Allmänna anvisningar

I. Kapitlets huvudsakliga innehåll och indelning

Detta kapitel omfattar en mängd olikartade instrument och apparater, vilka i regel kännetecknas av noggrant utförande och stor precision. De flesta av dem används huvudsakligen för vetenskapliga ändamål (laboratorieforskning, analys, astronomi etc.), för speciella tekniska eller industriella ändamål (mätning, kontroll, observation etc.) eller för medicinskt ändamål.

Kapitlet omfattar i synnerhet:

Några instrument är särskilt nämnda i vissa tulltaxenummer, t.ex. optiska mikroskop (nr 9011) och elektronmikroskop (nr 9012), andra instrument och apparater omfattas av mera allmänna beskrivningar i tulltaxenummer som avser en särskild vetenskap, industri etc. (t.ex. astronomiska instrument enligt nr 9005, instrument och apparater för geodesi enligt nr 9015 och röntgenapparater etc. enligt nr 9022). Detta kapitel omfattar också vacuumapparater av sådana slag som används för medicinskt, kirurgiskt, dentalt eller veterinärt bruk (nr 9018).

Det finns vissa undantag från den allmänna regeln att instrument och apparater enligt detta kapitel kännetecknas av stor precision. Kapitlet omfattar sålunda t.ex. vanliga glasögon (nr 9004), enkla förstoringsglas och enkla spegelperiskop (nr 9013), mätstockar och graderade skollinjaler (nr 9017) samt s.k. väderhus, även av enkelt utförande (nr 9025).

Bortsett från vissa undantag som framgår av anm. 1 till detta kapitel (t.ex. packningar och tätningar av gummi eller läder samt lädermembraner för mätinstrument) kan instrument och apparater samt delar till sådana bestå av vilket material som helst, även av ädel metall eller metall med plätering av ädel metall eller av ädelstenar eller halvädelstenar (naturliga, syntetiska eller rekonstruerade).

(Se allmän tolkningsregel 2 a)

Under förutsättning att de uppvisar de väsentliga kännetecknen på kompletta eller färdigarbetade artiklar klassificeras inkompletta eller inte färdigarbetade maskiner, instrument och apparater enligt samma nummer som motsvarande kompletta eller färdigarbetade artiklar (t.ex. stillbildskameror eller mikroskop som föreligger utan de optiska delarna samt elektricitetsmätare utan räkneverk).

III. Delar och tillbehör

(Anm. 2 till 90 kap.)

Om inte annat följer av anm. 1 till detta kapitel skall delar och tillbehör som är igenkännliga som lämpliga att användas uteslutande eller huvudsakligen till maskiner, instrument eller apparater enligt detta kapitel klassificeras enligt tulltaxenumret för respektive maskiner, instrument etc.

Denna allmänna regel gäller dock inte för:

1. delar och tillbehör som i och för sig utgör artiklar som omfattas av ett särskilt nummer i detta kapitel eller i 84, 85 eller 91 kap. (med undantag av nr 8487, 8548 och 9033). Sålunda klassificeras exempelvis en vakuumpump till ett elektronmikroskop enligt nr 8414; transformatorer, elektromagneter, kondensatorer, reläer, glödlampor, elektronrör etc. förs till 85 kap.; optiska element enligt nr 9001 eller 9002 klassificeras enligt dessa nummer oavsett för vilka instrument eller apparater de är avsedda; urverk förs alltid till 91 kap. och en stillbildskamera klassificeras enligt nr 9006, även om den är konstruerad för att användas tillsammans med ett annat instrument (mikroskop, stroboskop etc.);
2. delar och tillbehör som är lämpliga att användas till flera olika slags maskiner, apparater eller instrument som omfattas av olika nummer i detta kapitel. Dessa klassificeras enligt nr 9033, såvida de inte i sig själva utgör kompletta instrument etc. som är nämnda i något annat nummer (se punkt 1 ovan).

(Anm. 3 till 90 kap.)

Enligt anm. 3 till 90 kap. skall anm. 3 och 4 till sextonde avd. även tillämpas i detta kapitel (se avsnitt VI och VII i allm. anv. till sextonde avd.).

I allmänhet klassificeras maskiner som kan utföra mer än ett slags arbete efter maskinens huvudsakliga arbetsuppgift.

Vissa maskiner, som ibland kallas flerfunktionsmaskiner eller multifunktionsmaskiner, kan utföra olika typer av bearbetning.

När det inte är möjligt att fastställa den huvudsakliga arbetsuppgiften och när inte annat är föreskrivet (se anm. 3 till sextonde avd.) måste allmän tolkningsregel 3 c tillämpas.

Maskinkombinationer som består av två eller flera maskiner eller apparater av olika slag som har sammanfogats till en enhet och som efter varandra eller samtidigt utför olika, vanligtvis kompletterande, arbetsuppgifter som är beskrivna i olika nummer i detta kapitel, klassificeras också efter maskinkombinationens huvudsakliga arbetsuppgift.

Vid tillämpning av ovanstående bestämmelser anses maskiner och apparater av olika slag vara sammanfogade till en enhet när den ena är inbyggd i eller monterad på den andra eller när maskinerna eller apparaterna är monterade på en gemensam bottenplatta, i ett gemensamt stativ eller i ett gemensamt hölje.

Maskinaggregat skall inte anses vara sammanfogade till en enhet om inte maskinerna eller apparaterna är avsedda att vara permanent förenade, antingen med varandra eller med ett gemensamt underlag, stativ, hölje etc. Aggregat som är av temporär natur eller inte är byggda på ett sätt som är normalt för en maskinkombination klassificeras därför inte som en sådan kombination.

Bottenplattorna, stativen eller höljena kan vara försedda med hjul så att maskinkombinationen kan flyttas, om detta behövs under användningen, under förutsättning att den därigenom inte får karaktär av en vara (t.ex. ett fordon) som omfattas av ett tulltaxenummer med mera specificerad varubeskrivning.

Golv, betongsocklar, väggar, tak etc. betraktas inte som en gemensam bottenplatta som förenar ifrågavarande maskiner eller apparater till en enhet, även om de är försedda med speciella anordningar för anbringande av maskiner eller apparater.

Anm. 3 till sextonde avd. behöver inte tillämpas när maskinkombinationen som sådan omfattas av ett särskilt tulltaxenummer.

Som exempel på funktionella enheter som omfattas av 90 kap. kan nämnas sådana elektriska eller elektroniska instrument och apparater som tillsammans bildar ett system för analog eller digital telemetrering. Ett sådant system består huvudsakligen av följande apparater:

System för telemetrering används huvudsakligen i rörledningar för transport av olja och naturgas från produktionsplatsen, i distributionsnät för vatten eller gas, i avloppssystem samt i system för miljöövervakning.

Sändare och mottagare för tråd- eller radioöverföring av telemetreringssignaler klassificeras enligt sina respektive nummer (nr 8517, 8525 eller 8527, alltefter beskaffenheten), såvida de inte är hopbyggda med ovan under I eller II nämnda apparater till en enda enhet eller bildar en funktionell enhet i den mening som avses i anm. 3 till 90 kap. En sådan komplett enhet förs då till 90 kap.

Förutom de varor som enligt texten i anvisningarna inte omfattas av detta kapitel omfattar kapitlet inte heller:

Detta nummer omfattar:

Vissa av de optiska element som är uppräknade ovan (linser, prismor etc.) kan vara färgade eller överdragna med en antireflexhinna av kryolit, kalcium- eller magnesium-fluorid etc., vilket inte påverkar klassificeringen.

Numret omfattar inte:

Med undantag av glasögonlinser (som när de är monterade utgör glasögon e.d. enligt nr 9004) omfattar detta nummer artiklar som är omnämnda i punkt B, C och D i anv. till nr 9001 när de är permanent monterade (i en hållare, ring etc.) för att användas i en apparat eller ett instrument. Artiklar enligt detta nummer är huvudsakligen avsedda att monteras ihop med andra delar till ett bestämt instrument eller en bestämd instrumentdel. Numret omfattar inte sådana monterade optiska element som i och för sig utgör självständiga varor, t.ex. förstoringsglas (nr 9013) och speglar för läkare eller tandläkare (nr 9018).

Under ovan angivna förutsättningar omfattar detta nummer bl.a.:

1. objektiv, försättslinser, färgfilter, sökare etc. till stillbildskameror, kinokameror och projektorer;
2. polarisationsfilter till mikroskop och polarimetrar;
3. okular och objektiv (även polariserande) till astronomiska instrument, till kikare (monokulära och binokulära), till mikroskop etc.;
4. monterade prismor till instrument och apparater för fysikalisk eller kemisk analys (polarimetrar etc.);
5. monterade speglar till teleskop, projektorer, mikroskop, medicinska eller kirurgiska instrument etc.;
6. optiska element (linser och prismor) som är monterade på plattor eller trummor och avsedda för fyrar eller lysbojar;
7. infattade linser som är tydligt igenkännliga som tillbehör till optiska bänkar;
8. monterade halvtonsraster och liknande inom den grafiska industrin använda raster.

Objektiv utgör optiska system som när de ställs in mot ett föremål ger en bild av detta föremål. De kan bestå av en enda lins men består vanligen av flera linser i en gemensam infattning.

Okular utgör optiska system som placeras nära ögat och genom vilka man erhåller en förstorad bild.

Numret omfattar inte:

9003 Bågar och infattningar för glasögon e.d. samt delar till sådana artiklar

Detta nummer omfattar bågar och infattningar till glasögon och andra artiklar enligt nr 9004 samt delar till sådana bågar och infattningar (se anv. till detta nummer). De består i allmänhet av oädel metall, ädel metall, metall med plätering av ädel metall, plast, sköldpadd eller pärlemor men kan också bestå av läder, gummi eller textilvara, t.ex. infattningar till skyddsglasögon.

Bland delar till bågar och infattningar märks: glasögonskalmar och förstärkningar till sådana, gångjärn (scharner), monokelinfattningar, näsbryggor, fjäderanordningar till pincenéer, skaft till lornjetter etc.

Skruvar, kedjor (utan fästanordningar) och fjädrar av oädel metall klassificeras inte som delar till bågar eller infattningar utan enligt sina respektive nummer (se anm. 1 f till detta kapitel).

Numret omfattar inte heller bågar och infattningar samt delar till sådana som är avsedda för varor som ibland kallas glasögon men som inte klassificeras enligt nr 9004, t.ex. specialglasögon som används av ögonläkare för ögonundersökningar (nr 9018).

Detta nummer omfattar artiklar (vanligen bestående av en båge, infattning eller hållare med linser eller skyddsskivor av glas eller något annat material) som skall placeras framför ögonen och i allmänhet är avsedda att antingen korrigera vissa synfel eller skydda ögonen mot damm, rök, gas etc. eller mot bländning. Hit förs också glasögon som används för att betrakta stereoskopiska (tredimensionella) bilder.

Glasögon, pincenéer, lornjetter, monoklar etc. som används för synkorrektion har i allmänhet optiskt bearbetade linser.

Skyddsglasögon består i allmänhet av plana eller kupiga skivor av vanligt glas (även optiskt bearbetade eller färgade), säkerhetsglas, plast (poly(metylmetakrylat), polystyren etc.), glimmer eller metall (trådnät eller skivor med springa). Bland dessa artiklar kan nämnas solglasögon, glasögon för bergsbestigning och vintersport, skyddsglasögon för flygare, bilister, motorcyklister, kemister, svetsare, gjuteriarbetare, formare, sandblästrare, elektriker, vägarbetare, stenarbetare etc.

Numret omfattar också skyddsglasögon för undervattensbruk; tillsatsglasögon (t.ex. solglasögon) som anbringas på andra glasögon (i allmänhet synkorrigerande) och används antingen som skyddsfilter eller i vissa fall som tillsatslinser för synkorrektion; polariserande glasögon med plastlinser (även med infattning av papp) som används för att betrakta tredimensionella filmer.

Delar

Bågar och infattningar för glasögon e.d. samt delar till sådana artiklar klassificeras enligt nr 9003. Glasögonglas av glas klassificeras enligt nr 9001 om de är optiskt bearbetade och annars enligt nr 7015. "Glasögonglas" av annat material än glas klassificeras enligt nr 9001 om de utgör optiska element och annars enligt nr 9004.

Eftersom detta nummer endast omfattar glasögon etc. som är avsedda att placeras framför ögonen förs artiklar som är avsedda att täcka eller skydda större delen av ansiktet inte hit (t.ex. svetsskärmar, skärmar och ansiktsskydd för motorcyklister samt ansiktsmasker för undervattenssimning).

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar bl.a.:

1. binokulära kikare, t.ex. teaterkikare, resekikare, jaktkikare, militärkikare (inbegripet nattkikare och vissa binokulära periskop) och kikare med glasögoninfattning;
2. monokulära kikare för jakt, resor, marint bruk, skjutbanor, kurorter (för att betrakta landskapet eller himlen) etc. De kan bestå av ett stycke (fickkikare o.d.) eller ha utdragbara sektioner för inställning av skärpan och de kan också vara avsedda att monteras på stativ. Vissa kikare kan vara försedda med en anordning så att de kan användas först sedan ett mynt har lagts i;
3. astronomiska tuber (refraktorer). Till skillnad från spegelteleskop, vilkas objektiv utgörs av en spegel, har astronomiska tuber objektiv som består av ett system av linser av vilka en del kan ha stor diameter. De är inte försedda med ett rättvändande okular, vilket skulle orsaka ljusförlust.
   Numret omfattar astronomiska tuber som är avsedda för visuella, visuella och fotografiska eller uteslutande fotografiska observationer. När de är utrustade med en kamera som utgör en integrerande del av instrumentet klassificeras det hela enligt detta nummer. En kamera som inte utgör en integrerande del av det hela klassificeras emellertid enligt nr 9006;
4. spegelteleskop. Dessa utgör de viktigaste astronomiska instrumenten med allmän användning. Objektivet, som ger den primära bilden, består av en konkav parabolisk spegel som kan ha en avsevärd diameter. Den reflekterande ytan är försilvrad eller överdragen med aluminium.
   Spegelteleskop är vanligen avsedda att monteras i ställningar, vilka ofta utgörs av stora konstruktioner med betydande hjälputrustning. När de är utrustade med en kamera som utgör en integrerande del av instrumentet klassificeras det hela enligt detta nummer. En kamera som inte utgör en integrerande del av det hela klassificeras emellertid enligt nr 9006.
   Till detta nummer förs också bl.a. Schmidt-teleskopet, ofta benämnt Schmidts kamera. Det används endast för fotografiska observationer inom astronomin. Det har en sfärisk spegel och ett s.k. korrektionsglas som är placerat parallellt med spegeln i dennas krökningscentrum. I spegelns brännpunkt upptas bilden på en konvex film;
5. astronomiska teleskop som är utrustade med fotomultiplikatorer eller bildomformarrör. I denna typ av teleskop utnyttjas energin från det infallande ljuset för att frigöra elektroner från en fotoelektrisk yta som är placerad på okularets plats. Elektronerna kan mångfaldigas och mätas för att fastställa den ljusmängd som ursprungligen har tagits emot av teleskopet eller riktas (t.ex. med magnetlinser), så att en bild uppstår på en fotografisk plåt eller på en fluorescensskärm;
6. meridiancirklar, vilka utgör kikare som används för att iaktta himlakroppars skenbara passage (beroende på jordens rotation) genom observationsortens meridian. De består i huvudsak av en kikare som är monterad på en öst-västlig, horisontell axel och som därför är rörlig i meridianplanet;
7. ekvatorialer. Dessa kikare monteras på ett ekvatorialt uppställt stativ som tillåter instrumentet att röra sig kring en axel som är parallell med jordaxeln (polaraxeln) och kring en annan axel (deklinationsaxeln) som är vinkelrät mot den förra;
8. vertikalcirklar, vilka utgör kikare som är monterade så, att de kan röras kring en horisontell och en vertikal axel;
9. universalinstrument (altazimuter). Dessa består av en kikare som är vridbar kring en horisontell axel och ett stativ som är vridbart runt en vertikal axel. Dessa instrument är avsedda för mätning av både höjd och azimut. Numret omfattar inte teodoliter, vilka används inom geodesin och utgör mindre instrument som är konstruerade efter samma princip (nr 9015);
10. celostater, vilka utgör instrument som är avsedda att underlätta astronomiska observationer, framför allt genom att reflektera strålningen från en bestämd del av himlen in i ett vertikalt eller horisontellt stationärt instrument (teleskop, spektroheliograf). De består i huvudsak av två plana speglar, av vilka den ena regleras av ett urverk och vrider sig ett helt varv på 48 timmar;
    Heliostater och siderostater är speciella slag av celostater för astronomiskt ändamål. Vissa instrument för geodesi benämns också heliostater; dessa klassificeras inte enligt detta nummer (nr 9015);
11. spektroheliografer och spektrohelioskop, vilka utgör instrument som används för solforskning. Spektroheliografen används för fotografering av solen i ljus av önskad våglängd. Den består av en spektrograf, hos vilken okularet är ersatt med en spalt som endast släpper igenom ljus av den önskade våglängden; detta ljus registreras på en fotografisk plåt. Spektrohelioskopet arbetar efter samma princip som spektroheliografen men är försett med en snabbt oscillerande spalt, så att solen kan betraktas med blotta ögat. Andra anordningar (t.ex. ett roterande glasprisma med en fast spalt) används för samma ändamål;
12. heliometrar, vilka består av en kikare, vars objektiv är delat i två halvor, som är rörliga. De används för mätning av solens diameter i vinkelmått samt av vinkelavståndet mellan två himlakroppar;
13. koronografer och liknande instrument, vilka används för att studera solens korona vid andra tider än under total solförmörkelse.

Numret omfattar också kikare (särskilt binokulära) som arbetar med infrarött ljus och i vilka ingår bildomformarrör som omvandlar den förstorade infraröda bilden till en bild som kan ses av det mänskliga ögat. Dessa infrarödkikare används nattetid, särskilt för militärt bruk. Numret omfattar även teleskop, kikare och liknande vilka arbetar med ljusförstärkare (s.k. bildförstärkare) för att öka bildljusstyrkan på bilder som ligger under det synliga tröskelläget, till nivåer där bilden kan ses.

I enlighet med bestämmelserna i anm. 4 till detta kapitel omfattar detta nummer emellertid inte kikarsikten för montering på vapen, periskop för montering i ubåtar eller stridsvagnar samt kikare för maskiner, apparater eller instrument enligt detta kapitel (t.ex. för teodoliter, avvägningsinstrument eller andra lantmäteriinstrument) eller enligt sextonde avd. (nr 9013).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer, t.ex.: stativ, höljen, rör och infattningar; trådmikrometrar som används i ekvatorialer för mätning av planeters diameter (dessa anordningar består av en graderad skiva som är fäst på kikarens okular och försedd med två fasta och en rörlig metalltråd); gerrishanordningar, som med hjälp av en motor vrider astronomiska instrument.

Numret omfattar inte heller:

I. Stillbildskameror

Denna grupp omfattar alla slags stillbildskameror, oavsett om de är avsedda att användas yrkesmässigt eller av amatörfotografer. De förs hit även om de föreligger utan optisk utrustning (objektiv, sökare etc.). I stillbildskameror exponeras en kemiskt baserad film (t.ex. haloidsilver), plåt eller papper för bilden eller ljuset från kamerans optiska system, vilket orsakar en kemisk förändring av filmen, plåten eller papperet. För att skapa en bild som går att titta på krävs vidare bearbetning.

Det finns många olika kameratyper, men de vanliga typerna består huvudsakligen av en ljustät kammare, en lins, en slutare, en bländare, en hållare för den fotografiska plåten eller filmen och en sökare. Variationer i dessa huvuddelar karakteriserar de olika slagen av kameror, som kan indelas i följande huvudtyper:

Dessa kameror kan också innehålla ett autofokussystem, en motor som matar filmen, en inbyggd blixt och en LCD-skärm (display med av flytande kristaller) som alla kan styras med en mikroprocessor.

Bland stillbildskameror som omfattas av detta nummer kan nämnas:

1. stereokameror, vilka är försedda med två likadana linser och en slutare som tillåter exponering av två bilder samtidigt;
2. panoramakameror, som används för fotografering av vida vyer eller stora persongrupper. Kameran kan vridas med jämn hastighet kring en vertikal axel, och exponeringarna görs genom en vertikal spalt som löper över plåten eller filmen;
3. registrerande kameror. Dessa kameror har i allmänhet inte någon slutare utan filmen rör sig kontinuerligt bakom objektivet. De är vanligen avsedda att användas i kombination med andra apparater (t.ex. katodstråleoscilloskop) för att registrera övergående eller ytterst snabba förlopp;
4. kameror för ögonblicklig framkallning och kopiering (bärbara eller för ateljébruk), i vilka dessa processer utförs automatiskt och med vilka färdiga fotografier kan erhållas på kort tid. Kameror för omedelbar framkallning och kopiering som sätts igång med mynt-, polletter eller magnetkort, klassificeras här och inte enligt nr 8476;
5. kameror med vidvinkelobjektiv, med vilka en större bildvinkel än normalt erhålls. Specialobjektiv används för att få en bild som täcker hela horisonten. Extrema vidvinkelkameror svänger linsen under exponering synkroniserat med utlösaren;
6. “engångskameror”, som från början är laddade med film, som vanligtvis inte ersätts efter användning;
7. ”storformatskameror”. Dessa består av en utdragbar bälg som är fastsatt i fram- och bakstycken som kan vridas på en fast bas. Linsen är monterad på framstycket och på bakstycket finns en filmhållare. Bälgen förbinder linsen med filmhållaren och möjliggör att de kan röra sig fritt i förhållande till varandra;
8. kameror med luft- och vattentäta höljen för undervattensfotografering;
9. kameror med automatisk utlösare (t.ex. sådana med elektroniskt arbetande slutare) som regleras av ett urverk som gör det möjligt att ta en serie bilder med regelbundna intervaller. Till denna kameratyp hör också kameror som är avsedda för fotografering av personer utan dessas vetskap. Dessa kameror är försedda med en fotoelektrisk cell i strömkretsen till en elektrisk utlösare och vissa kan ha formen av ett litet armbandsur;
10. kameror för flygfotografering, vilka är avsedda för tagning av successiva bilder med förutbestämda tidsintervaller, så att markbilderna delvis täcker varandra. En del av dessa kameror har flera objektiv för fotografering i både lodrät och sned riktning. Hit hör kameror för flygfotogrammetri;
11. kameror för markfotogrammetri, vilka består av två kameror som är hopkopplade och placerade på ett trebent stativ samt avsedda att fotografera samtidigt. Dessa kameror används huvudsakligen vid arkeologisk forskning, vid underhåll av monument samt vid vägtrafikolyckor;
12. kameror för jämförelsefotografering inom rättsmedicin eller kriminalteknik. Med dessa kameror kan två föremål fotograferas samtidigt och bilderna jämföras. Bilderna används för identifiering av fingeravtryck, avslöjande av förfalskningar etc.
13. kameror för medicinskt eller kirurgiskt bruk, t.ex. sådana som förs ned i magsäcken för diagnostiska undersökningar. Numret omfattar inte videokameror med detta användningsområde (nr 8525);
14. kameror för fotomikrografering;
15. kameror för kopiering av dokument (brev, kvitton, checkar, växlar, order etc.), inbegripet kameror för mikrofotografering på mikrofilm, mikrofiche e.d. eller på strålningskänsligt papper;
16. laserfotosättare vilka med utgångspunkt från bilder, som vanligen är i digital form, skapar en latent bild av ett kretskort på ljuskänslig film medelst en laserstråle (bilden används sedan vid tillverkning av kretskort). De innehåller ett tangentbord, en skärm (katodstrålerör), en rasterbildprocessor (RIP) och en bildåtergivningsapparat;
17. kameror som används vid framställning av klichéer och andra tryckformar på fotografisk väg. Dessa apparater kan vara av avsevärd storlek och kan i hög grad skilja sig från de andra typer av stillbildskameror som är omnämnda ovan. I denna grupp ingår bl.a.:

1. vertikalt och horisontellt arbetande kameror, trefärgskameror etc.
2. kameror för fotografering av typer som förut har satts för hand eller med maskin;
3. apparater som separerar de primära färgerna i illustrationer (fotografier, diapositiv etc.). De består huvudsakligen av en optisk anordning och en elektronisk räknemaskin och är avsedda för framställning på fotografisk väg av rastrerade och retuscherade negativ för användning vid framställning av klichéer;
4. laserfotosättare för skapande av latenta bilder på fotokänslig film, vanligen från digitalt format (t.ex. genomsynliga färgbilder, som används att reproducera digitala konstverk med helton) genom en laserstråle. Vid återgivning av en bild väljs först de primära färgerna (cyan, magenta och gult), varmed varje färg separat blir rastrerade data genom en automatisk datamaskin eller en rasterbildprocessor (RIP).Rasterbildprocessorn kan vara inbyggd i laserfotosättaren.

Apparater för framställning av klichéer och tryckcylindrar genom foto- eller värmekopiering omfattas inte av detta nummer utan förs till nr 8443. Fotografiska förstorings- och förminskningsapparater klassificeras enligt nr 9008.

Denna grupp omfattar blixtljusapparater och blixtlampor för fotografiskt bruk, vilka används för yrkes- och amatörfotografering, i fotolaboratorier eller vid fotogravyr.

Dessa artiklar alstrar ett mycket kraftigt ljus under en mycket kort tidrymd (blixt) och skiljer sig därigenom från fotografisk belysningsutrustning enligt nr 9405.

Blixtljus för fotografering kan erhållas antingen med hjälp av fotoblixtlampor med elektrisk eller mekanisk antändning eller med hjälp av gasurladdningslampor (se anv. till nr 8539).

Hit förs följande artiklar.

