Femte avdelningen

Mineraliska produkter

25 kap. Salt; svavel; jord och sten; gips; kalk och cement

Allmänna anvisningar

Enligt anm. 1 omfattar detta kapitel om inte annat föreskrivs endast mineraliska produkter som föreligger i obearbetat skick eller som har tvättats (även med kemikalier för att avlägsna föroreningar men utan att förändra produktens struktur), krossats, malts, pulveriserats, sållats, siktats, anrikats genom flotation, magnetisk separering eller genom andra mekaniska eller fysikaliska processer (med undantag av kristallisation).

Produkterna enligt detta kapitel kan också värmebehandlas för att avlägsna fukt eller föroreningar eller av andra skäl under förutsättning att värmebehandlingen inte förändrar produkternas kemiska eller kristallina struktur. Andra värmebehandlingar däremot (t.ex. rostning, smältning eller sönderdelning) är inte tillåtna såvida det inte särskilt framgår av rubriktexten. Sålunda är t.ex. värmebehandling som skulle kunna medföra en förändring i den kemiska eller kristallina strukturen tillåten för produkter enligt nr 2513 och 2517 på grund av att deras rubriktexter uttryckligen anger värmebehandling.

Produkterna enligt detta kapitel får innehålla tillsats av damningshindrande medel, under förutsättning att tillsatsen inte gör produkten mera lämpad för speciell användning än för allmänt bruk.

Mineral som har bearbetats på annat sätt (t.ex. renats genom omkristallisation, erhållits genom blandning av mineral som omfattas av samma eller olika tulltaxenummer i detta kapitel eller som har formats till artiklar genom mejsling, snidning e.d.) förs i allmänhet till senare kapitel (t.ex. 28 eller 68 kap.).

Vissa av tulltaxenumren i kapitlet bildar emellertid undantag från ovanstående allmänna regel, därför att de:

1. omfattar varor som på grund av sin natur måste ha undergått en bearbetning som inte är omnämnd i anm. 1 till detta kapitel. Som exempel kan nämnas ren natriumklorid (nr 2501), vissa former av raffinerat svavel (nr 2503), chamotte (nr 2508), bränd gips (nr 2520), osläckt kalk (nr 2522) och hydraulisk cement (nr 2523);
2. anger bearbetningar som är tillåtna i respektive fall utöver de som är tillåtna enligt anm. 1 till detta kapitel. Som exempel kan nämnas att witherit (nr 2511), kiseldioxidhaltiga fossilmjöl och liknande kiseldioxidhaltiga jordarter (nr 2512) och dolomit (nr 2518) får vara brända; magnesit och magnesia (nr 2519) får vara smälta eller brända [dödbränd (sintrad) eller kaustik bränd magnesia]. Till dödbränd (sintrad) magnesia får andra oxider (t.ex. järnoxid, kromoxid) ha tillsatts för att underlätta sintringen. Vidare får stenarter enligt nr 2506, 2514, 2515, 2516, 2518 och 2526 vara grovhuggna eller enkelt sönderdelade, genom sågning eller på annat sätt, till block eller plattor av kvadratisk eller rektangulär form.

I de fall då produkter kan klassificeras både enligt nr 2517 och enligt något annat tulltaxenummer i detta kapitel skall de klassificeras enligt nr 2517.

Detta kapitel omfattar inte ädelstenar och halvädelstenar enligt 71 kap.

Detta nummer omfattar natriumklorid, vanligtvis kallat salt. Salt används för matlagningsändamål (koksalt, bordsalt) men har också många andra användningsområden och får om så behövs denatureras för att göra det otjänligt för livsmedelsändamål.

Detta nummer omfattar bl.a.:

A. salt från gruvor:

B. salt som har erhållits genom indunstning:

C. havsvatten, saltlake och andra saltlösningar.

Detta nummer omfattar också:

Detta nummer omfattar inte:

Detta nummer omfattar orostad svavelkis (pyrit) och andra orostade järnsulfider, även kopparhaltiga.

Nämnda mineral är gråa eller gulaktiga och metallglänsande, sedan gångarten har avlägsnats. I pulverform har de vanligen gråaktig färg.

Orostade naturliga järnsulfider används huvudsakligen för utvinning av svavel. Ur vissa kopparhaltiga sådana erhålls koppar som biprodukt.

Numret omfattar inte rostade naturliga järnsulfider (nr 2601).

Nr 2502 omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar bl.a.:

Det oraffinerade svavel som har omnämnts i punkterna 2 – 4 här ovan är ibland tämligen rent. Detta är särskilt fallet med svavel som har erhållits genom Frasch-processen. Sådant svavel innehåller så små mängder föroreningar att det nästan aldrig raffineras. Det föreligger vanligen i form av oregelbundna klumpar eller som fint pulver.

De olika typer av svavel som klassificeras enligt detta nummer används inom den kemiska industrin (framställning av talrika svavelföreningar, svavelfärgämnen etc.), för vulkning av gummi, som svampbekämpningsmedel vid vinodling, för tillverkning av tändstickor och s.k. rökgubbar samt för framställning av svaveldioxid i blekerier, etc.

Numret omfattar inte sublimerat eller fällt svavel samt kolloidalt svavel (nr 2802). Svavel som föreligger i former eller förpackningar för försäljning i detaljhandeln som svampbekämpningsmedel etc. klassificeras enligt nr 3808.

Naturlig grafit (plumbago, black lead) är en form av kol som kännetecknas av sin glans och sin egenskap att färga av sig på papper (används därför i blyertspennor). Dess densitet varierar efter renhetsgraden mellan 1,9 och 2,26; kolhalten i de renaste kvaliteterna ligger mellan 90 och 96 %, men de billigare kvaliteterna innehåller endast 40 – 80 % kol.

Detta nummer omfattar också sådan naturlig grafit som har värmebehandlats endast för att avlägsna föroreningar.

Förutom i blyertspennor används naturlig grafit också som polermedel, för framställning av deglar och andra eldfasta varor samt av ugnselektroder och annan elektrisk materiel.

Enligt detta nummer klassificeras inte konstgjord grafit (liknar i hög grad den naturliga men har högre renhetsgrad och lägre densitet), kolloidal eller halvkolloidal (semikolloidal) grafit samt preparat på basis av grafit, i pastaform eller i form av block, plattor eller andra halvfabrikat (nr 3801). Nr 2504 omfattar inte heller artiklar av naturlig grafit (vanligen nr 6815, 6902, 6903, eller 8545).

Med undantag av metallhaltig sand, som är användbar för utvinning i kommersiell skala av metaller (26 kap.), omfattar detta nummer all naturlig sand från hav, insjöar, floder och sandtag (dvs. sand i form av mer eller mindre fina partiklar som har bildats genom naturlig förvittring av mineral) men inte sand och stenmjöl som har erhållits på konstgjord väg, t.ex. genom krossning (klassificeras enligt nr 2517 eller enligt samma nummer som respektive stenart).

Detta nummer omfattar bl.a:

1. kvartssand, vilken används inom byggnadstekniken, inom glasindustrin, som rengöringsmedel för metaller, etc.;
2. lerhaltig sand, inbegripet kaolinhaltig sand, som huvudsakligen används för tillverkning av gjutformar och eldfasta produkter;
3. fältspatsand, som används inom den keramiska industrin.

Naturlig sand klassificeras enligt detta nummer även när den har värmebehandlats endast för att avlägsna föroreningar.

Å andra sidan omfattar detta nummer inte guld- eller platinahaltig sand, zirkon-, rutil- och ilmenitsand och inte heller monazitsand, vilken klassificeras som toriummalm. Dessa produkter förs till 26 kap. Detta nummer omfattar inte heller bituminös sand (nr 2714).

Kvarts är den naturligt förekommande kristalliniska formen av kiseldioxid.

Kvarts klassificeras enligt detta nummer endast om den uppfyller båda de följande villkoren:

Kvartsit är namnet på på en mycket hård, kompakt bergart vilken består av kvartskorn som är agglomererade med kiseldioxidhaltigt bindemedel.

Kvartsit klassificeras enligt detta nummer när den är obearbetad eller endast har undergått sådan bearbetning som är tillåten enligt anm. 1 till detta kapitel eller när den är grovhuggen eller enkelt sönderdelad, genom sågning eller på annat sätt, till block eller plattor av kvadratisk eller rektangulär form. Det bör emellertid observeras att kvartsit som är tillformad så att den är igenkännlig som gatsten, kantsten eller trottoarsten inte omfattas av detta nummer utan förs till nr 6801, även om den enbart är tillformad eller behandlad på de sätt som anges i rubriktexten.

Detta nummer omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar kaolin och andra kaolinartade leror, i vilka huvudbeståndsdelen utgörs av kaolinmineral, såsom kaolinit, dickit, nakrit, anauxit och halloysit. Dessa leror klassificeras enligt detta nummer även när de är brända.

Kaolin, även benämnt porslinslera, är en högvärdig, vit eller nästan vit lera som används inom porslins- och pappersindustierna. Kaolinhaltig sand omfattas inte av detta nummer (nr 2505).

Detta nummer omfattar alla naturliga lersubstanser (andra än kaolin och andra kaolinartade leror enligt nr 2507) som består av sedimentära jord- eller bergarter på basis av aluminiumsilikat. De karakteristiska egenskaperna hos dessa produkter är formbarhet, förmåga att hårdna vid bränning samt motståndskraft mot värme. På grund av dessa egenskaper används lerorna som råmaterial inom keramikindustrin (murtegel, byggnadsplattor, porslin, stengods, eldfast tegel och annat eldfast gods etc.). Vanlig lera används också för jordförbättring.

Nämnda produkter klassificeras enligt detta nummer även om de har värmebehandlats i syfte att framställa absorberande leror genom att avlägsna en del eller det mesta av i produkterna bundet vatten och likaledes när de är brända i full utsträckning.

