)"/ Fe₃O₄ (nr 2601) och hammarslagg (nr 2619).
9. Zinkater, utgör salter som härleder sig från den amfotera zinkhydroxiden Zn(OH)₂.
   a) Natriumzinkat framställs genom inverkan av natriumkarbonat på zinkoxid eller av natriumhydroxid på metallisk zink. Det används för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid.
   b) Järnzinkat används som keramisk färg.
   c) Såväl rent som i blandning med koboltoxid eller andra salter benämns det koboltgrönt eller Rinmans grönt.
   d) Bariumzinkat framställs genom att fälla en vattenlösning av bariumhydroxid med en ammoniakalisk zinksulfatlösning. Det utgör ett vitt, vattenlösligt pulver som används för framställning av för målningsfärger avsedd zinksulfid.
10. Stannater(IV) (orto- och meta-) härleder sig från syror av fyrvärt tenn.
    a) Natriumstannat(IV) Na₂SnO₃ . 3 H₂O erhålls genom smältning av en blandning av tenn, natriumhydroxid, natriumklorid och natriumnitrat. Det förekommer som en hård massa eller i oregelbundna klumpar. Saltet är lösligt i vatten och det är vitt eller färgat, beroende på mängden föroreningar (natrium- och järnsalter). Natriumstannat(IV) används som betmedel vid färgning och tryckning av textilvaror; inom glas- och keramikindustrierna; vid separation av bly från arsenik; för förtyngning av natursilke och vid organiska synteser.
    b) Aluminiumstannat(IV) framställs genom upphettning av en blandning av tenn(IV)sulfat och aluminiumsulfat och utgör ett vitt pulver som används som opakmedel inom keramik- och emaljeringsindustrierna.
    c) Kromstannat(IV) är huvudbeståndsdel i rosa färgämnen som används i artistfärger och keramiska färger. Det används också i förtyngningsmedel för natursilke.
    d) Koboltstannat(IV) bildar, rent eller i blandning, ett himmelsblått pigment som används i målningsfärger.
    e) Kopparstannat(IV), rent eller i blandning, används som pigment.
11. Antimonater utgör salter av olika syror, vilka motsvarar antimon(V)oxid Sb₂O₅ och något liknar arsenaterna.
    a) Natriummetaantimonat(V) (leukonin) framställs av natriumhydroxid och antimon(V)oxid. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som är obetydligt lösligt i vatten. Natriummetaantimonat(V) används som opakmedel inom glas- och emaljeringsindustrierna samt för framställning av natriumtioantimonat(V) (Schlippes salt – nr 2842).
    b) Kaliumantimonater(V). Det viktigaste är kaliumväteantimonat(V), som framställs genom upphettning av en blandning av antimonmetall och kaliumnitrat. Det utgör ett vitt, kristallint pulver som används inom medicinen (som laxermedel) och som keramiskt pigment.
    c) Blyantimonat(V) erhålls genom smältning av antimon(V)oxid tillsammans med mönja. Det utgör ett gult, vattenolösligt pulver. Såväl rent som i blandning med bly(I)kloridoxid benämns det neapelgult (antimongult) och används som pigment i glas-, artist- och keramiska färger. Numret omfattar inte antimonider (nr 2853).
12. Plumbater(IV) härleder sig från amfoter bly(IV)oxid PbO₂. Natriumplumbat(IV) används som färgämne. Plumbater(IV) av kalcium (gult), strontium (kastanjebrunt) och barium (svart) används vid tillverkning av tändstickor och inom pyrotekniken.
13. Andra salter av metalloxosyror eller metallperoxosyror, t.ex.:
    a) tantalater och niobater;
    b) germanater;
    c) rhenater och perrhenater;
    d) zirkonater;
    e) vismutater.

Detta nummer omfattar dock inte salter av:

Fluorkomplexa salter, t.ex. fluorotitanater, klassificeras enligt nr 2826.

Med de inskränkningar som framgår av de allmänna anvisningarna till denna underavdelning omfattar detta nummer bl.a.:

I. Salter av oorganiska ickemetallsyror eller ickemetallperoxosyror, inte nämnda eller inbegripna någon annanstans

Som exempel på sådana salter kan följande nämnas:

II. Dubbelsalter och komplexa salter

Denna grupp omfattar dubbelsalter och komplexa salter, andra än sådana som är särskilt upptagna någon annanstans.