1. Separata fotoblixtlampor.
   I dessa alstras ljuset genom en kemisk reaktion som sätts i gång av en elektrisk ström. En blixtlampa kan bara användas en gång. Den består av ett hölje som innesluter det aktiva ämnet och tändanordningen (antingen en tråd eller elektroder).
   De vanligaste typerna är:
   a) med syre fyllda höljen som innehåller en tråd eller ett fint band av t.ex. aluminium, zirkonium, aluminiummagnesiumlegering eller aluminiumzirkoniumlegering;
   b) höljen i vilka en kula av en massa, som består av en blandning av ett eller flera metallpulver (t.ex. zirkonium) och ett oxidationsmedel, har fästs vid var och en av
2. Blixtkuber.
   Dessa utgör artiklar i form av kuber som innehåller fyra fotoblixtlampor och fyra reflektorer. Varje lampa i kuben antänds i tur och ordning på elektrisk väg eller på mekanisk väg genom att ett explosivt ämne utsätts för slag.
3. Batteridrivna blixtljusapparater.
   Sådana apparater utrustas med ett elektriskt batteri och en blixtlampa eller blixtkub med elektrisk tändning och påverkas vanligen av en synkroniseringsanordning som är inbyggd i kameraslutaren.
   Sådana apparater i vilka gasurladdningslampor används är mera komplicerat byggda. Oavsett om de utgör en enda enhet eller består av flera komponenter, består de vanligen av:

Impulsgivare som föreligger utan lamphållare och reflektor men som är utrustade med blixtutlösningsanordning och (eventuellt) anordningar för variation av blixtarnas intensitet och längd förs till detta nummer i egenskap av inkompletta apparater som uppvisar de väsentliga kännetecknen på de kompletta apparaterna.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks: kamerahus; bälgar; kulleder; slutare och bländare; utlösare (även med fördröjd utlösning); kassetter för plåtar eller film; motljusskydd, speciella stativ eller ställningar som används vid kriminalteknisk fotografering på vilka en kamera kan monteras (dessa omfattar ofta urladdningslampor och en reglerbar och kalibrerad mittpelare som möjliggör höjning och sänkning av kameran).

Däremot ska enbens-, tvåbens- och trebensstativ och liknande artiklar inte klassificeras enligt detta nummer (nr 9620).

*
* *

Numret är inte tillämpligt för apparater som består av ett instrument med anordningar för fotografering av bilder men som huvudsakligen är avsedda för något annat ändamål, t.ex. teleskop, mikroskop, spektrografer eller stroboskop. En särskilt föreliggande kamera klassificeras emellertid, även om den är specialkonstruerad för något annat instrument (teleskop, mikroskop, spektrograf, teodolit, stroboskop etc.), enligt detta nummer och inte som del till instrumentet i fråga.

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar:

Detta nummer omfattar också speciella typer av kinoprojektorer, t.ex. projektorer som projicerar bilder av olika förstoringsgrad på en optisk jämn yta för att medge ett vetenskapligt studium av den fotograferade företeelsen. Bildrutorna kan undersökas var för sig eller kontinuerligt med ett varierande antal bilder per sekund. Numret omfattar däremot inte apparater för redigering av kinofilm (nr 9010).

Kinoprojektorer kan kombineras med ljudinspelnings- eller ljudåtergivningsapparater, vilka är utrustade med en avläsare med ett fotoelektriskt tonhuvud och en CCD-krets (charge-coupled device). De flesta kinofilmer har både digitalt- och analogt inspelade ljudspår. De analoga ljudspåren trycks mellan ramen och de tandade perforeringarna medan de digitala ljudspåren antingen trycks på filmremsans kant, utanför de tandade perforeringarna eller mellan de tandade perforeringarna. Viss kinofilm har ett analogt inspelat ljudspår och en digital tidskod på filmremsans kant, medan det digitala ljudspåret inte finns på filmremsan utan är separat inspelad på cd-rom. Då filmen passerar avläsaren läser det fotoelektriska tonhuvudet av det analoga ljudspåret och CCD-kretsen läser det digitala ljudspåret eller, som i det senare fallet läser av den digitala tidskoden för att synkronisera ljudet från cd-romskivan med den projicerade filmen. I och med att man trycker ljudspår i två olika format försäkrar man sig om återgivning av ljud även om ett format är skadat eller om ljudåtergivningsapparaten inte har möjlighet att läsa båda ljudformaten. Andra kinoprojektorer kan vara utrustade med ett fotoelektriskt eller magnetiskt tonhuvud, beroende på vilken metod som har använts vid inspelningen av ljudbandet, eller med båda slagen av tonhuvuden för alternativt bruk.

Detta nummer omfattar både kinokameror etc. som används inom filmindustrin och sådana som används av amatörer. Numret omfattar också speciella kinokameror, t.ex. sådana som är avsedda att monteras på flygplan, vattentäta kameror för undervattensfilmning samt kameror och projektorer för färgfilm, tredimensionell (stereoskopisk) film eller vidfilm.

Kinokameror som föreligger utan optik förs också till detta nummer.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks: kamerahus och kameraställ; kulleder; huvar som är avsedda att eliminera motorbuller (andra än sådana av textilmaterial, vilka klassificeras enligt nr 5911); lådor som är avsedda för portabla kinoprojektorer och som dessutom tjänstgör som stativ för projektorn; anordningar för rengöring av film (andra än laboratorieapparater, dessa förs till nr 9010; filmspolar i flera våningsplan (stolpar) konstruerade för att man samtidigt skall kunna mata fram och spola tillbaka film från en kinoprojektor).

Däremot ska enbens-, tvåbens- och trebensstativ och liknande artiklar inte klassificeras enligt detta nummer (nr 9620).

*
* *

Ang. instrument och apparater (t.ex. mikroskop och stroboskop) som är försedda med utrustning för kinematografisk upptagning, se motsvarande avsnitt i anv. till nr 9006.

Numret omfattar inte heller:

Ovannämnda apparater klassificeras enligt detta nummer även om de föreligger utan optik. Numret omfattar inte särskilt föreliggande optiska element (nr 9001 eller 9002, alltefter beskaffenheten).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks: apparathus, stommar och stativ samt avmaskningsramar, mikrofilm- eller microfichematare.

Numret omfattar inte heller:

[9009]  

Till denna grupp hör bl.a.:

II. Negatoskop

Negatoskop används huvudsakligen för granskning av medicinska röntgenbilder. De kan vara av många olika typer, alltifrån väggmonterade lådor med belysningsutrustning till betraktningsapparater med automatisk matning av bilder från ett magasin.

III. Projektionsdukar

Dessa dukar används i biografer, skolor, föreläsningssalar etc. och kan också användas för visning av tredimensionell film. Hit förs också i hylsor eller lådor förvarade, portabla projektionsdukar som är avsedda att anbringas på stativ, ställas på bord eller hängas i taket.

Projektionsdukar är ofta tillverkade av textilduk med vit eller silverfärgad beläggning eller täckt med reflexpärlor. De kan också vara tillverkade av plastfolie. Textilduken eller plastfolien är i allmänhet perforerade. För att klassificeras enligt detta nummer måste de emellertid vara tydligt igenkännliga som projektionsdukar (t.ex. genom fållning, kantning eller snörhålsringar).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör avsedda att användas uteslutande eller huvudsakligen med varor enligt detta nummer.

Numret omfattar inte heller:

I motsats till lupper enligt nr 9013, som endast tillåter ett direkt betraktande av ett föremål och vilkas förstoringsgrad dessutom är relativt liten, betraktas i de optiska mikroskopen en redan förstorad bild av objektet.

Ett optiskt mikroskop består vanligen av:

1. trikinoskop, ett slags projektionsmikroskop som används för undersökning av fläsk som misstänks vara angripet av trikiner;
2. mikroskop för mätning eller kontroll vid vissa tillverkningsprocesser. Dessa mikroskop kan vara av vanligt slag eller utgöra specialmodeller som är avsedda att monteras på maskiner. Bland sådana instrument märks komparationsmikroskop (för jämförelse av ytbeskaffenheten hos precisionstillverkade artiklar med ytan hos en standardmodell); koordinatmätmikroskop för urindustrin; mätmikroskop för verkstäder (för kontroll av gängor, profiler, kuggfräsprofiler, profilfräsar etc.); små bärbara mikroskop som placeras direkt på det föremål som skall undersökas (vid Brinells hårdhetsprov, vid kontroll av trycktyper, klichéer etc.) samt centreringsmikroskop (anbringas i stället för verktyget på spindeln i verktygsmaskiner för inpassning av arbetsstycket före bearbetningen).
   Vissa av de sistnämnda instrumenten (t.ex. sådana som används för kontroll av profilen hos bearbetade delar) kan vara försedda med projektionsanordningar, vanligen i form av en liten cirkelrund skiva som är monterad på mikroskopets överdel;
3. mätmikroskop för laboratoriebruk, t.ex. för mätning av spektrogram;
4. kirurgiska mikroskop som används av kirurger vid operationer på mycket små områden i kroppen. Instrumentets ljuskällor ger upphov till oberoende ljusstrålar vilka ger en tredimensionell bild.

Numret omfattar också:

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör avsedda att användas uteslutande eller huvudsakligen med mikroskop enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks: stativ (pelare, fötter etc.); okulartuber och vridbara objektivhållare (med eller utan linser); objektbord (även med uppvärmnings- eller kylanordningar); objekthållare; optiska tillsatsanordningar för avritning av bilden samt inställningsspakar för bländare; etc.

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar bl.a. följande varor.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer, t.ex. höljet och de skilda kammare som detta består av samt objektkammaren. Numret omfattar däremot inte vakuumpumpar (nr 8414), elektrisk utrustning (ackumulatorer, likriktare etc.) (85 kap.) samt elektriska mätinstrument (voltmetrar, milliamperemetrar etc.) (nr 9030).

Enligt anm. 5 till detta kapitel omfattar detta nummer inte optiska apparater och instrument för mätning eller kontroll, utan dessa klassificeras enligt nr 9031. Enligt anm. 4 till kapitlet förs däremot vissa kikare till nr 9013 och inte till nr 9005. Det bör emellertid observeras att optiska instrument och apparater kan klassificeras inte bara enligt nr 9001 – 9012 utan också enligt andra nummer i detta kapitel (särskilt nr 9015, 9018 och 9027).

Detta nummer omfattar bl.a.:

1. lasrar, vilka alstrar eller förstärker elektromagnetisk strålning i våglängdsområdet 1 nanometer till 1 mm (de ultravioletta, synliga och infraröda delarna av spektrum) genom kontrollerad stimulerad emission. När lasermediet (t.ex. kristaller, gaser, vätskor, kemiska produkter) exciteras av ljuset från en elektrisk ljuskälla eller genom tillförsel av energi från någon annan energikälla, reflekteras och förstärks de ljusstrålar som alstras inom lasermediet upprepade gånger på sådant sätt att ett koherent ljusknippe (av synligt eller osynligt ljus) emitteras från den ena änden, vilken är delvis transparent.
   Förutom lasermedium, energikälla (pumpsystem) och optisk resonator (reflektorsystem), dvs. huvudbeståndsdelarna som ingår i laserhuvudet (eventuellt tillsammans med Fabry-Perot-interferometer, interferensfilter och spektroskop), ingår i lasrar i allmänhet även viss kompletterande utrustning (t.ex. strömförsörjningsenhet, kylanordning, styrenhet samt, i gaslasrar, gastillförselanordning och, i vätskelasrar, en med pump försedd tank för färglösningar). Vissa av dessa kompletterande komponenter kan vara inbyggda i samma hölje som laserhuvudet (kompakt laser) eller förekomma i form av separata enheter som är förbundna med laserhuvudet genom kablar etc. (lasersystem). I det senare fallet klassificeras enheterna enligt detta nummer, under förutsättning att de föreligger tillsammans med laserhuvudet.
   Lasrar klassificeras enligt detta nummer inte endast om de är avsedda att byggas in i maskiner utan också om de kan användas självständigt, som kompakta lasrar eller som lasersystem, för olika ändamål, såsom forskning, undervisning eller laboratorieundersökningar, t.ex. laserpekare.
   Numret omfattar emellertid inte lasrar som har avpassats för vissa bestämda uppgifter genom att man har tillfört viss specialutrustning (t.ex. arbetsbord, hållare för arbetsstycken samt anordningar för observation och kontroll av arbetsförlopp) och vilka därför är igenkännliga som arbetsmaskiner, medicinska apparater, reglerapparater, mätapparater etc.
   Numret omfattar inte heller maskiner och apparater i vilka lasrar ingår. I den mån dessa inte är särskilt nämnda i tulltaxan klassificeras de enligt samma nummer som de maskiner och apparater som har liknande funktion.
   Som exempel kan nämnas:
   a) verktygsmaskiner för avverkande bearbetning av alla slags material med laser (för bearbetning av metall, glas, keramiska material eller plast) (nr 8456);
   b) maskiner och apparater för lödning eller svetsning, inbegripet sådana som också kan användas för skärning, vilka arbetar med laser (nr 8515);
   c) instrument för avvägning av rörledningar med hjälp av en laserstråle (nr 9015);
   d) laserapparater som används speciellt för medicinskt ändamål (t.ex. vid ögonoperationer) (nr 9018).
   Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel omfattar detta nummer också delar och tillbehör till lasrar, t.ex. laserrör. Numret omfattar emellertid inte elektriska blixtlampor som är avsedda för pumpning, t.ex. xenonlampor, jodlampor och kvicksilverlampor (nr 8539), laserdioder (nr 8541) och laserkristaller (t.ex. rubiner), laserspeglar och laserlinser (nr 9001 eller 9002);
2. handhållna förstoringsglas och lupper, t.ex. ficklupper eller förstoringsglas för kontorsbruk och trådräkningslupper (dessa förstoringsglas kan vara försedda med belysning och klassificeras enligt detta nummer om belysningen förbättrar användningen av förstoringsglaset); sådana binokulära förstoringsapparater (vanligen på stativ) som i motsats till stereoskopiska mikroskop enligt nr 9011, är utrustade med okular men inte med objektiv;
3. s.k. dörrögon och liknande artiklar med optisk anordning;
4. särskilt föreliggande kikarsikten för vapen, även med spegelsystem. Optiska artiklar som är lämpliga att användas till vapen och som är monterade på dessa eller föreligger tillsammans med de eldvapen på vilka de är avsedda att monteras klassificeras tillsammans med vapnen – se anm. 1 d till 93 kap.;
5. kikare som är avsedda att ingå som delar till instrument enligt andra nummer i detta kapitel (t.ex. kikare som utgör delar till lantmäteriinstrument) eller till maskiner enligt sextonde avd.;
6. fiberskop för industriellt bruk. Numret omfattar inte fiberskop för medicinskt bruk (endoskop) (nr 9018);
7. stereoskop, inbegripet handmanövrerade stereoskop som är avsedda för betraktande av tredimensionella fotografiska diapositiv och som består av ett plasthölje med två fasta linser och en med en spak manövrerad anordning som gör att man kan titta på olika bilder som är monterade på en utbytbar roterande skiva;
8. kalejdoskop, andra än leksakskalejdoskop (95 kap.);
9. periskop med optisk förstoring (för ubåtar eller stridsvagnar) samt icke förstorande periskop (t.ex. för skyttegravar);
10. speglar, infattade och optiskt bearbetade, som inte är lämpliga att monteras i instrument eller apparater (t.ex. vissa backspeglar, speglar för inspektion av skorstenar eller avloppstrummor samt specialspeglar för observationer i vindtunnlar).
    Numret omfattar inte backspeglar och andra speglar som inte är optiskt bearbetade (inbegripet rakspeglar, även förstorande) (nr 7009 eller 8306);
11. ljussignalapparater för optisk signalering över längre avstånd (t.ex. med morsesignaler);
12. betraktningsapparater för fotografiska diapositiv, försedda med en enda förstorande lins.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer.

I. Kompasser

Denna grupp omfattar alla slags kompasser, från de enklaste för fotvandrare, cyklister etc. till specialinstrument för gruvdrift, navigation etc. (magnetkompasser, gyrokompasser, gyromagnetkompasser, styrkompasser, pejlkompasser etc.).

II. Andra instrument och apparater för navigering

Denna grupp omfattar bl.a.:

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar inte heller:

Dessa är i allmänhet avsedda för fältbruk, t.ex. vid kartläggning (landkartor eller sjökort), planering, triangelmätning, bestämning av landarealer och nivåskillnader samt för liknande mätningar vid anläggningsarbeten (vägbyggen, dammbyggen, brobyggen etc.), gruvdrift, militära operationer etc.

Denna grupp omfattar bl.a.:

1. optiska och optoelektroniska teodoliter (nonieteodoliter, teodoliter med mikroskopavläsning, universalteodoliter, gruvteodoliter etc.), optiska och optoelektroniska takymetrar (teodoliter med inbyggd avståndsmätare), geodetiska cirklar, gyroteodoliter, bussoler, kompassvinkelmätare för lantmäteri- eller artilleribruk etc.;
2. optiska avvägningsinstrument (vattenpass, automatiska avvägningsinstrument, avvägningsinstrument som är försedda med kikare, kollimator, laser, etc.) som vid användningen i allmänhet är monterade på ett stativ;
3. alidader (även med kikare), korstavlor och vinkeltrummor (även med prismor), pantometrar (även med kikare), lutningsmätare (med kollimator eller kikare) för bestämmande av stigning eller lutning, "gruvkompasser" (mining dials), goniometrar och heliostater för triangelmätning inom lantmäteri, etc.;
4. mätbord, mätkedjor och andra specialmätredskap för lantmäteri (inbegripet specialmätband, upprullbara lodmått för gruvschakt etc.), avvägningsstänger, även graderade (av metall, trä etc.), mätstänger (direkt avläsbara, hopskjutbara, hopvikbara etc.), reflektorprismor och stänger till utrustning för elektromagnetisk avståndsmätning (EDM).

Detta nummer omfattar inte:

Dessa används huvudsakligen vid upprättande av kartor (topografiska, arkeologiska etc.) men även för andra ändamål (vid studium av tidvatten, dyningar etc.). Kartorna etc. upprättas efter fotografier eller digitala avbildningar som är tagna från två olika utgångspunkter på känt avstånd från varandra, som sedan måste ”bearbetas” (för att erhålla korrekt information om föremålens format, storlek och koordinater i bilden eller fotografiet).

De viktigaste av dessa apparater är:

1. rektifieringsapparater, som vanligen består av en projektor (med ljuskälla), en negativhållare, ett objektiv och ett projektionsbord. Dessa apparater möjliggör ändring av bildskalan och medger också korrektion på fotografisk väg av de i flygbilden oundvikliga perspektivfelen;
2. stereoinstrument (t.ex. stereoplanigrafer, stereoautografer, stereokomparatorer etc.). Dessa består av komplicerade mekaniska och optiska enheter och medger direkt uppritning av de plandetaljer och nivåkurvor av vilka en karta eller planritning består. Vanligen sker detta kontinuerligt utan räkneoperationer;
3. koordinatografer av det slag som används i förening med stereoinstrument. Koordinatografen uppbär den karta på vilken det av stereoinstrumentet styrda ritstiftet formar kartdetaljerna;
4. system för stereometrisk analys, vilka består av en optomekanisk apparat och en programmerad räknemaskin. Dessa system används vid visuell eller analytisk tolkning av fotografiska eller digitala bilder.

Numret omfattar däremot inte kameror för flygfotogrammetri (nr 9006) och inte heller sådana koordinatografer som inte är avsedda för fotogrammetriskt bruk (nr 9017).

Hydrografi är den vetenskapsgren som har till uppgift att beskriva och kartlägga hav, sjöar, vattendrag, vattendjup, tidvattennivåer etc. De flesta instrument som används för dessa ändamål är därför beskrivna i avsnitt I och II.

1. Limnigrafer (för registrering av förändringar av vattenståndet i sjöar och floder). De består huvudsakligen av en flottör och en registreringsanordning.
2. Strömhastighetsmätare med skovelhjul samt hydrometriska skovelhjul, vilka används för mätning av strömhastigheten i floder, kanaler etc.
3. Apparater för registrering av dyning och tidvatten.

Numret omfattar emellertid inte för industriellt bruk avsedda instrument som är baserade på samma principer som de instrument som är beskrivna i punkt IV 1 och IV 2 ovan (t.ex. nivåmätare och genomströmningsmätare) (nr 9026).

Det bör observeras att denna grupp inte omfattar termometrar, barometrar, hygrometrar och psykrometrar eller kombinationer av sådana instrument (nr 9025).

Denna grupp omfattar bl.a. följande instrument:

1. vindriktningsvisare, med eller utan visartavla;
2. anemometrar, dvs. meteorologiska instrument för mätning av vindhastigheten. En typ består av en med tre halvklotformade vingar försedd roterande del som är anbragt på en vertikal axel. Uppgifterna erhålls med en räkneapparat. En annan, vanligare typ består av en vindflöjel som är försedd med ett rör, i vilket vindtrycket mäts med en differentialmanometer som är graderad i hastighetsenheter. Denna grupp omfattar också anemometrar i vilka en generator alstrar en fluktuerande spänning som anges på en voltmeter som är graderad i vindhastighet.
   Det bör observeras att specialanemometrar som används för mätning av hastigheten hos luftströmmar i gruvor, tunnlar, skorstenar, ugnar eller andra luftpassager och som huvudsakligen består av en specialkonstruerad fläkt och en visartavla förs till nr 9026;
3. avdunstningsmätare (enligt Piche, avdunstningsvågar etc.);
4. solskensautografer (med glaskula, ljuskänsligt papper etc.);
5. nefoskop, för fastställande av hastighet och rörelseriktning hos moln;
6. molnhöjdsmätare, för bestämning av molntäckets höjd över marken, vilket sker genom mätning av höjdvinkeln till en ljuspunkt som bildas där en stark ljusstråle träffar molntäcket, varefter höjden kan räknas ut automatiskt genom triangulering;
7. siktmätare, för mätning av sikten, dvs. luftens genomsläpplighet för ljus;
8. nederbördsmätare, även registrerande, för mätning av nederbörden på en viss plats. Den enklaste typen består av en tratt med bestämd diameter som är fäst vid en behållare för uppsamling av nederbörden, vilken sedan mäts i ett graderat glasrör;
9. aktinometrar, solarimetrar och pyrheliometrar, för mätning av intensiteten hos solstrålarna eller hos den totala strålningen från himlen. Det bör dock observeras att numret inte omfattar enkla eller kombinerade termometrar som används för samma ändamål (nr 9025).
10. apparater för undersökning av de högre luftlagren (radiosonder), vilka är avsedda att fästas vid en ballong eller fallskärm. Sådana apparater består av instrument (termometer, barometer och hygrometer) kombinerade med en radiosändare med vars hjälp mätvärdena automatiskt registreras på marken. Numret omfattar inte särskilt föreliggande ballonger och fallskärmar (88 kap.);
11. teodoliter för fortlöpande lägesbestämning av sondballonger.

VI. Geofysiska instrument

Många geofysiska instrument omfattas inte av detta nummer, t.ex. analysapparater för gas, slam eller jord, fotoelektriska fluorometrar och fluoroskop (instrument i vilka ultraviolett ljus används för att påvisa eller identifiera olika ämnen) (nr 9027) samt elektriska eller elektroniska mätinstrument (t.ex. instrument för mätning av resistivitet, radioaktivitetsräknare samt instrument med termoelement) (nr 9030).

Enligt nr 9015 klassificeras:

1. seismometrar och seismografer för registrering av tidpunkten, varaktigheten och intensiteten av jordskorpans rörelser inom ett område. Dessa instrument används såväl för att registrera de olika fenomen som uppkommer under en jordbävning som vid prospektering efter mineralolja. I seismometrar och seismografer omvandlas de seismiska vågorna som uppkommer vid en jordbävning eller genom avfyrandet av en explosiv laddning till elektriska impulser;
2. magnetiska eller gravimetriska geofysiska instrument för malm- eller oljeletning. Bland dessa ytterst känsliga instrument märks magnetvågar, magnetometrar, magnetteodoliter, gravimetrar och torsionsvågar;
3. elektroniska magnet-gradiometrar ( s.k “proton-magnetometrar”) vilka mäter det jordmagnetiska fältets stigningsförhållande;
4. akustiska avsökningsinstrument (Circumferential acoustic scanning tools) som skapar en ”bild” av ett borrhål genom att mäta den akustiska gångtiden för en ultraljudssignal som sänts ut från en roterande givare i instrumentets huvud;
5. instrument som mäter ett borrhåls lutning.

VII. Avståndsmätare

Denna grupp omfattar alla slags optiska eller optoelektroniska instrument för mätning av avståndet mellan instrumentet och ett givet föremål. Dessa instrument används inom lantmäteri, vid fotografering och filmning, för militärt bruk etc.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks: pinnar till mätkedjor.

Däremot ska enbens-, tvåbens- och trebensstativ och liknande artiklar inte klassificeras enligt detta nummer, även om de är speciellt utformade för användning till instrument och apparater enligt detta nummer (nr 9620).

Detta nummer omfattar alla typer av vågar, även elektroniska vågar under förutsättning att de är känsliga för 0,05 g eller mindre. Vikter som föreligger tillsammans med sådana vågar förs hit, men numret omfattar inte vikter, även av ädel metall, som föreligger särskilt (nr 8423).

Många vågar enligt detta nummer är avsedda för precisionsvägningar och är tillverkade av icke korroderande metall eller av lättmetallegeringar. De kan ha eggar, underlagsplattor och s.k. pannor av agat. Till skydd mot drag och damm kan dessa vågar vara inbyggda i skåp, som huvudsakligen består av glas eller plast. De manövreras i så fall med rattar eller andra anordningar på skåpets utsida. De kan också vara försedda med en optisk anordning (t.ex. en förstoringslins), med belysningsanordning för att underlätta avläsningen och med anordningar för nivåinställning (trefot, inställbara skruvar, vattenpass etc.).

I vissa torsionsvågar balanseras den belastning som skall mätas mot torsionen hos en metalltråd.

Vissa elektroniska vågar används i vakuum eller under kontrollerat tryck för att registrera viktförändringar hos ämnen som underkastas någon speciell behandling (upphettning, avkylning, inverkan av någon gas, behandling under vakuum, inverkan av ljus, etc.). Viktförändringarna mäts genom registrering av den ström som passerar genom en magnetisk utjämningsspole.

Numret omfattar bl.a.:

1. analysvågar (t.ex. mikrokemiska vågar, mikrovågar och aperiodiska vågar), vilka huvudsakligen används vid kvantitativ kemisk analys;
2. probervågar, vilka används vid probering av ädla metaller;
3. ädelstensvågar, vilka är graderade i karat;
4. apoteksvågar, garnvågar och vågar för bestämning av vikten av pappersprover, vävnadsprover etc.;
5. hydrostatiska vågar för fastställande av densiteten hos vätskor eller fasta kroppar.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer (t.ex. monterade eller omonterade eggar, underläggsplattor och pannor av agat, vågbalkar, vågskålar, skåp, skalor och dämpningsanordningar).