Förutom vanlig lera omfattar detta nummer även följande speciella produkter:

1. bentonit, en lera som härrör från vulkanisk aska. Den används huvudsakligen som ingrediens i formsand, för filtrering och avfärgning vid oljerening samt för avfettning av textilvaror;
2. valklera (fullerjord, blekjord), en naturlig jordart med stor absorptionsförmåga, som huvudsakligen består av attapulgit. Den används för avfärgning av oljor och för avfettning av textilvaror;
3. andalusit, cyanit (disten) och sillimanit, vilka utgör naturliga vattenfria aluminiumsilikater och vilka används för framställning av eldfasta produkter;
4. mullit, som erhålls genom värmebehandling av sillimanit, cyanit eller andalusit eller genom att smälta en blandning av kiseldioxid eller lera med aluminiumoxid i elektrisk ugn. Den används för framställning av högeldfasta produkter;
5. chamotte, som erhålls antingen genom krossning av eldfast tegel eller genom krossning av en bränd blandning av lera och annat eldfast material;
6. dinas, ett eldfast material som består av en kvartshaltig ordart innehållande lera eller som kan erhållas genom att blanda lera med malen kvarts eller kvartssand.

Detta nummer omfattar inte:

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 2508.10

HS-nr 2508.10 omfattar bl.a. natriumbentoniter (svällande bentoniter) och kalciumbentoniter (icke svällande bentoniter).

HS-nr 2508.30

HS-nr 2508.30 omfattar inte leror som huvudsakligen består av kaolin, av vilka några är eldfasta. Sådana leror klassificeras enligt nr 2507.

Krita är en naturligt förekommande form av kalciumkarbonat, som består huvudsakligen av skal från mikroorganismer som har levat i vatten.

Detta nummer omfattar inte:

Detta nummer omfattar endast apatit och andra naturliga kalciumfosfater (trikalciumfosfater, fosforiter), naturliga aluminiumkalciumfosfater och fosfatkrita (krita med naturlig inblandning av kalciumfosfat).

Dessa produkter klassificeras enligt detta nummer även om de är malda för användning som gödselmedel eller om de har värmebehandlats endast för att avlägsna föroreningar. Numret omfattar emellertid inte produkter som är brända eller värmebehandlade av annan anledning än att avlägsna föroreningar (nr 3103 eller 3105).

Detta nummer omfattar endast naturligt bariumsulfat (tungspat, baryt) och naturligt bariumkarbonat (witherit). Numret omfattar inte bariumsulfat och bariumkarbonat som är renade eller som är framställda på kemisk väg (nr 2833 resp. 2836.)

Bränd witherit, som huvudsakligen består av oren bariumoxid, klassificeras enligt nr 2511.

Detta nummer omfattar inte renad bariumoxid (nr 2816).

Produkterna enligt detta nummer utgör kiseldioxidhaltiga jordarter som består av små fossila organismer (diatomacéer etc.) och är mycket lätta. Med varornas skrymdensitet, vilken inte får överstiga 1, förstås deras vikt i kg per dm³ i föreliggande, icke sammanpressat skick.

De viktigaste kiseldioxidhaltiga jordarterna är kiselgur, trippel, diatomit och moler. Fastän vissa jordarter som klassificeras enligt detta nummer benämns trippel, får de inte förväxlas med den verkliga trippeln ("rotten stone") vilken, eftersom den har bildats vid förvittring av vissa bergarter, inte innehåller diatomacéer. Sistnämnda produkt, vilken används som ett mjukt polermedel, klassificeras enligt nr 2513.

De olika jordarterna enligt detta nummer kallas ibland felaktigt infusoriejord.

De flesta av dessa jordarter används för framställning av värme-, köld- eller ljudisolerande varor enligt nr 6806 eller 6901. Sålunda klassificeras sågade block av diatomit enligt nr 6806 om de är obrända och enligt 6901 om de är brända.

Vissa produkter enligt detta nummer används som slip- och polerpulver.

Detta nummer omfattar inte aktiverad diatomit, t.ex diatomit som har bränts tillsammans med sintringsmedel, såsom natriumklorid eller natriumkarbonat (nr 3802). Däremot klassificeras diatomit som har bränts (utan tillsats av andra ämnen) för att avlägsna föroreningar eller av samma anledning tvättats med syra utan att dess struktur har förändrats enligt nr 2512.

Pimsten är en mycket porös vulkanisk stenart. Den är för känseln sträv, mycket lätt, vanligen vitaktig eller grå till färgen men ibland brun eller röd. Detta nummer omfattar även krossad pimsten.

Smärgel är en tät bergart, som är uppbyggd av små hårda aluminiumoxidkristaller i blandning med järnoxid och glimmerpartiklar. Den föreligger ofta i form av block och används efter en enkel krossning som slipmedel. Krossad smärgel är ett smutsbrunt pulver med inblandning av enstaka glittrande korn. Den ingående järnoxiden attraheras av en magnet.

Naturlig korund består också till största delen av aluminiumoxid, men till skillnad från smärgel föreligger den ofta förpackad i säckar, mer eller mindre finfördelad. Malen eller krossad korund består huvudsakligen av små vita korn med inblandning av enstaka svarta eller gula partiklar. Naturlig korund klassificeras enligt detta nummer även om den har värmebehandlats.

Bland andra naturliga slipmedel kan nämnas den trippel som går under benämningen "rotten-stone", en askgrå produkt som används som ett mjukt slipmedel och för polering, samt granat (även i stoft- eller pulverform), annan än sådan enligt 71 kap. Här avsedda naturliga slipmedel klassificeras enligt detta nummer även om de har värmebehandlats. Som exempel kan nämnas att naturlig granat efter sortering ibland värmebehandlas i syfte att öka dess kapillaritet och hårdhet.

Detta nummer omfattar inte:

Skiffer har egenskapen att lätt kunna klyvas i tunna skivor. Den är vanligen blågrå, men ibland svart eller med en dragning åt violett.

Detta nummer omfattar obearbetad skiffer samt skiffer som är grovhuggen eller enkelt sönderdelad, genom sågning eller på annat sätt (t.ex. med s.k. linsåg), till block eller plattor av kvadratisk eller rektangulär form. Skifferpulver och skifferavfall klassificeras också enligt detta nummer.

Numret omfattar däremot inte mosaikbitar o.d. enligt nr 6802 eller följande varor vilka skall klassificeras enligt nr 6803:

Numret omfattar inte heller skrivtavlor av skiffer, med eller utan ram (nr 9610), samt grifflar (nr 9609).

Marmor är en hård, homogen och finkornig, ofta kristallinisk, halvgenomskinlig eller ogenomskinlig kalksten. Den har vanligen varierande färg på grund av närvaron av metalloxider (färgad eller ådrad marmor, onyxmarmor etc.), men också rent vita sorter förekommer.

Kalktuff (t.ex. travertin) är en kalksten med porös struktur.

Belgisk granit (flandrisk granit, "petit granit") erhålls från olika stenbrott i Belgien, främst i Ecaussines. Den är en blågrå stenart med oregelbunden, kristallinisk struktur och innehåller många fossila skal. Brottytorna är korniga och granitliknande.

Detta nummer omfattar också annan liknande hård monument- eller byggnadskalksten, under förutsättning att dess skrymdensitet (dvs. vikt i kg per dm3) är minst 2,5. Sådan sten med lägre skrymdensitet klassificeras enligt nr 2516.

Numret omfattar också såväl egentlig alabaster (ett slags gipssten), vanligen vit och halvgenomskinlig, som kalkalabaster (kalksten), vanligen gulaktig och ådrad.

Ovannämnda stenarter klassificeras enligt detta nummer endast när de är obearbetade, grovhuggna eller enkelt sönderdelade, genom sågning eller på annat sätt, till block eller plattor av kvadratisk eller rektangulär form. I form av krosskorn, skärv eller pulver klassificeras de enligt nr 2517.

Block etc. som har vidare bearbetats, t.ex. bosserats, pikats, mejslats (eventuellt endast kantmejslats), sandblästrats, slipats, polerats, avfasats etc., klassificeras enligt nr 6802. Enligt sistnämnda nummer klassificeras också råämnen till varor för vidare bearbetning.

Detta nummer omfattar inte heller:

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 2515.11

Med "obearbetade" varor enligt detta nummer förstås block eller plattor som endast är kluvna efter stenens naturliga klyvningsplan. Ytorna är ofta ojämna eller vågiga och bär ofta märken efter de verktyg (bräckjärn, kilar, hackor etc.) som har använts vid brytningen.

Detta nummer omfattar också sten som inte är tillformad (sprängsten och skärv) och som har erhållits genom brytning i ett stenbrott med hjälp av hackor eller sprängämnen. Denna sten har ojämna, sönderbrutna ytor och oregelbundna kanter. Också denna typ av sten bär ofta märken efter brytningen (borrhål, kilmärken etc.). Icke tillformad sten används för dammbyggen och vägbyggen, till vågbrytare etc.

Numret omfattar också avfall av oregelbunden form som uppstår vid brytningen eller vid efterföljande bearbetning (stenar från stenbrottet, avfall från sågning etc.), men endast om styckena är tillräckligt stora för att användas till dammar, vågbrytare etc. eller för att huggas. I annat fall klassificeras de enligt nr 2517.

Med "grovhuggen" sten avses sten som är mycket grovt bearbetad efter brytningen till block eller plattor men som fortfarande har en del grova, ojämna ytor. I sådan bearbetning ingår avlägsnande av överflödiga utskjutande delar med hjälp av hammare och mejsel.

Numret omfattar inte sten som är formad till kvadratiska eller rektangulära block eller plattor.

HS-nr 2515.12

För att klassificeras enligt detta nummer måste block och plattor som har tillformats genom sågning förete märkbara spår efter sågningen (med linsåg eller andra sågar) på ytan. Efter omsorgsfull sågning kan dessa spår vara svåra att urskilja. I sådana fall kan man lägga ett ark tunt papper på stenen och gnugga lätt och jämnt med en blyertspenna på papperet. På detta sätt framträder ofta sågmärken även på mycket omsorgsfullt sågade eller mycket korniga ytor.