Bland viktigare dubbelsalter och komplexa salter enligt detta nummer märks följande:

Detta nummer omfattar kolloidala suspensioner av ädla metaller enligt 71 kap. (dvs. silver, guld, platina, iridium, osmium, palladium, rodium och rutenium).

Dessa ädla metaller erhålls i kolloidal form genom dispergering, katodisk utfällning eller genom reduktion av deras oorganiska salter.

Kolloidalt silver förekommer som små blåaktiga, brunaktiga eller grönaktigt gråa korn eller fjäll med metallglans. Det används inom medicinen som antiseptiskt medel.

Kolloidalt guld kan vara rött, violett, blått eller grönt och används för samma ändamål som kolloidalt silver.

Kolloidal platina förekommer som små gråa partiklar och har alldeles speciella katalytiska egenskaper.

Dessa kolloidala metaller (t.ex. guld) klassificeras enligt detta nummer även i form av lösningar som innehåller skyddskolloider (t.ex. gelatin, kasein eller fisklim).

Av dessa kan nämnas:

Föreningar som innehåller både ädel och annan metall (t.ex. dubbelsalter av en oädel och en ädel metall och komplexa estrar som innehåller ädel metall) klassificeras också enligt detta nummer.

De vanligaste föreningarna av de olika ädelmetallerna uppräknas nedan.

Dessa amalgamer utgör legeringar av ädla metaller med kvicksilver. Guld- och silveramalgamer, vilka är vanligast, är mellanprodukter för utvinning av ifrågavarande ädla metaller.

Numret omfattar också amalgamer som innehåller både ädla och oädla metaller (t. ex. vissa amalgamer för tandläkarbruk). Numret omfattar dock inte amalgamer som består helt av oädla metaller (nr 2853).

Numret omfattar inte föreningar av kvicksilver, oavsett om de är kemiskt definierade eller inte, andra än amalgamer (nr 2852).

I. Isotoper

Atomkärnorna hos ett grundämne innehåller alltid samma antal protoner (vilket anges av grundämnets atomnummer) men kan ha olika antal neutroner och kan följaktligen ha olika massa (olika masstal).

Nuklider som har samma atomnummer men som skiljer sig från varandra genom att de har olika masstal kallas isotoper av grundämnet. Det finns exempelvis ett flertal nuklider med atomnummer 92, vilka alla kallas uran, men deras masstal varierar mellan 227 och 240. De benämns uran 233, uran 235, uran 238 etc. På samma sätt är väte 1, väte 2 eller deuterium (klassificeras enligt nr 2845) och väte 3 eller tritium isotoper av väte (väte).

Det som är avgörande för ett grundämnes kemiska natur är storleken av den positiva elektriska laddningen, dvs. antalet protoner, i atomkärnan. Detta antal bestämmer nämligen antalet elektroner som kretsar kring kärnan. Av detta antal är grundämnets kemiska egenskaper beroende.

Olika isotoper av ett grundämne, vilkas atomkärnor har samma elektriska laddning men olika massa, har därför samma kemiska egenskaper, men de har olika fysikaliska egenskaper.

Kemiska grundämnen består antingen av en enstaka nuklid (monoisotopiska grundämnen) eller av en blandning av två eller flera isotoper i kända, konstanta proportioner. I naturen förekommande klor består exempelvis, i både fri och kemiskt bunden form, alltid av en blandning av 75,4 % klor 35 och 24,6 % klor 37 (vilket ger atomvikten 35,457).

När ett grundämne består av en blandning av isotoper, kan de olika isotoperna separeras, t.ex. genom diffusion genom porösa rör, genom elektromagnetisk separation eller genom fraktionerad elektrolys. Isotoper kan även erhållas genom att bestråla naturliga grundämnen med neutroner eller med laddade partiklar med hög kinetisk energi.