Däremot ska enbens-, tvåbens- och trebensstativ och liknande artiklar inte klassificeras enligt detta nummer, även om de är speciellt utformade för användning till apparater enligt detta nummer (nr 9620).

*
* *

Vågar, andra än vågar som är känsliga för 0,05 g eller mindre, klassificeras enligt nr 8423.

Detta nummer omfattar ritinstrument, ritsinstrument och räkneinstrument. Numret omfattar också instrument som hålls i handen för längdmätning.

Numret omfattar emellertid inte:

A. Ritinstrument

1. Pantografer för reproducering i mindre, större eller samma skala av kartor, byggnadsritningar, maskinritningar etc. Numret omfattar också instrument av detta slag som används vid navigering för utläggning av kursen.
2. Ritapparater, vilka vanligen består av ett system av parallellogrammer, med eller utan ritbräden eller ritbord. Numret omfattar också ritapparater i vilka ingår eller som arbetar i anslutning till en automatisk databehandlingsmaskin.
3. Passare (ritpassare, stickpassare, konstruktionspassare etc.), dragstift, punktertrissor etc., som föreligger i etuier (t.ex. ritbestick) eller separat.
4. Vinklar (vinkelhakar, skraffervinklar, vinklar för användning vid trä- eller metallbearbetning), inställbara vinklar, vinkellinjaler (fasta eller ställbara), kurvlinjaler, ograderade linjaler (plana, kvadratiska, parallellinjaler, normallinjaler etc.).
5. Gradskivor, från enkla gradskivor som brukar ingå i ritbestick till komplicerade gradskivor för ingenjörsbruk.
6. Schabloner, som är tydligt igenkännliga som ritinstrument. Andra schabloner klassificeras efter materialets beskaffenhet.

B. Ritsinstrument

(Ritsning innebär att linjer åstadkoms på ytan av arbetsstycken som skall maskinbearbetas, sågas etc.)

1. Stångcirklar (för ritsning), även graderade, strykmått (för timmermän), även graderade, o.d.
2. Ritsspetsar och körnare.
3. Riktplattor och planskivor, vilka används som basplan vid ritsning på eller kontroll av plana ytor etc.; riktlinjaler och riktvinklar (av gjutjärn, sten etc.) med en noggrann, plan yta.
4. V-block och X-block, vilka används som stöd för cylindriska arbetsstycken.

Numret omfattar inte graververktyg med inbyggd motor som hålls i handen (nr 8467).

C. Räkneinstrument

Räknestickor, räkneskivor, räknevalsar och andra räkneinstrument, vilka är baserade på räknestickans princip eller på andra matematiska principer, t.ex. fickapparater med vilka man kan utföra additioner och subtraktioner genom att med ett stift ställa in de olika tal som skall adderas eller subtraheras. Till denna grupp hör också fotografiska exponeringsstickor och exponeringsskivor, vilka anger exponeringstiden efter inställning med hänsyn till molnighet, tid på dagen, bländarinställning, motivets art och filmens ljuskänslighet.

Numret omfattar emellertid inte räknemaskiner och bokföringsmaskiner (nr 8470).

D. Instrument som hålls i handen för längdmätning

Dessa instrument kan ange längd, t.ex. linjära dimensioner hos det objekt som skall mätas såsom en dragen eller tänkt, rak eller böjd linje på föremålet. Dessa instrumenten kan därför mäta dimensioner såsom diameter, djup, tjocklek och höjd och ange dessa i längdmått som t.ex. millimeter. Instrumenten måste vara av sådan beskaffenhet (storlek, vikt, etc.) att de kan hållas i handen vid mätningen.

Numret omfattar alltså inte sådana instrument som är speciellt konstruerade för att vid mätning vara permanent monterade i ett stativ eller någon annan ställning eller vara permanent förbundna med någon maskin eller apparat genom en slang eller en böjlig kabel (nr 9031).

Till denna grupp hör:

1. mikrometrar är instrument med ett mikrometriskt huvud, med eller utan skruvanordning (de som saknar skruvanordning innehåller en glidfunktion och är vanligtvis elektroniska). De är avsedda för mätning av exempelvis yttre eller inre diameter, tjocklek eller gängstigning. De kan läsas av direkt på mikrometerskruven, på en visartavla eller i ett sifferfönster;
2. skjutmått (med nonie, med visartavla eller elektroniska) för mätning av exempelvis diameter, djup eller tjocklek;
3. tolkar med ställbar mätanordning.
   Numret omfattar inte tolkar utan ställbar mätanordning som enbart används för att mäta storleken på delar eller kontrollera vinklar eller form etc. (t.ex. cylindriska tolkar, kalibreringar) (nr 9031);
4. komparatorer (med visartavla), vilka används för kontroll av inner- och ytterdimensioner (t.ex. vid borrning eller brotschning). I dessa instrument ingår en mätkolv, en förstorande mätartavla och utväxlingsanordningar (kuggstänger, kugghjul, hävarmar, fjädrar, pneumatiska eller hydrauliska anordningar etc.);
5. mätstockar (graderade eller ograderade, även hopfällbara), mätband (i kapslar, med handtag etc.), likare o.d..
   Numret omfattar inte mätredskap som är speciellt konstruerade för lantmäteri (mätkedjor, avvägningsstänger, mätstänger etc.) samt upprullbara lodmått för gruvschakt (nr 9015);
6. graderade linjaler (för skolor etc.), V-formade linjaler för mätning av diametern hos konvexa kroppar samt lodräta mätapparater med skjutbar mätbalk;
7. kartmätare (kurvimetrar), dvs. små instrument med eller utan visartavla, vilka används för avståndsmätning på kartor, ritningar etc.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel omfattar detta nummer också delar och tillbehör till varor enligt detta nummer, t.ex. insatskolvar till mikrometrar, planimeterarmar, mikrometerstativ samt ledbeslag ("gångjärn") till tumstockar.

Detta nummer omfattar ett stort antal olika instrument och apparater som i de flesta fall endast används yrkesmässigt (av läkare, tandläkare, veterinärer, barnmorskor etc.) för ställande av diagnos, förebyggande eller behandling av sjukdomar eller för operationer etc. Instrument och apparater för anatomiska undersökningar, obduktioner, dissektioner etc. förs också hit liksom – under vissa förutsättningar – instrument och apparater för dentallaboratorier (se avsnitt II nedan). Instrument enligt detta nummer kan vara tillverkade av vilket material som helst (även av ädla metaller).

Numret omfattar inte:

Däremot omfattar detta nummer speciella mätinstrument som uteslutande används av läkare, såsom cefalometrar, passare för mätning av sjukliga hjärnförändringar, obstetriska bäckenmätare, etc.

Det bör också observeras att många medicinska och kirurgiska instrument (för behandling av människor eller djur) i själva verket utgör verktyg (t.ex. hammare, klubbor, sågar, mejslar, tänger, spatlar, saxar eller knivar). Sådana artiklar klassificeras enligt detta nummer endast när de är tydligt igenkännliga som avsedda för medicinskt eller kirurgiskt bruk genom sin speciella form, den lätthet varmed de kan tas isär för sterilisering, sitt bättre utförande, beskaffenheten av den metall som de består av samt förpackningssättet. (De är ofta förpackade i askar, etuier eller fodral som innehåller en sats av instrument för en viss behandling, t.ex. för barnsbörd, obduktion, gynekologi, ögon- eller öronkirurgi, djurförlossningar etc.)

Instrument och apparater enligt detta nummer kan vara försedda med optiska anordningar. De kan också vara elektriska och utnyttjar då elektriciteten antingen som kraftkälla för drift eller överföring eller för förebyggande, botande eller diagnostiskt ändamål.

Detta nummer omfattar också instrument och apparater som arbetar med laser, med ljus- eller fotonstrålar eller med ultraljud.

Jämte de instrument som är gemensamma för denna och föregående grupp (såsom narkosmasker och andra bedövningsapparater för dentalbruk) omfattar denna grupp bl.a.:

1. fingerskydd, även med leder; munspärrar; kind- och läpphållare; tungspatlar och tunghållare;
2. tänger, hävlar, pincetter (för utdragning av tänder, inriktning av stifttänder etc.), skärverktyg (för undersökning, fyllning, mejsling etc.) och rotskruvar;
3. instrument för endodontisk behandling (brotschar, s.k. reamers, filar, kulstoppare, rotstoppare etc.);
4. bensaxar och benfilar, hålmejslar och hammare för resektioner i käken och överkäkshålan, raspatorier, skalpeller, specialknivar, specialsaxar, s.k. exkavatorer och sonder;
5. specialinstrument för rengöring av tandkött och tandhåla, tandstensinstrument (scalers) och emaljmejslar;
6. sonder av alla slag: nålar, t.ex. för behandling av abscesser, för injektion (kanyler), för suturer, för anbringande av bomull; hållare för bomull och tamponger; pulverblåsare; munspeglar;
7. instrument för guldfyllning (kulstoppare, hammare etc.), andra tandfyllningsinstrument (cement- eller vaxspatlar, amalgamstoppare och amalgamhammare, amalgambärare etc.) samt avtrycksskedar;
8. sliptrissor, skivor, borrar och borstar, specialkonstruerade för tandläkarborrmaskiner eller handstycken.

Numret omfattar också verktyg och instrument för tandtekniskt ändamål som används antingen av tandläkare eller av tandtekniker, t.ex. knivar; spatlar och andra modelleringsverktyg; tängeratomerna och pincetter av olika slag (för fästande av klamrar och kronor, för avklippning av stift etc.); sågar; saxar; hammare; filar; mejslar; skavare; polerverktyg; metallformare för framställning av tandkronor av metall genom hamring. Numret omfattar också dentala gjutmaskiner, dentala fräsmaskiner och dentala putsmaskiner som används vid justering av modeller till tandproteser. Numret omfattar emellertid inte verktyg och andra artiklar med allmän användning; dessa klassificeras enligt sina respektive nummer.

Följande varor klassificeras också enligt detta nummer:

1. Tandläkarborrmaskiner med svängarm, oavsett om de är försedda med sockel eller är avsedda att monteras på en vägg eller anbringas på sådan utrustning som är beskriven i punkt 2 nedan.
2. Kompletta tandläkarutrustningar på sockel (stationära eller flyttbara). Sådana utrustningar består i huvudsak vanligen av ett stativ med kompressor, transformator, manövertavla och andra elektriska apparater. Dessutom ingår ofta följande anordningar i utrustningen: borrmaskin med svängarm, spottkopp och sköljanordning, elektrisk uppvärmningsanordning, varmluftsspruta, sprayanordning, kauterinstrument, instrumentbricka, operationsbelysning, fläkt, diatermiapparat, röntgenapparat etc.
   Vissa typer av dessa utrustningar arbetar med slipmaterial (vanligen aluminiumoxid) i stället för med borr. Slipmaterialet slungas vanligen mot tänderna med hjälp av komprimerad gas (t.ex. koldioxid).
3. Spottkoppar med sköljanordning, vilka kan vara anbragta på sockel, stativ eller svängarm. De är vanligen kombinerade med en anordning för varmvattentillförsel och med varmvattenspruta.
4. Polymerisationsanordningar (för ljus eller värme), utrustning för amalgamering, tandstensborttagning med ultraljud, elektrokirurgisk utrustning etc.
5. Anordningar för tandbehandling med hjälp av laser.
6. Tandläkarstolar med inbyggd tandläkarutrustning eller med andra inbyggda dentalapparater enligt detta nummer.

Numret omfattar emellertid inte tandläkarstolar som saknar inbyggda dentalapparater enligt detta nummer. Sådana stolar klassificeras enligt nr 9402, även om de är försedda med exempelvis belysning.

Det bör emellertid observeras att numret inte omfattar vissa anordningar som ingår i sådana tandläkarutrustningar som är beskrivna i punkt 2 ovan när de föreligger särskilt. Dessa klassificeras efter sin beskaffenhet, t.ex. kompressorer (nr 8414), röntgenapparater (nr 9022). Nr 9022 omfattar också röntgenapparater som är avsedda att monteras på ett särskilt stativ eller på väggen i tandläkarens behandlingsrum. Särskilt föreliggande diatermiapparater klassificeras emellertid som elektromedicinska apparater enligt detta nummer (se avsnitt IV nedan).

Det bör observeras att tandcement och andra tandfyllningsmedel klassificeras enligt nr 3006. S.k. dentalvax samt avtrycksmassor för dentalt bruk, vilka föreligger i satser, i detaljhandelsförpackningar eller i form av plattor, hästskoformade stycken, stänger e.d. samt andra preparat för dentalt bruk, på basis av gips, klassificeras enligt nr 3407.

Denna grupp omfattar ett antal artiklar, som – fastän de är avsedda att användas av veterinärer – liknar dem som är nämnda i avsnitt I och II ovan, t.ex.:

Gruppen omfattar också instrument och apparater som är särskilt avsedda för veterinärt bruk, t.ex.:

1. instrument och apparater för juverbehandling, t.ex. spendilatatorer och sonder för punktering (för öppning av spenarna hos kor); apparater för behandling av puerperalfeber och mjölkfeber hos kor;
2. instrument och apparater för kastrering: emaskulatorer; kastrationsklämmor (för atrofiering av testiklar); skruvtvingar och tänger för kastrering; ovariotomer etc.;
3. instrument och apparater för förlossning: speciella rep, remmar, grimmor, tänger och krokar för obstetriskt bruk, torsionsgafflar etc.;
4. instrument av olika slag: spermasprutor för artificiell insemination, instrument för kupering av svansar, hornskärare, sprutor för behandling av sjukdomar i andnings-, matsmältnings-, urin- eller könsorganen etc. hos djur, specialanordningar för fasthållning av djuren under operationer (munstegar, kasttyg etc.), specialsprutor för medikamenter samt sprutor som skall fyllas med ett bedövningsmedel eller ett medikament (immunserum, vaccin etc.) och skjutas mot fritt strövande djur, t.ex. med ett gevär eller en pistol som arbetar med komprimerad gas, ingivningsapparater för piller, specialbetsel för ingivande av flytande medicin, agraffer för hovsprickor, endoskop för bestämning av könet hos kycklingar, etc.

Numret omfattar inte trikinoskop (optiska instrument för undersökning av fläsk) (nr 9011), ortopediska artiklar för djur (nr 9021), operationsbord för djur (nr 9402, se anv. till detta nummer).

Verktyg som används såväl av veterinärkirurger som av smeder klassificeras enligt 82 kap. (t.ex. hovraspar, klöv- och hovknivar, tänger, hammare etc.). 82 kap. omfattar också verktyg för märkning av djur (håltänger, hovbrännjärn etc.) samt ullsaxar.

Dessa apparater kan scanna delar av kroppen och skapa bilder av ett organ eller en utskrift av hur det fungerar. Det omfattar apparater som innehåller ett scintigrafiskt räkneverk från vilket data omvandlas till analoga signaler i syfte att ställa medicinska diagnoser (t.ex. gammakamera, scintigrafisk scanner).

Detta nummer omfattar också elektromedicinska apparater för förebyggande eller botande av sjukdomar eller för diagnos andra än röntgenapparater etc. enligt nr 9022. Denna grupp omfattar bl.a.:

Detta kapitel innefattar inte heller fosterljudapparater för icke-medicinsk användning enligt nr 8518 (se de allm. anv. till detta nummer).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till instrument och apparater enligt detta nummer.

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 9018.12

Detta HS-nummer omfattar elektrodiagnostiska ultraljudscanners. Dessa apparater används för att sända högfrekventa ljudvågor in i människokroppen genom en omvandlare (transducer). Omvandlaren placeras i kontakt med kroppen och sänder växelvis ut korta ultraljudspulser och "lyssnar" sedan efter deras ekon. Ekona är resultat av att ljudvågorna reflekteras av kroppens inre organ, och deras egenskaper tolkas för att ge information om läge, storlek, form och beskaffenhet på vävnaderna. Tolkningen utförs ofta av en dator, som presenterar resultatet som en televisionsbild av vävnaderna.

Denna metod för kroppsscanning används för att undersöka foster hos gravida kvinnor. Den passar också bra för undersökning av bröst, hjärta, lever och gallblåsa.

HS-nr 9018.13

Avbildningsteknik genom magnetresonans (Magnetic Resonance Image, MRI) bygger på principen att väteatomernas atomkärnor ställer in sig i en och samma riktning då de utsätts för ett starkt magnetfält. Om sedan radiovågor av en viss frekvens riktas mot dessa atomer kommer atomkärnornas inriktning att ändras. Då radiovågorna stängs av riktar atomkärnorna in sig själva efter det ursprungliga mönstret och utsänder då en liten elektrisk signal. Eftersom människokroppen huvudsakligen är sammansatt av väteatomer, kan en bild av praktiskt taget vilken del av kroppen som helst framställas av de återkommande pulserna. Eftersom väte motsvarar vatteninnehåll, kan de återkommande pulserna användas för att skilja på vävnader. Detta gör det möjligt att få en bild av benmärg och vävnad.

De elektrodiagnostiska apparaterna för avbildning genom magnetresonans enligt detta HS-nummer består av en stor elektromagnet, en radiofrekvensgenerator och en dator för utvärdering. Den måste vara installerad i ett rum fullständigt avskärmat från yttre radiofrekvenser. För att uppnå det intensiva magnetfält som krävs kyls magneterna av med hjälp av flytande helium.

Väte valdes som grund för bildåtergivning av magnetresonans p.g.a. den stora mängden i människokroppen och dess framträdande magnetiska kännetecken. Det är också möjligt att använda andra ämnen som t.ex. natrium eller fosfor.

HS-nr 9018.14

De elektrodiagnostiska apparaterna enligt detta HS-nummer används för att få en bild av spridningen av gammastrålar i människokroppen. Denna bild framställs genom att använda lämpliga apparater såsom scintigrafscanner och, framför allt, gammakamera.

Dessa nukleära avsökare kräver att patienten får ett radioaktivt preparat (spårämne), antingen oralt eller som injektion, som snabbt tas upp av de organ som ska studeras. Därefter avsökes kroppen med en gammaräknare som noterar mängden strålning som spårämnet sänder ut då det tränger in i det aktuella organet (t.ex. hjärnan), för att på så sätt bestämma var radioisotopen absorberas.

En televisionsbild framställs efter dataanalyser av den upptäckta strålningen. Denna bild är ett lappverk av ljusa och mörka områden eller kontrastfärger som visar var i organet radioisotopen tagits upp. Sådan avsökning ger information både om struktur för och verksamhet i det aktuella organet.

Ett exempel på scintillografer är positronemissions-tomografi (PET)-scannern. Den kombinerar principerna för kärnmedicin med den teknik för bildåtergivning som används i scanners för datortomografi (CT) (se kompl. anv. till HS-nr 9022.12).

I. Apparater för mekanoterapi

Dessa apparater används huvudsakligen för behandling av sjukdomar i lederna eller musklerna genom att på mekanisk väg efterbilda olika rörelser. Det bör observeras att sådan behandling vanligen utförs under läkares överinseende. Apparater enligt detta nummer bör därför skiljas från gymnastik- eller sjukgymnastikutrustning, som används i hemmet eller i speciella lokaler (nr 9506) (t.ex. muskelstärkare med elastiska snören; fjäderhantlar; roddapparater för utförande av roddrörelser; stationära, enhjuliga cyklar för träningsändamål eller för utveckling av benmuskulaturen).

Med mekanoterapi förstås endast sådan behandling som innebär att lederna etc. sätts i rörelse. Rent statisk utrustning (t.ex. stegar, ribbstolar och bommar) omfattas därför inte av detta nummer, även om den används för rehabilitering av lemmar. Sådana artiklar klassificeras enligt sina respektive nummer. För tillämpning av detta nummer gäller emellertid att även apparater med endast relativt enkla mekaniska anordningar, t.ex. fjädrar, hjul eller taljor anses som mekaniska.

Under ovanstående villkor omfattar numret bl.a.:

1. apparater för övning av kretsrörelser med handlederna;
2. apparater för uppträning av fingrarna;
3. apparater för övning av kretsrörelser med fötterna.
   De flesta av dessa tre apparattyper består huvudsakligen av handtag som är förenade med hävstänger, av inställbara motvikter och av anordningar för att hålla fast lemmarna, allt monterat på ett underlag. Apparaterna är handmanövrerade;
4. apparater för samtidig böjning och tänjning av knä och höft;
5. apparater för bålgymnastik;
6. apparater (s.k. gångstolar) för gångövningar. Dessa består av en hjulförsedd ram med stödkryckor och handtag;
7. apparater för förbättring av blodcirkulationen, stärkande av hjärtmusklerna och rehabilitering av de lägre extremiteterna. Dessa apparater består av ett slags hjullös cykel som är fästad på en ram och som patienten kan trampa sittande eller liggande;
8. motordrivna universalapparater, vilka med hjälp av utbytbara tillbehör kan användas för många mekanoterapeutiska ändamål (t.ex. för behandling av sjukdomar i leder och muskler i hals, skuldror, armbåge, handled, fingrar, höft, knä etc.).

II. Massageapparater

Apparater för massage av kroppsdelar (buk, fötter, ben, rygg, armar, händer, ansikte etc.) arbetar vanligen genom gnidning, vibration etc. De kan vara hand- eller motordrivna eller elektromekaniska med inbyggd motor i den arbetande delen (vibrationsmassageapparater). Särskilt den senare typen kan vara försedd med utbytbara tillsatser (vanligen av gummi) för olika slag av massage (borstar, svampar, släta eller tandade skivor, etc.).

Denna grupp omfattar enkla gummirullar och liknande anordningar för massage. Den omfattar också hjälpmedel för vattenmassage av hela eller delar av kroppen, som använder sig av vattnets påverkan eller en blandning av luft och vatten under tryck. Exempel på dessa hjälpmedel är kompletta badanläggningar (spa), med pumpar, turbiner eller kompressorer, rörledningar, reglage och alla kopplingar, bystmassageapparater som arbetar med vattenstrålar som sprutas ut genom en serie av små munstycken vilka är monterade i en kupa som placeras över bröstet och fås att rotera av en vattenstråle som tillförs genom en böjlig slang.

Som massageapparater anses också sådana madrasser som är avsedda att motverka eller behandla liggsår genom att oavbrutet variera de ställen på vilken patientens vikt vilar och även genom att ge en ytlig massageeffekt på de vävnader som löper fara att drabbas av nekros.

III. Apparater för psykotekniska undersökningar

Dessa apparater används av läkare etc. för att pröva reflexhastigheten och samordningen av rörelser eller andra fysiska eller psykiska reaktioner. De används särskilt för testning av personer vilkas yrken fordrar speciella anlag (flygförare, bilförare etc.) eller för testning av barns fallenhet för intellektuell eller praktisk utbildning.

Numret omfattar olika slag av sådana apparater (t.ex. apparater för testning av mekanisk fallenhet eller manuell händighet samt roterande stolar med variabel hastighet, vilka kan tvärstoppas för provning av reaktionerna hos flygförare).

Det bör emellertid observeras att numret inte omfattar apparater av sådana slag som normalt används för medicinsk undersökning av syn, hörsel, hjärta etc. (nr 9018). Artiklar som har karaktär av bygglådor eller byggsatser och är lika lämpliga för lek som för anlagstestning klassificeras som spel eller leksaker (95 kap.).

IV. Apparater för ozonterapi

Dessa apparater används för behandling av infektioner i andningsorganen med hjälp av terapeutiska egenskaper hos ozon (kemisk formel O3), genom inhalering.

Dessa används vid drunkningsfall, vid medvetslöshet genom beröring med elektrisk ström, vid akut förgiftning (t.ex. av kolmonoxid), för svaga nyfödda barn, vid postoperativ chock, vid polio, akut astma, otillräcklig lungkapacitet etc.

Hit hör bl.a.:

Vissa av ovan beskrivna syreterapiapparater (i synnerhet syretält) kan också användas för att tillföra vätskor i finfördelad form, varvid patienten samtidigt inandas syre och ett finfördelat medikament (se avsnitt VI nedan).

Numret omfattar inte övertryckskammare eller tryckkammare (nr 9018).

VI. Apparater för aerosolterapi

Dessa apparater används för att vid behandling av lung-, hud-, öron-, näs-, hals- och kvinnosjukdomar tillföra olika lösningar av medicinskt verksamma ämnen (hormoner, vitaminer, antibiotika, luftrörsutvidgande preparat, eteriska oljor etc.) i finfördelad form.

Vissa av dessa apparater är avsedda att anslutas till syrgas- eller tryckluftscylindrar eller till de syretält som är beskrivna i avsnitt V ovan. Andra, som används i läkarmottagningar och på sjukhus, består av ett skåp som innehåller en motordriven kompressor, mätinstrument, själva finfördelaren samt olika anslutningstillbehör (masker, munstycken för näs- och munbehandling, gynekologiskt bruk etc.). Numret omfattar handsprutor av aerosoltyp för att spraya tänder eller gommar och som arbetar med komprimerad gas innesluten i en patron som skruvas fast. Den medicinska substans som används rengör munnen och behandlar sjukdomar som periodontit (tandlossning).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till apparater enligt detta nummer, t.ex. syretält och fästanordningar för sådana.

I. Andningsapparater

Numret omfattar sådana andningsapparater som används t.ex. av flygare, dykare, bergsbestigare och brandmän. De kan utgöra självständiga apparater (i vilka syre tillförs från en i apparaten ingående syrgas- eller tryckluftcylinder) eller anslutna med en slang till en kompressor, en tryckluftledning, fristående gascylindrar eller (beträffande vissa kortdistansapparater) till den yttre luften.

Detta nummer omfattar också dykarhjälmar som måste anslutas till dykardräkten innan de blir lufttäta samt sådana skyddsdräkter mot radioaktiv strålning eller nedsmutsning som är försedda med andningsapparat.

II. Gasmasker

Dessa apparater möjliggör inandning av luft som är förorenad av damm, giftiga ångor, rök etc. De används därför inom vissa industrier eller under krig (mot stridsgaser).