Detta nummer omfattar också block och plattor med kvadratisk eller rektangulär form, vilka har tillformats på annat sätt än genom sågning, t.ex. genom bearbetning med hammare och mejsel.

Granit är en mycket hård, eruptiv bergart med kornigt utseende, som har bildats genom agglomerering av kvartskristaller med fältspat och glimmer. Färgen varierar (grå, grön, rosa, röd etc.) alltefter den relativa mängden av de tre nämnda beståndsdelarna och närvaron av järn- eller manganoxid.

Porfyr är ett slags finkornig, något genomskinlig granit.

Sandsten har sedimentärt ursprung och består av små korn av kvarts eller annan kiseldioxid, som på naturlig väg har kittats samman med kalk-eller kiseldioxidhaltiga ämnen som bindemedel.

Basalt, som är svartaktig, mycket kompakt och utomordentligt hård, är också en eruptiv bergart.

Detta nummer omfattar också andra hårda stenarter av vulkaniskt ursprung (t.ex. syenit, gnejs, trakyt, lava, diabas, diorit och fonolit) liksom även sådan monument- eller byggnadskalksten som inte omfattas av nr 2515 samt serpentin ("serpentine marble", ophite), vilken i egenskap av en i naturen förekommande form av magnesiumsilikat inte kan klassificeras enligt nr 2515.

Stenarter enligt detta nummer får vara tillformade eller bearbetade på samma sätt som de stenarter som omfattas av nr 2515 (se anv. till detta nummer). Det bör observeras att stenarter som är krossade till makadam klassificeras enligt nr 2517. Om de föreligger i sådan form att de är igenkännliga som gatsten, kantsten eller trottoarsten klassificeras de enligt nr 6801, även om de har tillformats eller bearbetats enbart på de sätt som framgår av numrets lydelse.

Belgisk granit (flandrisk granit, "petit granit") klassificeras enligt nr 2515 och smält basalt enligt nr 6815.

Krosskorn, skärv och pulver av stenarter enligt nr 2516 klassificeras enligt nr 2517.

Förklarande anmärkningar till undernummer

HS-nr 2516.11

Se anv. till HS-nr 2515.11.

HS-nr 2516.12

Se anv. till HS-nr 2515.12.

Detta nummer omfattar småsten, grus och krossad sten (inbegripet blandningar av olika stenarter) av sådana slag som vanligen används för inblandning i betong eller för vägbyggen, banbyggen e.d. Hit hör också sorterat bygg- och rivningsavfall väsentligen bestående av skärv och brottstycken av sten som används för samma ändamål i befintligt skick eller efter krossning.

Numret omfattar också singel och flinta. Flintbollar används i kulkvarnar för krossning av kalk, cement etc. Flinta används emellertid huvudsakligen, efter krossning, inom den keramiska industrin eller som slipmedel. Singel används i kulkvarnar (t.ex. för krossning av kalk eller cement etc.) eller för vägbyggen.

Det bör observeras att numret inte omfattar flinta i huggna block och inte heller stenar som har rundats på konstgjord väg för att användas i kulkvarnar. Dessa klassificeras enligt nr 6802.

Detta nummer omfattar också makadam och tjärmakadam.

Makadam består av grovsorterad krossad sten, slagg eller liknande industriellt avfall eller av blandningar av dessa material. Blandad med tjära, bitumen e.d. benämns den tjärmakadam.

Produkter som är speciellt beredda (t.ex. genom smältning av mineralblandningar) för att användas exempelvis i vägbeläggningsmaterial för att göra vägbanan hårdare, strävare eller bättre synbar, omfattas inte av detta nummer (i allmänhet nr 3824).

Detta nummer omfattar också krosskorn, skärv och pulver av stenarter enligt nr 2515 och nr 2516. Skärv eller krosskorn som har färgats på konstgjord väg (t.ex. för att användas i skyltfönster) klassificeras emellertid enligt nr 6802.

Följande produkter klassificeras enligt detta nummer även om de har värmebehandlats:

1. småsten, grus och krossad sten;
2. singel och flinta;
3. krosskorn, skärv och pulver av stenarter enligt nr 2515 och nr 2516.

I enlighet med anm. 3 till detta kapitel skall alla produkter som kan klassificeras såväl enligt nr 2517 som enligt något annat nummer i 25 kap. klassificeras enligt nr 2517.

Dolomit är ett naturligt dubbelkarbonat av kalcium och magnesium.

Detta nummer omfattar såväl obearbetad som bränd och sintrad dolomit. Dolomit bränns vid temperaturer mellan 700 ˚C och 1000 ˚C för att omvandlas till magnesium- och kalciumoxider genom avskiljning av koldioxid. Vad sintrad dolomit beträffar erhålls den genom upphettning till en temperatur av 1700 - 1900 ˚C då den blir ett eldfast material. Numret omfattar också dolomit som är grovhuggen eller enkelt sönderdelad, genom sågning eller på annat sätt, till block eller plattor av kvadratisk eller rektangulär form.

Numret omfattar emellertid inte krossad dolomit som är avsedd för inblandning i betong eller för vägbyggen, banbyggen e. d. (nr 2517) eller stampmassa av dolomit (nr 3816).

Detta nummer omfattar magnesit (giobertit), vilken är ett i naturen förekommande magnesiumkarbonat som innehåller varierande mängder föroreningar.

Numret omfattar också olika typer av magnesia (magnesiumoxid) som har erhållits av naturligt magnesiumkarbonat, av magnesiumhydroxidkarbonat, av ur havsvatten utfälld magnesiumhydroxid etc. Huvudtyperna är:

1. smält magnesia, vilken erhålls genom smältning. Den är vanligen färglös men kan också vara något gul- eller grönaktig. Den är mindre löslig än andra typer av magnesia och används t.ex. för framställning av deglar och värmeelement för elektriska ugnar;
2. dödbränd (sintrad) magnesia, vilken erhålls genom bränning vid hög temperatur (ca 1 400 – 1 800 °C). Sintrad magnesia kan innehålla små mängder av andra oxider (t.ex. järnoxid eller kromoxid) som har tillsatts före sintringen för att sänka sintringstemperaturen. Den används för tillverkning av eldfast tegel;
3. kaustik bränd magnesia, vilken vanligen erhålls av magnesit genom bränning vid relativt låg temperatur (lägre än 900 °C). Den är mera kemiskt reaktiv än smält eller sintrad magnesia och används exempelvis vid framställning av magnesiumföreningar, avfärgningsmedel och magnesiacement.

Lätta och tunga magnesiumoxider erhålls vanligen genom brännning av ren fälld magnesiumhydroxid eller rent magnesiumhydoxidkarbonat vid temperaturer mellan 600 och 900 °C. Sådana magnesiumoxider är praktiskt taget olösliga i vatten men är lättlösliga i utspädda syror och är mera kemiskt reaktiva än andra typer av magnesia (dvs. sintrad magnesia och smält magnesia). De används vid framställning av medikamenter, kosmetiska preparat etc.

Detta nummer omfattar inte:

Gipssten, som i allmänhet är vit och spröd, utgörs av naturligt, vattenhaltigt kalciumsulfat.

Anhydrit är ett naturligt, vattenfritt kalciumsulfat som används för framställning av svavelsyra och vissa gipssorter.

Gips består av gipssten som genom bränning helt eller delvis har befriats från vatten (dehydratiserats).

Utmärkande för gipssten är att den vid bränning förlorar en del av det bundna vattnet och den därvid erhållna brända gipsen har förmågan att efter utrörning med vatten stelna till en hård massa. För att detta inte skall ske för snabbt, tillsätts ofta mindre mängd fördröjningsmedel. För speciella ändamål bränns gipssten så att allt vatten försvinner, varefter ringa mängd av en accelerator, t.ex alun, tillsätts (marmorcement eller Keene's cement). En liknande produkt erhålls genom att sätta alun till naturlig anhydrit. All på detta sätt behandlad gips klassificeras enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar också:

1. bränd gips som är pulveriserad till ett fint mjöl och avsedd för appretering av vävnader eller som överdrag på papper;
2. färgad gips;
3. bränd gips som är bränd eller finmalen speciellt för dentalt bruk, även försatt med små mängder acceleratorer eller fördröjningsmedel. Numret omfattar inte preparat för dentalt bruk på basis av gips (nr 3407).
   
   

Detta nummer omfattar sådan kalksten som huvudsakligen används för framställning av kalk eller cement eller som flussmedel och som inte utgör monument- eller byggnadskalksten enligt nr 2515 eller nr 2516. Dolomit klassificeras enligt nr 2518 och krita enligt nr 2509.

Flussmedel av kalksten används huvudsakligen inom järn- och stålindustrin.

Detta nummer omfattar också kalksten i pulverform som är avsedd som jordförbättringsmedel. Det omfattar emellertid inte krossad kalksten som är avsedd för inblandning i betong eller för vägbyggen, banbyggen e.d. (nr 2517).

Osläckt (bränd) kalk, som utgörs av oren kalciumoxid, erhålls genom bränning av kalksten som innehåller ingen eller obetydlig mängd lera. Den förenar sig mycket snabbt med vatten under stark värmeutveckling, varvid släckt kalk (kalciumhydroxid) bildas. Släckt kalk används vanligen som jordförbättringsmedel och inom sockerindustrin.

Hydraulisk kalk (cementkalk) framställs genom bränning vid låg temperatur av kalksten som innehåller tillräcklig mängd lera (vanligen dock mindre än 20 %) för att ge en produkt som hårdnar under vatten. Hydraulisk kalk skiljer sig från naturlig cement genom att den innehåller avsevärd mängd obunden osläckt kalk, vilken kan släckas med vatten.

Detta nummer omfattar inte renad kalciumoxid och kalciumhydroxid (nr 2825).