Med ordet isotoper i anm. 6 till detta kapitel och i nr 2844 och 2845 avses enligt denna anmärkning inte bara isotoper i ren form utan också kemiska grundämnen vilkas naturliga isotopsammansättning antingen har modifierats på konstgjord väg genom anrikning av grundämnet på någon eller några av dess isotoper (vilket är liktydigt med att utarma det på någon annan isotop) eller genom att genom en kärnreaktion omvandla några isotoper till andra, konstgjorda isotoper. Exempelvis klor med atomvikten 35,30, vilken erhålls genom att anrika detta grundämne så att det innehåller 85 % klor 35 (och följaktligen utarma det så att det innehåller 15 % klor 37), anses sålunda som en isotop.

Det bör observeras att grundämnen, som i naturligt tillstånd endast har en enda isotop, t.ex. beryllium 9, fluor 19, aluminium 27, fosfor 31 och mangan 55, inte anses som isotoper enligt detta nummer utan skall klassificeras, såväl i fri som i kemiskt bunden form, enligt de mer specificerade nummer, som avser kemiska grundämnen eller kemiska föreningar av sådana.

Radioaktiva isotoper av dessa grundämnen, som har erhållits på konstgjord väg (t.ex. Be 10, F 18, Al 29, P 32 och Mn 54) betraktas emellertid som isotoper enligt detta nummer.

Eftersom konstgjorda kemiska grundämnen (i allmänhet med ett atomnummer över 92, s.k. transurana grundämnen) inte har en konstant isotopisk sammansättning, utan denna varierar alltefter den metod som har använts för att framställa grundämnet, är det i dessa fall omöjigt att göra skillnad mellan det kemiska grundämnet och dess isotoper enligt bestämmelserna i anm. 6.

Detta nummer omfattar endast sådana isotoper som är radioaktiva (fenomenet radioaktivitet beskrivs nedan). Stabila isotoper klassificeras däremot enligt nr 2845.

II. Radioaktivitet

Vissa nuklider, vilkas atomkärna är instabil, utsänder, såväl i ren form som när de ingår i kemiska föreningar, strålning med fysikalisk eller kemisk verkan såsom:

1. jonisering av gaser;
2. fluorescens;
   
3. inverkan på ljuskänsliga fotografiska plåtar.

Detta förhållande gör det möjligt att upptäcka strålningen och mäta dess intensitet, t.ex. med hjälp av Geiger-Müller-räknare, proportionalräknare, jonkammare, wilsonkammare (dimkammare), bubbelflödesräknare, scintillationsräknare och ljuskänslig film eller ljuskänsliga plåtar.

Det är detta fenomen som kallas radioaktivitet. Kemiska grundämnen, isotoper, kemiska föreningar och ämnen i allmänhet som uppvisar detta sägs vara radioaktiva.

A. Radioaktiva grundämnen

Under denna rubrik innefattas de radioaktiva grundämnen som anges i anm. 6 a till detta kapitel, nämligen: teknetium, prometium, polonium och alla grundämnen med högre atomnummer än 84, såsom astat, radon, francium, radium, aktinium, torium, protaktinium, uran, neptunium, plutonium, americium, curium, berkelium, californium, einsteinium, fermium, mendelevium, nobelium och lawrencium.

Dessa grundämnen består i allmänhet av flera isotoper, vilka alla är radioaktiva.

Det finns emellertid grundämnen som består av en blandning av stabila isotoper och radioaktiva isotoper, såsom kalium, rubidium, samarium och lutetium (nr 2805), vilka praktiskt taget kan anses vara stabila och därför inte klassificeras enligt detta nummer, emedan de radioaktiva isotoperna dels har en låg radioaktivitetsnivå och dels ingår i blandningen med en förhållandevis låg andel.

Om däremot samma grundämnen (kalium, rubidium, samarium och lutetium) har anrikats på sina radioaktiva isotoper (K 40, Rb 87, Sm 147 resp. Lu 176) betraktas de som radioaktiva isotoper enligt detta nummer.

B. Radioaktiva isotoper

Förutom de ovannnämnda naturliga radioaktiva isotoperna kalium 40, rubidium 87, samarium 147 och lutetium 176, kan nämnas uran 235 och uran 238, som beskrivs mer detaljerat i avsnitt IV nedan, och vissa isotoper av tallium, bly, vismut, polonium, radium, aktinium och torium, vilka ofta är kända under annat namn än motsvarande grundämne. Detta namn hänsyftar på det grundämne ur vilket de har erhållits genom radioaktiv omvandling. Sålunda kallas vismut 210 radium E, polonium 212 kallas torium C' och aktinium 228 kallas mesotorium II.