I dessa apparater kommer den luft som skall inandas direkt från den omgivande luften och får passera genom en filtreringsanordning som absorberar giftiga gaser eller håller kvar damm. De består därför i huvudsak av en mask med en anordning som gör det möjligt för bäraren att se, en metallskiva med utandnings- och inandningsventiler samt ett munstycke vid vilket är anbringat antingen ett filter eller en böjlig slang, som står i förbindelse med ett filtersystem som bärs på ryggen eller på bröstet. En enklare typ skyddar endast mun och näsa. Den består av en mask som hålls fast med ett eller flera elastiska band och innehåller ett filtrerande eller absorberande material (asbest, poröst gummi, bomullsvadd etc., även med impregnering) som lätt kan bytas ut efter användningen.

Följande artiklar anses inte som andningsapparater eller gasmasker enligt detta nummer:

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till apparater enligt detta nummer.

I. Ortopediska artiklar

Ortopediska artiklar är definierade i anm. 6 till detta kapitel. Dessa artiklar används:

Bland sådana artiklar märks:

1. artiklar för höftsjukdomar (koxalgi etc.);
2. skulderskenor (för att möjliggöra bruket av en arm efter resektion), (uttänjningsskenor);
3. artiklar för behandling av käken;
4. skenor för uträtning av fingrar;
5. artiklar för behandling av Potts sjukdom (för uppriktning av huvudet och ryggraden);
6. ortopediska skodon och hålfotsinlägg som utformats för att kompensera för ortopediska förhållanden förutsatt att de är antingen 1) måttillverkade eller 2) massproducerade, föreligger separat och inte i par och är utformade för att passa bägge fötterna;
7. artiklar för riktning av felaktiga tandställningar (klammer, ringar etc.);
8. ortopediska artiklar för fötterna (artiklar för klumpfot, benbandage med eller utan fjädrande stöd för foten, artiklar för låghalta etc.);
9. bråckband (för ljumsk-, lår- eller navelbråck etc.);
10. artiklar för riktning av sneda eller krumma ryggar samt alla slags medicinska eller kirurgiska korsetter och bälten (inbegripet vissa stödgördlar, vilka karakteriseras av:
    a) speciella dynor, fjädrar etc., vilka kan regleras för att passa patienten;
    b) de material av vilka de är tillverkade (läder, metall, plast etc.); eller
    c) förekomsten av förstärkta delar, styv vävnad eller styva band av olika bredder.
    Den speciella utformningen av dessa artiklar för ett visst ortopediskt ändamål skiljer dem från vanliga korsetter och bälten, oavsett om de senare är avsedda att stödja eller fixera eller inte.
11. ortopediska suspensoarer (andra än enkla suspensoarer av trikåväv etc.).

Denna grupp omfattar också kryckor och kryckkäppar. Det bör emellertid observeras att vanliga promenadkäppar, även sådana som är specialgjorda för rörelsehindrade, inte omfattas av detta nummer (nr 6602).

Gruppen omfattar också gånghjälpmedel, så kallade ”rullatorer”, som ger stöd till användarna när de skjuter dem framför sig. De består vanligtvis av en ram av metallrör på tre eller fyra hjul (ett eller flera av dessa kan vara svängbara), handtag och handbromsar (nr 9021). Rullatorer kan ha justerbar höjd, en sittbräda mellan handtagen och en trådkorg där man kan förvara personliga tillhörigheter. Sittbrädan gör att användaren kan ta en kort vilopaus vid behov.

Numret omfattar inte:

Denna grupp omfattar också ortopediska artiklar för djur, t.ex. bråckband och bråckgördlar; anordningar för att hålla ben eller fötter i stillhet; specialremmar och specialrör för att hindra djur från krubbitning etc.; bandage mot framfall (för att hålla tillbaka ett organ, såsom ändtarm eller livmoder); hornskydd etc. Numret omfattar dock inte skyddsartiklar som har karaktär av vanliga sadelmakeriarbeten eller seldon (t.ex. skenbensskydd för hästar) (nr 4201).

Artiklar för behandling av frakturer används antingen för fixering av skadade kroppsdelar (för sträckning eller skydd), eller för spjälning av frakturer. De används också vid behandling av urledvridning (luxation) och andra ledskador.

Vissa av dessa artiklar är gjorda för att sättas direkt på patienten (t.ex. skenor av metalltråd, zink eller trä som används för att fixera lemmar, gipsspjälor, revbensstöd etc.). Andra är gjorda för att fästas på en säng, ett bord eller något annat underlag (skyddsbågar, sträckapparater av rör som är avsedda att användas i stället för spjälor eller skenor för behandling av benfrakturer etc.). När anordningar av det sistnämnda slaget är en oskiljaktigt del av sängen, bordet eller det andra underlaget omfattas de emellertid inte av detta nummer.

Om inte annat följer av anm. 1 f till detta kapitel omfattar detta nummer också plåtar, spikar etc. som av kirurgen anbringas inne i kroppen för att hålla samman delarna i ett brutet ben eller för liknande behandling av frakturer.

Dessa artiklar är avsedda att helt eller delvis ersätta förlorade kroppsdelar, vilka de vanligen efterliknar till utseendet.

Dessa utgör i allmänhet elektriska apparater i vilkas strömkrets ingår en eller flera mikrofoner (med eller utan förstärkare), en mottagare och ett batteri. Mottagaren kan bäras inuti eller bakom örat eller vara avsedd att hållas i handen mot örat.

Detta nummer omfattar endast sådana apparater som är avsedda att avhjälpa hörselskada. Det omfattar därför inte hörlurar, förstärkare o.d. som används i konferensrum eller av telefonister för att förstärka tal.

Denna grupp omfattar bl.a.:

1. talhjälpapparater för personer som på grund av olyckshändelse eller operation har förlorat stämbanden eller förmågan att använda dessa. Sådana apparater består huvudsakligen av en elektronisk impulsgenerator. När apparaterna pressas mot halsen alstrar de svängningar i halsens håligheter. Dessa svängningar moduleras av användaren varigenom hörbart tal frambringas;
2. s.k. pacemakers för stimulering av defekta hjärtmuskler. Dessa apparater är ungefär av samma storlek och vikt som ett fickur och implanteras under huden på patientens bröst. De innehåller ett elektriskt batteri och förbinds med elektroder i hjärtat, till vilket de avger de impulser som är nödvändiga för dettas funktion. Andra typer av pacemakers används för att stimulera andra organ (t.ex. lungorna, ändtarmen eller urinblåsan);
3. elektroniska hjälpapparater för synskadade. Dessa apparater består huvudsakligen av en kombinerad sändare-mottagare för ultraljud, vilken drivs av ett elektriskt batteri. Den varierande tid det tar för ultraljudvågen att nå ett hinder, reflekteras av detta och återvända till apparaten ger upphov till frekvensvariationer. Detta gör det möjligt för användaren att med hjälp av en lämplig anordning (t.ex. en öronpropp) upptäcka hindret och bedöma avståndet till detta;
4. anordningar som implanteras i kroppen och används för att ersätta den kemiska funktionen hos vissa organ (t.ex. insöndring av insulin).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till apparater och andra artiklar enligt detta nummer.

Huvudbeståndsdelen i dessa apparater är den kåpa som innehåller ett eller flera röntgenrör. Denna kåpa, som vanligen är upphängd eller monterad på ett stativ eller annat underlag med vrid- eller lyftanordning, matas med ström av lämplig spänning från en högspänningsgenerator som består av transformatorer, likriktare etc. I övrigt varierar röntgenapparaternas konstruktion efter den tillämnade användningen.

Numret omfattar också:

1. specialapparater (röntgendiffraktionskameror och röntgenspektrometrar) för undersökning av kristallstrukturen hos och den kemiska sammansättningen av olika ämnen. Röntgenstrålarna undergår diffraktion i kristallerna och får sedan falla på en fotografisk film eller en elektronisk räknare;
2. apparater för röntgenundersökning av sedlar eller andra dokument.

Alfa-, beta- eller gammastrålar emanerar från radioaktiva ämnen som har egenskapen att genom spontan omvandling av sina atomer utsända strålar. Det radioaktiva ämnet är placerat i en behållare som vanligen består av blyklätt stål och som är försedd med en öppning som är så beskaffad att strålningen kan passera i endast en riktning. Gammastrålar kan i stort sett användas för samma ändamål som röntgenstrålar.

Alltefter strålningens art och den avsedda användningen kan följande typer särskiljas:

1. terapiapparater, i vilka strålningskällan utgörs av en laddning av radium, radioaktiv kobolt eller någon annan radioaktiv isotop;
2. apparater för radiologiska undersökningar, vilka huvudsakligen används inom industrin för kontroll av metalldelar etc. utan att skada dessa;
3. mätapparater, t.ex. tjockleksmätare som arbetar med beta- och gammstrålning för bestämning av tjockleken hos material (folier, överdrag o.d.), apparater för kontroll av förpackningar som innehåller olika slags varor (farmaceutiska produkter, livsmedel, gevärspatroner, parfymer etc.) samt jonisationsanemometrar. I dessa apparater erhålls den sökta informationen i allmänhet genom att mäta förändringen i den strålningskvantitet som provstycket ger upphov till;
4. brandalarmsapparater med inbyggd rökdetektor som innehåller ett radioaktivt ämne.

Numret omfattar inte instrument och apparater som inte är avsedda att innesluta en radioaktiv strålningskälla och som endast mäter eller påvisar strålning, även om instrumenten har arbiträr skala (nr 9030).

Detta nummer omfattar också överspänningsavledare i vilka radioaktivitet utnyttjas.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till apparater etc. enligt detta nummer. Bland sådana delar och tillbehör märks:

1. tubbländare, vanligen invändigt blyklädda, för anslutning till röntgenrörets öppning eller till behållare för radioaktiva strålkällor;
2. bländare med optisk fältmarkering, vilka framför allt används inom radioterapin för att kontrollera den bestrålade ytan genom direkt inriktning ("centrering") av strålknippet mot huden. Liksom tubbländarna anbringas de vid röntgenrörets eller strålningsbehållarens öppning;
3. skyddskåpor av blyglas eller av andra material, som är baserade på vissa salter som inte släpper igenom röntgenstrålar. Dessa kåpor placeras runt röntgenrören för att skydda röntgenpersonalen mot skadlig strålning;
4. skyddsskärmar och skyddssköldar som är klädda med bly eller tillverkade av blyglas. Dessa placeras mellan personalen och röntgenrören.

Numret omfattar emellertid inte sådan skyddsutrustning som är avsedd att bäras av personalen, t.ex. överdragskläder och handskar av gummi med blyinlägg (nr 4015) och skyddsglasögon med blyglas (nr 9004).

Numret omfattar inte heller:

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 9022.12

Detta HS-nummer omfattar så kallade datortomografer för helkroppsundersökning. Dessa är radiodiagnossystem för helkroppsundersökning med elektronisk kroppsdelsröntgen (tomografi). Kroppens delar avsöks med en röntgenstråle i individuella steg och lager, de varierande dämpningarna av röntgenstrålarna i kroppen mäts av hundratals detektorer som arrangerats i ringar runt den tunnel vari patienten ligger på ett bord.

Systemets egen dator omvandlar datan från avkännarna till en bild som visas på systemets monitor. De tomografiska bilderna fotograferas vanligtvis av en speciell kamera i systemet och lagras elektromagnetiskt, om det anses nödvändigt.

Detta nummer omfattar ett stort antal olika instrument, apparater och modeller som är avsedda för demonstrationsändamål (t.ex. i skolor och föreläsningssalar eller på utställningar) och som är olämpliga för annan användning.

Under dessa förutsättningar omfattar detta nummer bl.a.:

1. specialmaskiner och specialapparater, såsom Grammes ring (för experiment med elektricitet), Atwoods apparat (för demonstration av tyngdlagen), magdeburgska halvkloten (för demonstration av lufttryckets verkan), s'Gravesandes ring (för demonstration av värmeutvidgningen) och Newtons färgringar (för demonstration av färgsammansättningen hos vitt ljus);
2. anatomiska modeller av människor eller djur (även med rörliga leder eller elektrisk belysning); modeller av stereometriska kroppar, kristaller etc. Modeller av detta slag är i allmänhet tillverkade av plast eller av massor på basis av gips;
3. övningsdockor i form av en uppblåsbar modell i naturlig storlek av människokroppen med konstgjord andningsapparat som efterliknar den mänskliga. Dessa dockor används för övning av konstgjord andning enligt mun-mot-mun-metoden;
4. snittmodeller av fartyg, lok, motorer etc., som visar arbetssättet i det inre av fartyget etc. eller funktionen hos en viktig del; relieftavlor, även med elektrisk belysning, vilka visar t.ex. uppbyggnaden av en radio (för utbildning av radiotelegrafister) eller oljecirkulationen i en motor;
5. montrar, tavlor etc. med råvaruprover (textilfibrer, olika träslag etc.) eller med prover som visar olika stadier i tillverkningen av en vara (för undervisning i tekniska skolor);
6. modeller av artilleripjäser för krigsspel;
7. mikroskopiska preparat;
8. modeller av städer, monument, byggnader etc. (av gips, papp, trä etc.);
9. demonstrationsmodeller i förminskad skala (av flygplan, fartyg, maskiner etc.), i allmänhet av metall eller trä (t.ex. för reklamändamål). Det bör emellertid observeras att modeller som uteslutande är lämpliga för prydnadsändamål klassificeras efter sin beskaffenhet;
10. reliefkartor (över landskap, städer, bergskedjor etc.), stadsplaner i relief samt jordglober och himmelsglober i relief, även tryckta;
11. stridsvagnssimulatorer vilka används för utbildning (även avancerad sådan) av stridsvagnsförare. Dessa simulatorer består av följande huvuddelar:
    – en förarhytt som är monterad på en rörlig plattform;
    – ett bildsystem som består av en skalmodell av en terräng samt en televisionskamera som är monterad på en travers;
    – en manöverpulpet för instruktören;
    – en automatisk databehandlingsmaskin;
    – en hydraulisk kraftenhet; och
    – ett strömförsörjningsskåp.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till artiklar enligt detta nummer.

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar ett stort antal olika maskiner och apparater för provning av hårdhet, elasticitet, draghållfasthet, sammanpressbarhet eller andra mekaniska egenskaper hos olika material (t.ex. metaller, trä, betong, textilgarn och andra textilvaror, papper och papp, gummi, plast eller läder).

Numret omfattar dock inte:

Maskiner och apparater enligt detta nummer används i allmänhet i industri- eller forskningslaboratorier för provning av framställda artiklar (vanligen omsorgsfullt utvalda prov eller normalprov). De kan också användas under tillverkningsprocesser, vid konstruktionsarbeten (på verkstäder, byggarbetsplatser etc.) eller för kontroll av varor vid leverans från lager, etc.

De kan vara av varierande beskaffenhet, från stora, mekaniskt, elektriskt eller hydrauliskt drivna maskiner med avsevärd vikt (flera ton) till små bärbara instrument, t.o.m. av fickformat. Vissa universalapparater (t.ex. för metallprovning) kan med hjälp av utbytbara anordningar användas för provning av hårdhet, draghållfasthet, böjhållfasthet etc. De arbetar vanligen periodiskt, men det finns även hel- eller halvautomatiska apparater (t.ex. för provning av serietillverkningar).

Provningsresultaten kan erhållas antingen genom direkt avläsning (ibland med hjälp av en enkel optisk anordning, t.ex. ett förstoringsglas, eller i vissa fall med ett inbyggt mikroskop eller en inbyggd profilprojektor) eller genom särskild mikroskopisk undersökning av provstycket (t.ex. undersökning av märkena efter kulorna vid kultryck på metall). Vissa maskiner har dessutom anordningar för registrering av de tryckspänningar etc. för vilka provstycket utsätts.

Denna grupp omfattar maskiner och apparater för:

De viktigaste prov som utförs med maskiner som omfattas av denna grupp är:

1. tänjbarhetsprov, brottöjningsprov, elasticitetsprov, draghållfasthetsprov o.d. (samt kombinationer av sådana prov). Provmaterialet kan utgöras av oberedda textilfibrer eller av garn, tågvirke, vanliga vävnader, drivremmar etc.
   Dessa prov utförs med hjälp av olika slags hållfasthetsprovare, ofta benämnda efter den princip enligt vilken de arbetar (t.ex. hållfasthetsprovare med pendel, vågbalk etc.) eller efter de material för vilka de oftast används (t.ex. hållfasthetsprovare för enkelt garn, tvinnat garn, tågvirke, glasfibrer, härvor, pasmor, vävnader etc.). Dessa prov kan även göras med draghållfasthetsmätare. En del hållfasthetsmätare är försedda med en kulanordning för perforeringsprov på vävnader;
2. prov för mätning av storleksförändringar hos textilvävnader o.d. Töjningen eller krympningen hos ett vävnadsprov mäts sedan detta har sträckts i torrt och i vått tillstånd;
3. nötningsprov. Dessa prov utförs på textilvaror som utsätts för nötning (lakan, dukar, servetter etc.) och ibland på själva garnet.
   Proven utförs med hjälp av nötningsprovare etc. En tygremsa som hålls sträckt slits ned så småningom av en friktionsapparat (en slipskiva, en roterande cylinder försedd med metallflänsar, en stålfräs etc.). Nötningshållfastheten bestäms av det antal varv som friktionsapparaten behöver göra innan vävnaden brister.

Numret omfattar inte instrument som används för kontroll av textilmaterial, t.ex. provare av jämnheten hos garn; spänningsprovare för fastställande av den spänning som garnet utsätts för på varpbommar, i spolmaskiner etc.; snoddmätningsapparater (även registrerande) för mätning av garnsnodden (nr 9031).

Dessa prov avser huvudsakligen draghållfasthetsprov (avseende tänjbarhet, brottlast etc.) och motståndskraft mot perforering. De utförs med hjälp av hållfasthetsprovare som i huvudsak liknar de provare som används för textilvaror.

Denna grupp omfattar provningsapparater för bestämning av avslitningshållfasthet, vikningsprovare etc. (t.ex. för papper), elasticitetsmätare, studsmätare, draghållfasthets-provare, nötningsapparater och plasticitetsmätare (t.ex. för gummi eller plast)).

De flesta av dessa material (t.ex. trä, betong och hårdplast) underkastas dragprov, böjprov, tryckprov, skjutprov, nötningsprov etc. med apparater som i princip liknar de apparater som används för metallprovning (genom kultryckprov, slagprov etc.).

Detta nummer omfattar också ett stort antal instrument, vanligen av ringa storlek, som är avsedda för bestämning av draghållfasthet, böjhållfasthet, tryckhållfasthet etc. hos provstycken av formsand. Hit förs också instrument som är avsedda för mätning av ythårdheten hos färdiga gjutformar och gjutkärnor.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till maskiner och apparater enligt detta nummer. 
 

Med dessa instrument bestäms, i allmänhet genom direkt avläsning på ett graderat cylindriskt rör, densiteten hos fasta eller flytande ämnen eller ett arbiträrt värde som är beroende av densiteten (t.ex. styrkan hos alkoholhaltiga vätskor etc.). Avläsningarna kan ibland med hjälp av tabeller räknas om till andra värden.

Instrumenten består vanligen av glas (vissa kan dock vara av metall, t.ex. nysilver, silver etc.). Den ena änden, som oftast är utbuktad, innehåller kvicksilver eller små blyhagel. Vikten av denna belastning är i regel konstant, men instrument för bestämmande av densiteten hos vätskor av olika täthet är ibland så konstruerade, att vikten kan ökas eller minskas. Vissa areometrar (t.ex. de som används för bestämning av syrahalten i ackumulatorer) är inneslutna i en glasbehållare som tjänstgör som sughävert. Andra typer är kombinerade med en termometer.

De flesta av dessa instrument benämns efter användningen, t.ex. alkoholometrar, sackarometrar (används i bryggerier och sockerfabriker), salinometrar, laktodensimetrar eller laktometrar, syraprovare (för bestämning av densiteten hos ackumulatorsyra eller andra syror), urinprovare etc. Andra benämns efter konstruktören (t.ex. Baumé, Brix, Balling, Bates, Gay-Lussac, Richter, Tralle, Sikes, Stoppani etc.). Den nicholsonska viktareometern används för fasta kroppar.

Detta nummer omfattar inte:

Denna grupp omfattar bl.a.:

1. vätsketermometrar med glasrör. Bland dessa märks termometrar för hushållsbruk (t.ex. rums- och fönstertermometrar), flyttermometrar (badtermometrar etc.), febertermometrar, termometrar för tekniskt ändamål (för ångpannor, ugnar, autoklaver etc.), termometrar för laboratoriebruk (kalorimetertermometrar etc.), specialtermometrar för meteorologiskt bruk (t.ex. för mätning av sol- eller jordstrålning), termometrar för hydrografiskt bruk (t.ex. omvändningstermometrar för djuphavsforskning). Detta nummer omfattar också s.k. maximi- och minimitermometrar av glas, vilka anger den högsta och den lägsta temperatur för vilka de har blivit utsatta;
2. metalltermometrar (särskilt bimetalltermometrar, vilkas funktion grundar sig på de olika utvidgningskoefficienterna hos två sammanlödda metallremsor). De används huvuddakligen för meteorologiskt bruk, i luftkonditioneringsanläggningar och för andra vetenskapliga eller tekniska ändamål. Termometrar som används i motorfordon för att ange kylarvattnets temperatur är vanligen av detta slag;
3. expansions- eller trycktermometrar med metallelement. I dessa termometrar utövar expansionsmediet (vätska, ånga, gas) ett tryck och påverkar ett bourdonrör eller en liknande anordning, som står i förbindelse med visaren på en visartavla. De flesta av dessa termometrar används för industriellt bruk;
4. termometrar med flytande kristaller. Dessa innehåller flytande kristaller som ändrar sina fysikaliska egenskaper (t.ex. färg) som en följd av förändringar i temperaturen;
5. elektriska termometrar och pyrometrar, såsom:
   a) motståndstermometrar och motståndspyrometrar, vilkas funktion grundar sig på ändringar i det elektriska motståndet i en metall (t.ex. platina) eller i en halvledare;
   b) termometrar och pyrometrar med termoelement, vilkas funktion är baserad på det förhållandet, att en uppvärmning av lödstället mellan två olika elektriska ledare alstrar en elektromotorisk kraft som är proportionell mot temperaturen. De metallkombinationer som vanligen används är platina och rodiumplatina, koppar och konstantan (en kopparnickellegering), järn och konstantan samt nickelkrom och nickelaluminium;
   c) strålningspyrometrar (inbegripet optiska pyrometrar).
   Dessa är av olika slag, t.ex.:
   a) pyrometrar, i vilka en konkav spegel koncentrerar strålningen från en glödande kropp mot lödstället i ett termoelement som är placerat i spegelns brännpunkt;
   b)pyrometrar med "försvinnande" glödtråd. Med dessa mäter man temperaturen genom att med hjälp av en reostat variera ljuset från glödtråden i en glödlampa tills detta ljus överensstämmer med ljuset hos en bild av den värmekälla vars temperatur skall bestämmas. Elektriska termometrar och pyrometrar är ibland kombinerade med automatiska regleringsanordningar för övervakning av eldstäder, ugnar, jäskar etc. Sådana kombinationer klassificeras enligt nr 9032.;
   
6. optiska strålningspyrometrar med fotometrisk tärning. Ett prisma bildar ett synfält, vars centrala del belyses av en glödlampa med känd ljusstyrka och det omgivande synfältet av ljus från värmekoppen. En rund glasskiva, som är täckt med en emulsion av varierande täthet, vrids så att ljusintensiteten från värmekroppen ändras. Det antal grader som skivan måste vridas för att ljusstyrkan skall bli densamma i de centrala och i de yttre delarna av synfältet utgör ett mått på temperaturen;
7. optiska glödtrådspyrometrar. Intensiteten hos det från ugnen kommande ljuset jämförs med intensiteten hos glödtråden i en glödlampa med känd ljusstyrka, genom att man skjuter in ett antal rökglas som motsvarar vissa temperaturer eller vrider ett graderat prisma av absorberande glas;
8. kikarpyrometrar som är baserade på roterande polarisation. Dessa består av två Nicols prismor (nicoler), mellan vilka en kalibrerad kvartskristall är placerad. Temperaturen kan beräknas ur den vinkel i vilken en av nicolerna måste vridas för att man skall erhålla en bestämd färgning;
9. pyrometrar som är baserade på ett fast ämnes sammandragning (t.ex. lera). Dessa består av en hävstång vars ena arm rör sig framför en visartavla, medan den andra armen står i förbindelse med den stav av vars sammandragning temperaturen kan uppskattas.

Detta nummer omfattar också kontakttermometrar som anger temperaturen men som dessutom är försedda med en hjälpanordning som kan påverka en elektrisk signallampa, en alarmanordning, ett relä eller en strömställare.

Numret omfattar vidare metalltermometrar och ångtryckstermometrar, ibland benämnda pyrometrar, som tillåter mätning av temperaturer upp till 500 – 600 °C.

Även termografer förs till detta nummer. De består av en termometer i förening med en indikator som registrerar temperaturförändringarna på en vals. De drivs med ett mekaniskt eller elektriskt urverk eller med en synkronmotor.

Numret omfattar inte instrument av typen skjutmått, vilka används för kontroll av krympningen av provstycken av lera etc. som under bränningen tas ut ur en keramisk ugn (nr 9017 eller 9031).

Dessa utgör instrument för bestämning av lufttrycket. Liknande instrument (manometrar) för mätning av vätske- eller gastryck omfattas inte av detta nummer (nr 9026).

Det finns två typer av barometrar som fått allmän användning, nämligen kvicksilverbarometern och aneroidbarometern.

Den vanliga kvicksilverbarometern består av ett i övre änden tillslutet glasrör som innehåller kvicksilver. I en typ är rörets nedre ände nedsänkt i en behållare med kvicksilver; i en annan typ är rörets nedre del U-formigt böjd och lufttrycket påverkar kvicksilvret i rörets korta öppna del. I båda fallen balanserar lufttrycket kvicksilverpelaren, vars stigande eller fallande (som avläses på en skala eller en visarförsedd tavla) utgör ett mått på lufttrycket. Bland kvicksilverbarometrar märks fortinbarometern (med inställbar botten i kvicksilverbehållaren), U-rörsbarometern (med ställbar skala) och skeppsbarometern (med kardansk upphängning).