Portlandcement erhålls genom bränning av sådan kalksten som i naturligt tillstånd innehåller lera eller som har blandats med lämplig mängd lera. Andra material, såsom kiseldioxid-, aluminiumoxid- eller järnhaltiga ämnen, kan också tillsättas. Vid bränningen erhålls ett halvfabrikat, benämnt klinker. Dessa klinker mals sedan till portlandcement, som kan innehålla tillsatsmedel och acceleratorer för att modifiera de hydrauliska egenskaperna. De viktigaste typerna av portlandcement är standard portlandcement, snabbt hårdnande portlandcement och långsamt hårdnande portlandcement.

Detta nummer omfattar också aluminatcement (smältcement, slaggcement (malen masugnsslagg blandad med en accelerator och bränd gips), puzzolancement, romancement etc. samt blandningar av ovannämnda cementsorter.

Cement enligt detta nummer får vara färgad.

Detta nummer omfattar inte vissa produkter som ibland benämns cement, t.ex. Keene's cement eller marmorcement (alunförsatt gips) (nr 2520), puzzolanjord, santorinjord och liknande ämnen, ibland kallade naturlig cement (nr 2530).

Detta nummer omfattar inte heller:

Förklarande anmärkning till undernummer

HS-nr 2523.21 och 2523.29

Med "portlandcement" i HS-nr 2523.21 och 2523.29 avses cement som har erhållits genom malning av portlandklinker och eventuellt försatts med små mängder kalciumsulfat. Det bör observeras:

Asbest är ett naturligt mineraliskt ämne, som bildas vid nedbrytning av vissa bergarter. Den har en mycket karakteristisk fibrös struktur. Utseendet kan ibland vara silkesliknande. Färgen varierar starkt och är vanligen vit men ibland grå, grönaktig, blå eller mörkbrun. Asbestens främsta egenskap är dess beständighet mot hetta och syror.

Krokidolit är asbestformen av riebeckit. Den förekommer i form av fiberknippen i sura magmatiska bergarter med hög alkalihalt, och även i metamorfa bergarter. Färgen varierar från mörkblå till svart eller mörkgrön och fibrerna är genomskinliga till delvis ogenomskinliga. Krokidolitasbest, även kallad blå asbest, har högre draghållfasthet men lägre värmebeständighet och färre elastiska fibrer än andra former av asbest. Den är beständig mot syra men inte mot baser. Krokidolit anses vara den farligaste formen av asbest.

Detta nummer är tillämpligt för obearbetad asbest i den form den bryts, för obearbetade, slagna eller tvättade fibrer, även sorterade efter längd, för asbest i flockform eller pulver samt för avfall av asbest. Numret omfattar inte fibrer som har bearbetats vidare (kardats, färgats etc.) och inte heller varor av asbest (nr 6812).

Glimmer (muskovit, flogopit, biotit etc.) utgör en grupp naturliga komplexa aluminiumsilikater, som karakteriseras av att de lätt kan spjälkas till glänsande, genomskinliga, böjliga skivor av varierande färg.

Detta nummer omfattar bl.a.:

1. obearbetad glimmer, som består av glimmerkristaller av oregelbunden form, storlek och tjocklek och med kvarsittande jord (block- eller bokglimmer);
2. plåtglimmer, som erhålls genom klyvning av avputsad blockglimmer. Varan har formen av oregelbundna månghörningar liksom de kristaller av vilka den har erhållits, och dess kanter är grovt avputsade och fasade. Tjockleken varierar vanligtvis mellan 200 och 750 mikrometer;
3. bladglimmer, som erhålls genom klyvning av plåtglimmer. Liksom denna har den formen av oregelbundna månghörningar. Dess kanter är grovt avputsade. Bladglimmer förekommer i handeln i följande former:

Detta nummer omfattar också glimmeravfall och glimmerpulver.

Detta nummer omfattar inte produkter som har erhållits genom utskärning eller utstansning av plåt- eller bladglimmer (nr 6814 eller 85 kap.) och inte heller produkter som har erhållits genom sammanfogning av "splittings" (t.ex. mikanit och mikafolier) eller framställts av en massa som innehåller glimmeravfall (rekonstruerad glimmer) (nr 6814).

Vermikulit, ett med glimmer besläktat mineral, klassificeras enligt nr 2530 liksom också perlit och klorit (mineral som är kemiskt besläktade med vermikulit).

Talk (inbegripet naturlig steatit, även benämnd späcksten) är ett mineral som till stor del består av vattenhaltigt magnesiumsilikat. Naturlig steatit är en kompakt och massiv variant av talk. Annan talk har bladig struktur och känns mjukare och fetare än steatit.

Naturlig steatit enligt detta nummer får vara tillformad och bearbetad på samma sätt som stenarterna enligt nr 2515 (se anv. till detta nummer) och får ha underkastats de bearbetningar som är tillåtna enligt anm. 1 till detta kapitel. Täljsten är ett slags naturlig steatit.

Annan talk enligt detta nummer får ha underkastats de bearbetningar som är tillåtna enligt anm. 1 till detta kapitel. Den förekommer vanligen i obearbetad eller pulveriserad form.

Vissa typer av steatit eller talk i pulverform benämns fransk, venetiansk eller spansk krita.

Detta nummer omfattar inte skräddarkrita av steatit (nr 9609).

[2527]

Detta nummer omfattar endast naturliga boratmineral i den form de utvinns, koncentrat (även brända) av dessa mineral samt naturlig borsyra, sådan den har erhållits genom indunstning av den vätska som uppstår genom kondensering av de naturliga ångor (de italienska "soffioni") som inom vissa områden stiger upp ur jorden, eller genom indunstning av vatten som härrör från underjordiska källor i dessa områden. Detta nummer omfattar däremot inte borsyra som innehåller mer än 85 viktprocent H3BO3, beräknat på torrsubstansen (nr 2810).

Bland naturliga borater kan nämnas:

1. kernit och tinkal, natriumborater som ibland benämns naturlig borax;
2. pandermit och priceit, kalciumborater;
3. boracit, magnesiumkloroborat.

Detta nummer omfattar inte natriumborat (raffinerad borax) som har erhållits genom kemisk behandling av kernit eller tinkal samt natriumborater som har erhållits genom indunstning av saltlösningar från vissa naturliga saltsjöar (nr 2840).

Fältspat, leucit, nefelin och nefelinsyenit består av komplexa silikater av aluminium och alkalimetaller eller alkaliska jordartsmetaller. De används som flussmedel inom den keramiska industrin. Detta nummer omfattar inte fältspatsand (nr 2505).

Flusspat (fluorit) är naturlig kalciumfluorid, som förekommer som kompakta massor, ådrade i olika färger, eller i form av agglomererade, olikfärgade kristaller. Den används huvudsakligen för framställning av fluorvätesyra och som flussmedel för metallurgiskt ändamål.

Numret omfattar också flusspat som har värmebehandlats så att det har fallit sönder i sina ingående mineralbeståndsdelar. Då dessa beståndsdelar varierar i storlek, kan en del av kiseldioxidinnehållet avlägsnas genom en enkel sållning.

Detta nummer omfattar inte sådan fältspat och flusspat som utgör ädelstenar eller halvädelstenar (71 kap.).

Jordpigment enligt detta nummer utgörs vanligen av naturliga leror i blandning med vita eller färgade mineralämnen, särskilt järnoxid. På grund av sina färgande egenskaper används de i allmänhet som pigment.

De omfattar bl.a.:

1. ockra (gul,brun,röd, spanskt rött etc.);
2. terra di Sienna (italiensk sienna, gulbrun; bränd sienna, orangebrun etc.);
3. umbra (även bränd), brun eller mörkbrun;
4. svarta jordpigment och naturligt van Dyck-brunt (kölnerumbra och kasselbrunt). Lösligt van Dyck-brunt är ett berett pigment som klassificeras enligt nr 3206;
5. grönjord (jordgrönt, veronesergrönt).

Bränning eller blandning av olika jordpigment med varandra inverkar inte på klassificeringen. Om de däremot blandas med andra ämnen eller föreligger som dispersioner i vatten eller olja etc. förs de till 32 kap.

Detta nummer omfattar inte järnmalmer (nr 2601) och jordpigment innehållande minst 70 viktprocent bundet järn, räknat som Fe₂O₃ (nr 2821).

Järnglimmer, som huvudsakligen används som rostskyddspigment, klassificeras emellertid enligt detta nummer, trots att den i naturligt skick innehåller mer än 70 viktprocent bundet järn.

1. Naturligt sjöskum är ett mycket lätt och poröst, vattenhaltigt magnesiumsilikat, till färgen vitt, gulaktigt, grått eller rosa. Det förekommer nästan uteslutande i Mindre Asien och erhålls i små stycken (kantlängden överstiger sällan 30 cm). Dessa stycken underkastas en förberedande rening, skrapning, polering med ylle och torkning (antingen i solen eller i ugn). Sedan följer ytterligare polering med flanell och vax för att förbättra utseendet samt utröna sort och kvalitet.
2. Rekonstruerat sjöskum erhålls genom att spån och annat avfall av naturligt sjöskum försatt med bindemedel (oljor, alun etc.) under uppvärmning pressas samman till en massa. Det klassificeras enligt detta nummer endast i form av plattor, stänger eller liknande former, som inte har bearbetats efter formningen.
3. Bärnsten (succinit) är ett fossilt harts, vars färg varierar från gult till mörkorange. Bärnsten (eng. amber) bör inte förväxlas med ambra (eng. ambergris), som är ett sekret från valar och klassificeras enligt nr 0510. 
   
   Rekonstruerad bärnsten (pressbärnsten, ambroid) är ett ogenomskinligt mineraliskt ämne som erhålls genom sammanpressning av bärnstensavfall. Den klassificeras enligt detta nummer endast i form av plattor, stänger eller liknande former, som inte har bearbetats efter formningen.
   
   Gagat (jet) utgör ett tätt brunkol. Den är djupsvart, kan lätt skäras och kan poleras till högglans. Trots att den används för framställning av smycken, anses den inte som ädelsten i tulltaxans mening.
   