Kemiska grundämnen som normalt är stabila kan bli radioaktiva antingen genom bestrålning med från en partikelaccelerator (cyklotron, synkrotron etc.) utslungade partiklar med hög kinetisk energi (protoner, deutroner) eller genom absorbtion av neutroner i en kärnreaktor.

Grundämnen som har omvandlats på detta sätt kallas konstgjorda radioaktiva isotoper. För närvarande är omkring 500 sådana isotoper kända. Av dessa har nästan 200 redan praktisk användning. Bortsett från uran 233 och plutoniumisotoperna, vilka beskrivs längre fram, är några av de viktigaste: väte 3 (tritium), kol 14, natrium 24, fosfor 32, svavel 35, kalium 42, kalcium 45, krom 51, järn 59, kobolt 60, krypton 85, strontium 90, yttrium 90, palladium 109, jod 131 och 132, xenon 133, cesium 137, tulium 170, iridium 192, guld 198 och polonium 210.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper omvandlas av sig själva till mer stabila grundämnen eller isotoper.

Den tid som behövs för att en viss mängd radioaktiv isotop skall sönderfalla till hälften av den ursprungliga mängden betecknas som halveringstiden för ifrågavarande isotop. Halveringstiden varierar mellan en bråkdel av en sekund för vissa höggradigt radioaktiva isotoper (0,3 x 10-6 sekunder för torium C') upp till miljarder år (1,5 x 1011 år för samarium 147) och utgör ett lämpligt mått på hur stabil en viss atomkärna är.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper klassificeras enligt detta nummer även när de är blandade med varandra, med radioaktiva kemiska föreningar eller med icke radioaktiva ämnen (t.ex. icke upparbetade bestrålade mål samt radioaktiva strålkällor), under förutsättning att produkten har en specifik radioaktivitet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper enligt detta nummer används ofta i form av föreningar eller produkter som är "märkta" (dvs. innehåller molekyler med en eller flera radioaktiva atomer). Sådana föreningar klassificeras enligt detta nummer även när de är lösta eller dispergerade i eller utgör naturliga eller konstgjorda blandningar med andra radioaktiva eller icke radioaktiva ämnen. Dessa grundämnen och isotoper klassificeras enligt detta nummer också när de föreligger i form av legeringar, dispersioner eller kermeter.

Oorganiska och organiska föreningar, i vilkas molekyl radioaktiva grundämnen eller radioaktiva isotoper ingår, samt lösningar av sådana ämnen klassificeras enligt detta nummer även om den specifika radioaktiviten hos dessa föreningar och lösningar är lägre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram. Legeringar, dispersioner (inbegripet kermeter), keramiska produkter och blandningar som innehåller radioaktiva ämnen (grundämnen, isotoper eller föreningar av dessa) klassificeras däremot enligt detta nummer endast om de har en specifik radioaktivetet som är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

Radioaktiva kemiska grundämnen och radioaktiva isotoper används sällan i fri form, utan förekommer i handeln i form av kemiska föreningar eller legeringar. Med undantag av föreningar av klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper, som med hänsyn till sina egenskaper och sin betydelse behandlas särskilt i avsnitt IV nedan, är följande radioaktiva föreningar de viktigaste:

Radioaktiva isotoper och föreningar av sådana isotoper föreligger vanligen i form av pulver, lösningar, nålar, tråd eller plåt. De är i allmänhet förpackade i glasampuller, i ihåliga platinanålar, i rör av rostfritt stål etc., vilka är placerade i strålskyddande metallbehållare (vanligen av bly). Dessas tjocklek sammanhänger med graden av radioaktivitet hos isotoperna. I enlighet med vissa internationella överenskommelser måste på behållaren vara anbragt en speciell varningsetikett med detaljerade uppgifter om den inneliggande isotopen och dennas grad av radioaktivitet.