I aneroidbarometern påverkar lufttrycket en eller flera lufttomma, vågiga metalldosor eller ett tunnväggigt, böjt metallrör. Formförändringen hos dosan eller röret förstärks och överförs till en visare som anger lufttrycket på en skala eller omvandlas till en elektrisk signal.

Detta nummer omfattar också:

1. höjdbarometrar, som anger inte bara lufttrycket utan också höjden. Det bör emellertid observeras att höjdmätare (särskilt för flygnavigering) som endast anger höjden inte omfattas av detta nummer (nr 9014);
2. sympiesometrar. I dessa är kvicksilvret ersatt med en vätska, t.ex. olja, som trycker samman en i röret innesluten gas.
   

Barografer utgör instrument som registrerar lufttryck på likartat sätt som termografer registrerar temperatur (se avsnitt B ovan).

Dessa används för att bestämma fukthalten i luft eller andra gaser.

De vanligaste slagen är:

1. kemiska hygrometrar, som är baserade på fuktabsorption i kemiska ämnen som sedan vägs;
2. kondensationshygrometrar, som använder den s.k. daggpunktsmetoden (daggpunkten är den temperatur vid vilken vattenånga börjar kondenseras);
3. hårhygrometrar, som är baserade på de längdförändringar hos ett eller flera hårstrån eller plastremsor som uppstår när dessa blir fuktiga. Håren eller plastremsorna spänns över en ram, belastas med en motvikt och får löpa över en trissa vars axel är försedd med en visare som rör sig över en tavla. I vissa instrument omvandlas rörelsen till en elektrisk signal;
4. hygrometrar som består av ett ringformat glasrör som delvis är fyllt med kvicksilver och i ena änden tillslutet med ett för luftens vattenånga halvgenomträngligt membran. Vattenångans tryck påverkar kvicksilvret och vrider röret kring en axel som står i förbindelse med en visare på visartavlan. I vissa instrument omvandlas rörets vridning till en elektrisk signal;
5. hygrometrar med metallremsor som är lindade i spiral och belagda med ett ämne som påverkas av fukt. Den hygroskopiska reaktionen påverkar metallremsornas längd. Denna rörelse överförs till en axel som är fästad i änden av metallremsorna och som är försedd med en nål som rör sig över en visartavla. I vissa instrument omvandlas rörelsen till en elektrisk signal;
6. elektriska hygrometrar. Elektriska hygrometrars arbetssätt baserar sig normalt på variationer i ledningsförmågan hos vissa absorberande salter (t.ex. litiumklorid) eller på kapacitetsvariationer hos ett elektriskt element i förhållande till fuktigheten. (Dessa instrument är ibland så graderade att de anger daggpunkten för det undersökta ämnet.)

Hit förs också prydnadshygroskop (s.k. väderhus) som i huvudsak består av mer eller mindre dekorativa föremål (hus, torn etc.) med små figurer som kommer fram eller drar sig tillbaka, beroende på om vädret väntas bli vackert eller dåligt. Numret omfattar däremot inte papper som är impregnerat med kemikalier, vilkas färg varierar med luftens fuktighetshalt (nr 3822).

Hygrografer, vilka också omfattas av detta nummer, liknar hårhygrometrar men registrerar förändringar i den relativa fuktigheten på liknande sätt som termografer registrerar temperatur (se avsnitt B ovan).

Numret omfattar inte instrument som bestämmer fuktkvoten i fasta ämnen (nr 9027).

Dessa utgör en specialtyp av hygrometrar. De fastställer fuktighetshalten genom bestämning av skillnaden mellan de temperaturer som visas av en torr termometer, som anger lufttemperaturen, och en våt termometer, vars kula ständigt hålls fuktig med ett vattenindränkt material. Vid vattnets avdunstning absorberar detta värme.

I elektriska psykrometrar ingår vanligen motståndstermometrar eller halvledare i stället för de icke elektriska termometrar som används i vanliga psykrometrar.

Hygrometrar och psykrometrar används för en mängd olika ändamål, t.ex. för meteorologiska bestämningar (på väderstationer, i bostäder etc.), i laboratorier, i kylrum, i äggkläckningsmaskiner och vid luftkonditionering (särskilt i textilfabriker).

Instrumentkombinationer

Detta nummer omfattar också kombinationer av ovan omnämnda instrument (t.ex. kombinationer av areometrar, termometrar, barometrar, hygrometrar och psykrometrar), såvida inte förekomsten av en eller flera extra anordningar ger kombinationerna karaktär av instrument eller apparater som omfattas av tulltaxenummer med mera specificerad varubeskrivning (t.ex. nr 9015 – meteorologiska instrument).

Bland instrumentkombinationer enligt detta nummer märks:

1. termo-hygrografer och baro-termo-hygrografer samt aktinometrar (instrument som helt enkelt består av en kombination av två specialtermometrar);
2. pagoskop, dvs. instrument som varnar för frost och som därför framför allt används inom trädgårdsodling. Även dessa består huvudsakligen av en kombinaton av två termometrar.

Numret omfattar däremot inte radiosonder för atmosfäriska undersökningar (se anv. till nr 9015).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till maskiner och apparater enligt detta nummer (t.ex. visartavlor, visare, väskor och graderade skalor).

Med undantag av instrument och apparater som omfattas av tulltaxenummer med mera specificerad varubeskrivning, såsom:

Instrument och apparater enligt detta nummer kan vara försedda med registreringsanordningar, signalanordningar eller optiska avläsningsanordningar. De kan också vara försedda med en elektrisk, pneumatisk eller hydraulisk anordning som vidarebefordrar den inhämtade informationen.

Mät- eller kontrollapparater innehåller i allmänhet en komponent (t.ex. bourdonrör, membran, bälg eller halvledarkomponent) som är känslig för variationer i den storhet som skall mätas och som påverkar en visare (nål e.d.). I vissa apparater omvandlas variationerna till elektriska signaler.

Kombinationer av instrument eller apparater för mätning eller kontroll enligt detta nummer med kranar, ventiler etc. skall klassificeras på det sätt som är angivet i anv. till nr 8481.

Nivåmätare för vätskor samt mätare för gasklockor o.d.

De viktigaste typerna av nivåmätare för vätskor är:

1. flottörtypen. Dessa instrument kan avläsas direkt på en graderad stav som är fäst vid flottören eller på en visartavla till vilken mätresultatet överförs med en kabel och en trumma. Mätresultatet kan också omvandlas till en elektrisk signal;
2. pneumatiska och hydrostatiska typerna. Dessa används för mätning av nivån i trycktankar med hjälp av en differentialmanometer;
3. nivåinstrument med tvåfärgad belysning, för ångpannor. Dessa instrument är baserade på skillnaden i brytningsindex för vatten och ånga. De består av en sats lampor, färgade skivor, ett optiskt system och en nivåmätare som i skilda färger anger höjden av vattnet och ångan;
4. elektriska nivåinstrument, vilka är baserade t.ex. på variationer i resistans, kapacitans, ultraljud etc.

Detta nummer omfattar inte bara nivåmätare för slutna cisterner och tankar utan också sådana för bassänger och kanaler (i vattenkraftverk, bevattningsanläggningar etc.).

För att fastställa innehållet i en gasklocka avläser man gasens nivå i klockan antingen direkt eller på en tavla, vars visare med en kabel och en trumma står i förbindelse med klockan.

Numret omfattar inte instrument för mätning eller kontroll av fasta ämnens nivå (nr 9022 eller 9031, alltefter beskaffenheten).

Manometrar (tryckmätare) utgör apparater för mätning av trycket hos en vätska eller gas. De skiljer sig från barometrar genom att de senare mäter lufttrycket, under det att manometrar anger trycket hos en vätska eller gas i ett slutet ruum. De viktigaste manometertyperna är:

1. vätskemanometrar (innehållande kvicksilver, vatten eller andra vätskor eller två inte blandbara vätskor). Vätskan är innesluten i ett glas- eller metallrör. Dessa mätare kan vara av pelartyp, U-rörsformade eller ha lutande rör eller flera rör. De kan också utgöras av en s.k. ringvåg;
2. metallmanometrar. Liksom aneroidbarometrar är dessa försedda med ett eller flera membran, en dosa, ett bourdonrör, ett spiralformat metallrör eller någon annan tryckkänslig komponent som direkt påverkar en visare eller åstadkommer variationer i en elektrisk signal;
3. kolvmanometrar. I dessa påverkar trycket antingen direkt eller via ett membran en kolv som är belastad med vikter eller hålls tillbaka av en fjäder;
4. elektriska manometrar, vilka är baserade på variationer i ett elektriskt fenomen (t.ex. resistans eller kapacitans) eller som arbetar med ultraljud.

Vakuummetrar används för mätning av mycket låga tryck. En typ av sådana mätare arbetar med jonisationsrör (trioder). I dessa rör attraheras de positiva joner som bildas då elektronerna stöter emot de kvarvarande gasmolekylerna av en negativ platta. Numret omfattar inte särskilt föreliggande jonisationsrör (trioder) (nr 8540).

Numret omfattar också maximi- och minimimanometrar samt differentialmanometrar, vilka används för mätning av tryckskillnader. Bland de sistnämnda märks manometrar med två vätskor, med flottör, av ringvågstyp, med membran, med dosa, med kula (utan vätska), etc. 

Värmeförbrukningsmätare mäter de värmemängder som förbrukas i en installation (t.ex. en varmvattenanläggning). De består i huvudsak av en vätskemätare av vanlig typ, två termometrar, varav den ena är placerad vid inloppet och den andra vid utloppet av en rörledning, samt ett räkne- och additionsverk. Denna grupp omfattar också värmemätare med termoelement.

Sådana smärre värmeförbrukningsmätare, som monteras på radiatorerna i hyreshus för att kostnaderna för centraluppvärmning skall kunna fördelas rättvist, liknar termometrar och innehåller en vätska som avdunstar genom inverkan av värmen.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också särskilt föreliggande delar och tillbehör till instrument och apparater enligt detta nummer. Som exempel kan nämnas separata registreringsanordningar (inbegripet sådana i vilka mätvärden från flera mät- eller kontrollinstrument registreras), även om de är försedda med signal-, inställnings- eller regleringsanordningar.

Detta nummer omfattar bl.a.:

1. polarimetrar. Dessa utgör instrument för mätning av vridningen av polarisationsplanet för en ljusstråle som passerar genom ett optiskt aktivt ämne. De består i huvudsak av en ljuskälla, ett optiskt system med polarisations- och analysprismor, en rörformad hållare för det ämne som skall undersökas, ett okular och en mätskala. En elektronisk polarimeter är, utöver de nödvändiga optiska elementen i en konventionell polarimeter också utrustad med en fotoelektrisk cell;
2. halvskuggpolarimetrar för undersökning av rätlinjigt eller elliptiskt polariserat ljus;
3. optiska sackarimetrar. Dessa utgör specialpolarimetrar för bestämning av sockerhalten i sockerlösningar;
4. refraktometrar. Dessa utgör instrument för bestämning av brytningsindex hos vätskor eller fasta ämnen (brytningsindex är en konstant som är av största vikt vid fastställandet av ett ämnes renhet). De består i huvudsak av ett system av prismor, okular för observation och avläsning samt en anordning för temperaturreglering (eftersom temperaturen i hög grad påverkar brytningsindex). De har vidsträckt användning, särskilt inom livsmedelsindustrin (för undersökning av oljor, smör och andra fetter, sylter, fruktsafter etc.), inom glasindustrin, i oljeraffinaderier och för biologiskt bruk (för mätning av halten äggviteämnen i blodplasma, utgjutningar etc.).
   Flertalet refraktometrar är monterade på en sockel eller ett stativ, men en del utgör handinstrument och andra är avsedda att fästas på sidan av de behållare i vilka varor tillverkas;
5. spektrometrar. Dessa instrument används för mätning av våglängden hos emissions- och absorptionsspektra. De består i huvudsak av en kollimator med inställbar spalt (genom vilken det strålknippe som skall analyseras faller), ett eller flera inställbara prismor, en kikare och en platta. Vissa spektrometrar (framför allt de som används för infrarött eller ultraviolett ljus) är försedda med prismor eller med diffraktionsgitter.
   Denna grupp omfattar också spektroskop för undersökning av spektra; spektrografer för registrering av spektra på en fotografisk plåt eller film (spektrogram) samt monokromatorer, vilka utgör instrument för isolering av en viss spektrallinje.
   Numret omfattar däremot inte spektroheliografer och spektrohelioskop för solundersökningar (nr 9005), spektroprojektorer ör undersökning av spektrogram i förstorad projektion (nr 9008), mikrometermikroskop och spektrokomparatorer med inbyggt mikroskop (för jämförande undersökning av spektrogram genom optisk observation) (nr 9011) samt spektrumanalysapparater för mätning eller kontroll av elektriska storheter (nr 9030);
6. mass-spektrografer och liknande apparater för undersökning av isotopsammansättningen etc. hos olika ämnen. Numret omfattar emellertid inte calutroner för isotopseparation (nr 8401);
7. kolorimetrar. Benämningen kolorimeter används för två skilda grupper av instrument. Det ena slaget används för bestämning av färgen hos ett ämne (flytande eller fast) genom att dess färg jämförs med den färg som erhålls genom blandning av de tre grundfärgerna (rött, grönt och blått) i varierande men mätbara proportioner. Det andra slaget av kolorimetrar används vid kemisk och biokemisk analys för att fastställa ett i en lösning förekommande ämnes koncentration genom att ämnets färg (eller färgen hos ämnet efter behandling med ett reagens) jämförs med färgen hos normalplattor eller normallösningar. I en typ av kolorimetrar av det senare slaget förvaras provlösningen och normallösningen i två glasrör, som med hjälp av två prismor kan betraktas genom ett okular. Vissa av dessa instrument arbetar med en fotocell. I en del instrument av denna typ används en pappersremsa som är indränkt med ett reagens som ändrar färg genom reaktion med en gas. I sistnämnda slag av instrument används två fotoceller, vilka mäter färgen före och efter reaktionen med gasen.
   Denna grupp omfattar också andra optiska analysapparater, såsom nefelometrar och turbidimetrar (för bestämning av grumligheten hos lösningar), absorptionsmätare, fluorimetrar (för bestämning av fluorescens särskilt vid kvantitativa analyser av vitaminer, alkaloider etc.), ljushetsmätare och opacitetsmätare (används i synnerhet för bestämning av ljushetsgraden (vitheten), opaciteten eller glansen hos pappersmassa, papper etc.);
8. apparater för gas- eller rökanalys. Dessa används för analys av brännbara gaser eller biprodukter från förbränning (förbrända gaser) i koksugnar, gasverk, masugnar etc. (framför allt för bestämning av halten koldioxid, kolmonoxid, syre, väte, kväve eller kolväten). Elektriska gas- eller rökanalysapparater används huvudsakligen för påvisande och mätning av halten av följande gaser: koldioxid, kolmonoxid och väte, syre, väte, svaveldioxid och ammoniak.
   En del av dessa instrument och apparater används för volumetrisk bestämning av gaser som har absorberats i lämpliga kemikalier eller förbränts. Bland dessa märks:
   a) orsatapparater, som huvudsakligen består av ett gasinsugningskärl, ett eller flera absorptionskärl och ett graderat mätrör;
   b) förbrännings- eller explosionsapparater. Dessa är dessutom försedda med ett förbrännings- eller explosionsrör (kapillärrör av platina, rör med platina- eller palladiumtråd, anordning för avgivande av en tändgnista, etc.). Dessa apparattyper kan också vara kombinerade med varandra.
   Andra typer arbetar på basis av densitet eller genom fraktionerad kondensation och destillation (krackning) eller på basis av:
   a) gasers värmeledningsförmåga;
   b) brännbara gasers uppvärmningseffekt på en elektrod (t.ex. kolmonoxid och väte i rökgaser);
   c) gasers selektiva absorption av ultraviolett, synlig eller infraröd strålning eller av mikrovågor;
   d) skillnader i magnetisk permeabilitet hos gaser;
   e) kemiluminiscens som uppstår när den undersökta gasen får reagera med en annan gas;
   f) flamjonisering av kolväten i en vätgaslåga;
   g) skillnad i konduktivitet hos en lämplig vätska före och efter reaktion med gasen;
   h) elektrokemisk reaktion i celler med fasta (särskilt zirkoniumdioxid för syreanalys) eller flytande elektrolyter.
   Det bör observeras att numret också omfattar gas- eller rökanalysapparater för industriellt bruk (dvs. direkt anslutna till ugnar, gasgeneratorer etc.). Apparater som enbart utgör laboratorieartiklar av glas förs dock till nr 7017;
9. elektroniska rökdetektorer för eldstäder, ugnar etc., t.ex. sådana i vilka ett knippe ljusstrålar (eller infraröda strålar) riktas mot en fotocell. Allt efter röktätheten förorsakar knippets passage genom röken förändringar i fotocellens strömkrets, vilket ger utslag på en graderad visartavla eller i en registreringsapparat och i vissa fall påverkar en reglerventil.
   Dessa apparater kan vara försedda med en larmanordning. Elektroniska rökdetektorer i vilka endast ingår en larmanordning klassificeras enligt nr 8531;
10. gruvgasdetektorer och andra gasdetektorer (t.ex. för koldioxid). Bland dessa märks bärbara apparater för upptäckande av gas i gruvor eller tunnlar, för upptäckande av läckor i rörledningar etc.;
11. apparater för bestämning av dammängden i gaser. Dessa arbetar genom att en bestämd gasmängd får passera genom en filterskiva, varvid filtret vägs före och efter provet. Till denna grupp hör också tyndallometrar, som används för bestämning av mängden damm i luften eller för provning av skyddsmasker, filter etc. De består av en stoftkammare som är täckt med svart glas, en ljuskälla, ett fotometriskt huvud med prismamät-anordning och en graderad rund skala för mätning av vridningsvinkeln;
12. syrgasmätare för bestämning av mängden i vätskor löst syre med hjälp av en polarimetercell eller genom att utnyttja den kemiska reaktionen mellan tallium och det lösta syret (mätning av förändringar av den elektrolytiska ledningsförmågan);
13. polarografiska analysinstrument för bestämning av beståndsdelar i vätskor, t.ex. spår av metaller som är lösta i vatten, genom att mäta och beräkna förhållandet mellan ström och resistans hos elektroder som är nedsänkta i lösningen;
14. apparater för våtkemisk analys, vilka används för bestämning av oorganiska eller organiska beståndsdelar hos vätskor, t.ex. spår av metaller, fosfater, nitrater, klorider, eller sådana parametrar som "kemiskt oxygenbehov" (COD) eller "totalt innehåll av organiskt bundet kol" (TOC). Analysapparaten består av en provberedningsanordning, en analysenhet med exempelvis jonkänsliga elektroder, fotometrar eller polarografer samt, i automatiska apparater, en styrenhet;
15. viskosimetrar o.d., som används för bestämning av viskositet (dvs. en vätskas inre friktion).
    De kan vara baserade på:
    a) kapillärrörets princip, dvs. mätning av den tid det tar för en vätska att under konstant tryck flyta igenom röret (t.ex. viskosimetrar enligt Ostwald, Engler etc.);
    b) verkan av friktionen mellan en fast kropp och en vätska; eller
    c) falltiden för en kula genom en vätska;
16. polariskop. Dessa mäter inre spänningar i glas (t.ex. spänningar som härrör från härdning, glödgning, hopsmältning etc., vilka kan förorsaka att glaset lätt brister). De består i huvudsak av en kammare som innehåller en elektrisk lampa, en ljusspridare, en polarisator och en polarisationskikare. Spänningar i glaset framträder som glänsande iriseringar;
17. dilatometrar (utvidgningsmätare). Dessa används för att mäta utvidgningen eller sammandragningen i stål, metallegeringar, koks etc. vid temperaturväxlingar. De flesta av dessa instrument är registrerande (mekanisk registrering på ett diagram eller fotografisk registrering);
18. apparater för bestämning av porositet eller genomtränglighet (för vatten eller luft eller andra gaser etc.). De benämns porositetsmetrar eller permeametrar (inte att förväxla med permeametrar för mätning av ämnens magnetiska permeabilitet) och används för undersökning av papper, textilfibrer, vävnader, plaster, läder, sand etc.;
19. instrument (t.ex. vissa torsionsvågar) för mätning av ytspänningen hos vätskor. Ytspänningen hos vätskor bestäms vanligen ur ett av följande tre värden: vikten av en droppe som faller från ett kapillärrör med bestämd diameter (eller det antal droppar som erfordras för att uppnå en viss volym) (droppviktmetoden), den fria stighöjden för en vätska i ett kapillärrör med känd diameter (kapillärstigningsmetoden) eller den kraft som behövs för att lösgöra en ring från en vätskeyta;
20. apparater (osmometrar) för mätning av osmotiskt tryck, dvs. det tryck som uppstår då två blandbara vätskor skiljs åt av ett membran, som är delvis men olika genomträngligt för de två vätskorna;
21. apparater för provning av mineraloljor eller mineraloljederivat (ävensom tjära, bitumen och asfalt). Bland dessa märks apparater för bestämning av flampunkt, stelningspunkt, flytgräns, droppunkt etc. hos mineraloljor; smältpunkt hos paraffin; vattenhalt, föroreningshalt, svavelhalt samt konsistens hos smörjfett och tjära; grumlingspunkt, fryspunkt etc.;
22. pH-mätare och rH-mätare. pH-mätare används för att mäta den faktor som uttrycker surheten eller alkaliteten hos en lösning eller blandning (med rent vatten som neutral standard). rH-mätare används för att mäta oxidations- eller reduktionsförmågan hos en lösning. Dessa instrument arbetar efter flera olika principer. I de vanligaste typerna åstadkommer elektroder en potentialskillnad som är proportionell mot lösningens pH- eller rH-värde. Förutom för mätning kan dessa instrument även användas för automatisk reglering;
23. elektroforesinstrument. Dessa är baserade på den koncentrationsförändring som uppstår när likström leds genom en lösning. De elektriskt laddade partiklarna vandrar med olika hastigheter beroende på ämnets beskaffenhet.
    I dessa instrument ingår vanligen en fotometrisk anordning som består av en fotocell och en milliamperemeter som är direkt graderad i optisk täthet. De används för analys av olika slags lösningar (äggviteämnen, aminosyror etc.), för undersökning av sådana ämnen som plasma, hormoner, enzymer, virus etc. och för studier av polymerisationsfenomen;
24. kromatografer (gas-, vätske-, jon- eller tunnskiktskromatografer). Den gas eller vätska som skall analyseras får passera genom kolonner eller tunna skikt av något absorberande material och mäts sedan med hjälp av en detektor. De analyserade gaserna och vätskorna kan identifieras genom den tid det tar för dem att passera genom det absorberande materialet i kolonnerna eller de tunna skikten, medan mängden av de olika beståndsdelar som ingår i det analyserade provet framgår av styrkan av signalen från detektorn;
25. elektroniska titrerapparater med mätelektroder för titrering av vatten, silversalter, halogenider etc.;
26. analysinstrument – ibland kallade ”fuktkvotsmätare för fasta material” (moisture meters for solids) – som är baserade på dielektrocitetskonstanten, den elektriska konduktiviteten, absorptionen av elektromagnetisk energi eller den infraröda strålningen hos olika ämnen;
27. konduktivitetsmätare, vilka används för bestämning av den elektrolytiska ledningsförmågan eller koncentrationen hos salter, syror eller baser som är lösta i en vätska;
28. densitometrar och mikrodensitometrar med fotocell, vilka används för mätning av tätheten i spektrogram och för analys av företeelser som har registrerats på ett ljuskänsligt skikt;
29. fotometrar. Dessa används för mätning av ljusintensitet. Det ljus som skall mätas och den normalljuskälla som tjänar som jämförelse placeras så, att de belyser en given yta med samma intensitet. Om man i stället för att jämföra ljusstyrkan hos två ljuskällor vill jämföra dessas spektra, använder man en spektrofotometer.
    Fotometrar har vidsträckt användning för olika optiska förlopp och analyser för bestämning av t.ex. koncentrationsgrad och genomskinlighetsgrad hos fasta ämnen, exponeringsgrad hos fotografiska plåtar och filmer (densografer), färgningsgrad hos genomskinliga eller ogenomskinliga fasta ämnen eller lösningar.
    Vissa fotometrar som används för fotografiskt eller kinematografiskt bruk benämns exponeringsmätare och används för bestämning av exponeringstid eller bländaröppning;
30. luxmetrar (används för bestämning av en ljuskällas styrka i luxenheter);
31. kalorimetrar. Dessa mäter den värmemängd som har upptagits eller avgivits av en fast kropp, en vätska eller en gas. De viktigaste typerna är:
    1. iskalorimetrar (enligt Bunsen), vilka är baserade på de volymförändringar som uppstår vid smältning av is. De består av ett provrör som är omgivet av is och nedsänkt i en behållare med vatten samt ett graderat rör som innehåller kvicksilver;
    2. uppvärmningskalorimetrar (enligt Berthelot), vilka är baserade på principen för överförande av värmemängder. De består i huvudsak av ett vattenfyllt kalorimetriskt kärl som är placerat inuti en behållare som också innehåller vatten. De är försedda med omrörare och termometrar.
    Två gängse kalorimetertyper är baserade på denna princip nämligen:
    a) kalorimetrar för bestämning av det specifika värmet hos gaser och flytande bränslen. I dessa apparater får vatten cirkulera genom en sluten behållare i vilken en bestämd mängd gas eller vätska förbränns. Skillnaden i vattnets temperatur vid inloppet och utloppet mäts;
    b) kalorimetriska bomber. Dessa används för bestämning av förbränningsvärmet hos ämnen. I huvudsak består de av ett stålkärl (en bomb) som förutom en känd mängd av det fasta eller flytande ämne som skall undersökas även innehåller syre under tryck. Med en lämplig anordning antänds ämnet i syrgasen och den alstrade värmemängden bestäms genom att bomben placeras i en vattenkalorimeter.
    Detta nummer omfattar också kalorimetrar för industriellt bruk. Dessa monteras på gasgeneratorer, hos vilka gasens värmevärde skall bestämmas. Om de är anslutna till regleringsapparater med uppgift att hålla gasblandningens värmevärde vid en önskad nivå, omfattas de dock inte av detta nummer (nr 9032);
32. kryoskop och ebullioskop, andra än de som har karaktär av laboratorieartiklar av glas (nr 7017);
33. instrument och apparater för användning i kliniska laboratorier för diagnostisk testning in vitro.

Detta nummer omfattar också mikrotomer, vilka utgör instrument som används vid mikroskopering för att skära de ämnen som skall undersökas i mycket tunna skivor med bestämd tjocklek. Mikrotomer kan vara av olika slag, t.ex. handmikrotomer (ett slags rakknivar som är raka), roterande mikrotomer eller städmikrotomer (med horisontellt eller lutande plan).

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till instrument och apparater enligt detta nummer.

Numret omfattar inte heller:

*
* *

Klassificeringen av varor för vilka både detta nummer och nr 7017 (laboratorieartiklar av glas) kan komma i fråga

I sådana fall skall följande regler tillämpas:

1. Om en vara har huvudsaklig karaktär av glasvara (även om den är graderad eller kalibrerad eller försedd med tillbehör såsom proppar, anslutningar o.d. av gummi, etc.), förs den inte till detta nummer.
   Detta gäller även om varan benämns instrument eller apparat.
2. I allmänhet anses instrument inte ha huvudsaklig karaktär av glasvara, när de består delvis av glas men huvudsakligen av andra ämnen eller när de består av glasdelar som ingår i eller har permanent monterats i ramar, stativ, lådor etc.
3. Kombinationer av glasdelar med mätinstrument (t.ex. manometrar eller termometrar) är i praktiken ofta att anse som instrument enligt detta nummer.

I enlighet härmed förs följande instrument i form av enkla graderade eller kalibrerade glasartiklar till nr 7017:

butyrometrar, laktobutyrometrar och liknande instrument för provning av mejeriprodukter; albuminometrar och urinämnesmätare, eudiometrar, volumenometrar, nitrometrar, Kipp- och Kjeldahl-apparater o.d.; kalcimetrar; kryoskop och ebullioskop för bestämning av molekylvikt; etc.

Detta nummer omfattar inte heller maskiner eller apparater (elektriska eller inte) av de slag som klassificeras enligt sextonde avd., även om de på grund av sin obetydliga kapacitet, ringa storlek och allmänna konstruktion tydligt är avsedda för laboratoriebruk (t.ex. för beredning eller behandling av prover). Numret omfattar därför inte ugnar, autoklaver, torkskåp, ångskåp, torkapparater, kvarnar och blandningsapparater, centrifuger, destillationsapparater, pressar, filter och filtrerpressar, omrörare etc.

Likaså klassificeras uppvärmningsanordningar (bunsenbrännare, vattenbad etc.), verktyg, laboratoriemöbler (t.ex. laboratoriebänkar, mikroskopbord och dragskåp) och borstar enligt sina respektive nummer (femtonde avd., 94 eller 96 kap.).

Mätare enligt detta nummer är i allmänhet försedda med en anordning vilken drivs med en hastighet som är proportionell mot det gas- eller vätskeflöde eller den elektricitetsmängd som skall mätas. De är ofta insatta i ett grenrör eller en shunt av huvudledningen eller kopplade till mättransformatorer, så att endast en del av flödet passerar genom dem, men är så graderade att de utvisar den totala kvantitet som passerar genom servisledningarna eller huvudledningen.

Mätare för gaser, vätskor eller elektricitet förs till detta nummer även om de är försedda med en urverksdriven registreringsanordning eller med en enkel mekanisk eller elektrisk anordning för utlösning av regleringsapparater, signalapparater etc.

Dessa mätare används för att i volymenheter fastställa den gas- eller vätskemängd som passerar genom en rörledning. Numret omfattar inte mätare som fastställer genomströmningshastigheten (nr 9026).

Nr 9028 omfattar förbrukningsmätare för hushåll, produktions- och leveransmätare för gas- och vattenverk samt normalmätare (för kontroll av andra mätares riktighet). Förutom enkla mätare omfattar detta nummer också maximimätare, gasautomater, mätare som beräknar avgiften, etc.

Mätarna består i huvudsak av en mätanordning (turbin, kolv, membran etc.), en mekanism (vanligen ett spjäll) för reglering av gas- eller vätskeflödet, en transmissionsanordning (ändlös skruv, kamaxel, kugghjul e.d.) samt en registrerings- och/eller avläsningsanordning (visare eller vals).

Mätarna enligt punkterna 2-5 ovan är av den så kallade deplacementtypen.

Dessa mätare mäter den förbrukade elektricitetsmängden (i amperetimmar eller multiplar av sådana) (amperetimmätare) eller den förbrukade energimängden (i wattimmar eller multiplar av wattimmar) (wattimmätare). När spänningen är konstant, kan amperetimmätare vara graderade i wattimmar (eller i multiplar av wattimmar). Vissa mätare är konstruerade för likström, andra för växelström.

Numret omfattar inte sådana instrument som volt-, ampere- och wattmetrar etc., som endast mäter elektriska storheter och inte är avsedda för registrering av den totala mängden förbrukad elektricitet eller energi (nr 9030).

Bland förbrukningsmätare för elektricitet märks följande huvudtyper:

A. Motormätare

Dessa mätare består i huvudsak av en eller flera induktansspolar, en roterande kropp (ankaret) vars rotationshastighet är proportionell mot den förbrukade elektricitets- eller energimängden, ett räkneverk samt en visare och/eller en avläsningstrumma.

Motormätare är vanligen försedda med en virvelströmsbroms, dvs. en bromsskiva av metall, i vilken virvelströmmar alstras när skivan roterar mellan polerna på en eller flera permanenta magneter.

B. Statiska mätare

Dessa mätare består i huvudsak av elektroniska statiska komponenter, såsom multiplikatorer eller kvantifikatorer som är försedda med en avläsningsanordning. De alstrar en elektrisk ström eller resistans som är direkt proportionell mot den förbrukade elektriska energin. Avläsningsanordningen kan vara mekanisk (med visare eller trumma) eller elektronisk.

Bland sådana statiska mätare märks:

1. myntmätare;
2. flertariffmätare (beräknar den elektriska energi som har levererats efter två eller flera olika tariffer);
3. maximalmätare (anger den maximala medeleffekten under en viss tidsperiod);
4. spetsmätare (anger förbrukningen över ett visst toppvärde);
5. subtraktionsmätare (liknar spetsmätare men anger också den totala förbrukade energin);
6. impulsmätare (försedda med en impulssändare);
7. reaktionsmätare;
8. demonstrationsmätare;
9. likströmsmätare (volttimmätare, amperetimmätare och wattimmätare);
10. mätare med impulsmottagare för anslutning till impulsmätare och försedda med en avläsningsanordning för förbrukningen och ett räkneverk eller en anordning för avläsning eller registrering av den maximala medeleffekten eller en anordning för angivande av förbrukningen över ett visst toppvärde, etc.;
11. normalmätare för kontroll och kalibrering av andra mätare.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också särskilt föreliggande delar och tillbehör till mätare enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar bl.a.:

Sådana apparater och instrument förs hit även om de har en urverksdriven registreringsanordning eller är försedda med enkla mekaniska eller elektriska anordningar för utlösning av signalapparater, maskinreglage, bromsar etc.

A. Räknare

1. Varvräknare.
   Dessa instrument räknar antalet varv hos en mekanisk del (t.ex. en maskinaxel). De består huvudsakligen av en drivaxel, som genom kugghjul är ansluten till en visare eller en avläsningstrumma. De har vanligen en anordning för återställning av räknaren till noll. Varvräknare kan antingen anslutas direkt till den mekaniska delen (i vissa fall driver denna själv kugghjulen) eller vara fjärrstyrda. Instrumentets drivaxel kan påverkas genom en rotationsrörelse, genom en fram- och återgående rörelse eller genom stötar.
   Det bör emellertid observeras att numret inte omfattar garnhasplar för bestämning av garnnummer, snoddmätningsapparater och liknande provnings- och kontrollapparater (nr 9031);
2. Produktionsräknare.
   Dessa liknar till sin konstruktion varvräknarna. De används t.ex. för längdmätning (t.ex. i spinn- och tvinnmaskiner), för räkning av rörelserna hos en maskin (en automatvåg, en pump, skotten i en vävstol, etc.) eller av stycketal (tryckark från en rotationspress, artiklar som matas fram av ett transportband, sedlar etc.). I praktiken utgör ifrågavarande anordningar vanligen varvräknare som anger längd eller stycketal som en funktion av drivaxelns varvtal.
   I elektroniska produktionsräknare avbryter de artiklar som skall räknas en ljusstråle som faller på en fotocell. En registreringsapparat beräknar sedan det antal som har passerat genom ljusstrålen.
   Detta nummer omfattar också multipelräknare (t.ex. sådana som används för att kontrollera det arbete som utförs av flera arbetare som är sysselsatta vid samma maskin). Till denna grupp hör också elektromagnetiska räknare, som används i automatiska telefonväxlar för att räkna antalet telefonsamtal som kopplas från en abonnent. I dessa instrument ingår vanligen en elektromagnet som påverkar räknemekanismen (valsar av cyklometertyp etc.) varje gång en strömimpuls passerar genom dess lindning.
3. Arbetstimmätare, som anger hur lång tid maskiner, motorer etc. har varit i gång.
   Dessa utgör i allmänhet varvräknare som är graderade i arbetstimmar.
4. Entréräknare.
   Dessa räknare påverkas av vändkors eller andra anordningar som är placerade vid ingångarna till museer, parker, idrottsplatser etc., där de registrerar antalet besökare eller åskådare.
5. Poängberäknare för biljarder.
   Dessa utgör mekaniska räknare (med valsar e.d.), vanligen handmanövrerade, för registrering av poängställningen. Numret omfattar inte mätare med urverk för fastställande av speltid eller avgift som är baserad på speltiden (nr 9106). Biljardmarkörer med kulor eller glidskivor förs till nr 9504.
6. Instrument och apparater för mätning av korta tidsintervall genom räkning, vilka i motsats till artiklar enligt 91 kap. varken har urverk eller synkronmotor. Numret omfattar också elektroniska impulsräknare (scalers), t.ex. passagerarräknare på turistbussar, tåg etc.
7. Taxametrar.
   Dessa är vanligen försedda med ett urverk. De anger färdkostnaden i förhållande till såväl tid som tillryggalagd vägsträcka.
8. Vägmätare.
   Dessa utgör varvräknare för fordon och är vanligen graderade i längdmått (engelska mil, kilometer etc.). De flesta vägmätare är kombinerade med hastighetsmätare.
9. Stegräknare.
   Dessa instrument är försedda med en mekanism som liknar den som förekommer i ur och används för ungefärlig mätning av avstånd. De innehåller en pendel, som för varje steg matar fram en serie kugghjul en enhet. Ur antalet steg och steglängden beräknas den tillryggalagda sträckan.
10. Räknare som hålls i handen.
    Dessa räknare anger vanligen högst fyra olika antal, som vart och ett representerar ett visst slag av enheter. Användaren trycker på den knapp som motsvarar det slags enhet det gäller i det enskilda fallet, varvid ett räkneverk aktiveras.

B. Hastighetsmätare och takometrar

Dessa instrument skiljer sig från varvräknare och produktionsräknare enligt avsnitt A ovan genom att de utvisar varvtal, hastighet, produktionstal etc. per tidsenhet (t.ex. varv per minut, kilometer per timme eller meter per minut). De monteras vanligen på fordon (bilar, motorcyklar, cyklar, lok etc.) eller på maskiner (motorer, turbiner, pappersmaskiner, tryckmaskiner, textilmaskiner etc.). 

Hastighetsmätare och takometrar enligt detta nummer arbetar efter något av följande system:

1. Kronometersystemet.
   Mätorganet är kombinerat med ett urverk. Ibland mäts tiden med en separat kronograf. I sådant fall klassificeras de båda instrumenten var för sig efter beskaffenheten.
2. Centrifugalsystemet.
   En lodrät, av en fjäder fasthållen regulatorarm roterar med drivaxeln. Ett par tyngder som är anbragta vid regulatorarmen slungas av centrifugalkraften utåt, varigenom en mot hastigheten proportionell förflyttning av regulatorarmen sker. Denna förflyttning överförs till instrumentets visare.
3. Vibrationssystemet.
   Denna typ används för maskiner med hög hastighet, såsom ångturbiner, pumpar, kompressorer, elektriska motorer etc. Vibrationerna i maskinens stativ eller lager framkallar genom mekanisk resonans svängningar hos lamellerna på en kam. Antalet svängningar motsvarar maskinens varvtal.
4. Magnet-(virvelströms-)systemet.
   Ett system av permanenta magneter som roterar med drivaxeln alstrar virvelströmmar i en koppar- eller aluminiumskiva, som är placerad i det magnetiska fältet. Dessa strömmar är proportionella mot magneternas rotationshastighet. Skivan drivs härigenom runt, men dess rotation bromsas av en återhållande fjäder. Skivan är förenad med en visare som anger hastigheten.
5. Elektriska system.
   Dessa är antingen försedda med en fotocell eller drivs av en impulsgenerator som är monterad på maskinen.

Hastighetsmätare och takometrar enligt detta nummer kan vara fasta eller portabla och kan ha en eller flera funktioner (t.ex. att ange maximi-eller minimihastighet). De kan också utgöra differentialinstrument (anger då i procent skillnaden mellan två hastigheter) eller vara kombinerade med ett siffer- eller tidräkneverk, en registreringsanordning etc. Detta nummer omfattar även vissa instrument som samtidigt registrerar hastighet, tillryggalagd sträcka, gång- och väntetid etc.

C. Stroboskop

Stroboskop är apparater med vilka maskiner i rörelse kan iakttas som om de rörde sig långsamt eller vore stillastående. De kan också användas för mätning av hastigheten hos en roterande eller fram- och återgående rörelse. I sistnämnda fall benämns de även stroboskopiska takometrar. Stroboskopet arbetar enligt följande princip: skenbar vila eller skenbart fördröjd rörelse hos det föremål som skall undersökas framkallas genom successiva ljusglimtar med bestämda tidsintervaller. Föremålet kan vara konstant belyst och iakttas genom ett optiskt instrument (en skiva med en eller flera radiella öppningar) som bryter synlinjen. Det kan även vara placerat i mörker och belysas glimtvis. Hastigheten hos det roterande eller fram- och återgående föremålet kan fastställas genom att skivans hastighet eller glimtfrekvensen ändras, tills föremålet synes vara orörligt.

Stroboskop som arbetar med konstant belysning består i huvudsak av en urverksdriven skiva med en eller flera öppningar, en hastighetsregulator, ett okular och en graderad trumma (vanligen graderad i varv per minut).

Stroboskop som arbetar med periodisk belysning skiljer sig med avseende på den anordning som åstadkommer ljusglimtarna avsevärt från varandra. De enklaste typerna består av en vanlig lampa, en motor med hastighetsregulator för reglering av glimtfrekvensen och en graderad skala. Glimtarna kan även åstadkommas av en gasurladdningslampa. Dessa gasurladdningsstroboskop är mer komplicerade till sin konstruktion och kan användas för fotografiska eller kinematografiska upptagningar. De är ibland monterade på länkrullar. De ljusblixtar som behövs för att iaktta en roterande eller fram- och återgående mekanism kan regleras av föremålet självt. Synkronisering uppnås med hjälp av en avbrytare av fjädertyp, en fotocell, ett elektromagnetiskt relä etc.

Om de inte är permanent inbyggda i stroboskop, klassificeras stillbilds- och kinokameror enligt sina respektive nummer.

Stroboskop används särskilt för att iaktta eller mäta hastigheten hos motorer, transmissionsväxlar, textilmaskiner (delar eller tillbehör, såsom spindlar, garnvindor, kardor eller skyttlar), pappersmaskiner, tryckmaskiner och verktygsmaskiner. De används också inom medicinen för undersökning av stämbandens vibrationer.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till instrument och apparater enligt detta nummer.

Dessa instrument och apparater används för vetenskaplig forskning, för industriella ändamål (metallurgi, oljeletning etc.) och även för biologiska och medicinska ändamål (i samband med radioaktiva spårämnen). Bland dessa märks bl.a.:

1. detektorinstrument med jonkammare. En potentialskillnad åstadkoms mellan två i jonkammaren befintliga elektroder. De joner som bildas när en strålning kommer in i kammaren attraheras av elektroderna, och de därigenom uppstående förändringarna i potentialskillnaden kan förstärkas och mätas;
2. GM-räknare. En hög potentialskillnad åstadkoms mellan räknarens elektroder. De joner som bildas när en strålning kommer in accelereras starkt och joniserar i sin tur den gas som finns i röret. De impulser som därigenom uppstår kan räknas.

Instrument och apparater med jonkammare samt GM-räknare, enligt detta nummer, består vanligen av ett flertal enheter, såsom en kammare eller ett räknerör, en förstärkare, en enhet som lämnar den för kammaren eller räkneröret erforderliga strömspänningen och en räkneströmkrets eller ett visarinstrument. Alla dessa enheter har ofta gemensamt hölje. Ibland är alla enheterna utom kammaren eller räkneröret i samma hölje. Även apparater av detta slag (som måste förses med en kammare eller ett räknerör innan de blir kompletta) förs hit (såsom väsentligen kompletta apparater). När de enskilda delarna föreligger särskilt, klassificeras de i enlighet med bestämmelserna i de allm. anv. till detta kapitel.

Till vissa jonkammare, som används för att mäta den totala strålningsmängden under en tämligen lång tid (t.ex. 24 timmar), behövs inga hjälpförstärkare etc. De har i stället en mycket lätt, rörlig visare, som kan avläsas under ett mikroskop och då utvisar den totala strålningsmängd som har passerat genom kammaren. Dessa kammare (som ofta liknar reservoarpennor) utgör i sig själva kompletta mätinstrument och klassificeras, i motsats till vanliga jonkammare, enligt detta nummer.

Numret omfattar också scintillationsräknare. Dessa består av en anordning (fotomultiplikator), vars viktigaste delar är en fotocell och en elektronmultiplikator. Deras funktion är baserad på det förhållandet, att strålning kan påvisas och mätas genom sin förmåga att åstadkomma fluorescens hos vissa kristaller (zinksulfid, talliumaktiverad natriumjodid, antracen, plastmaterial som är impregnerade med tetrafenylbutadien, etc.). Kristallerna placeras mellan strålningskällan och en av scintillationsräknarens elektroder.

Denna grupp omfattar också:

1. dosimetrar och liknande apparater som används inom radiologin för mätning och kontroll av intensiteten och genomträngningsförmågan hos röntgenstrålar;
2. apparater för mätning av kosmisk och liknande strålning;
3. neutrondetektorer med "termostapel" samt mät- och kontrollinstrument med neutrondetektorrör (av bor-, bortrifluorid- eller vätetyp eller arbetande med radioaktiva, klyvbara grundämnen);
4. instrument för mätning eller påvisande av strålning i vilka ingår flytande eller fasta scintillatorer.

Numret omfattar inte:

Oscilloskop och oscillografer, används för observation eller registrering av snabba variationer i en elektrisk storhet (spänning, strömstyrka etc.). Dessa instrument kan uppdelas i tre huvudgrupper:

Spektrumanalysapparater är instrument som identifierar de olika frekvenskomponenterna i en elektrisk signal. De används huvudsakligen för analys av elektriska storheter. De kan också analysera joniserande strålning, ljudvågor eller andra icke-elektriska storheter när de används i anslutning till strålningsdetektorer eller andra apparater som kan påvisa icke-elektriska storheter och omvandla dessa till elektriska signaler.

Numret omfattar också apparater för registrering av snabbt övergående förlopp, vilka uppfångar en signal och registrerar denna för att senare på lämpligt sätt överföra den till en bildapparat (t.ex. en TV-monitor). Till detta nummer förs också "logiska analysapparater", vilka används för undersökning av elektriska strömkretsar som huvudsakligen består av halvledarkomponenter.

Instrument och apparater för mätning eller kontroll av elektriska storheter kan vara av avläsningstyp eller registrerande.

Efter arbetssättet kan de delas upp i ett flertal grupper, såsom:

1. vridspoleinstrument, i vilka den ström som skall mätas passerar genom en spole som är fritt rörlig i ett av en permanent magnet alstrat magnetfält. Visaren är fäst vid spolen;
2. vridjärnsinstrument, i vilka visaren gör utslag genom att en solenoid påverkar ett vid visaraxeln fäst mjukjärnsstycke;
3. elektrodynamiska instrument, i vilka den ström som skall mätas passerar genom fasta spolar och vridspolar. Vridspolarna rör sig i de fasta spolarnas magnetfält. Visaren är fäst vid vridspolarna;
4. induktionsinstrument, vilka består av en visaraxel på vilken är fäst en skiva eller cylinder som rör sig i luftgapet på en elektromagnet med en eller flera spolar;
5. termoelementinstrument, i vilka den ström som skall mätas får passera och uppvärma en värmekropp som är anbragt vid lödstället i ett bimetalliskt termoelement vars elektromotoriska kraft sedan mäts;
6. elektroniska instrument, som är baserade på halvledarteknik och försedda med en visare eller en optoelektronisk avläsningsanordning (analog eller digital).

Förutom ovannämnda slag av instrument och apparater, som vanligen utför direkta mätningar, omfattar detta nummer också instrument och apparater som anger vissa data, varur den storhet som skall mätas kan beräknas (jämförande mätningar). Denna grupp omfattar framför allt mätbryggor och potentiometrar. Dessa är vanligen inbyggda i lådor eller fodral som innehåller en eller flera galvanometrar, normalmotstånd, normalkondensatorer, normalinduktansspolar, normalelement, transformatorer, omformare, strömställare etc. Mätbryggor benämns ofta efter konstruktören (Wheatstone, Thomson, Anderson, Maxwell, Sauty, Schering, Kohlrausch, Wien etc.), andra har namn som anger hur jämförelseenheterna är grupperade (dekadbryggor, dubbelbryggor, T-bryggor etc.) eller bryggornas speciella ändamål (impedans-, resistans-, kapacitans- eller kopplingsbryggor, universalbryggor etc.).

Följande artiklar förs dock till 85 kap. när de föreligger särskilt: transformatorer, normalmotstånd, normalkondensatorer, normalinduktansspolar, normalelement etc., ävensom hörtelefoner (används i vissa slag av mätbryggor i stället för avläsbara anordningar för nollinställningen).

De viktigaste slagen av elektriska mätningar är följande:

1. strömstyrkemätning. Denna utförs särskilt med hjälp av galvanometrar eller amperemetrar;
2. spänningsmätning med voltmetrar, potentiometrar, elektrometrar etc. De elektrometrar som används för mätning av mycket höga spänningar är elektrostatiska. De skiljer sig från vanliga voltmetrar genom att de är försedda med klot eller plattor som uppbärs av isolerade pelare;
3. resistans- och konduktansmätningar, oftast med ohmmetrar eller mätbryggor;
4. effektmätning med wattmetrar;
5. kapacitans- och induktansmätningar, som utförs med mätbryggor; värdena anges i farad eller henry;
6. frekvensmätning med frekvensmetrar som är graderade i hertz (perioder per sekund);
7. våglängds- och radiofrekvensmätningar med frekvensmetrar eller instrument med slitsantenner eller slitsvågledare;
8. fasvinkel- och effektfaktormätningar med fasmetrar, vilka direkt anger effektfaktorn (cos φ);
9. mätning av förhållandet mellan två elektriska storheter med kvotmetrar;
10. mätningar av magnetfält och magnetiskt flöde med galvanometrar eller fluxmetrar;
11. mätningar av elektriska eller magnetiska egenskaper hos material med hysteresmetrar, permeametrar eller liknande instrument;
12. provning av synkronism med synkronoskop. Dessa anger fasförhållandet och frekvensskillnaden mellan två periodiska fenomen. Sådana instrument kan kännas igen på att visartavlorna är försedda med beteckningar såsom "fortare" och "långsammare" (med motsvarande pilar);
13. mätning och registrering av snabba variationer hos elektriska storheter med hjälp av ovan beskrivna oscilloskop och oscillografer.

Vissa elektriska mätinstrument kan användas för flera ändamål, t.ex. sådana elektriska eller elektroniska instrument som kallas universalinstrument, med vilka mätning av spänning (hos lik- eller växelström), strömstyrka (hos lik- eller växelström), resistans och kapacitans snabbt kan företas.

Detta nummer omfattar också ett stort antal elektriska eller elektroniska instrument som används inom radio- och teleteknik. Förutom redan nämnda voltmetrar, potentiometrar, mätbryggor, amperemetrar, wattmetrar, fasmetrar och frekvensmetrar omfattar denna grupp:

1. impedansprovare och impedansbryggor för bestämning av impedansen i en strömkrets och även för mätning av kapacitans och induktans;
2. induktansbryggor och liknande instrument, för mätning av induktans enligt principen för Wheatstones brygga;
3. nepermetrar och decibelmetrar. Dessa används för mätning av dämpningen i ledningar för lång-distanstelefonering. Instrument och apparater för ljudmätning klassificeras enligt nr 9027.
4. fädningsmätare. I motsats till nepermetrar (i vilka mätningen är baserad på ett kompensationsförfarande) anger dessa direkt fädningen;
5. överhöringsmätare för mätning av olika storheter i telefonledningar;
6. transmissionsnivåmätare;
7. brusnivåmätare för högfrekvensledningar;
8. förstärkningsmätare för mätning av den förstärkning som erhålls med reläförstärkare i ledningar för långdistanstelefonering;
9. instrument för mätning av interferens, t.ex. brusspänningar i anläggningar för långdistanstelefonering och interferens från angränsande högspänningsledningar;
10. psofometrar, instrument för beräkning av linjebrus, dvs. den elektromotoriska kraften hos en strömkälla som skulle åstadkomma samma interferens om strömkällan ersatte de i telefonledningen inducerade spänningarna;
11. toppvärdevisare för registrering av sådana kortvariga spänningstoppar som förekommer i överföringssystem (t.ex. i kablar för långdistanstelefonering, i överföringsledningar för radiosändningar eller i kortvågslänkar);
12. ekomätare, som används för att fastställa utjämningsmöjligheten i ledningar genom direkt avläsning av den i neper eller decibel uttryckta ekodämpningen;
13. distorsionsfaktormätare, för mätning av den harmoniska distorsion som uppkommer vid komplex överföring.

Vissa av ovannämnda instrument, särskilt de som används för elektroakustiska mätningar, är graderade i neper eller decibel.

Detta nummer omfattar också andra instrument och apparater som utför sådana uppgifter som anges i numret, inbegripet provnings- och mätinstrument för elektronrör, speciellt radiorör. Dessa instrument är ibland så konstruerade att de reproducerar elektronrörets karakteristiska kurva på en oscilloskopskärm.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också särskilt föreliggande delar och tillbehör till maskiner och apparater enligt detta nummer, t.ex.: elektroniska koincidensenheter för användning i GM-räknare eller proportionalräknare; fasta scintillatorer i form av kristaller eller plastelement, monterade eller med metallhölje, enbart avsedda att monteras i detektorer; neutrondetektorrör i vilka bor, bortrifluorid, väte eller klyvbara grundämnen används. 
 

°
° °

Förklarande anmärkning till undernummer

HS-nr 9030.82

Detta nummer omfattar också instrument och apparater för mätning eller kontroll av integrerade kretsar.

Förutom profilprojektorer omfattar detta nummer instrument, apparater och maskiner för mätning eller kontroll, även optiska. Det bör emellertid observeras att numret inte omfattar något instrument, någon apparat etc. som omfattas av nr 9001 – 9012 eller 9015 – 9030, särskilt:

A.

Hit hör bl.a.:

1. balanseringsapparater (dynamiska eller statiska eller med elektronisk balanseringsanordning) för balansering av ankaren, rotorer, vevaxlar, vevstakar, propelleraxlar, hjul, svänghjul etc.
   I dynamiska apparater får de delar som skall balanseras rotera mellan två lagerbockar eller mellan dubbar. Obalansen anges mekaniskt (i form av ett diagram på en registreringsplatta, enligt fjädervågsprincipen etc.).
   Hos statiska balanseringsapparater sker utbalanseringen av de mekaniska delarna genom att delarna utsätts för en vipprörelse. Obalansen avläses sedan på en skala eller en visartavla. De skiljer sig från dynamiska maskiner genom att den del som skall balanseras inte roterar.
   Obalansen kompenseras antingen med motvikter eller genom borttagande av material. I maskiner som är försedda med en elektronisk balanseringsanordning avkänns de vibrationer som beror på obalans av en speciell känselkropp och förstärks sedan.
   Detta nummer omfattar också balanseringsapparater som är försedda med en verktygsmaskin (t.ex. en borrmaskin) som uteslutande används för eliminering av obalansen;
2. provbänkar för förbränningsmotorer, elektriska motorer och generatorer, pumpar, hastighetsmätare etc. De består av ett stativ och ett mekaniskt mät- eller kalibreringsinstrument;
3. laboratorieapparater för provning av motorbränslen, framför allt för bestämning av oktantalet hos bensin eller cetantalet hos dieselolja. Dessa apparater består vanligen av en förbränningsmotor, en likströmsgenerator, en tändgenerator, värmemotstånd och mätinstrument (termometrar, manometrar, voltmetrar, amperemetrar etc.);
4. apparater för provning och justering av fordonsmotorer, för kontroll av alla delar i tändsystemet (tändspolar, tändstift, kondensatorer, batterier etc.), för fastställande av bästa möjliga förgasarinställning (genom analys av avgaserna) eller för mätning av kompressionen i cylindrarna;
5. planimetrar för mätning av plana ytor (t.ex. på ritningar, diagram, skinn eller hudar). Ett stift som är förenat med en mätanordning följer ytterkonturerna av den yta som skall mätas.
   Integratorer, harmoniska analysatorer och andra instrument som är baserade på planimetriska principer och som även kan mäta andra faktorer (t.ex. volym, tröghetsmoment etc.);
6. s.k. konformatörer, som används av hattmakare för fastställande av huvudets kontur. Detta sker genom perforering av ett pappersark;
7. komparatorer med visartavla, försedda med mikrometeranordningar, elektroniska, optoelektroniska, pneumatiska eller andra avkännare, även automatiska, ävensom alla instrument och apparater för mätning av längd, vinkel eller andra geometriska storheter som utnyttjar sådana avkännare. Numret omfattar också registrerande komparatorer samt komparatorer med en mekanisk anordning som matar fram massproducerade arbetsstycken till komparatorn och sorterar bort felaktiga sådana.
   Numret omfattar emellertid inte sådana komparatorer med visartavla som hålls i handen och som är beskrivna i punkt 4 i avsnitt D i anv. till nr 9017 (se uteslutning d ovan);
8. mätapparater av pelartyp för kontroll av precisionsvinklar eller höjder eller för annan kontroll under en tillverkningsprocess;
9. sinuslinjaler och justerbara sinushyllor för kontroll av vinklar;
10. vattenpass, vilka används inom många yrken, inbegripet mikrometervattenpass (vattenpass med inbyggd mikrometer), specialvattenpass för maskinuppsättning (metallramar med två korsade vattenpass i samma plan) och vattenvågar, vilka är baserade på principen för kommunicerande kärl.
    Det bör observeras att numret inte omfattar specialvattenpass för lantmäteri (nr 9015);
11. klinometrar (med visare eller trådkors, lutningsmätlinjaler, lutningsvinkelmätare) för kontroll av en yta i jämförelse med horisontalplanet eller för mätning av lutningen hos ytor.
    Numret omfattar emellertid inte de instrument som benämns klinoskop och används inom lantmäteri för bestämning av markhöjden (nr 9015);
12. sänklod;
13. sfärometrar för mätning av krökningen hos sfäriska ytor (linser, speglar, glasögonlinser etc.). Dessa består huvudsakligen av en bottenplatta med tre spetsar (som bildar hörnen på en liksidig triangel), en graderad linjal och en mikrometerskruv för avsökning. Andra typer (linsmätare för optiker) kan vara utrustade med en skala för direkt avläsning av krökningen;
14. likare;
15. flerdimensionell mätutrustning, inbegripet koordinatmätapparater, vilka används för att utföra dimensionskontroll, antingen för hand eller mekaniskt, på olika komponenter eller maskindelar;
16. centreringsapparater för optiker för fastställande och utmärkande av axel och centrum hos linser;
17. mikrometerbänkar som är baserade på mikrometerns princip. De består av en fast spindeldocka (med kontaktindikator) och en inställbar löpdocka med mikrometerskruv;
18. apparater för mätning eller påvisande av vibrationer, expansion, stötar eller skakningar i maskiner, broar, dammar etc.;
19. apparater för kontroll av textilmaterial, t.ex. garnhasplar, varmed en bestämd längd av garn eller förgarn uppmäts (med eller utan sträckregulator, räkneverk och ringklocka); snoddmätningsapparater (även registrerande) för bestämning av garnsnodden; tensometrar för mätning av garnspänning i textilmaskiner (vid varpning, spolning, spinning etc.) samt instrument för provning av jämnheten hos garn genom upplindning av garnet på en trumma eller skiva; sistnämnda instrument har vanligen en anordning för reglering av avståndet mellan varven;
20. instrument och apparater för provning av ytbeskaffenhet.
    I mekaniska eller pneumatiska typer görs detta med hjälp av en hård kontaktspets eller en luftstråle.
    I elektriska typer rör sig en nålmikrofon med safir- eller diamantspets över den yta som skall provas och omvandlar varje oregelbundenhet på denna yta till en elektrisk spänning. Nålmikrofonens vertikala rörelser omvandlas till elektrisk spänning genom en piezoelektrisk kristall eller indirekt genom att de får påverka en kondensator eller induktansspole. Den elektriska spänningen förstärks sedan och mäts. Genom jämförelse av de erhållna mätresultaten med de avläsningar som erhålls vid undersökning av skrovliga ytor på standardbitar (små metallplattor) får man ett mått på beskaffenheten av den provade ytan;
21. apparater för kugghjulsprovning för undersökning av kuggprofil, kuggflank, kuggavstånd, rullningspunkt etc. (hos cylindriska eller koniska kugghjul), stigning etc. (hos skruv- och snäckhjul);
22. instrument som är avsedda att kontrollera krympningen av provstycken av lera etc. som under bränningen tas ur en keramisk ugn. Dessa instrument liknar ofta skjutmått men har arbiträr skala;
23. instrument för mätning av oregelbundna ytor (t.ex. hudar och skinn) på fotoelektrisk väg. (Skillnaderna i elektrisk ström från en fotocell beror på i vilken utsträckning en likformigt belyst glasplatta täcks av den ogenomskinliga yta som skall mätas.);
24. instrument för mätning av diametern hos garn enligt samma fotoelektriska metod som under p. 23;
25. instrument för kontinuerlig mätning och kontroll av tjockleken hos plåtar och band i valsverk etc.;
26. ultrasoniska instrument för tjockleksmätning, vilka möjliggör att tjockleken fastställs genom avläsningar endast från materialets ena sida;
27. instrument för upptäckande av sprickor, brott eller andra felaktigheter i material (stång, rör, profiler, maskintillverkade artiklar såsom skruvar, nålar etc.), antingen genom iakttagande av en katodstrålebild som erhålls genom magnetiska variationer eller genom direkt avläsning av variationerna i magnetisk permeabilitet på en graderad skala eller genom användning av ultraljud. I den sistnämnda gruppen ingår ultrasoniska instrument för kontroll av löd- eller svetsskarvar. Dessa instruments funktion grundar sig på det förhållandet, att varje avbrott i ett medium genom vilket ultrasoniska vågor passerar förorsakar en avböjning av vågorna. Felaktigheter kan mätas antingen genom iakttagande av vågornas dämpning eller medelst ekometoder. Avläsningarna kan göras på en katodstråleskärm;
28. specialinstrument för kontroll av ur eller urdelar. Hit hör bl.a.:
    a) instrument för kontroll av spiralfjädrar till balanser;
    b) amplitudmätare för kontroll av balansens svängningsamplitud. Ett ljusknippe som avbryts av balansens rörelse kastas mot en fotocell som därigenom ger ett mått på amplituden;
    c) oscillometrar för provning och kontroll av urverk. Urverket läggs på en mikrofon, och varje tickning hos uret åstadkommer en spänning som förstärks och överförs till två elektroder. En av elektroderna är försedd med spetsar som genom perforering åstadkommer en registrering på en pappersremsa;
    d) instrument för slutlig kontroll av ur. Dessa arbetar enligt samma princip som oscillometrarna (registrering av tickningarna hos ett ur som är placerat på en mikrofon) men kan även vara försedda med en katodstråleoscillograf;
29. elektriska specialinstrument för mätning av spänningar, töjningar e.d. De är baserade på:
    a) ändringar i resistansen hos en metalltråd som utsätts för påkänningar. S.k. töjningsgivare, vilka utgör elektriska motstånd, klassificeras emellertid enligt nr 8533;
    b) variationer i elektrisk kapacitet mellan specialkonstruerade elektroder;
    c) elektrisk spänningar som alstras av kvartskristaller eller liknande kristaller som utsätts för tryck.
    Denna grupp omfattar också dynamometrar, vilka används för att mäta tryck- och dragkraften hos hydrauliska pressar, valsverk, materialprovningsmaskiner etc. och även för belastningsprov (för flygplan). De består vanligen av en metallkropp (cylinder, ring etc.) som utsätts för belastning och en i viktenheter graderad mätanordning som registrerar varje ändring i metallkroppens form.
    Numret omfattar emellertid inte dynamometrar som används för provning av egenskaper hos material (nr 9024);
30. kraftdosor som proportionellt omvandlar variationer i de krafter som dosorna utsätts för (inbegripet krafter som mäts vid vägning) till elektriska spänningsvariationer. Dessa variationer påvisas i allmänhet av instrument för mätning, styrning, vägning etc. och anges av dessa i önskade enheter;
31. elektroniska kronografer och kronoskop för mätning av varaktigheten av en elektrisk kontakt. Dessa består av en kondensator som laddas upp över ett starkt motstånd medan kontakten är sluten. Mätningen utförs på en i tidsenheter graderad rörvoltmeter.

B.

Detta nummer omfattar också optiska apparater för mätning och kontroll, t.ex.:

1. optiska komparatorer med okular eller skala för jämförelse av ett mätobjekt med ett normalstycke. En mätkolvs rörelser förstoras genom en optisk anordning (den vridande spegelns princip);
2. komparatorbänkar för kontroll av töjning, längd, ytor etc. I komparatorbänkar ingår bord och stativ, slid och två inbyggda mikrometermikroskop;
3. mätbänkar för detaljer med stora dimensioner, gängtolkar, kuggfräsar, gängade svarvspindlar etc. I mätbänkar ingår stativ och bord, inställningsmikroskop, två mikrometermikroskop och en projektor;
4. interferometrar för kontroll av plana ytor. Dessa är baserade på principen om ljusets interferens och består av ett optiskt normalplan samt kikare med mikrometer och hårkors för mätning av interferensbanden. Numret omfattar emellertid inte optiska normalplan (nr 9001) och interferometrar för mätning av brytningsindex (nr 9027);
5. optiska ytprovningsapparater för undersökning av ytors beskaffenhet med en kombination av ett prisma och en lins;
6. apparater som är försedda med differentialkänselkropp för snabba impulser och med kikare, för fotografisk registrering och mätning av profiler och av beskaffenheten hos ytor;
7. sikt- och riktmätningsinstrument för kontroll av rakheten hos maskinbänkar och slider samt för mätning av metallkonstruktioner. De arbetar med kollimation eller autokollimation och är försedda med en kikare och en kollimator eller en spegel;
8. optiska linjaler för mätning av avvikelser från ett plan. Dessa består av en ihålig linjal med ett prisma och en lins i vardera änden samt en okularmikrometer med känselkropp;
9. avläsningsapparater med mikrometer för kontroll av rörelsen hos verktygsmaskinbord. Apparaterna är försedda med en mikrometer för avläsning av millimeterindelningen på särskilda skalor;
10. optiska goniometrar eller vinkelmätare för kontroll av slipvinklar. De har antingen en optisk anordning med lins och speglar samt en visartavla för avläsning av infallsvinkeln eller ett ställbart okular och ett klaffsystem med spegel;
11. brännpunktsmätare för mätning av glasögonlinser.

Ovannämnda apparater och instrument förs till detta nummer även om de är lämpliga för inmontering i maskiner.

De bör emellertid observeras att nr 8466 omfattar inställningsanordningar för arbetsstycken eller verktyg i verktygsmaskiner eller vattenskärmaskiner, även om dessa anordningar är försedda med optik för avläsning, inställning etc. (t.ex. "optiska" delningsdockor och "optiska" planskivor).

II. Profilprojektorer

Profilprojektorer används för kontroll av formen och dimensionerna hos en mängd olika föremål (formdetaljer, kugghjul och drev för finmekaniskt ändamål, skruvar, gängtappar, gängstål etc.) eller för undersökning av ytor. I de flesta av dessa instrument koncentreras ljuset från en lampa med en kondensor till ett strålknippe, innan det riktas mot provstycket, som placeras på ett objektbord. Provstycket avbildas i silhuett i strålknippet, vilket – efter att ha reflekterats upprepade gånger – slutligen projiceras med hjälp av prismor på en skärm som i allmänhet är sammanbyggd med projektorn. Vissa profilprojektorer är försedda med ett extra objektbord, på vilket ett normalstycke placeras.

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till ovan beskrivna instrument och apparater, t.ex. armar till planimetrar samt stativ och kontrollbord till komparatorer med visartavla.

°
° °

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 9031.41

Detta nummer omfattar också optiska instrument och apparater för kontroll av integrerade kretsar och optiska instrument samt apparater för kontroll av fotomasker och modermasker som används vid tillverkning av integrerade kretsar.

HS-nr 9031.49

Detta nummer omfattar inte bara instrument och apparater, som ger en direkt hjälp eller förstärkning av den mänskliga synförmågan utan även instrument och apparater, som fungerar med hjälp av optiska element eller metoder.

Enligt bestämmelserna i anm. 7 till detta kapitel omfattar detta nummer:

Instrument och apparater för automatisk reglering av gaser eller vätskor eller av temperaturer används i automatiska reglersystem, av vilka de endast utgör en del. De består huvudsakligen av följande organ:

Apparater för automatisk reglering av gaser, vätskor eller temperatur i den mening som avses i anm. 7 b till detta kapitel består av dessa tre organ i form av en funktionell enhet enligt anm. 3 till detta kapitel.

Vissa instrument och apparater saknar anordningar som jämför det uppmätta värdet med det önskade värdet. De påverkas direkt med hjälp av en strömställare, t.ex. när ett förutbestämt värde uppnås.

Instrument och apparater för automatisk reglering av vätskors eller gasers strömning, nivå, tryck e.d. eller för automatisk temperaturreglering är förbundna med något organ som verkställer order från dessa instrument och apparater (en pump, kompressor, ventil, brännare etc.). Detta organ återställer värdet av den storhet som skall regleras (t.ex. mängden vätska i en tank eller temperaturen i ett rum) till önskat värde eller, vilket är fallet i säkerhetssystem, exempelvis stoppar den maskin eller apparat som är föremål för regleringen. Detta organ, vilket i allmänhet är fjärrmanövrerat på mekanisk, hydraulisk, pneumatisk eller elektrisk väg, klassificeras efter sin beskaffenhet (pump eller kompressor – nr 8413 resp. 8414, ventil – nr 8481, etc.). Om instrumenten etc. för automatisk reglering är kombinerade med det organ som verkställer orderna, bestäms klassificeringen av det hela med tillämpning av allmän tolkningsregel 1 eller 3 b (se avsnitt III i allm. anv. till sextonde avd. och anv. till nr 8481).

Denna grupp omfattar bl.a.:

Automatiska regulatorer enligt detta nummer används i kompletta automatiska reglersystem, vilka är avsedda att bringa en elektrisk eller icke-elektrisk storhet till ett önskat värde och att, oberoende av uppträdande störningar, bibehålla densamma vid detta värde genom konstant eller periodisk mätning av det faktiska värdet. Dessa system består i huvudsak av följande enheter:

Ett instrument eller en apparat i den mening som avses i anm. 7 b till detta kapitel består av ovannämnda tre organ i form av en sammanbyggd enhet eller i form av en funktionell enhet enligt anm. 3 till detta kapitel.

Om nämnda tre enheter föreligger separat klassificeras de på följande sätt:

1. Elektriska mätorgan förs i allmänhet till nr 9025, 9026 eller 9030.
2. Elektriska jämförelseorgan klassificeras enligt nr 9032 som inkompletta instrument eller apparater för automatisk reglering.
3. Ställorgan klassificeras i allmänhet enligt nr 8536 (strömställare, reläer etc.).

Instrument och apparater för automatisk reglering är förbundna med ett elektriskt, pneumatiskt eller hydrauliskt verkställighetsorgan som återställer värdet av den storhet som skall regleras till önskat värde. Detta verkställighetsorgan kan utgöras av regleringsanordningar för elektroder i ljusbågsugnar, motormanövrerade ventiler som styr tillflödet av vatten eller ånga i en ångpanna, en ugn, en massakokare etc.

Verkställighetsorganen skall klassificeras enligt sina respektive nummer (regleringsanordningar för elektroder – nr 8425, motor- eller solenoidmanövrerade ventiler – nr 8481, elektromagnetiska manövreringsapparater – nr 8505, etc.). Om instrumenten etc. för automatisk reglering är kombinerade med verkställighetsorganet bestäms klassificeringen av det hela med tillämpning av tolkningsregel 1 eller 3 b (se avnitt III i allm. anv. till sextonde avd. och anv. till nr 8481).

Elektroniska regulatorer arbetar rent elektriskt, inte elektromekaniskt. Typiska beståndsdelar hos sådana är halvledarkomponenter (transistorer) och integrerade kretsar.

Dessa regulatorer används för reglering inte bara av elektriska storheter, såsom spänning, strömstyrka, frekvens och effekt, utan också av andra storheter, såsom varvtal per minut, vridmoment, dragkraft, tryck, strömningshastighet eller temperatur.

Detta nummer omfattar inte heller:

Delar och tillbehör

Om inte annat följer av bestämmelserna i anm. 1 och 2 till detta kapitel (se allm. anv.) omfattar detta nummer också delar och tillbehör till instrument och apparater enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar delar och tillbehör till maskiner, instrument och apparater enligt detta kapitel med undantag av:

Allmänna anvisningar

Detta kapitel omfattar vissa apparater som huvudsakligen är avsedda att mäta tid eller att fylla någon funktion som har samband med tid. Det omfattar ur som man bär på sig (fickur, armbandsur och stoppur), andra ur (vägg- och bordsur, även med fickursverk, väckarur, skeppskronometrar, ur för motorfordon, etc.), ävensom apparater för registrering av tid, instrument för mätning av tidsintervaller samt tidströmställare. Det omfattar i allmänhet också delar till dessa artiklar.

Varor enligt detta kapitel kan bestå av vilket material som helst (även av ädla metaller), och de kan vara utsmyckade eller besatta med naturpärlor eller odlade pärlor eller med naturliga, syntetiska eller rekonstruerade ädelstenar eller halvädelstenar (se anv. till nr 9111 och 9112).

Klassificeringen av ur i kombination med andra föremål (t.ex. möbler, lampor, bläckhorn, brevpressar, skrivunderlägg, tobaksburkar, cigarettändare, handväskor, puderdosor, cigarettetuier, stiftpennor, promenadkäppar etc.) regleras av tolkningsreglerna för tulltaxans tillämpning. Ur som är försedda enbart med invändig belysning klassificeras emellertid enligt detta kapitel.

Förutom de varor som enligt anvisningarna till varje nummer inte omfattas av detta kapitel omfattar kapitlet inte heller bl.a.:

Ett ur består av två huvuddelar: verket och omhöljet för verket (boett, foder etc.).

Mekaniska urverk består av följande delar:

1. stommen, som vanligen består av verkbotten och bryggor. Verkbottnen, med vilken bryggorna är sammanfogade med skruvar och pinnar, är det väsentliga underlaget för verket.
   Vissa stommar består, förutom av bryggorna och den vanliga verkbottnen, av en eller flera ytterligare bottnar (t.ex. visartavlebotten) som är avsedda att hålla vissa delar av verket på plats (visarmekanismen, ringningsmekanismen etc.);
2. drivanordningen, som vanligen består av lod eller fjädrar. Energikällan kan också utgöras av elektricitet eller av förändringar i temperatur eller lufttryck;
3. löpverket eller hjulverket, dvs. en serie kugghjul som förbinder drivmekanismen med gångsegmentet och möjliggör tidmätningen;
4. visarmekanismen, dvs. en serie delar som förmedlar minutvisarens rörelse till timvisaren. I verk med visartavlebotten är visarmekanismen i allmänhet placerad mellan visartavlebottnen och den vanliga verkbottnen;
5. gångsegmentet (échappementet). Detta förser pendeln eller den spiralfjäderförsedda balansen med erforderlig energi och säkerställer regleringen av löpverkets rörelse.
   De vanligaste typerna av gångsegment är ankargången, stiftgången, cylindergången och hakgången;
6. regleringsanordningen. Denna reglerar den av drivmekanismen åstadkomna rörelsen. Den består av en pendel, ett balanshjul med spiralfjäder, en stämgaffel, en piezoelektrisk kvartskristall eller något annat system som kan fastställa tidsintervaller;
7. uppdragnings- och inställningsmekanismen (påverkas genom tryckknapp, uppdragskrona, vipparm etc.).

Det sammansatta verket är tillsammans med urtavlan och visarna placerat i höljet.

Balanshjulet samt delarna i gångsegmentet och löpverket är noggrant lagrade. I billigare ur är de lagrade direkt i verkbottnen och bryggorna, medan lagren i bättre ur består av ädelstenar för att motstå nötning.

Ur kan vara utrustade med slagverk, väckarverk eller spelverk. Var och en av dessa anordningar fordrar ett särskilt verk.

Uppdragningen av mekaniska ur kan ske för hand, på elektrisk väg eller automatiskt.

Detta kapitel omfattar också elektriska (inbegripet elektroniska) ur, t.ex.:

Elektriska ursystem behandlas närmare i anv. till nr 9105.
Vissa elektriska ur har anordningar för inställning av rätt tid med fjärrstyrning.

Vid tillämpning av anm. 3 till detta kapitel, som beskriver fickursverk etc., gäller följande beträffande mätning av tjocklek, bredd, längd och diameter.

Anv. till nr 9102 gäller i tillämpliga delar också för varor enligt detta nummer.

Enligt anm. 2 till detta kapitel måste ur enligt detta nummer ha boett som består helt av ädel metall eller metall med plätering av ädel metall. De kan vara utsmyckade med ädelstenar eller halvädelstenar eller med naturpärlor eller odlade pärlor. De kan också vara försedda med ett lock eller ett armband av ädel metall (även med infattade ädelstenar, halvädelstenar eller pärlor).

Med "metall med plätering av ädel metall", förstås enligt anm. 7 till 71 kap. metall som på en eller flera ytor har belagts med ädel metall genom lödning, svetsning, varmvalsning eller liknande mekaniskt förfarande.

Ur med boett av ädel metall eller av metall med plätering av ädel metall och med baksida av stål klassificeras emellertid enligt nr 9102. Detta nummer tillämpas också för ur med boett av oädel metall med inläggningar av ädel metall.

Ur enligt detta nummer utgör mekaniska eller elektriska (mestadels elektroniska) tidvisande instrument med boett och urverk, av sådana slag som man kan bära på sig och som fungerar i alla lägen. De visar tiden på dygnet eller mäter tidsintervaller samt förs till detta nummer oavsett verkets tjocklek. Bland de olika typerna av sådana ur märks armbandsur, fickur, ur som är avsedda att bäras i handväskan, ur som är monterade i broscher och ringar, etc.

Ur som är försedda med en uppställningsanordning, även en mycket enkel sådan, så att de kan ställas på ett bord anses emellertid inte som ur enligt detta nummer.

Numret omfattar inte bara fickur, armbandsur etc. med enkla urverk utan också sådana med mera komplicerade system (dvs. ur med extra anordningar utöver vad som behövs för att enbart visa timmar, minuter och sekunder), t.ex. kronografer, väckarur, repeterur och andra ur med slagverk, automatiska ur, kalenderur och ur med indikering av gångreserven.

Numret omfattar också fickur, armbandsur etc. med prydnadskaraktär eller med speciella egenskaper, såsom: vattentäta, stötsäkra och antimagnetiska ur; åttadagarsur; ur med automatisk uppdragning; ur med självlysande urtavla och visare; ur med centrumsekundvisare eller speciella urtavlor; visarlösa ur; sportur (t.ex. ur för sportdykare med inbyggd djupmätare); s.k. Braille-ur (punktskriftsur).

Kronometrar är ur med hög precision, som har provats i olika lägen och vid olika temperaturer. Denna grupp omfattar också kronometrar som är avsedda att användas på fartyg, men inte skeppskronometrar o.d. (nr 9105).

Kronografer visar inte bara tiden på dygnet utan kan också användas för att mäta relativt korta tidsperioder. De som har visare har två speciella visare utöver de tre vanliga (för timmar, minuter och sekunder), nämligen en centrumsekundvisare, som gör ett varv per minut och som kan startas, stoppas och återföras till nolläge genom tryckning på en knapp, samt en visare som anger hur många minuter centrumvisaren har varit i gång. Vissa kronografer har ytterligare en sekundvisare.

Numret omfattar också stoppur. De som har visare skiljer sig från kronografer genom att de inte har de vanliga tim-, minut- och sekundvisarna utan endast en (eller två) centrumsekundvisare och en minuträknarvisare. Elektroniska stoppur visar emellertid ofta också tiden på dygnet.

Kronografer och stoppur kan ange femtedels, tiondels, hundradels eller tusendels sekunder. De är ibland försedda med specialanordningar, så att man direkt kan bestämma hastigheten hos en löpare, ett motorfordon, ljudet etc., pulsslag, effekten hos en maskin etc. utan räkneoperationer. De kan även ha anordningar för registrering av tiden.

Urarmband (även lösa) som föreligger tillsammans med tillhörande ur klassificeras enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar inte följande varor, när dessa föreligger särskilt: boetter och delar till boetter (nr 9111), verk till fick- eller armbandsur (nr 9108 eller 9110), urarmband (nr 9113) samt delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar vägg- och bordsur (även väckarur men inte ur enligt nr 9104) under förutsättning att de är försedda med fickursverk och väsentligen är konstruerade för att ange tid på dygnet. Enligt anm. 3 till detta kapitel förstås med ordet "fickursverk" i detta nummer urverk som regleras av balans och spiralfjäder, av kvartskristall eller av något annat system som kan fastställa tidsintervaller och som visar tiden eller har ett mekaniskt system till vilket en anordning för tidvisning kan kopplas. Sådana verk får ha en tjocklek av högst 12 mm och en bredd, längd eller diameter av högst 50 mm.

Det bör emellertid observeras, att numret inte omfattar:

Detta nummer omfattar bl.a. följande slag av ur, under förutsättning att de har fickursverk:

Numret omfattar inte följande varor, när dessa föreligger separat: urverk (nr 9108 eller 9110), urfoder (nr 9112) och delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Detta nummer omfattar alla ur – oavsett verkets typ och tjocklek – som är kompletta med boett och urverk och som är specialkonstruerade för att monteras in i instrumentbräden, rattar, backspeglar etc. på fordon (bilar, motorcyklar, etc.), luftfartyg, rymdfarkoster eller fartyg. De är vanligen elektriska (oftast elektroniska) ur, självuppdragande ur eller mekaniska åttadagarsur.

Detta nummer omfattar också fordonskronografer, vilka utöver de vanliga visarna har en kronografvisare, en minutregistrerande visare och en anordning för att registrera körtiden.

Numret omfattar inte följande varor när dessa föreligger separat: urverk (nr 9108 – 9110), urfoder (nr 9112) och delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Detta nummer omfattar ur som inte klassificeras enligt något annat nummer i detta kapitel och som är huvudsakligen konstruerade för att ange tiden på dygnet. De måste därför ha urverk, andra än fickursverk. Ur (även väckarur) med fickursverk (enligt definition i anm. 3 till detta kapitel) omfattas inte av detta nummer (nr 9103).

Ur som omfattas av nr 9105 kan drivas med lod, med fjäder, med elektricitet eller elektroniskt. De regleras i allmänhet av en pendel, av balans och spiralfjäder, av en stämgaffel eller av en piezoelektrisk kvartskristall. De är ofta försedda med slagverk (för timmar, halvtimmar eller kvartar), som påverkar en klocka eller klang, eller ett klockspel med flera klanger.

Under ovanstående villkor omfattar numret bl.a. följande varor:

ur för offentliga byggnader, platser, etc.; ur för butiker, hem etc.; stilur; specialtyper från viss ort eller trakt (Neuchatelur, pariserpendyler, schwarzwaldergökur, ur med westminsterklockspel etc.);ur som sätts i funktion genom att lägga i ett mynt; astronomiska ur och observatorieur; självuppdragande ur (dessa dras upp t.ex. genom temperatur-eller lufttrycksvariationer); väckarur; ur med centrumsekundvisare; elektroniska ur; ur med piezoelektrisk kvartskristall.

Detta nummer omfattar också ur för elektriska ursystem för städer, fabriker, telefonstationer, järnvägsstationer, flygfält, banker, hotell, skolor, sjukhus etc. Dessa system består av ett precisionsreglerat huvudur och av sekundärur som drivs av huvuduret genom fjärrkontroll.

Huvuduret har vanligen ett mekaniskt eller elektriskt urverk och en kontaktanordning för överföring av drivimpulserna till sekundäruren. Sekundäruren, som utvisar timmar och minuter, får drivimpulser vid slutet av varje minut eller halva minut. De har en elektromagnet med roterande eller pendlande ankare, som sätter löpverket och visarmekanismen i rörelse. Varje impuls från huvuduret flyttar fram minutvisaren en hel eller halv minut. Löpverket kan också drivas av en fjäder, som är elektriskt uppdragen, eller direkt av en elektrisk motor. Sekundärur med sekundangivning har förutom tim- och minutvisare även centrumsekundvisare. I detta fall måste huvuduret utöver minutkontakten ha en särskild anordning för att sända ut impulser varje sekund. Det bör emellertid observeras att numret inte omfattar sekundärur med enbart minut-och sekundvisare eller med enbart sekundvisare (för justering av fickur etc.); dessa klassificeras enligt nr 9106.

Sekundärur kan användas inomhus eller utomhus. De kan ha två eller flera urtavlor och kan vara avsedda att placeras på en plan yta, t.ex. på ett bord.

Huvudur styr ibland andra elektriska apparater, såsom tidkontrollur, nattvaktsur, automatiska strömställare, registreringsanordningar, signaler (ringklockor, sirener, lampor), fyrar eller lysbojar.

Numret omfattar också grupper av synkronur som ansluts till ledningsnätet samt pneumatiska anläggningar som drivs av tryckluft och som används för att reläa och synkronisera tid.

Detta nummer omfattar också skeppskronometrar och liknande kronometrar, dvs. stationära ur med hög precision, som huvudsakligen är avsedda för fartyg, fastän vissa också används för vetenskapliga ändamål. Dessa instrument är i allmänhet större än kronometrar som omfattas av nr 9102 och är vanligen inbyggda i lådor, med eller utan kardansk upphängning. De har vanligen en gångtid av två eller åtta dagar med en enda uppdragning och har oftast hakgång, en snäcka för att reglera drivkraften hos fjädern och en indikator som utvisar gångreserven.

Detta nummer omfattar inte följande varor när dessa föreligger separat: urfoder (nr 9112), urverk (nr 9109 eller 9110) och delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Numret omfattar inte heller:

Under förutsättning att de drivs av ett urverk (även sekundärurverk eller synkronurverk) eller av en synkronmotor med eller utan reduktionsväxel, omfattar detta nummer:

Sådana apparater kan ha urtavlor som utvisar timmar, minuter eller sekunder. Vissa instrument som omfattas av detta nummer, såsom tidkontrollur, nattvaktsur och brevduvekontrollur saknar emellertid ibland urtavla.

Numret omfattar bl.a.:

1. tidkontrollur för personalkontroll i fabriker, verkstäder etc. Dessa består av ett hölje som innehåller ett ur, en tidmarkeringsanordning som påverkas av urverket, en hammare och ett färgband. Den anställde sätter in sitt kort i maskinen och manövrerar hammaren, antingen på mekanisk eller på elektrisk väg, varvid kortet stämplas med den exakta dagen, timmen och minuten. Antalet närvarotimmar kan sedan räknas ut med ledning av kortet. Mekaniska åttadagarsur och elektriska ur används mest. De kan vara självständiga, anslutna till ett huvudur eller själva tjänstgöra som huvudur. I sistnämnda fall utlöser de ibland ett slagverk eller en siren (se anv. till nr 9105);
2. tidstämpelur, som liknar de i punkt 1 ovan beskrivna tidkontrolluren men också registrerar månad, år, serienummer e.d. En del av dessa apparater är även försedda med anordningar för hopsummering av antalet arbetstimmar (t.ex. per dag eller per vecka). Dessa apparater används även för stämpling av post eller bokföringshandlingar, datering av kassakvitton etc.;
3. nattvaktsur, som vanligen är bärbara. Dessa har ett urverk som driver en rondell av papper eller en tidmarkeringsanordning. Med en specialnyckel registrerar nattvakten sina regelbundet återkommande besök vid kontrollställena (timme, minut och kontrollställets nummer) genom perforering eller stämpling av den roterande rondellen eller genom tryckning på en pappersremsa med ett färgband;
4. brevduvekontrollur för registrering av brevduvors ankomst vid tävlingar. Dessa kontrollur utgör bärbara lådor som innehåller ett ur, en trumma för ringar och en anordning som markerar dag, timme, minut och sekund för ankomsten. Detta sker antingen genom tryck på en remsa eller genom perforering av en skiva eller en pappersremsa;
5. frekvenskontrollinstrument, som används i anläggningar med synkronursystem, tidströmställare etc. Dessa instrument har en urtavla som utvisar normaltid, synkronurets tid och tidsskillnaden mellan dessa. De består i huvudsak av en mekanism som utvisar tidsskillnaderna, ett sekundärurverk som styrs av ett huvudur och som utvisar normaltiden, ett synkronurverk samt olika kontakt-, -signal- och regleringsanordningar;
6. "timers", dvs. apparater för mätning av längden av korta förlopp som begränsas av att elektriska kontakter sluts och bryts. Dessa apparater används för kontroll av elektricitetsmätare, för mätning av hastigheten av mänskliga reaktioner, etc. Deras huvudbeståndsdelar är en synkronmotor, en elektromagnetisk koppling och ett mätinstrument med en skala som utvisar sekunder och hundradelar av sekunder. Det hela är inneslutet i ett hölje. När instrumentet används, går synkronmotorn oavbrutet och kopplas till mätinstrumentet under den tid förloppet varar.
   Numret omfattar inte elektriska eller elektroniska "timers" utan urverk eller synkronmotor (nr 9031);
7. ur, även bordsur, för idrottstävlingar, som utvisar ankomsttider eller speltid i minuter och sekunder.
   Numret omfattar emellertid inte s.k. stadionur med vanlig urtavla (nr 9105);
8. stoppur som inte omfattas av nr 9101 eller 9102 och andra tidmätare för mätning av längden av ett förlopp. Dessa ur har en siffertavla för sekunder och en siffertavla som anger minuter samt en hävarm med vilken uret startas och stoppas;
9. tidmätare för registrering av telefonsamtals längd. De arbetar på samma sätt som stoppur och kan ha slagverk;
10. registrerande kronografer för idrottstävlingar, med synkronurverk och vanligen reglerade av en kvartskristalloscillator. De kan registrera tid korrekt med till hundradelar av sekunder och även ordningsföljden mellan de tävlande vid start och mål. De kan arbeta antingen fotografiskt eller genom tryck på eller perforering av en pappersremsa som rör sig med konstant hastighet. Hjälpapparater till tidtagaranläggningar för sportändamål (stativ och hållare för tidmätare, startgrindar, fotocellanordningar, akustiska eller elektriska instrument, radiotelegrafisändare etc.) klassificeras enligt sina respektive nummer.
11. signalur för korta tidsperioder. Dessa avger en signal efter ett bestämt antal minuter (vanligen upp till 60). De är försedda med ett signalverk och en siffertavla, som vanligen är graderad 0 – 10, 0 – 30 eller 0 – 60. De används inom alla områden där längden av ett förlopp måste exakt kontrolleras.
    Numret omfattar emellertid inte tidströmställare (nr 9107). Dessa skiljer sig från signalur genom att de inte påverkar ett signalverk vid en given tidpunkt utan i stället sluter eller bryter en elektrisk ström;
12. sekundärur (styrda av ett huvudur) med endast minut- eller sekundvisare eller med endast sekundvisare (för ruckning av fickur, armbandsur etc.);
13. biljardur, vilka har ett urverk som anger speltiden eller den avgift som är beroende av denna;
14. tidur för schackspelare, vilka består av två urverk med siffertavlor som anger tiden i timmar och minuter och två knappar eller spakar med vilka urverken kan startas eller stannas.
    

Detta nummer omfattar inte följande varor när dessa föreligger separat: höljen till ovan beskrivna varor (klassificeras antingen enligt nr 9112 eller efter sin beskaffenhet, se anv. till nr 9112), urverk (nr 9108 – 9110) samt delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Numret omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar anordningar som inte har karaktär av ur enligt nr 9105 utan som huvudsakligen är avsedda att automatiskt sluta eller bryta elektriska strömkretsar vid givna tidpunkter, vilka vanligen är bestämda efter ett i förväg upprättat dags- eller veckoprogram. För att omfattas av detta nummer måste dessa anordningar ha ett urverk (även sekundär- eller synkronurverk) eller en synkronmotor med eller utan reduktionsväxel.

Tidströmställare används för styrning av belysningsanläggningar (för offentliga platser, butiksfönster, trappuppgångar, ljusskyltar etc.), värmeanläggningar (varmvattenberedare etc.), kylanläggningar, pumpar, elektricitetsmätare med tariffomställare etc. De består i huvudsak av ett mekaniskt eller elektriskt urverk eller en synkronmotor, vanligen en siffertavla med eller utan visare, en anordning för inställning av önskade tider (hävarmar och stift) tillsammans med ett system av styrreläer, strömställare och omkastare. Det hela är inneslutet i ett hölje med anslutningskontakter. Siffertavlan är vanligen indelad i timmar och ibland också i dagar och månader. Hävarmar eller stift runt periferin utlöser kontaktanordningarna vid de önskade tidpunkterna.

Tidströmställare kan sättas i funktion av termostater, tryckregulatorer, vattennivåregulatorer etc.

Numret omfattar också sådana strömställare som sluter strömmen till elektriska apparater (televisionsmottagare, strykjärn, tvättmaskiner, biljardbordsbelysningar etc.) när ett mynt läggs i och bryter strömmen genom en synkronmotors försorg, varvid tidsintervallerna bestäms av det antal mynt som har lagts i.

Detta nummer omfattar inte följande varor när dessa föreligger separat: höljen till ovan beskrivna varor (klassificeras antingen enligt nr 9112 eller efter sin beskaffenhet, se anv. till nr 9112), urverk (nr 9108 – 9110) samt delar till urverk (i allmänhet nr 9110 eller 9114).

Detta nummer omfattar sammansatta verk utan boetter till fick- eller armbandsur, dvs. verk som är kompletta och färdiga för användning. Dessa verk kan indelas i följande huvudtyper:

1. mekaniska urverk;
2. elektroniska urverk med balanshjul och spiralfjäder;
3. elektroniska urverk med flexibel resonator (stämgaffel);
4. kvartsurverk för analog tidvisning (med visare);
5. kvartsurverk för elektronisk, digital tidvisning (med ljusdioder (LED) eller flytande kristaller (LCD).

Mekaniska eller elektroniska urverk för analog tidvisning förs till detta nummer även om de föreligger utan urtavla eller visare. Elektroniska urverk för digital tidvisning vilka saknar urtavla kan däremot inte klassificeras enligt nr 9108, eftersom urtavlan utgör en integrerande del av sådana urverk och verken inte kan fungera utan denna. Sådana verk utan urtavla kan därför inte anses vara kompletta och sammansatta i den mening som avses i detta nummer.

Enligt anm. 3 till detta kapitel förstås med "verk till fick- eller armbandsur" enligt detta nummer urverk som regleras av balans och spiralfjäder, av kvartskristall eller av något annat system som kan fastställa tidsintervaller och som visar tiden eller har ett mekaniskt system till vilket en anordning för tidvisning kan kopplas. Sådana urverk får ha en tjocklek av högst 12 mm och en bredd, längd eller diameter av högst 50 mm. Dessa urverk är därför huvudsakligen avsedda för ur enligt nr 9101 – 9103, men de klassificeras enligt nr 9108 även om de är avsedda att ingå i andra artiklar enligt detta kapitel eller i instrument eller apparater enligt andra kapitel (mät- och precisionsinstrument, stegräknare, anordningar för sprängning, etc.).

Numret omfattar inte verk som inte uppfyller ovanstående villkor (nr 9109 eller 9110) och inte heller fjäderdrivna motorer enligt nr 8412.

Urverk enligt detta nummer kan vara opolerade, polerade, förnicklade, rodinerade, försilvrade, förgyllda, lackerade etc.

Batteridrivna urverk till fick- eller armbandsur omfattas av detta nummer även om de saknar batteri.

Detta nummer omfattar sammansatta urverk, andra än sådana enligt nr 9108, dvs. urverk som är kompletta och färdiga för användning. De som är avsedda för analog tidvisning (visarur) kan sakna urtavla eller visare.

Urverk enligt detta nummer är huvudsakligen avsedda att ingå i artiklar enligt nr 9104 – 9107, men de klassificeras enligt detta nummer även om de är avsedda att ingå i instrument eller apparater enligt andra kapitel (mät- och precisionsinstrument, mätare, anordningar för sprängning etc.).

Numret omfattar inte:

Detta nummer omfattar således bl.a.: urverk som regleras av balans och spiralfjäder eller av något annat reglersystem som kan fastställa tidsintervaller och som har en tjocklek av mer än 12 mm och en bredd, längd eller diameter av mer än 50 mm; pendelurverk; elektriska urverk, med eller utan regulatorer (sekundärurverk, synkronurverk etc.).

För att klassificeras enligt detta nummer måste synkron- och sekundärurverk utöver synkronmotor eller elektromagnet ha urlöpverk, dvs. ett löpverk som innehåller sådana delar som centrumhjul, mellanhjul, sekundhjul, minuthjul och timhjul. Särskilt föreliggande elektromagneter och synkronmotorer klassificeras efter sin beskaffenhet, oavsett om de är försedda med reduktionsväxel som reglerar axelns hastighet eller inte.

Urverk enligt detta nummer kan vara opolerade, polerade, förnicklade, rodinerade, försilvrade, förgyllda, lackerade etc.

Med en urverkssats förstås en komplett sats av komponenter till ett urverk, vilka inte är sammansatta eller är delvis sammansatta. Urverk för mekanisk tidvisning förekommer såväl med som utan urtavla och visare.

Ett ofullständigt mekaniskt urverk består av ett sammansatt urverk som saknar vissa delar förutom urtavla, visare eller uppdragsanordning (t.ex. gångsegment eller fjäderhusbrygga).

Ett ofullständigt, helt elektroniskt urverk består av ett sammansatt urverk som saknar vissa delar förutom batteri (t.ex. urtavla, ett parti av den elektroniska kretsen eller delar till denna).

Ett ofullständigt elektroniskt urverk med mekanisk tidvisning består av ett sammansatt urverk som saknar vissa delar förutom urtavla, visare, inställningsanordning eller batteri (t.ex. ett parti av den elektroniska kretsen, delar till denna eller motor).

Ett råurverk utgörs av en sats av icke sammansatta delar till ett urverk och består av verkbotten (och eventuellt ytterligare bottnar), bryggor, löpverk, visarmekanism, uppdragnings- och inställningsmekanism samt ytterligare mekanismer, såsom automatisk uppdragningsanordning, kalendermekanism, kronografmekanism, väckningsanordning etc. men saknar gångsegment, balans och spiralfjäder eller annan regleranordning, drivfjäder, urtavla eller visare. Dessa råurverk kan förekomma såväl med som utan fjäderhus.

Detta nummer omfattar:

Boetter för armbandsur saknar boetthals och egentlig bygel men har byglar för att fästa armbandet vid. Dessa byglar består av flera delar, däribland bandstiftet, som kan vara fast eller fjädrande. Vissa damarmbandsur har specialbyglar som man kan fästa ett snöre i.

Boetter till armbandsur består ofta av endast två delar, därför att boettringen och bakbottnen är i ett stycke. Ibland uppbär bakbottnen och glasringen vardera en del av dammkapseln, eller också är glasringen och boettringen i ett stycke. I dyrbarare ur är verket inneslutet i en skyddshylsa.

Urboetter och delar till sådana förs hit oavsett materialet. De tillverkas huvudsakligen av oädel metall (stål, nickel etc., polerade, förkromade, försilvrade eller förgyllda), av ädel metall eller av metall med plätering av ädel metall eller ibland av plast, elfenben, agat, pärlemor eller sköldpadd. De kan var utsmyckade (graverade, ciselerade, besatta med naturpärlor eller odlade pärlor, naturliga, syntetiska eller rekonstruerade ädelstenar eller halvädelstenar etc.).

Numret omfattar inte:

Detta nummer omfattar urfoder och, under förutsättning att de är av liknande typ som urfoder, höljen till andra varor enligt detta kapitel. Under denna förutsättning omfattar numret sålunda foder eller höljen till väckarur, skeppskronometrar, ur för motorfordon, tidkontrollur, tidstämpelur, tidmätare (minutmätare, sekundmätare etc.) eller till andra ur enligt detta kapitel. Sådana foder eller höljen klassificeras enligt detta nummer även om de saknar glas eller inte är färdigbearbetade. Höljen som inte liknar vanliga urfoder utan snarare är av den typ som används till vetenskapliga apparater, elektricitetsmätare etc. (höljen till "timers", tidstämpelur och tidströmställare är ibland av denna typ) klassificeras däremot enligt sina respektive nummer.

De urfoder som klassificeras enligt detta nummer har de mest olika former. De är vanligen av metall (även ädel metall), trä, plast, läder, sköldpadd, pärlemor, marmor, alabaster, keramiskt material, onyx, agat eller elfenben. De kan vara utsmyckade, besatta med naturpärlor eller odlade pärlor eller med naturliga, syntetiska eller rekonstruerade ädelstenar eller halvädelstenar eller i förening med ornament, skulpturer, statyetter, djurfigurer etc.

Numret omfattar också delar till urfoder etc., t.ex. glasringar, ramar, piedestaler, stativ och fötter.

Numret omfattar inte:

Detta nummer omfattar alla slags urarmband, dvs. alla anordningar som används för att fästa ur vid handleden.

Urarmband kan vara gjorda av vilket material som helst, t.ex. oädel metall, ädel metall, läder, plast eller textilmaterial. De kan också ha en uppenbar prydnadskaraktär utan att detta påverkar klassificeringen.

Numret omfattar också delar till urarmband, som är klart igenkännliga som sådana. De kan bestå av vilket material som helst.

Numret omfattar inte:

Detta nummer omfattar alla urdelar utom:

Delar (utom de som är nämnda här ovan i punkt a eller b) som är lämpliga att användas såväl i ur som i andra artiklar, t.ex. i leksaker eller i mät- eller precisionsinstrument (fjädrar, löpverk, lagerstenar, visare etc.) klassificeras enligt detta nummer (se anm. 4 till detta kapitel). Numret omfattar emellertid inte delar som inte är typiska urdelar (t.ex. skrivanordningar eller räkneverk för tidkontrollur och vissa andra delar som används i varor enligt nr 9106 eller 9107).

Detta nummer omfattar också igenkännliga ämnen till urdelar men däremot inte metallbitar som ännu inte har bearbetats så att de har blivit igenkännliga som urdelar (t.ex. verkbottnar, bryggor etc. i det skick de kommer från svarven eller endast grovt tillformade men inte borrade, urholkade etc.). Dessa klassificeras efter materialets beskaffenhet.

Urdelar enligt detta nummer kan vara opolerade, polerade, förnicklade, rodinerade, försilvrade, förgyllda, lackerade etc. eller vara försedda med ädelstenar.

Under ovanstående villkor klassificeras följande urdelar enligt detta nummer:

Allmänna anvisningar

Detta kapitel omfattar:

Vissa musikinstrument (pianon, gitarrer etc.) kan ha en elektrisk mikrofon (pickup) och en förstärkaranordning. De klassificeras likväl enligt sina respektive nummer i detta kapitel, under förutsättning att de också utan den elektriska utrustningen kan användas på samma sätt som liknande instrument av konventionell typ. Numret omfattar emellertid inte denna elektriska utrustning (nr 8518), såvida den inte utgör en integrerande del av instrumentet eller är innesluten i samma hölje som detta.

Elektriska eller elektroniska instrument (andra än mekaniska pianon enligt nr 9201) som inte är lämpliga för spelning utan den elektriska eller elektroniska utrustningen klassificeras enligt nr 9207 (se anv. till detta nummer). Sistnämnda nummer omfattar därför bl.a. elektrostatiska eller elektroniska gitarrer, orglar, pianon, dragspel och klockspel.

Instrument, apparater etc. enligt detta kapitel kan bestå av vilket material som helst, inbegripet ädel metall och oädel metall med plätering av ädel metall samt naturliga, syntetiska eller rekonstruerade ädelstenar eller halvädelstenar.

I enlighet med bestämmelserna i anm. 2 till detta kapitel skall stråkar och plektra för stränginstrument enligt nr 9202 samt trumstockar o.d. (även med mjuka slaghuvuden) och hammare för slaginstrument enligt nr 9206 klassificeras tillsammans med dessa instrument och inte enligt nr 9209 när de till ett antal som är normalt för dessa föreligger tillsammans med instrumenten i fråga och klart är avsedda att användas tillsammans med dessa. Kort, rondeller och rullar enligt nr 9209 som föreligger tillsammans med det instrument för vilket de är avsedda skall emellertid klassificeras som särskilda artiklar och inte som delar till ifrågavarande instrument.

Utöver de varor som enligt nedanstående anvisningar inte omfattas av detta kapitel omfattar kapitlet inte heller:

Detta nummer omfattar:

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 9201.10 och 9201.20

Dessa nummer omfattar också självspelande pianon.