   

Denna grupp omfattar strontianit (naturligt strontiumkarbonat) och bränd strontianit, som huvudsakligen består av oren strontiumoxid.

Detta nummer omfattar inte ren strontiumoxid (nr 2816).

Denna grupp omfattar bl.a.:

1. naturliga arseniksulfider. De två viktigaste typerna är:
   a) realgar, som utgör arsenikdisulfid, har klarröd färg och pyroteknisk användning;
   b) auripigment, som utgör arseniktrisulfid, har ljusgul färg och används vid framställning av målningsfärger. Detta nummer omfattar också arsenikkis (arsenopyrit), som utgör arsenikjärnsulfid;
2. alunit, även benämnd alunsten eftersom den används för framställning av alun. Den är en rödgrå eller gulaktig stenart som färgar av sig vid beröring;
3. vermikulit, som är ett med glimmer besläktat mineral. Den har liknande färg som denna men förekommer vanligen i mindre flagor. Numret omfattar också klorit och perlit som är med vermikulit kemiskt besläktade mineral. Nämnda tre mineral expanderar vid upphettning och används då som värmeisoleringsmedel. I expanderad form klassificeras de emellertid enligt nr 6806;
4. lydit, en mycket hård, sträv, finkornig och tät mörk sten, som inte angrips av syror. Proberstenar av lydit (t.ex. för undersökning av ädla metaller) klassificeras enligt nr 6815;
5. celestit (naturligt strontiumsulfat); kalkspat (kalcit, islandsspat) och aragonit, vilka utgör kristalliserade kalciumkarbonater; lepidolit (litiumglimmer, aluminium-kalium-litiumfluorosilikat) och amblygonit (aluminiumlitiumfluorofosfat);
6. trädgårdsjord, hedjord, torvjord, märgel, slam, lövjord samt matjord och alv. Trots att dessa används inom lantbruket, omfattas de inte av 31 kap. (gödselmedel), även om de i naturligt tillstånd innehåller små mängder kväve, fosfor eller kalium. Numret omfattar emellertid inte framgrävd naturlig sand av alla slag (nr 2505);
7. puzzolanjord, santorinjord, trass och liknande jordarter, ibland kallade naturlig cement därför att de används för framställning av cement;
8. kalksten av det slag som används inom den grafiska industrin (s.k. litografisk sten), i obearbetat skick;
9. skärv och brottstycken av keramiskt gods eller av betong;
10. malmer för utvinning av sällsynta jordartsmetaller (t.ex. bastnäsit, xenotim och gadolinit); detta nummer omfattar emellertid inte monazit och andra malmer som uteslutande eller huvudsakligen används för utvinning av uran eller torium (nr 2612);
11. täckmedel, som används vid emaljering och som erhålls genom behandling (rening med saltsyra och finfördelning) av zirkoniumsand;
12. molybdenitkoncentrat, som erhålls ur molybden-malmer genom viss fysikalisk behandling, såsom tvättning, malning, flotation och värmebehandling (annan än bränning), för att avlägsna spår av olja och vatten, och är avsedda att användas för annat än metallurgiskt ändamål (smörjning);
13. nsutit, en manganmalm som innehåller minst 79 viktprocent manganoxider och som inte används inom metallurgin för utvinning av mangan utan för tillverkning av elektriska batterier;
14. naturlig kryolit erhålls främst från Grönland och är till färgen snövit, ibland även något färgad, glasartad och nästan genomskinlig. Den används främst som flussmedel vid elektrolytisk framställning av aluminium. Naturlig chiolit som, i likhet med kryolit, kan anses utgöra ett natriumfluoroaluminat. Numret omfattar inte på kemisk väg framställda fluorider med samma sammansättning som kryolit och chiolit (nr 2826).

Detta nummer omfattar inte ädelstenar eller halvädelstenar enligt 71 kap.

26 kap. Malm, slagg och aska

Allmänna anvisningar

Nr 2601 – 2617 omfattar endast malmer, även anrikade, som:

1. ädla metaller enligt 71 kap. (silver, guld, platina, iridium, osmium, palladium, rodium och rutenium);
2. oädla metaller som är upptagna i femtonde avdelningen, dvs. järn, koppar, nickel, aluminium, bly, zink, tenn, volfram, molybden, tantal, kobolt, vismut, kadmium, titan, zirkonium, antimon, mangan, krom, germanium, vanadin, beryllium, gallium, hafnium, indium, niob (columbium), rhenium, och tallium;
3. kvicksilver enligt nr 2805;
4. metaller enligt nr 2844.

I vissa fall används malmen för framställning av legeringar, t.ex. ferromangan eller ferrokrom.

Om inte annat framgår av numrens ordalydelse klassificeras malmer som omfattas av nr 2601 – 2617 och som består av mer än ett slags mineral med tillämpning av allmän tolkningsregel 3 b eller, om denna inte kan tillämpas, med tillämpning av regel 3 c.

Nr 2601 till 2617 omfattar inte:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar också järnmalmer, även anrikade, med en manganhalt av mindre än 20 viktprocent, beräknat på torrsubstansen (dvs. malmen eller den anrikade produkten har upphettats till mellan 105 och 110 °C) (se anv. till nr 2602). Beroende på deras manganinnehåll är dessa malmer kända antingen som manganhaltiga järnmalmer eller som järnhaltiga manganmalmer.

Detta nummer omfattar inte finmalen magnetit och andra finmalna järnmalmer som är avsedda att användas som pigment (32 kap.).

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar också järnhaltiga manganmalmer, även anrikade, under förutsättning att de har en manganhalt av minst 20 viktprocent, beräknat på torrsubstansen (dvs. malmen eller den anrikade produkten har upphettats till mellan 105 och 110 °C); manganhaltiga järnmalmer, även anrikade, med en manganhalt av mindre än 20 viktprocent, beräknat på torrsubstansen, omfattas inte av detta nummer (nr 2601).

Detta nummer omfattar inte heller brunsten som har beretts för användning i torrbatterier (nr 2530).

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar bauxit (aluminiumoxidhydrat som innehåller varierande mängd järnoxid, kiseldioxid etc.).

Numret omfattar även värmebehandlad (mellan 1 200 och 1 400 °C) bauxit som är lämplig för användning inom metallurgin vid tillverkning av aluminium (karbotermisk reduktion i elektrisk ugn, Gross- eller annan process) eller för annan användning (t.ex. för tillverkning av slipmedel).

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar kromit (kromjärnmalm), som består av kromjärnoxid.

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste uranmalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste toriummalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar inte sådana produkter som i handeln benämns "anrikat uran" och som har erhållits genom framställningsprocesser som normalt inte används inom metallurgin (nr 2844).

De viktigaste molybdenmalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar också rostad anrikad molybdenit ("teknisk molybdenoxid", som har erhållits genom enbart rostning av anrikad molybdenit).

Detta nummer omfattar inte molybdenit som har beretts för användning som smörjmedel (nr 2530).

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Detta nummer omfattar inte finmalen titanmalm som är avsedd att användas som pigment (32 kap.).

De viktigaste zirkoniummalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste tantal- och niobmalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är tantalit och niobit (columbit), som består av niobattantalat av järn och mangan.

De viktigaste vanadinmalmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

Smälta vanadinoxider, som har erhållits genom en behandling, annan än kalcinering eller rostning, som har medfört att den ursprungliga malmens kemiska sammansättning eller kristallstruktur har ändrats, omfattas inte av detta nummer (i allmänhet 28 kap.).

Detta nummer omfattar inte heller finfördelad zirkonsand som är avsedd att användas som täckmedel vid framställning av emalj (nr 2530).

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

De viktigaste malmerna av dem som i allmänhet klassificeras enligt detta nummer är:

1. Antimonmalmer:
   a) cervantit, antimonoxid;
   b) antimonblände (kermesit), antimonoxidsulfid;
   c) senarmontit, antimonoxid;
   d) antimonglans (spetsglans, grå antimonmalm, antimonit, stibnit), antimonsulfid;
   e) antimonblomma (valentinit), antimonoxid.
2. Berylliummalmer:
   a) beryll, aluminiumberylliumsilikat; beryll som utgör ädelsten klassificeras enligt nr 7103; b) bertrandit.
3. Vismutmalmer:
   a) vismutglans (bismutinit, bismutin), vismutsulfid;
   b) bismutit, vattenhaltigt vismutkarbonat;
   c) vismutockra (bismit), vattenhaltig vismutoxid.
4. Germaniummalm
   Germanit, germaniumkopparsulfid.
   Numret omfattar inte sådana produkter som i handeln benämns "anrikat germanium" och som har erhållits genom framställningsprocesser som normalt inte används inom metallurgin (i allmänhet nr 2825).
5. Kvicksilvermalm
   Cinnober, kvicksilversulfid.
   
   

Indium, gallium, rhenium, hafnium, tallium, och kadmium utvinns inte direkt från några speciella malmer utan erhålls som biprodukt vid utvinning av andra metaller (t.ex. zink, bly, koppar, aluminium, zirkonium och molybden).

Detta nummer omfattar granulerad slagg (slaggsand), som erhålls exempelvis genom att direkt från masugnar hälla flytande slagg i vatten.

Numret omfattar däremot inte slaggull, som har framställs genom att blåsa ånga eller komprimerad luft genom smält slagg, och skumslagg, vilken erhålls genom att försätta smält slagg med med små mängder vatten (nr 6806). Det omfattar inte heller slaggcement (nr 2523).

Slagg enligt detta nummer består av silikater av aluminium, kalcium eller järn och erhålls vid smältning av järnmalm (masugnsslagg), raffinering av tackjärn eller vid stålframställning (bessemerslagg, martinslagg etc.). Sådan slagg klassificeras enligt detta nummer även om den innehåller järn i sådan mängd att metallen kan utvinnas ur densamma. Numret omfattar emellertid inte fosfathaltig slagg (basisk slagg, thomasslagg); dessa utgör viktiga gödselmedel och förs till 31 kap.

Slagg används för framställning av cement samt för vägbyggen o.d. Krossad och grovsorterad slagg (makadam) klassificeras enligt nr 2517. Nr 2619 omfattar inte heller granulerad slagg (slaggsand) enligt nr 2618.

Glödspån (hammarslagg) består av flagor av järnoxid, som bildas vid smidning, varmvalsning etc. av järn och stål.

Detta nummer omfattar också stoft från masugnar och annat avfall som uppstår vid järn- och stålframställning. Däremot omfattar numret inte avfall som uppstår vid skärning, fräsning eller annan bearbetning av metallen. Sådant avfall klassificeras enligt nr 7204.

Detta nummer omfattar slagg, aska och andra återstoder (andra än de som omfattas av nr 2618, 2619 eller 7112) innehållande metaller, arsenik (även innehållande metaller) eller deras föreningar och som är av sådana slag som används inom industrin antingen för utvinning av arsenik eller metaller eller som utgångsmaterial för framställning av kemiska föreningar av dessa ämnen. De kan utgöra restprodukter från bearbetning av malmer eller metallurgiska mellanprodukter (såsom skärsten) eller restprodukter från elektrolytiska eller kemiska processer eller från andra processer som inte innefattar mekanisk bearbetning av metall. Avfall som har uppstått vid mekanisk bearbetning av metall samt skrot som består av utslitna eller söndriga metallföremål omfattas inte av detta nummer (fjortonde, femtonde eller sextonde avdelningen). Däremot klassificeras glödspån, vilka huvudsakligen består av oxider och som erhålls vid mekanisk bearbetning av andra metaller än järn, enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar bl.a:

1. skärsten, annan än koppar-, nickel-, och koboltskärsten (femtonde avd.) och slagg, t.ex. sådana som är rika på koppar, zink, tenn, bly, etc.;
2. hårdzink, en återstod som erhålls vid smältförzinkning;
3. slam från elektrolytiska bad för framställning och rening av metaller samt slam från bad för galvanostegi;
4. ackumulatorslam;
5. återstoder från elektrolytisk rening av metaller, torkade eller pressade till block;
6. återstoder från framställning av kopparsulfat;
7. orena koboltoxider som erhålls vid bearbetning av silverhaltiga malmer;
8. förbrukade katalysatorer som är användbara enbart för utvinning av metall eller för framställning av kemikalier;
9. karnallitavfallslut, vilken huvudsakligen används för utvinning av magnesiumklorid;
10. blyat bensinslam och blyat slam av antiknackningsmedel från lagringstankar för blyad bensin och blyade antiknackningsmedel, väsentligen bestående av bly, blyföreningar (inbegripet tetraetylbly och tetrametylbly) och järnoxid (på grund av rost i lagringstankarna). Slam av detta slag används i allmänhet för återvinning av bly och blyföreningar och det innehåller praktiskt taget inga petroleumoljor;
11. flygaska från smältning av zink, bly eller koppar. Vanligen finns arsenik i flygaska från smältning av koppar och bly och tallium i flygaska från smältning av bly och zink;
12. slagg, aska och återstoder från smältning av zink, bly eller koppar har en hög halt av kvicksilver vanligen i form av oxider, sulfider eller amalgamer med andra metaller;
13. slagg, aska och återstoder innehållande antimon, beryllium, kadmium, krom eller blandningar av dessa ämnen. Vanligen är det fråga om avfall från behandling (t.ex. värmebehandling) av varor som innehåller dessa metaller;
14. slagg, aska och återstoder av avfall som har erhållits vid framställning, formulering och användning av tryckfärger, färgämnen, pigment, målarfärger, lacker och fernissa, av sådana slag som används för återvinning av metaller eller metallföreningar.

Detta nummer omfattar inte heller:

Detta nummer omfattar slagg och aska som inte omfattas av nr 2618, 2619 eller 2620 och som härrör från bearbetning av malmer eller från metallurgiska processer samt andra sådana produkter oavsett slag och ursprung. Trots att många av dessa produkter används som gödselmedel förs de till detta nummer och inte till 31 kap. (detta gäller emellertid inte basisk slagg).

Bland de produkter som omfattas av detta nummer märks:

1. aska och klinker av mineraliskt ursprung uppkommer huvudsakligen vid förbränning av stenkol, brunkol, torv eller olja i storskaliga pannor. Dess främsta användningsområden är som råmaterial vid cementtillverkning, som tillsats till cement i betong, återfyllning i gruvor, som mineraliskt fyllmedel i plaster och färger, som ett lättviktsaggregat vid tillverkning av byggstenar och i ingenjörskonstruktioner såsom fördämningar, motorvägsramper och brofästen. Det omfattar:
   a) flygaska, finfördelade partiklar som förekommer i rökgaserna från ugnar och som avlägsnas ur gasströmmen med påsfilter eller elektrostatiska filter;
   b) bottenaska, grövre aska som avlägsnas genom sedimentering från gasströmmen så snart den lämnat ugnen:
   c) slagg från pannor, grova återstoder som avlägsnas från botten av ugnen
   d) aska från förbränning på virvelbädd (Fluidised bed combustor ash, FBC-ash) –oorganiska återstoder från förbränning av kol eller olja på en virvelbädd av kalksten eller dolomit;
2. aska av havstång och annan vegetabilisk aska. Aska av havstång är i rått tillstånd ett tungt, grovt, nästan svart ämne men efter rening ett matt vitt pulver. Den används huvudsakligen för utvinning av jod eller inom glasindustrin.
   Denna grupp omfattar också aska av ytterskalet från ris, vilken nästan helt består av kiseldioxid och används huvudsakligen för framställning av ljudisolerande plattor eller andra ljudisolerande artiklar;
3. benaska, vilken erhålls vid förbränning av ben vid fritt lufttillträde. Förutom som jordförbättringsmedel används denna produkt också för bestrykning av gjutformar vid koppargjutning. Detta nummer omfattar inte djurkol, vilket erhålls vid bränning av ben i slutet rum (nr 3802);
4. råa kaliumsalter som har erhållits inom sockerindustrin vid förbränning, tvättning etc. av betmelassåterstoder;
5. aska och återstoder härrörande från förbränning av kommunalt avfall (se anm. 4 till 38 kap.). Aska och återstoder av detta slag utgörs ofta av en blandning av slagg och giftiga metaller (t.ex. bly) och används vanligen som ersättning för ballastmaterial vid anläggande av tillfälliga körbanor på soptippar som täcks med jord. Metallhalten i dessa återstoder motiverar inte en återvinning av metaller eller metallföreningar.
   

Numret omfattar inte isolerat kemiskt definierat silikastoft uppsamlat som en restprodukt från kisel-, ferrokisel- och zirkoniumproduktion, vanligen använt som en puzzolantillsats i betong, fibercement och eldfasta gjutmassor samt som en tillsats i polymerer (nr 2811).

Allmänna anvisningar

Detta kapitel omfattar i stort sett stenkol och andra naturliga mineraliska bränslen, oljor erhållna ur petroleum eller ur bituminösa mineral, destillationsprodukter av dessa samt liknande produkter oavsett framställningssättet. Det omfattar också mineralvaxer och naturliga bituminösa ämnen. De produkter som omfattas av detta kapitel kan vara råa eller raffinerade. Om de utgör isolerade kemiskt definierade organiska föreningar, rena eller tekniskt rena, klassificeras de däremot (med undantag av metan och propan) enligt 29 kap. För vissa av dessa föreningar (t. ex. etan, bensen, fenol och pyridin) finns speciella renhetskriterier angivna i anv. till nr 2901, 2907 och 2933. Metan och propan klassificeras enligt nr 2711 även om de är rena.

Med aromatiska beståndsdelar i anm. 2 till detta kapitel och i nr 2707 avses hela molekyler med en aromatisk komponent, oavsett antalet och längden av förekommande sidokedjor, och inte enbart sådana molekylers aromatiska komponenter.

Kapitlet omfattar inte:

Detta nummer omfattar olika slag av stenkol och antracit, även pulveriserade eller agglomererade (till briketter, äggform eller annan form). Det omfattar också briketter och på liknande sätt framställda bränslen, som har underkastats en koksningsprocess för att göra dem rökfria.

Numret omfattar också pulveriserat stenkol som har dispergerats i vatten (kolslurry) och innehåller små mängder dispergeringsmedel, särskilt ytaktiva ämnen.

Numret omfattar inte gagat (jet) (nr 2530), brunkol (lignit) (nr 2702) och inte heller koks, inbegripet lågtemperaturkoks (nr 2704).

Detta nummer omfattar brunkol (lignit), ett bränsle som utgör ett mellanstadium mellan stenkol och torv. Det klassificeras enligt detta nummer även om det är torkat, pulveriserat eller agglomererat.

Numret omfattar inte gagat (jet) (nr 2530).

Torv består av delvis förkolade växtämnen och är i allmänhet lätt och fibrös. Numret omfattar alla slag av torv, inbegripet torkad eller agglomererad torv som är avsedd att användas som bränsle samt krossad torv, torvströ etc., som används i stall, som jordförbättringsmedel eller för annat ändamål.

Blandningar av torv och sand eller lera klassificeras också enligt nr 2703, om torven ger blandningen dess huvudsakliga karaktär och även om blandningen innehåller små mängder av grundämnena kväve, fosfor eller kalium. Sådana produkter används vanligen som krukväxtjord .

Numret omfattar emellertid inte:

Koks är den fasta återstod som erhålls vid torrdestillation (koksning, förgasning) av stenkol, brunkol eller torv. Det framställs i koksugnar från bituminöst kol av varierande kvalitet.

Lågtemperaturkoks erhålls som återstod då destillationen av stenkol eller brunkol sker vid låg temperatur.

Koks (inbegripet lågtemperaturkoks) enligt detta nummer får vara pulveriserad eller agglomererad.

Retortkol (retortgrafit) är en hård, svart, spröd form av kol, som vid slag ger metallklang. Det erhålls som biprodukt i gasverk och koksugnar, där det avlagras på ugnarnas och retorternas väggar. Retortkolet består vanligen av oregelbundna klumpar med en sida plan eller svagt kupig alltefter formen på retorten. Retortkol benämns i vissa länder konstgjord grafit, men denna benämning bör endast användas för på konstgjord väg framställd grafit enligt nr 3801.

Nr 2704 omfattar inte:

Kolgas erhålls vid torrdestillation av stenkol, vanligtvis i gasverk eller koksugnar. Det är en komplicerad blandning av väte, metan, kolmonoxid etc. och används till belysning och uppvärmning.

Numret omfattar också gaser som har bildats under marken samt vattengas, generatorgas och liknande gaser t.ex. masugnsgas. Det omfattar också gaser som har erhållits vid krackning eller omvandling av mineraloljor, petroleumgaser eller naturgas, vanligen i närvaro av vattenånga. Dessa blandningar, vilkas sammansättning liknar kolgas används till uppvärmning och belysning samt vid syntes av kemikalier, t.ex. metanol och ammoniak. När de används vid syntes kallas gaserna ibland "syntesgas". Numret omfattar emellertid inte gaser enligt nr 2711.

Tjäror enligt detta nummer utgör mycket komplicerade blandningar med växlande halter av aromatiska och alifatiska beståndsdelar samt erhålls vanligen vid torrdestillation av stenkol, brunkol eller torv.

Numret omfattar alla sådana tjäror, bl.a.:

1. tjäror som har erhållits vid högtemperaturdestillation av stenkol; dessa innehåller huvudsakligen aromatiska beståndsdelar såsom bensen, fenol, naftalen, antracen, fenolhomologer och pyridinbaser;
2. tjäror som har erhållits vid torrdestillation av brunkol eller torv eller vid lågtemperaturdestillation av stenkol; dessa tjäror liknar de under 1 omnämnda men innehåller större mängd alifat-, naften- och fenolföreningar;
3. andra mineraltjäror, inbegripet sådana som erhålls i vattengasgeneratorer vid förgasning av stenkol.

Numret omfattar också separerade eller delvis destillerade (toppade) tjäror samt s.k. preparerad tjära, vilken erhålls genom blandning av beck med kreosotolja eller med andra destillationsprodukter ur stenkolstjära.

Tjäror används huvudsakligen som råmaterial för vidare destillation, varvid en mångfald olika oljor och andra stenkolstjärprodukter erhålls. De används också för vattentäthetsimpregnering, för vägbeläggning etc.

Numret omfattar inte tjäror som har utvunnits ur icke mineraliska råämnen, t.ex. trätjära (nr 3807).

Detta nummer omfattar:

1. oljor och andra produkter som har erhållits såsom mer eller mindre breda fraktioner vid destillation av högtemperaturtjära från stenkol. Härvid utvinns blandningar som huvudsakligen består av aromatiska kolväten och andra aromatiska föreningar. Bland dessa destillationsprodukter märks bl.a.:
   – bensol (bensen), toluol (toluen), xylol (xylen) och solventnafta;
   – naftalenoljor och rå naftalen;
   – antracenoljor och rå antracen;
   – fenololjor (fenoler, kresoler, xylenoler etc.);
   – pyridin-, kinolin- och akridinbaser;
   – kreosotoljor;
2. liknande produkter som till övervägande del består av aromatiska ämnen och som har erhållits genom destillation av lågtemperaturtjära från stenkol eller andra mineraltjäror, vid rening av kolgas, genom bearbetning av petroleum eller på annat sätt. Numret omfattar ovannämnda produkter både i rå och raffinerad form, men det omfattar inte rena eller tekniskt rena isolerade kemiskt definierade föreningar, som har erhållits ur desamma genom ytterligare fraktionering eller genom annan behandling (29 kap.). För bensen, toluen, xylen, naftalen, antracen, fenol, kresoler, xylenoler, pyridin och vissa pyridinderivat finns speciella renhetskriterier angivna i anv. till nr 2902, 2907 och 2933 . Trätjäroljor klassificeras enligt 38 kap.

Numret omfattar inte blandade alkylbensener och blandade alkylnaftalener som har erhållits genom alkylering av bensen eller naftalen och som har relativt långa sidokedjor (nr 3817).

Det beck som omfattas av detta nummer utgör återstoder från destillation av högtemperaturtjära från stenkol eller av annan mineraltjära. Det innehåller en liten mängd tunga tjäroljor. Till färgen är det svart eller brunt och kan vara antingen mjukt eller sprött. Det används för tillverkning av elektroder, vägbeläggningar, blandningar för vattentäthetsimpregnering, för agglomerering av kolpulver, etc.

Numret omfattar också beck som har delvis modifierats genom inblåsning av luft. Detta liknar den icke blåsta produkten.

Koks enligt detta nummer utgör den slutliga återstoden vid destillation av hög- och lågtemperaturtjäror från stenkol, av andra mineraltjäror eller av beck ur dessa tjäror. Den används för framställning av elektroder och som bränsle.

Detta nummer omfattar råolja erhållen ur petroleum eller ur bituminösa mineral (t.ex. skiffer, kalksten eller sand), dvs. naturliga produkter av vilken sammansättning som helst, oavsett om de har erhållits från oljefyndigheter eller genom torrdestillation av bituminösa mineral. På detta sätt erhållen råolja klassificeras enligt nr 2709 även om den har undergått följande behandlingar:

1. dekantering;
2. avsaltning;
3. avvattning;
4. stabilisering i syfte att reglera gastrycket;
5. borttagande av de allra lättaste fraktionerna i syfte att återföra dem till oljefyndigheten för att förbättra avrinningen och bibehålla trycket;
6. tillsättning enbart av de kolväten som tidigare har utvunnits genom fysikaliska metoder vid ovannämnda processer;
7. varje annan behandling av mindre omfattning, under förutsättning att den inte förändrar produktens huvudsakliga karaktär.

Numret omfattar också gaskondensat, dvs. råolja erhållen under stabiliseringen av naturlig gas omedelbart efter dess utvinning. Detta förfarande går ut på att, huvudsakligen genom kylning och trycksänkning, utvinna kondenserbara kolväten (C4 till ungefär C20) ur den våta naturgasen.

I. Originalprodukter

Produkterna enligt den första delen av detta nummer är de som undergått vilken behandling som helst annan än de som angivits i anv. till nr 2709.

Nr 2710 omfattar bl.a.:

De omfattar bl.a.:

1. bensin;
2. lacknafta;
3. fotogen;
4. motorbrännoljor;
5. eldningsoljor;
6. spindeloljor och andra smörjoljor;
7. vit olja.

Numret omfattar ovannämnda fraktioner även om de har undergått ytterligare behandling för att avlägsna föroreningar (t.ex. behandling med syror eller alkalier, selektiva lösningsmedel, zinkklorid, blekjord etc. eller omdestillation), dock under förutsättning att vid denna behandling inte har erhållits rena eller tekniskt rena isolerade kemiskt definierade föreningar (29 kap.);

1. bensin med små tillsatser av preparat för att motverka knackning (t.ex. tetraetylbly, dibrometan) eller oxidation (t.ex. p-butylaminofenol);
2. smörjmedel som består av blandningar av smörjolja med mycket växlande mängder av andra ämnen (t.ex. ämnen som förbättrar smörjegenskaperna, såsom vegetabiliska oljor och fetter, antioxidanter, preparat som motverkar korrosion, medel mot skumbildning, såsom silikoner, etc.). Bland dessa märks bl.a. kompounderade oljor, HD-oljor (heavyduty oils), oljor som är blandade med grafit (grafit suspenderad i oljor erhållna ur petroleum eller ur bituminösa mineral), ovansmörjningsoljor, textiloljor samt fasta smörjmedel (smörjfetter) som består av smörjolja med tillsats av 10 – 15 % metalltvålar (av aluminium, kalcium, litium etc.);
3. transformator- och strömställaroljor (vilka inte används på grund av sina smörjande egenskaper), vilka utgör stabiliserade, speciellt raffinerade oljor med tillsats av antioxidanter såsom ditertiärbutylkresol;
4. skäroljor, som används för kylning av skärverktyg etc. och av det material som bearbetas. De består av tyngre oljor med tillsats av 10 – 15 % av en emulgator (t.ex. alkalisulforicinoleat) och används i form av vattenemulsioner;
5. sköljoljor, som används för rengöring av motorer, maskiner och apparater. De utgör tyngre oljor, vanligen försatta med små mängder peptiseringsmedel för att underlätta avlägsnandet av hartser, kolavsättningar etc., som har bildats under maskinens användning;
6. formoljor, som används för att för att underlätta frigörandet av keramiska artiklar, betongpelare etc. från gjutformen. De består av tyngre oljor, som innehåller t.ex. omkring 10 % vegetabiliskt fett;
7. hydrauloljor för bromsar etc.,som består av tyngre oljor med tillsats av smörjningsförbättrande ämnen och medel mot oxidation, korrosion, skumbildning etc.
8. blandningar av biodiesel, innehållande minst 70 viktprocent oljor erhållna ur petroleum eller ur bituminösa mineral. Däremot ska biodiesel och blandningar av biodiesel som innehåller mindre än 70 viktprocent oljor erhållna ur petroleum eller ur bituminösa mineral klassificeras enligt nummer 3826.
   
   

II. Avfallsoljor

Avfallsoljor är avfall som huvudsakligen innehåller petroleumoljor och oljor erhållna ur bituminösa mineral (se anm. 2 till detta kapitel), även blandat med vatten. Hit hör:

1. oljor som inte längre är lämpliga att för vad originalprodukterna från början var avsedda för (t.ex. begagnade smörjoljor, begagnade hydrauloljor och begagnade transformatoroljor). Avfallsoljor innehållande polyklorerade bifenyler (PCB), polyklorerade terfenyler (PCT) och polybromerade bifenyler (PBB) uppstår väsentligen när elektrisk utrustning såsom värmeväxlare, transformatorer och automatiska brytare töms på dessa kemiska produkter;
2. slamoljor från lagringstankar för petroleumoljor, innehållande huvudsakligen sådana oljor och höga halter av tillsatsämnen (t.ex. kemikalier) som används vid tillverkning av originalprodukterna;
3. oljor i form av emulsioner i vatten eller vattenblandningar, såsom sådana som härrör från oljespill, tvättning av lagringstankar eller från användning av skärolja vid skärande bearbetning;
4. avfallsoljor som erhållits vid framställning, formulering och användning av tryckfärger, färgämnen, pigment, målarfärger, lacker och fernissa.

Numret omfattar inte:

Detta nummer omfattar råa gasformiga kolväten som har erhållits i form av naturgas eller från råolja som har erhållits ur petroleum eller som har framställts på kemisk väg. Metan och propan klassificeras emellertid enligt nr 2711 även när de är rena. Dessa kolväten är gasformiga vid en temperatur av 15 °C och ett tryck av 1 013 millibar (101,3 kPa). De kan föreligga under tryck som vätskor i metallbehållare och försätts ofta som en säkerhetsåtgärd med små mängder starkt luktande ämnen för att eventuellt läckage skall uppmärksammas.

Numret omfattar i huvudsak följande gaser, oavsett om de har förtätats till vätska eller inte:

1. metan och propan, även rena;
2. etan och eten med en renhetsgrad av mindre än 95 %. (Etan och eten med en renhetsgrad av minst 95 % klassificeras enligt nr 2901.);
3. propen med en renhetsgrad av mindre än 90 %. (Propen med en renhetsgrad av minst 90 % klassificeras enligt nr 2901.);
4. butan som innehåller mindre än 95 % n-butan och mindre än 95 % isobutan. (Butan som innehåller minst 95 % n-butan eller isobutan klassificeras enligt nr 2901.);
5. butener och butadiener med en renhetsgrad av mindre än 90 %. (Butener och butadiener med en renhetsgrad av minst 90 % klassificeras enligt nr 2901.);
6. propan och butan som är blandade med varandra.

Ovanstående halter är beräknade som volymprocent vad gäller gasformiga produkter och som viktprocent vad gäller vätskeformiga produkter.

Numret omfattar även andra gaser så som petroleumgaser förtätade till vätska (LPG).

Numret omfattar inte:

A. Vaselin

Vaselin är en salvartad produkt som till färgen är vit, gulaktig eller mörkbrun. Det utvinns ur återstoder från destillation av vissa ur petroleum erhållna råoljor eller framställs genom blandning antingen av ur petroleum erhållna oljor med tämligen hög viskositet och sådana återstoder eller av paraffin eller ceresin och en tillräckligt raffinerad mineralolja. Nr 2712 omfattar såväl råvaselin (ibland benämnt petrolatum) som avfärgat eller raffinerat vaselin.
Numret omfattar också vaselin som har framställts på syntetisk väg.

För att klassificeras enligt detta nummer måste vaselin ha en stelningspunkt, bestämd enligt den s.k. "rotating thermometer"-metoden (ISO 2207, likvärdig med ASTM D 938), av lägst 30 °C, en täthet vid 70 °C av mindre än 0.942 g/cm³, en konpenetration vid 25 °C på bearbetat prov ("Worked Cone Penetration") bestämd enligt metod ISO 2137 (likvärdig med ASTM D 217) av mindre än 350 samt en konpenetration vid 25 °C på obearbetat prov ("Cone Penetration") bestämd enligt metod ISO 2137 (likvärdig med ASTM D 937) av minst 80.

Dock omfattar inte detta nummer vaselin (petrolatum), som är lämpligt för hudvård och föreligger i detaljhandelsförpackningar med tanke på användningen (nr 3304).

Paraffin är ett kolvätevax som utvinns från vissa destillationsprodukter ur oljor som har erhållits ur petroleum eller ur oljor som har erhållits ur skiffer eller andra bituminösa mineral. Det är halvgenomskinligt, vitt eller gulaktigt och har en tämligen väl utbildad kristallstruktur.

Mikrovax är också ett kolvätevax. Det utvinns ur petroleumåterstoder och ur vakuumdestillerade smörjoljefraktioner. Det är mera opakt än paraffin och har en finare och mindre tydlig kristallstruktur. Vanligtvis har det högre smältpunkt än paraffin. Konsistensen kan variera från mjuk och plastisk till hård och spröd och färgen från mörkbrun till vit.

Ozokerit är ett naturligt mineralvax. I raffinerad form kallas den ceresin.

Montanvax (lignitvax) och s.k. montanvaxbitumen består av estrar och erhålls ur brunkol genom extraktion. Dessa produkter är hårda och i rått tillstånd mörkfärgade. Efter raffinering kan de vara vita.

Torvvax liknar i fysikaliskt och kemiskt hänseende montanvax men är något mjukare.

Övriga mineralvaxer enligt detta nummer (slack wax och scale wax) erhålls vid avvaxning av smörjoljor. De är mindre raffinerade och har högre oljehalt än paraffin. Deras färg växlar från vitt till ljusbrunt.

Numret omfattar också produkter som liknar de ovannämnda men som har erhållits genom syntes eller på annat sätt (t.ex. syntetiskt paraffin och syntetiskt mikrovax). Högpolymera vaxer, t.ex. polyetenvax, klassificeras däremot enligt nr 3404.

Alla dessa vaxer klassificeras enligt nr 2712, vare sig de är råa eller raffinerade och även om de är blandade med varandra eller färgade. De används för ljustillverkning (speciellt paraffin), i polermedel, för isolering, för appretering av textilvaror, för impregnering av tändstickor, för rostskydd etc.

Följande produkter klassificeras emellertid enligt nr 3404:

1. vaxer enligt detta nummer som är blandade med animaliska vaxer (inbegripet spermaceti), vegetabiliska vaxer eller konstgjorda vaxer;
2. vaxer enligt detta nummer som är blandade med fett, harts, mineralämnen eller andra ämnen, under förutsättning att blandningarna har vaxkaraktär.
   
   

A. Petroleumkoks är en svart, porös, fast återstod som har erhållits vid krackning eller destruktiv destillation av petroleum eller som erhålls ur oljor från bituminösa mineral. Den används huvudsakligen som råmaterial för elektrodframställning eller som bränsle.

B. Petroleumbitumen (asfalt, petroleumbeck, raffinaderibeck) erhålls vanligen som återstod vid destillation av råolja. Den är brun eller svart och kan vara mjuk eller spröd. Den används för vägbeläggning, för vattentäthetsimpregnering etc. Petroleumbitumen som har modifierats något genom inblåsning av luft liknar oblåst bitumen och klassificeras också enligt detta nummer.

C. Andra återstoder från oljor erhållna ur petroleum omfattar bl.a.:

1. extrakt som har erhållits vid behandling av smörjoljor med vissa selektiva lösningsmedel;
2. naturligt petroleumharts och andra hartsartade ämnen som har erhållits ur petroleum;
3. sura återstoder och förbrukad blekjord, som innehåller viss mängd olja.

Bitumen, koks och andra återstoder som har erhållits vid behandling av skifferolja eller andra oljor som har erhållits ur bituminösa mineral klassificeras också enligt detta nummer.

Detta nummer omfattar inte:

Detta nummer omfattar naturlig bitumen och naturasfalt (inbegripet trinidadasfalt och produkter som i vissa länder benämns asfaltsand). De utgör bruna eller svarta, fasta eller mycket trögflytande blandningar av i naturen förekommande kolväten med inerta mineralämnen, i vissa fall i ansenlig mängd.

Numret omfattar också:

1. bituminösa skiffrar och oljeskiffrar samt naturlig bitumenhaltig sand;
2. asfaltit;
3. bituminös kalksten och annan asfaltsten.

Ovannämnda produkter klassificeras enligt detta nummer även om de har befriats från vatten eller gångarter och även om de har pulveriserats eller blandats med varandra. Endast tillsatsen av vatten till naturlig bitumen ändrar inte klassificeringen av produkten enligt nr 2714. Vidare omfattar numret även naturlig bitumen som har dehydratiserats och pulveriserats och dispergerats i vatten och som innehåller en liten mängd emulgeringsmedel (ytaktivt ämne) som tillsatts endast av säkerhetsskäl eller transporttekniska skäl.

De används för vägbeläggning, för vattentäthetsimpregnering, för framställning av lacker etc. Bituminösa skiffrar och naturlig bitumenhaltig sand används för utvinning av mineraloljor.

Numret omfattar inte:

Förklarande anmärkning till undernummer

HS-nr 2714.10

Detta nummer omfattar bergarter och sand av sedimentärt ursprung och med innehåll av kolväten som kan avskiljas i form av produkter enligt nr 2709 (råolja som har erhållits ur petroleum eller ur bituminösa mineral) eller i en form ur vilken dessa produkter kan extraheras. Gas och andra produkter kan också utvinnas.

Avskiljandet sker genom upphettning eller genom andra extraktionsprocesser (t.ex. genom destillation, torrdestillation eller mekaniska processer). De kolväten som förekommer i skiffer kan föreligga i form av organiska ämnen benämnda kerogener.

Detta nummer omfattar följande bituminösa blandningar:

1. "cut-backs", som vanligen består av 60 % eller mera bitumen samt lösningsmedel. De används för vägbeläggning;
2. emulsioner eller stabila suspensioner av asfalt, bitumen, beck eller tjära i vatten och främst avsedda för vägbeläggning;
3. asfaltmastix och annan bituminös mastix samt liknande bituminösa blandningar som innehåller mineralämnen såsom sand eller asbest. Dessa produkter används som tätningsmedel, som material vid gjutning etc.

Ovannämnda produkter klassificeras enligt detta nummer även i form av block etc. som skall omsmältas före användningen, men numret omfattar inte färdiga varor med bestämd form (t.ex. gatsten, skivor och golvplattor) (nr 6807).

Numret omfattar inte heller:

2716 Elektrisk energi