Blandningar kan innehålla vissa neutronkällor som har bildats genom att sammanföra (i en blandning, i en legering, genom hopmontering etc.) ett radioaktivt grundämne eller en radioaktiv isotop (radium, radon, antimon 124, americium 241 etc.) med ett annat grundämne (beryllium, fluor etc.) på ett sådant sätt att en (γ, n) eller (α, n) reaktion uppstår (införande av en γ-foton respektive en α-partikel och emission av en neutron).

Alla hopmonterade neutronkällor, som är färdiga att användas i kärnreaktorer för att framkalla kärnklyvningsreaktioner, skall emellertid anses utgöra delar till reaktorer och skall följaktligen klassificeras enligt nr 8401.

Mikrokulor av kärnbränsle som är överdragna med kol eller kiselkarbid och som är avsedda att användas i sfäriska eller prismatiska bränsleelement förs till detta nummer.

Enligt detta nummer klassificeras också produkter som används som luminoforer och till vilka har tillsatts små mängder radioaktiva ämnen för att göra dem självlysande, under förutsättning att den resulterande specifika radioaktiviteten är högre än 74 Bq (0,002 mikrocurie) per gram.

De radioaktiva återstoder som är viktigast från återanvändningssynpunkt är:

A. Klyvbara och fertila kemiska grundämnen och isotoper

Vissa av de radioaktiva grundämnen och isotoper som är omnämnda i avsnitt III har hög atommassa, t.ex. torium, uran, plutonium och americium. Hos dessa har atomkärnan en mycket komplex struktur. Dessa atomkärnor kan, när de utsätts för bestrålning med elementarpartiklar (neutroner, protoner, deutroner, tritoner, alfapartiklar etc.), absorbera dessa partiklar och därigenom öka sin instabilitet i så hög grad att de sönderfaller i två medeltunga, ungefär lika stora kärnor (eller mera sällan i tre eller fyra delar). Vid detta sönderfall frigörs en avsevärd mängd energi. Samtidigt bildas nya neutroner. Processen kallas klyvning (fission).

Klyvning sker sällan spontant eller under inverkan av fotoner.

De vid klyvningen frigjorda nya neutronerna kan framkalla en andra klyvning och därvid föranleda bildandet av ytterligare neutroner osv. Upprepandet av denna process alstrar en kedjereaktion.

Sannolikheten för att en klyvning skall äga rum är i allmänhet stor i fråga om vissa nuklider (U 233, U 235, Pu 239) om långsamma neutroner används, dvs. neutroner med en medelhastighet av omkring 2 200 m/sek (motsvarande i energi 1/40 elektronvolt). Då denna hastighet ungefär motsvarar hastigheten hos molekylerna i en vätska (termisk rörelse), benämns långsamma neutroner ibland även termiska neutroner.

För närvarande är klyvning med termiska neutroner den process som vanligen används i kärnreaktorer.

Av den anledningen används termen klyvbar allmänt om isotoper som kan klyvas med termiska neutroner, speciellt uran 233, uran 235, plutonium 239 och de kemiska grundämnen i vilka dessa ingår, särskilt uran och plutonium.

Andra nuklider, såsom uran 238 och torium 232, kan endast klyvas med hjälp av snabba neutroner och betecknas vanligen inte som klyvbara utan som fertila. Förklaringen till detta är att dessa nuklider kan absorbera långsamma neutroner. Därvid bildas plutonium 239 resp.uran 233, vilka är klyvbara.

I termiska kärnreaktorer är energin hos de neutroner som frigörs vid klyvning alldeles för hög (ca 2 milj. elektronvolt) för att en kedjereaktion skall komma till stånd. Neutronernas hastighet måste därför nedbringas, vilket kan åstadkommas med moderatorer, dvs. ämnen med liten atommassa (t.ex. vatten, tungt vatten, vissa kolväten, grafit eller beryllium). Dessa ämnen absorberar visserligen en del av neutronernas energi vid en serie sammanstötningar, men de absorberar inte själva neutronerna utom möjligen en obetydlig mängd.

För att en kedjereaktion skall kunna igångsättas och vidmakthållas måste medeltalet av de nya neutroner som alstras vid klyvningen överstiga antalet neutroner som går förlorade genom absorption eller läckning och inte åstadkommer någon klyvning.

De klyvbara och fertila kemiska grundämnena är följande:

1. Naturligt uran.
   Naturligt uran består av tre isotoper: uran 238 (99,28 %), uran 235 (0,71 %) och uran 234 (0,006 %). Följaktligen kan uran betraktas både som ett klyvbart grundämne (med hänsyn till dess innehåll av U 235) och som ett fertilt grundämne (med hänsyn till dess innehåll av U 238).
   Uran utvinns huvudsakligen ur pechblände, uraninit,autunit,karnotit, torbernit och brannerit. Det erhålls också ur återstoder från framställningen av superfosfater eller ur avfall från guldgruvor. Utvinningsprocessen består som regel i reduktion av tetrafluoriden med kalcium eller magnesium. Uran kan även utvinnas genom elektrolys.
   
   Uran är ett svagt radioaktivt, mycket tungt (densitet 19) och hårt grundämne. Det har en glänsande, silvergrå yta som genom oxidering blir matt vid kontakt med luftens syre. I pulverform oxideras det och antänds snabbt vid kontakt med luft. Inom handeln förekommer uran vanligen i form av göt, färdiga för polering, filning, valsning etc. (till stänger, stavar, rör, plåt, tråd etc.).
2. Torium.
   På grund av att mineralen torit och orangit, som är mycket rika på torium, är sällsynta, utvinns torium huvudsakligen ur monazit, ur vilken man också utvinner sällsynta jordartsmetaller.
   Den orena metallen är ett extremt lättantändligt grått pulver. Den erhålls genom elektrolys av fluoriderna eller genom reduktion av fluoriderna, kloriderna eller oxiderna.
   Den därvid utvunna metallen renas och sintras i inert atmosfär och formas till tunga stålgrå göt (densitet 11,5). Dessa är hårda (dock mjukare än uran) och oxideras snabbt vid kontakt med luft.
   Av dessa göt erhålls plåt, stång, rör, tråd etc. genom valsning, strängpressning eller dragning. Naturligt torium består huvudsakligen av isotopen torium 232. Torium och vissa toriumlegeringar används huvudsakligen som fertila material i kärnreaktorer. Toriummagnesium- och toriumvolframlegeringar används dock inom flygindustrin samt vid tillverkning av elektronrör o.d. Detta nummer omfattar inte av torium tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd. i tulltaxan.
3. Plutonium.
   Plutonium erhålls industriellt genom bestrålning av uran 238 i en kärnreaktor. Det är mycket tungt (densitet 19,8), radioaktivt och mycket giftigt. Det liknar uran i fråga om utseende och oxidationsbenägenhet. Plutonium förekommer inom handeln i samma former som anrikat uran och kräver den största försiktighet vid hanteringen.

Bland klyvbara isotoper märks:

1. uran 233. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av torium 232, vilket successivt omvandlas till torium 233, protaktinium 233 och uran 233;
2. uran 235. Denna isotop är den enda i naturen förekommande klyvbara uranisotopen. Den ingår till 0,71 % i naturligt uran.
   Uran anrikat på U 235 och uran utarmat på U 235 (anrikat på U 238) erhålls av uranhexafluorid genom att isotoperna separeras på elektromagnetisk väg, genom centrifugering eller genom gasdiffusion;
3. plutonium 239. Denna isotop erhålls i kärnreaktorer av uran 238, vilket succesivt omvandlas till uran 239, neptunium 239 och plutonium 239.

Vidare kan nämnas vissa isotoper av transplutoniska grundämnen, såsom californium 252, americium 241, curium 242 och curium 244, vilka kan klyvas (även spontant) och vilka kan användas som starka neutronkällor.

Av de fertila isotoperna kan förutom torium 232 nämnas utarmat uran (dvs. utarmat på U 235 och följaktligen anrikat på U 238). Denna metall är en biprodukt vid framställning av uran anrikat på U 235. Då den är mycket billigare och finns tillgänglig i större kvantiteter, används den som ersättning för naturligt uran, särskilt som fertilt material, som skyddsskärm mot strålning, som en tung metall vid framställning av svänghjul och vid framställning av absorptionsmaterial (getter) för rening av vissa gaser.

Detta nummer omfattar inte av uran utarmat på U 235 tillverkade varor enligt sextonde till nittonde avd.

Bland de föreningar som omfattas detta nummer märks särskilt följande: